Bengt Rösiö; Utopier och dystopier med facit i hand


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRA MTl DSLITTE RATU R
Utopier och dystopier
med facit i hand
Av Bengt Rösiö
J
ag vill minnas att det var på
tisdagarna som Jules Vememagasinet kom. Full av förväntan sprang jag hem från
skolan: Skulle det vita korsbandet ligga på mitt läxbord eller
inte?
Jag slök den som så många andra
skolpojkar och läste om uppfinningen Vicarion som man med en knapp
kunde ställa in på plats och årtal
och som då kom till liv igen
eftersom allt som inträffat avsatt
eviga avtryck i luften. Där fanns
utomjordingar med ammoniak
istället för blod, där fanns ett
teleskop som såg längre än
något tillförne men vars uppfinnare föll död ner när han
såg in i ett öga, Guds förmodligen. Men mest var det ju
rymdfärder.
Sådana finns alltjämt men
de verkliga är inte så kul. Star
Trek blev en kult medan Stanley
Kubricks pretentiösa 2001 hamnade pladask i Första Mosebok med
en personlig, välklädd och verserad
Gud. Spielberg gjorde rymden till en
saga och Lucas inledde Star Wars
med en anmälan att scenen inte var
en framtida värld utan en som försvunnit.
Annars är rymdfärder ute. Vi har
hunnit ifatt framtiden tillräckligt för
att begripa att andra planeter inte är
så lockande och det är väl bara matematiker som Peter Nilsson som – i
Rymdväktaren, utspelas 2084- kan
tänka sig ett universum i, tjugosju
vill jag minnas det var, dimensioner.
Inte var det mycket han hittade heller, egentligen bara en monolit som
ml Svensk Tidskrift 11999, nr 31
påminner om Kubricks och var så
svårpratad att inte ens Bach dög,
bara Skrjabin.
Aniara var inte ett rymdäventyr
utan en fabel om människans villkor. Men miman finns ju.
DYSTOPJERNAS FACIT
Jules Veme-magasinet sysslade med
utopier, framtidsromanerna med
dystopier. Nu är det så länge sedan
de viktigaste skrevs att man kan glutta i facit. 1932 chockerade Aldous
Huxley med Brave new world där
människor tillverkades i provrör, prefabricerade med de gener som krävs
för olika sysslor. Sex var så fritt att
det blivit likgiltigt, även bland små-
barn. Människor hölls nöjda med
drogen soma och på den punkten
hade han inte alldeles fel även om de
flesta droger numera används för att
stimulera medan vi för slöhetsfrämjande begagnar såpor och Bingolotto.
Man färdades i privathelikoptrar och
hade ersatt Our Lord med Our Ford.
I Karin Boyes Kallacain var framtidsmiljön bara en dräkt för grundtemat, frågan varför vi ljuger. Kemisten Leo Kall hade framställt preparatet kallocain som skulle tvinga
människor att tala sanning, något
som blev obekvämt för de styrande.
Margaret Atwood skildrade i The
handmaid’s tale samma slags förkonstlade värld men med feministiska förtecken: Efter en krigskatastrof på 1990-talet hade de flesta
kvinnor blivit infertila varför
avlerskor, handmaids, användes
för att vid lämpliga tidpunkter insemineras, liggande i
den äkta hustruns armar
medan mannen pumpade på. Abortförsök
bestraffades med avrättning eller exil till de
fruktade kolonierna,
och förutom hustrur
och handrnaids fanns de
tjänande Marthas och
econowives. Ett krig
utkämpades i ett obestämt fjärran, dock med
beskedliga stridsmedel.
Orwells 1984 blev den
mest berömda dystopin,
med Big Brother som
metafor för all världens
säpoar. Historieskrivningen reviderades ständigt och språket krymptes till det nyanslösa och ambivalenta
newspeak. Världen var grupperad i
Oceania, Eurasia och Eastasia som
alltid låg i krig med varandra i en
eller annan kombination; en reservoar av arbetskraft som fanns i Afrika. Den intellektuella eliten var
dompterad med ständig avlyssning
och TV-bevakning men utanför
denna haneekerska värld hankade
människor sig fram i samma vardag
som nu, dock att slagdängor och
noveller fabricerades maskinellt. Det
var hos dessa människor, the proles,
som hoppet fanns.
Vad de fem böckerna har gemensamt är tron på ett ständigt övervakande och kontrollerande samhälle
som kväver all opposition och allt
tänkande. statsmakten är total, medborgarnas frihet inskränkt till ett
minimum.
I verkligheten blev det tvärtom.
STATER SOM IMPLODERAR
Alltfler stater imploderar. Några afrikanska har redan gjort det, som
Somalia och Sierra Leone. Afghanistan förefaller vara på god väg och
Indonesien ligger risigt till; det enda
orwellska samhället, Nordkorea,
tycks också vara på väg att implodera liksom delar av ex-Sovjet och
ex-Jugoslavien. Det skrivs resolutioner och avtal som en del statschefer
bryter på samma sätt som de alltid
gjort när realpolitik så dikterar,
andra håller dem inte därför att de
inte kan. De flesta stater i Afrika ligger i inbördeskrig därför att regeringen inte kan styra vare sig förvaltning, polis eller ens militären i de fall
det inte är just denna som tagit makten.
Efter radion och transistorn kom
satelliterna och sedan Internet. På
ett sätt som aldrig förr har människor ögonblickliga och fria kommunikationer över alla gränser, en frihet som bland annat används för att
kränga barnporr, samordna hate
groups och ge anvisningar om tillverkning av bakteriologiska vapen.
Usarna bin Ladin har inte ens någon
stat men däremot en tro, ett hat samt
två miljarder; vad knarkmaffiorna
beträffar sägs deras omslutning vara
större än alla världens militärbudgetar tillsammantagna.
Kriget har också demokratiserats.
Det är inte stormakterna som råkat
i krig med Rwanda, Tjetjenien och
Eritrea. Visst kan amerikanarna
bomba Irak och Jugoslavien tillbaka
till stenåldern men det vore de inte
betjänta med. Inte heller vill de engagera sig i FN-aktioner efter att de förlorade 18 man i Somalia och förutom
Kuwait är det enda krig USA vunnit
efter Nagasaki det mot Grenada, ett
land mindre än Andorra.
Stater är svagare än någonsin,
kontroll blir allt svårare, brottslingarna ligger alltid en hästlängd före
polisen och folk gör som de vill. I
Sverige börjar man med att gå mot
röd gubbe och slutar med att plundra skalbolag, i andra länder är oddsen kortare. Vad hade hänt om IRA
kunnat knappa in en hemsida med
recept på mjältbrandssporer?
0FÖRUTSÄGBAR FRAMTID
Jag kan från mina 41 UD-år inte
erinra mig att så värst många förutsåg oljekrisen, skuldkrisen, Asienkrisen eller ens murens fall. För egen
del var jag övertygad om att huset
Saud skulle falla och shahen övervintra – det blev tvärtom. Annat
begrep vi skulle hända fast vi inte
gjorde något åt det, som Kosovo.
Mycket var oförutsägbart: Saddam
Hussein tog sig ton, Sadat, Rabin och
två Gandhi mördades, en tjuv klantade till det i Watergate och en
underhuggare i Vita Huset grejade
en praktikplats åt en miss Lewinsky.
En !T-revolution skapades av tekniker som fått miljonlöner och miljardförmögenheter men aldrig klurat ut att hela systemet skulle paja
vid nästinstundade sekelskifte.
Vid det förra varnade någon för
att all samfärdsel skulle bli omöjlig
om ett par årtionden eftersom alla
vägar bleve täckta av ett två meter
tjockt lager hästgödsel. Det har sina
risker att extrapolera, och när man
började skissa på JAS visste man väl
inte att andra samtidigt skissade på
raketmissiler.
Skamsna att inte ha gjort så värst
mycket under andra världskriget
upptäckte vi att det fanns åtminstone en sak vi kunde skryta med att
inte ha gjort: Vi hade inte haft några
kolonier. Vi fördömde därför kolonialismen och Sverige skulle minsann visa de stackars förslavade
folken hur man bär sig åt när man
blivit fri. Nu är vårt stora problem
att ta emot alla dem som flyr från
den nya friheten.
Det internationella biståndet har
skapat armod, korruption, vanhävd,
biståndsberoende, militärdiktaturer
och krig. Vi upplever en ny men
dold rasism trots att vi vita inte har
så mycket att skryta över efter
Auschwitz och Srebrenica. Vi talar
fromt om att undervisa om mänskliga rättigheter och införa demokrati
vilket inte är någon lyckad ide då
alltfler röstar etniskt. Partiväsendet
är komplicerat nog i Skottland och
Quebec medan det blev allvarligare i
Bangladesh och Rwanda. Dessutom
inriktar man sig på att designa valurnor och övervaka valbås medan det
viktiga ju inte är att rösta fram en
regering utan att bli av med en som
inte håller vad den lovat och gör vad
den skall. Ty visst föredrar vi väl
Stauffenberg framför den demokratiskt valde Hitler?
Vi fortsätter klamra oss fast vid
FN trots att vi känner dess många
fiaskon, vet att det var Idi Amins,
Mobutus och Pol Pots folk som hade
säte och stämma i generalförsamlingen. Vi vet att säkerhetsrådet
hindrat ingrepp i Vietnam, Tjetjenien och Tibet och för den delen i
Makedonien eftersom Skopje öppnade diplomatiska förbindelser med
Taipeh.
Den som vill roa sig att sia om
framtiden vill kanske börja med att
blockera det oönskade just genom
att planera för det, ungefär som den
statistiker som alltid tog en bomb
med sig när han var ute och flög:
Om det var osannolikt att det i planet fanns en kapare med en bomb så
var det statistiskt än mer osannolikt
att det skulle finnas två. Så hur kan
det då bli?
lSvensk Tidskrift 11999, nr 31 &J
INGET BLIR SOM TÄNKT
Kärt barn har många namn: Armageddon, Ragnarök, Domedag. Peter
Nilsson skissade på ett scenario med
radiovågor som slår ut all världens
datorer. Kanske uppstår någon
gigantisk valutakris så att alla pengar förlorar sitt värde och vi alla får
börja om från början och därmed får
den jämlikhet vi så länge gafflat om.
Och så är det då ABC-vapnen av
vilka de bakteriologiska är farligare
än kärnvapnen och kemikalier. De
kan sättas i funktion av inte bara stater och maffior utan av sekter som
Aun Shinrikyo, Solkorset, Jones
grupp i Guyana eller den i Waco.
Individer kan det också, som Unabombaren och Oklahoma-bombaren som var härskna på världen, en
inte sällsynt åkomma.
Antagligen händer ingenting av
allt detta eftersom varje generation
hittills varit klyftigare än den föregående. Det kan ju också hända att
vi visserligen bara drabbas av någon
katastrof men en mindre, med bara
några hundra miljoner offer. Kanske
dyker det upp ledare med karisma,
sådana som vi hade ännu för något
halvsekel sedan, Churchill, de Gaulle, Nehru, Nasser, Adenauer, Mao,
medan vi på sistone bara haft Mandela.
Alla vi lite äldre tycker ju att det
var bättre förr, och det var det ju. Då
hade man förstånd på att nöja sig
med det som fanns, böcker istället
för flimrande skärmar, semester på
pensionat istället för att stuvas in för
en flygresa på åtta timmar plus sexton timmars försening. Man fick dö
då det var dags, utan slangar och
sprutor, och man hoppades att ens
barn skulle få det bättre medan vi
idag bara hoppas att de inte skall få
det sämre.
Det kommer aldrig att löna sig
att kolonisera Jupiter. Så som vi
människor är formgivna får vi nöja
oss med jorden som nog kommer att
överleva även om vi inte gör det. På
kort sikt tror jag dock att problemet
inte är de starka Big brother-staterna utan de svaga. Förr fanns, på gott
och ont, en kanonbåtsdiplomati som
FEMINISM
Förvirrad l<vinnol<amp
Av Carl Johan Ljungberg
U
nder franska revolutionen framförde kvinnoaktivisten Olympe de Gouges ett berömt krav:
Kvinnorna hade nu givits den tvivelaktiga rätten att bestiga schavotten.
Då borde de också ha rätt att inneha
ämbeten. Vara likställda med mannen i arbetslivet.
Det blev inte de sista krav som
restes.
Länge verkade landvinningarna
för kvinnor i Europa att bilda en rät
linje. Från likhet inför lagen, rösträtt
och valbarhet samt myndighet, kom
strävan att gälla lika rätt till utbildEnJ lSvenskTidskrift 11999, nr 31
ning och yrke. Därefter söktes en
trygg och värdig kvinnoroll i äktenskapet. Det som uppnåtts var så
långt förenligt, en befrielse och myndigförklaring.
I dag har däremot kvinnokampens mål blivit mer diffusa. Målen
lika mycket splittrar som enar. Vad
som står på tur är inte lika givet.
VÄLJA HEM ELLER YRKE
Att förvirring råder vittnar boken
Domestic tranquility om, som USAjuristen Carolyn Graglia gett ut. Graglia har både varit yrkesarbetande och
hemmamamma. Hon menar att radisåg till att det var ordning på torpet
och tyst i klassen, men USA har inte
lyckats vare sig i Irak eller Kosovo,
trots att en enda B2:a kostar lika
mycket som Albaniens BNP. I de
sönderfallande staterna anar ledarna, från tyranner till knäppgökar, att
det kan bära sig åt lite hursomhelst,
och även om omsyndtyckandet blivit
omodernt tror jag inte det är bra att
ha tio miljoner flyktingar som skvalpar runt i Afrika. Eller sådana som
finansierar vapenköp genom att odla
opium eller som sprider epidemier
nu när bacillerna börjar bli resistenta.
Kanske är hela vårt oberäkneliga
och osannolika liv på en liten skitplanet bara en parentes? Dock skall
man tydligen inte spekulera eftersom spådomar tycks ha en inneboende kraft att komma på skam.
Dessutom vet vi sedan länge att bara
två saker är säkra, att vi dör och att
ingenting blir som vi tänkt oss.
Bengt Rösiö är fd ambassadör.
kala feministers krav bygger på en
myt. Myten består främst i, att kvinnor bara kan förverkliga sig genom
lönearbete på marknaden. Detta är
felaktigt. I hemarbetet ser hon ett
stort värde, låt vara att detta tyvärr
inte ersätts i pengar i dagens samhälle. Feministernas nedskrivning av vad
hemmet och familjen betyder för
kvinnor vinner långt ifrån alla kvinnors stöd. Fler kvinnor skulle enligt
anförda enkätstudier önska ett mer
reellt val. Graglia nagelfar de feminister som anser hemarbetet ojämlikt,
ovärdigt och fördummande. En åsikt
som hon även menar blivit tongivande USA-mediers. Av dessa skildras
tidigare generationers kvinnor som
ett slags omedvetna slavar.
De av USA:s feminister som
avfärdat kvinnligt hemarbete gör det
svårt för kvinnor att välja fritt mel-