Bean Khalil: Vem är egentligen Polens nygamla utrikesminister, Radek Sikorski?

När Polen förra året fick en ny regering var det inte bara Donald Tusk som kom tillbaka, det gjorde även hans utrikesminister Radoslaw Sikorski. Mannen, som är lika van att umgås med societeten på Oxford som han är i rollen som afghansk krigskorrespondent, fyller inte den typiska modellen för en utrikesminister. För den breda allmänheten blev Sikorski känd när han i FN:s säkerhetsråd systematiskt nedmonterade Kremls krigsnarrativ och synade Putins historierevisionism. Men vem är egentligen Sikorski och vilken roll kan han hjälpa Polen spela på den europeiska scenen?

På Oxford görs få undantag gällande vilka som får bli medlem i sällskapskretsen Bullingdon Club. Till medlemmar hör kungar, aristokrater och från Eton examinerade politiker. Listan kan göras lång och innehåller inte minst premiärministrar som David Cameron och Boris Johnson. Att låta en person född i Folkrepubliken Polen bli medlem hör till ovanligheterna.

Efter studenten skickades Sikorski som korrespondent till Afghanistan, där han rapporterade om den sovjetiska invasionen. Sikorski följde Mujahideen-rebellerna och skrev flera artiklar om livet vid fronten. Efter tiden som korrespondent flyttade han till USA för att arbeta på tankesmedjan American Enterprise Institute. Tiden i politiken började på riktigt när han åren 2005 till 2007 var försvarsminister i Lag och Rättvisas regering. Sikorski lämnade sedan regeringen innan han efter valet 2007 fick möjlighet att tjänstgöra som Donald Tusks utrikesminister. Som utrikesminister reformerade han departementet, fördjupade samarbetet i Weimartriangeln och föreslog (tillsammans med Carl Bildt) starten av EU:s östliga partnerskap.

2019 ställde Sikorski upp i Europaparlamentsvalet. I parlamentet var han ordförande för USA-delegationen, ledamot i utrikesutskottet och i subkommittén för försvarsfrågor. Sikorskis poster i Bryssel speglar ganska väl hans politiska världsbild. Han utvecklar sin syn på europeisk säkerhetspolitik i en artikel publicerad i Foreign Affairs. I texten kan vi utläsa att han främst är tre saker: orubblig atlanticist, optimistisk europé och obotlig polsk. Något som också är tydligt är bristen på utrikespolitisk naivitet. Sikorski fortsätter därmed i den polska traditionen där betoningen läggs på realism, något han delade med Jimmy Carters säkerhetsrådgivare, Zbigniew Brzezinski.

Sikorskis utrikesdepartement har framgångsrikt flyttat fram sina positioner. Det är för tillfället Warszawa världens blickar vänds mot för nya besked eller uttalanden. Till skillnad från Macron eller Scholz så kan vi förvänta oss att varken Donald Tusk och Radek Sikorski kommer byta retorik var tredje månad för att vinna inhemska poäng. Den nya polska regeringen har avslutat sin självförvållade isolering och vidtagit mått och steg för att bli en viktig spelare i europeiska sammanhang. Det är därför inte orimligt att förutspå att EU, i takt med Polens ökande inflytande, också får en skjuts i uppbyggande av unionens försvarsrelaterade förmågor. Landet kan dessutom komma att agera motvikt mot den franska gaullismen och den tyska veligheten – mot något som i större utsträckning skulle likna den nordiska utrikespolitiken. Den svenska regeringen gör därför väl i försöken att återuppta de relationer med Polen som en gång fanns när Carl Bild var utrikesminister.

Hoppet är stort att Radek Sikorski fortsätter leverera, inte minst när andra darrar på manschetten. Lyckas han kommer sannolikheten att Ukraina fortfarande finns kvar på kartan öka. Om han misslyckas finns risken att han måste återvända som korrespondent – den enda skillnaden är att han då inte kommer rapportera från Afghanistan, utan från ett krigsdrabbat Polen.

Bean Khalil sitter i MUFs internationella kommitté