Print Friendly, PDF & Email

Bilden av förorten är kluven

Av Amanda Broberg | 22 november 2019



Situationen i en del av landets förorter är politiskt sprängstoff, men vad tycker egentligen de boende? Amanda Broberg har talat med Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap som är aktuell med boken Förorten (Timbro förlag, 2019).

I boken redovisas en unik studie där nästan 3000 boende i två förorter, klassade som utsatta områden, i Göteborg har intervjuats om läget.

Er studie har fått stor uppmärksamhet. Hur var reaktionerna i de två förorterna när ni gjorde intervjuerna?

– Nästan bara positiva. Många tyckte det var kul att prata med en “svensk”. Att jag var den förste svensk som var hemma hos dem, hörde jag ofta.

Vanligtvis litar människor mest på folk i sitt närområde och ju längre bort man kommer desto mer avtar tilliten. I förorten är det tvärtom. Varför är det så?

– Jag tror att det har med den etniska diversifieringen att göra, på olika sätt. Man socialiserar mindre och litar mindre på varandra i förorterna. Och det avviker från att man i Sverige generellt uppger att man litar mycket mer på den okände andre än vad man gör i de flesta andra länder. Sen handlar det också om områdets karaktär som sådan. Fungerar området sämre har man också mindre skäl att lita på andra personer som finns i omgivningen.

Om vi generaliserar – är det farligt i förorten?

– Nej, absolut inte. Om man kommer dit som vanlig person i Sverige och bara knallar runt eller går och handlar så är det inga problem överhuvudtaget. Men samtidigt är inte allt gulligt. Är man en myndighetsperson kan det vara annorlunda. Om det till exempel kommer parkeringsvakter och börjar lappa bilar kan de få problem.

– Till bilden måste också läggas det positiva, det som gör att de allra flesta, bara något färre än i andra områden trivs bra eller mycket bra. Det handlar om att man känner sig hemma, att man har sina vänner där och om möjligheterna till ett rikt liv.

Är det stökigt i förorten?

– Ja, bitvis är det ju det. Det är till exempel ofta skräpigt.

Vilket problem utgör egentligen nedskräpning i förhållande till andra problem som grov brottslighet?

– Får man välja att ta bort ett problem är det förstås bättre att ta bort brottsligheten. Men i mikroformatet är nedskräpningen en illustration för hur svårt det är att samordna sig i förorterna. En så pass enkel sak som att samtliga boende fixar sina sopor och slänger dem på rätt sätt har betydelse.

Men är inte mycket av den problematik som beskrivs giltig för andra områden än förortsområden?

– Jag tror att den etniska komponenten lägger till någonting i förorten. Att man inte självklart har ett gemensamt språk är en del av svårigheterna att samverka. Ibland finns det ju rentav historiskt fientlighet mellan vissa av de etniska grupperna.

Ni har bara frågat personer i två förorter i Sverige. Hur allmängiltig är er forskning?

– Jag tror att den är ganska allmängiltig. Vi har två belägg för det. Det ena är att vi började i Hjällbo och såg vad vi såg, och sen åkte vi till ett helt nytt ställe i en annan stadsdel, östra Bergsjön, och ser exakt samma sak. Det är ett argument för att det ser ut på samma sätt i liknande områden. Det andra argumentet är vad man läser om andra sådana här områden, och jag har inte tagit del av något material som tyder på att det skulle vara radikalt annorlunda i andra förortsområden.

Finns det någon konkret politisk åtgärd för att lyfta förorter som är problemtyngda?

– Att minska andelen mindre skötsamma personer. Det andra är språket. Man kan ösa miljarder över skolorna, men om man inte pratar svenska i skolan så är det omöjligt att lära sig. Och att börja prata om problemen uppriktigt.

En punkt du tar upp är att fastighetsbolagen är en stor sammanhållande faktor i förorten. Varför?

– Det kan fastighetsbolagen vara. Men det bygger på att de tar sitt samhälleliga ansvar, och det blir lättare desto färre ägare det är och ju mer långsiktiga dessa ägare är. Så om man skulle göra politik av det vi tar upp, så skulle det vara en tänkbar politisk lösning att jobba på, att få in seriösa och långsiktiga fastighetsägare.

Många av de tillfrågade i studien uppger att de gillar sitt område. Ändå är tilliten låg. Hur går det ihop?

– För att se det måste man nog skilja mellan tre grupper som alla uppger att de gillar sitt område. Den första gruppen är dem som genuint bara älskar det, och tycker att det är liksom deras plats på jorden. Sen finns det personer som vänder på orsakskedjan och säger att jag trivs väl här, annars skulle jag flytta. Dem gör det mer till en dygd och nödvändighet, snarare än att ha det här aktiva gillandet. Sen finns det en tredje grupp som säger “här är det bra, men där borta är det kasst.” De trivs bra i det egna lilla området eller det egna kvarteret. Men där borta, menar dem och syftar på torget eller centrum, där är det stökigt.

I boken förekommer något som benämnts som en “Skärp er”-attityd. Vad innebär det?

– Att många boende är irriterade på andra boende i området. Alltid när man pratar om förorten pratar man om utsatta områden, de som bor där är utsatta och behöver hjälp utifrån. Och många vill ha det, med mer resurser till skolan och fler arbetstillfällen till exempel. Men utöver det finns också en känsla av att man är irriterad på de i området som inte sköter sig. Föräldrar som inte håller koll på sina barn, brottslighet, men också en sådan enkel sak som att det är skräpigt och att folk inte slänger sina sopor.

Amanda Broberg är ledarskribent på SNB

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism