Avspänningens år – 1959
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AVSPÄNNINGENS ÅR- 1959?
Vm SLUTET AV år 1958 var det
framför allt två världspolitiska
frågekomplex, som stodo i förgrunden. Den starka kinesiska aktiviteten vid Formosasundet under en stor
del av hösten hade ännu en gång
ådagalagt, hur lätt konflikten mellan de rivaliserande makthavarna i
Peking och på Formosa kunde tänkas indraga den övriga världen i
en allmän katastrof. Och från november hade den ryska regeringen
genom att åter aktualisera Berlins
internationella ställning till synes
med berått mod antänt en stubintråd, som i vidrigt fall kunde utlösa en total explosion. Det är faktiskt samma frågor eller, bättre uttryckt, de djupare motsättningar
och utvecklingsmöjligheter, vilka
sammanhänga med dem, som under 1959 framför andra ha sysselsatt den utrikespolitiska spekulationen. Å ena sidan har Berlinfrå-
gans tillspetsning genom det ryska
utspelet i november 1958 under
hela året utgjort ett huvudmoment
i dragkampen mellan de stora västerländska makterna och Sovjetunionen, å den andra har det röda
Kinas allt mera ohöljda aggressivitet och de komplikationer, vartill
denna till äventyrs kan leda, bildat
Av professor TORVALD HÖJER
en gåtfull hakgrund till det mera
öppna och konturskarpa spelet
mellan Washington, London, Bonn,
Paris och Moskva.
Den ryska spelöppningen i Berlinfrågan hade åtminstone formellt
ställt Västern inför ett slags ultimatum med sex månaders löptid, efter
vars utgång snart sagt vad som
helst kunde hända. Sannolikt var
visserligen det ryska draget främst
taktiskt betingat. Det gällde för
Kreml egentligen att genom en manöver, som hade goda förutsättningar att splittra motspelarna,
dels komma närmare det möte på
högsta nivå, som länge hade framstått såsom ett eftertraktat mål för
Krusjtjevs rastlösa aktivitet, dels
föra det tyska problemkomplexet
över huvud taget ett steg närmare
en lösning, som åtminstone de facto
ytterligare konsoliderade Moskvas
största vinst av de första efterkrigsåren – den kommunistiska
regim, som påtvingats en avvisande
folkopinion mellan Oder och Elbe.
Men sådant läget var, bestod till
synes en allvarlig fara för att
Kreml skulle manövrera in både
sig själv och motparten i en situation, där en väpnad konflikt plötsligt skulle komma att te sig såsom
den enda lösning, som möjliggjorde
ett bevarat ansikte.
Inför de hotande utsikterna till
en verkligt allvarlig konflikt mellan de stora militärmakterna tilltog givetvis den latenta oron hos
den breda befolkningen i de länder,
som kunde förutsättas bli särskilt
hårt träffade av ett krig utkämpat
med atomvapen. Bland dessa stod
England i främsta rummet. Det
hade redan sedan åtskillig tid varit
uppenbart, att arbetarpartiet räknade med att som ett viktigt verktyg för att ur oppositionsställningen än en gång tränga sig fram
till maktens köttgrytor använda
beskyllningen eller insinuationen,
att den konservativa regeringen
inte med tillbörligt allvar bemö-
dade sig om att göra allt, som gö-
ras kunde, för att dämpa de storpolitiska motsättningarna i Europa.
Nu nalkades den tidpunkt, då de
konservativa skulle bli nödsakade
att ännu en gång vädja till väljarnas ynnest. Efter den snöpliga utgången av den stora Suezaktionen
1956 hade torykabinettets aktier
stått mycket lågt ute i landet. Det
gällde för regeringen, och med hänsyn till moderna allmänna vals benägenhet att bli plebiscit mellan de
rivaliserande partiledarna personligen gällde det alldeles speciellt
för Harold Macmillan själv att inte
försumma något, som kunde övertyga väljarkåren om att varje beskyllning mot premierministern för
bristande nitälskan om fredens och
23
avspänningens sak vore helt och
hållet grundlös.
Mot slutet av februari anlände
Macmillan själv till Moskva för
personliga överläggningar med
Krusjtjev och hans män. Den med
största möjliga publicitet omgivna
fredssonderingen resulterade i att
Moskva visade sig berett att deltaga i ett utrikesministermöte i Geneve för behandling av Berlinfrå-
gan, de tyska spörsmålen och den
europeiska säkerhetsfrågan i dess
helhet. Ryssland avstod från att för
tillfället yrka på det möte på högsta nivå, som det tidigare hade begärt, och beträffande själva Berlinfrågan sköts den ryska ståndpunktens ultimativa karaktär åtminstone tills vidare åt sidan.
De överläggningar, som under
våren så fördes inom västmaktsalliansen för att förbereda Genevemötet, visade vad som f. ö. redan
tidigare hade varit klart för uppmärksamma iakttagare, nämligen
att ganska stora meningsskiljaktigheter numera rådde mellan västmakterna inbördes. Den tyska regeringen och tydligen förbundskansler Adenauer själv i synnerhet
hyste den särdeles välgrundade farhågan, att en uppgörelse i avspänningssyfte svårligen kunde bli annat än ogynnsam ur tysk synpunkt.
Om något slags kompromiss skulle
uppnås i de stora europeiska frå-
gorna, kunde den nämligen ej
gärna komma till stånd på en annan basis än status quo, dvs. den
skulle innebära, att västmakterna
24
erkände de resultat i Mellan- och
Sydösteuropa, som Stalin under de
första tre efterkrigsåren hade vunnit med våldsamma och bedrägliga
medel. Den Eisenhower-Dulles’ska
regimens ursprungliga »roll-back:.-
program, som ju aldrig hade ens
tillnärmelsevis börjat förverkligas,
skulle definitivt begravas. och därmed varje förhoppning att inom en
överskådlig framtid uppnå drägliga
livsvillkor för de hundra millionerna människor i Balticum, mellan Oder-Neisselinjen och Rysslands västgräns före 1939 samt på
större delen av Balkan. Framför
allt måste ett accepterande av status quo omöjliggöra varje ur västerländsk synpunkt rimlig lösning
av det tyska återföreningsproblemet Det skulle nämligen innebära
ett erkännande i någon form av
den våldsregim, som de makthavande i Pankow med hjälp av
ryska bajonetter lyckats upprätthålla över befolkningen i den tyska
östzonen. Även i detaljfrågan Berlin måste en uppgörelse under alla
omständigheter bli ofördelaktig,
eftersom den enligt do-ut-des-principen alltid måste komma att innebära något slags försvagning av
den fria världens hittillsvarande
positioner i den forna rikshuvudstaden. Rent sakligt sett måste
alltså en överenskommelse med
Moskva, så snart som förhandlingen ej kunde föras från positionen av överlägsen styrka, medföra
en försvagning av Tysklands och
hela den fria världens ställning
gentemot östblocket, ödesdiger
både omedelbart och – kanske
ännu mera – på längre sikt.
De tyska betänkligheterna mot
Macmillans avspänningspolitik delades i huvudsak av den nya franska regimen under general de
Gaulle. Bägge de stora mellaneuropeiska länderna motsatte sig ett
otillräckligt förberett möte på högsta nivå, vilket kuD le befaras leda
antingen till farliga eftergifter eller
också till en brytning, där stora delar av världsopinionen måhända
skulle tillskriva Västern skulden.
De ogillade också den Macmillan
tillskrivna beredvilligheten att gå
med på en militärt uttunnad zon i
Centraleuropa – ett projekt, som
givetvis ur både fransk och tysk
synpunkt innesluter mycket stora
och omedelbara riskmoment.
I fråga om motiven till de Gaulles uppslutning vid Adenauers sida
föreligger en viss osäkerhet. Det
kan givetvis vara så, att den franske ledaren är sakligt övertygad
om riskerna av en så prononcerad
»appeasemenb-politik som den, vilken Macmillan ansett sig böra bedriva under halvåret före det engelska valet. Det är likaledes möjligt,
att de Gaulle är lika övertygad som
Adenauer om den bjudande nödvändigheten att röja alla tyskfranska misstämningar ur vägen
och för framtiden få till stånd ett
uppriktigt och varaktigt samarbete
mellan den europeiska kontinentens båda hittillsvarande bältespännare. Men det är också tänkbart,
att den franska politiken i dessa
frågor varit mer eller mindre taktiskt betingad. De Gaulle kan genom att stödja Adenauer ha velat
vinna en )nuisance value», som sedan skulle kunna utnyttjas för att
uppnå amerikanska och engelska
eftergifter i fråga om de prestigekrav, när det gäller den stora västalliansens ledning, vilka ibland
förefalla att ligga de Gaulle närmare om hjärtat än snart sagt nå-
gonting annat. Hans beredvillighet
att acceptera Oder-Neisselinjen så-
som slutgiltig östgräns för Tyskland
– en ståndpunkt som vållat mycken olust och besvikelse i Bonn –
skulle väl närmast kunna åberopas
till stöd för den sistnämnda tolkningen av hans hållning och i varje
fall såsom argument m o t att taga
det mellersta av de nyss anförda
tolkningsalternativen alltför allvarligt.
Mellan Macmillan å ena sidan,
Adenauer-de Gaulle å den andra
intog den amerikanska utrikesled·
ningen en medlande ståndpunkt i
fråga om den riktiga taktiken gentemot Kreml. Dock var en viss
skridning i riktning mot Macmillans ståndpunkt påtaglig i state
Department. Dårtill torde flera moment ha samverkat. Det låg uppenbarligen i Amerikas intresse att på
ett försiktigt och 1aktfullt sätt förbättra Macmillans valutsikter och
sålunda hålla den opålitlige Aneurin Bevan fjärran från Downing
street under ännu en valperiod.
Den åldrande Eisenhowers egen
25
maktperiod skrider obönhörligen
mot sitt slut. Mycket tyder på att
han numera inriktat sin ärelystnad
på att gå till historien såsom den
store fredsstiftaren, sedan det blivit ganska tydligt, att hans presidentskap i övrigt knappast kommer att ge honom några större
anspråk på eftervärldens håglwmst. I denna fredsbefrämjande
verksamhet med årsskiftet 1960f
1961 såsom obönhörlig sista termin
arbetar han under de svårigheter
och faror – för sig och för andra
– som på engelska plägat sammanfattas med uttrycket »an old
man in a hurry». Även andra moment tillkomma. De sensationella
ryska framstegen på raketteknikens område ha alldeles obestridligen gjort den amerikanska hemmafronten sårbar på ett sätt, som
inte kunde förutses vid femtiotalets
början. Den känsliga och lättrörda
amerikanska opinionen har också
reagerat på ett sätt, som kan vara
värt uppmärksamhet. Det är karakteristiskt, att medan under Eisenhowers tidigare maktskede den demokratiska oppositionen nästan
alltid angrep hans politik såsom
alltför eftergivande mot den röda
faran, alltför litet angelägen att
hävda Förenta staternas maktställning och intressen, har den demokratiska kritiken under 1958-1959
i stor utsträckning – detta gäller
dock inte Harry Truman och Dean
Acheson men väl senator Humphrey och Adlai Stevenson – angripit Vita huset och State Depart- 26
ment såsom alltför styva och stelbenta, alltför obenägna att taga
vara på de ryska inviterna. Opinionsläget är ett annat än för fem
år sedan, tröttheten i fråga om det
kalla kriget har gripit omkring sig,
övertygelsen om Amerikas möjligheter att snabbt och effektivt segra
i en eventuell kraftmätning är ej
längre lika obetingad som tidigare.
Även i U. S. A. stundar ett val, där
en uppnådd storpolitisk avspänning
skulle bli republikanernas främsta
trumfkort i en eljest kanske ej alltför lysande sits.
Det är ovisst att veta, hur den
amerikanska politiken skulle ha
utvecklat sig, om John Foster Dulles fortfarande hade fått leda den.
Det har påpekats, att även han under sina sista effektiva månader visade tendenser till en större »smidighet» – i mångas vokabulär
gärna en synonym för eftergivenhet – än tidigare. Det är väl ändå
mindre sannolikt, att han skulle ha
sträckt sig så långt i riktningen av
:.appeasemenb, som nu blev fallet,
sedan han fram på våren 1959 av
en obotlig sjukdom satts ur spelet.
Vad man såväl i England som i
Amerika möter, är emellertid inte
enbart tillfälliga förskjutningar i
opinionen i sammanhang med förändrade militärtekniska perspektiv och därav utlösta valtaktiska
överväganden hos de politiska partiernas ledande organ. Det är här
djupare sett fråga om psykologiska
förhållanden, vilka i själva verket
utgöra den grundläggande svårigheten för de fria staterna i en tid
sådan som vår. Det demokratiska
styrelseskicket har under bägge
världskrigen och likaså i den situation som rådde under åren kring
1950 visat sig mäktigt beundransvärda kraftansträngningar och en
mycket stor förmåga till samling.
Intressetvister och smärre ideologiska motsättningar ha trängts i
bakgrunden och medborgarna ha
utan motsträvighet kunnat vinnas
för mycket stora ekonomiska offer
och avsevärda personliga insatser
av kraft och av tid, när det för alla
blivit klart, att fienden stod omedelbart utanför portarna, att frihet
och säkerhet voro stadda i uppenbar och ögonskenlig överhängande
livsfara. Så kunde England och
Frankrike uthärda gastkramningen
1914-1918, så överlevde England
det andra halvåret av 1940, så
kunde den fria världen framgångsrikt möta anstormningen efter
Pragkuppen 1948, under Berlinblockaden och under Koreakriget.
Men situationen blir så småningom
en annan, då hotet antingen inte
längre framträder så uppenbart och
nära eller också blivit så gammalt
och vant, att man inte längre reflekterar över det utan låter det bli
en fast beståndsdel i tillvaron, som
gemene man inte längre har fantasi nog att närmare konkretisera.
övergrepp, som i förstone tett sig
både outhärdligt upprörande och
omedelbart hotfulla, få så små-
ningom blott alltför lätt det invandas hävd och övergå till att bilda
permanenta ehuru lätt obehagliga
inslag i världsbilden. Det är under
sådana förhållanden, när den aggressiva parten inte på länge låter
sin aggressivitet öppet framträda,
som den demokratiska mentalitetens svagaste sidor ånyo börja
framträda. Det är inte lätt att få en
nation, som själv beslutar över sina
pålagor och sina personliga bördor, att år efter år offra milliarder på militära försiktighetsåtgärder och att taga på sig tunga
personliga insatser i försvarsmaktens tjänst, när dessa offer te sig
helt och hållet improduktiva och
enbart tyngande på levnadsstandarden, därför att den presumtive motståndaren till synes förhåller sig stilla och endast ägnar
sig åt att stärka sin egen krigspotentiel bakom sina nyvunna, långt
framskjutna gränslinjer. Ungern är
det senaste, skrämmande exemplet
på hur fort vi glömma och acceptera det nakna skräckväldet såsom
ett reguljärt inslag i den mellanfolkliga samlevnaden. De baltiska
staterna utgöra ett något äldre, som
just i Sverige av både geografiska
och historiska skäl dock borde ha
en förblivande aktualitet.
I själva verket torde det förhålla
sig så, att medan för en diktatur
det kalla kriget är ett tillstånd, som
ofta kan uthärdas mycket länge
och då snarast utgör ett slags styrkebälte för en annars impopulär
regim, så är det för folkstyrda stater, inställda på ekonomiskt, socialt och kulturellt framåtskri- 27
dande, nära nog omöjligt att i en
längre följd av år oavbrutet inrätta
sig för ett tillstånd av permanent
högspänning och krigsfara – om
inte den presumtive fienden då och
då tillhandahåller någon åskådningsundervisning i vad det egentligen ytterst rör sig om.
Det här i korthet antydda sammanhanget torde utgöra den egentliga förklaringen till att den ryska
»fredsoffensiven» under det senare
1950-talet med sitt tal om fredlig
samlevnad i stort sett – tiden för
den ungerska tragedien frånräknad
– har varit lika framgångsrik som
den brutala stalinistiska taktiken
var resultatlös efter 1948.
Under sommaren 1959 ägde det
långdragna utrikesministermötet i
Geneve rum. Trots att västmakterna visade en långt gående benä-
genhet till smärre eftergifter, blev
det resultatlöst till följd av den
ryska omedgörligheten. Ur rysk
synpunkt hade det dock sitt klara
värde, eftersom de yttre arrangemangen på ett nästan groteskt sätt
demonstrerade ett slags likställighet mellan den folkvalda regeringen i Västtyskland med dess 52
millioner invånare å den ena sidan
och tvångsherrarna över de 16 förslavade millionerna öster om Elbe
och Saale å den andra. Det intryck,
som därigenom skapades på många
håll, av ett slags saklig och rättslig
paritet mellan två tyska statshalvor
torde ej bli lätt att åter bringa ur
världen.
När det blev allt tydligare för de
28
deltagande regeringarna, att Genevekonferensen ej skulle leda till
något resultat, reste sig alltmera
tvingande frågan om vad fortsättningen skulle bli. Naturligast med
hänsyn till tidigare erfarenheter
från det kalla kriget skulle ha varit att skiljas utan vidare spisning
och överlåta ansvaret och det eventuella initiativet till vidare åtgärder
åt den part, vars. omedgörlighet
hade vållat dödläget. Så skulle tidigare sannolikt också ha skett.
Men presidenten Eisenhower var
denna gång ej sinnad att låta det
stanna därvid, vare sig detta sedan
berodde på att han befarade rent
desperata ryska aktioner eller på att
han ville själv taga ett dramatiskt
initiativ i fredsbevarande syfte.
Alltnog, han inbjöd, redan innan
sammanbrottet i Geneve var ett offentligt faktum, Krusjtjev till ett
besök i Förenta staterna i september, avsett att senare under hösten
följas av en motsvarande Eisenhower-visit i Sovjet. Den tunnslitna
förhandlingstråden skulle sålunda
ännu hållas löpande, och Krusjtjevs personliga syften tillgodosågos
på ett sätt, som kanske motsvarade
hans önskningar ännu bättre än
ett möte på högsta nivå. Vid en så-
dan sammankomst skulle den ryske
diktatorn ha ställts ensam mot tre.
Nu framkallades i stället i den
ryska allmänhetens liksom i den
övriga mänsklighetens ögon visionen av hur han och herren i Vita
huset på tu man hand avgjorde
världens. öden, utan att störas eller
hämmas av invändningar från
»stormakten av den andra eller
den tredje ordningen. Den övervä-
gande positiva reaktionen i Förenta
staterna på denna inbjudan var i
och för sig ett vältaligt vittnesbörd
om hur starkt opinionsläget förskjutits sedan den tid för ej så
länge sedan, då en motsvarande invit övervägande skulle ha utlöst
harmsna eller förbittrade protester
och motdemonstrationer.
Krusjtjevs av en oerhörd publicitet omgivna besök i Amerika ägde
programenligt rum i september.
Det stördes vid några tillfällen, särskilt i Los Angeles, av obehagliga
intermezzon och obehärskade utfall
från gästens sida mot värdarna. I
stort sett lyckades det dock. Avslutningsvis ägde enskilda överläggningar rum mellan Eisenhower
och Krusjtjev på den förres rekreationsplats Camp David. Vad som
därvid tilldrog sig, är alltjämt i allt
väsentligt – om det nu inrymde
något väsentligt obekant.
»Camp-David-andan» har emellertid i fortsättningen livligt åkallats
från skilda håll, särskilt när det
gällt att göra Västern mera mjuk
gentemot ryska krav och önskemål.
Några egentliga uppgörelser i sak
torde enligt allmän uppfattning ej
ha träffats. Däremot förefaller det
klart, att ryssarna åtminstone för
den närmaste tiden avstått från
sina ultimativa synpunkter på Berlinspörsmålet och uppgett sig vara
redo till förhandlingar i vanlig ordning. Eisenhowers ryska resa uppsköts långt in på 1960. Särskilt på
engelskt håll var det då ett starkt
önskemål, att ett möte mellan de
fyra stora skulle äga rum redan i
slutet av 1959, men tack vare
franskt och tyskt motstånd vart
det intet av dessa spekulationer.
Slutet av år 1959 kom i stället
att få sin prägel av Eisenhowers
stort upplagda good-will-turne till
Indien, Mellersta östern och länderna vid Medelhavet samt av de
överläggningar, som ägde rum dels
inom Atlantpaktsledningen och dels
mellan Eisenhower och de övriga
ledande männen inom västblocket.
Den förra tilldragelsen, alltså
Eisenhowers stora resa, var väl
främst av opinionspåverkade och
mindre av rent politisk karaktär.
Inte minst till följd av den aggressiva rödkinesiska politik, varom
här senare skall talas, men även
tack vare presidentens vinnande
framträdande blev den tydligen en
succes. I varje fall för någon tid
framåt har den förbättrat Amerikas position i de berörda länderna
och alldeles. särskilt i det tidigare
gärna prokommunistiskt-neutralistiska Indien.
överläggningarna inom västblockets ledning ledde i alla händelser
till att enighet uppnåddes kring tiden för mötet på högsta nivå. Enligt de Gaulles önskningar men i
motsats till den tidigare engelska
ståndpunkten uppsköts detta evenemang till början av maj, efter det
att den franske statschefen hunnit
att dels själv vara värd åt Krusjt- 29
jev, dels besöka Eisenhower, dels
– och måhända viktigast – förmodligen avbränna den atombomb
i det inre Sahara, som enligt hans
förhoppningar skall bereda Frankrike en med England fullt likaberättigad plats i västblockets ledning. Att denna förhållandevis
långa fördröjning kunnat genomföras utan alltför häftiga missnö-
jesyttringar från det brittiska kabinettets sida, lär väl snarast
kunna tolkas som ett tecken på att
Macmillan inte längre är lika angelägen om att framstå som en ny
upplaga av 1938 års Neville Chamberlain, som han stundom kunde
förefalla under månaderna före det
viktiga valavgörandet i England.
Om denna tolkning är riktig, skulle
den väl närmast berättiga oss att ur
den fria världens synpunkt motse
händelsernas fortsatta .utveckling
med något större optimism än under de tidigare delarna av 1959.
Det förefaller däremot, som om
det hittills inte varit möjligt för
västmakternas ledare att samlas
kring något klart fixerat program
för de stundande diplomatiska
kraftmätningarna med Krusjtjev.
Ganska starka meningsskiljaktigheter synas alltjämt råda mellan en
mjukare engelsk och en hårdare
fransk-tysk linje. De fyra första
månaderna av 1960 måste därför
rimligen komma att bjuda på
mycl{en och livlig diplomatisk aktivitet för att bringa ståndpunkterna till bättre inbördes överensstämmelse.
30
Till dessa motsättningar angå-
ende den taktik, som bör användas
gentemot Krusjtjev, kommer emellertid en annan viktig schism, där
de Gaulle står ensam mot de
tre andra västliga huvudmakterna.
Det är här fråga om Atlantblockets
politiska och militära ledning liksom om betydelsefulla delar av
dess rent militära uppbyggnad. De
Gaulle önskar bereda Frankrike en
med U. S. A. och England fullt likaberättigad ställning, som skulle
reducera de mindre väststaterna
även formellt till rena statister.
Han vill därjämte frångå den utveckling till en integrerad, så att
säga överstatligt uppbyggd krigsmakt, som hittills varit karakteristisk för NATO. När det gällt att
hävda dessa starkt partikularistiska önskemål, har han inte dragit
sig för påtryckningsåtgärder, som
måste minska hela Nato-armens
slagkraft i händelse av allvarliga
tilldragelser. Redan tidigare var ju
större delen av Frankrikes krigsmakt bunden av oron i Algeriet och
sålunda ur stånd att infria sina förpliktelser i Europa. Nu har de
Gaulle dels undandragit sin marin
från det gemensamma Medelhavskommandots befälsområde, dels intagit en så omedgörlig ståndpunkt
i fråga om amerikanarnas bestämmanderätt över sitt med atombomber utrustade flyg i Europa, att
Washington sett sig nödgat att
flytta en avsevärd del därav från
Frankrike till flygplatser på andra,
ur amerikansk synpunkt mera resonliga bundsförvanters territorium.
Denna franska särpolitik och
motsträvighet inom Atlantpaktens
militära verksamhet är förvisso en
mycket allvarlig svårighet, som
kastar en mörk slagskugga över
den dock i sista hand mest betydelsefulla sidan av samarbetet
inom den fria världen. Den kan i
värsta fall bebåda en olycksdiger
tendens till återgång till den obegränsade och oupplysta statliga suveränitet, som för 2 300 år sedan
blev det fria Greklands öde och som
i vår egen tid redan en gång varit
nära att lägga Europa under en
despots oinskränkta herravälde.
*
Om händelseutvecklingen i Europa och kring Atlanten under 1959
åtminstone på ytan haft en prägel
av avspänning och minskad omedelbar krigsrisk, har utvecklingen
i Fjärran östern lika klart präglats
av motsatt tendens. Det röda Kinas växande arrogans och aggressivitet har här varit det dominerande fenomenet. Detta har i sin
tur inlett vad som kan bli en mycket skickelsediger omgruppering i
Sydasien.
Denna händelseutveckling fick
sitt första mera betydelsefulla uttryck i mars, då en nationell frihetsrörelse i Tibet efter inledande
smärre framgångar nedslogs av
överväldigande kinesisk militärmakt under utvecklandet av den yttersta brutalitet. Det lilla man därefter fått veta från de avlägsna tibetanska högplatåerna och dalarna,
tyder på att härskarna i Peking numera bestämt sig för ett totalt och
hänsynslöst utplånande av Tibets
hela nationella, politiska och religiösa egenart. Termen »folkmord»
har, veterligen på goda grunder,
blivit använd i diskussionen kring
dessa händelser.
Tibet har av religiösa grunder
ett starkt grepp om massornas
känslor i Indien. Olycksbuden därifrån fingo också en omedelbar och
häftigt avkylande verkan på Indiens dittills så starka sympatier
för det röda Kina. Premierminister
Nehru hade åtskillig svårighet att
hålla indignationen inom de gränser, som hans neutralism fann politiskt ändamålsenliga. Det skulle
emellertid ej alls stanna vid dessa
misshälligheter inom de dittills så
utmärkta indisk-kinesiska relationerna.
Under årets senare del blev det
tvärtom tydligt, att mycket allvarliga kinesiska gränskränkningar
ägde rum på Indiens eget territorium såväl i västra (Ladak) som i
östra (Assam) Hirnalaja. Kineserna
överskredo hänsynslöst den sedan
länge fastställda indiska gränsen,
bortsnappade indiska posteringar
och företoga t. o. m. omfattande och
strategiskt betydelsefulla vägbyggen på indisk mark. Ett kinesiskt
hot mot de strategiskt så betydelsefulla buffertstaterna Bhutan, Sikkim och Nepal avtecknade sig likaledes. Hela Indiens nordgräns syn- 31
tes vara i begrepp att bli hotad, och
upphetsningen steg inom de indiska kretsar, som ej stå under den
i dylika fall så trankile Nehrus
omedelbara inflytande. En helt annan aktivitet hade han utvecklat
1956, när det gällde att rädda Nassers regim.
På lång sikt betydelsefullt förefaller det att vara, att den gemensamma faran i Ladak dock för
första gången synes göra ett närmande, ja, t. o. m. en viss samverkan mellan Pakistan och Indien
möjlig. Att oron för Kinas avsikter
också bidrog till att göra Eisenhowers Indienresa till en överväldigande publikframgång, har redan omtalats.
De röda mandarinerna ha emellertid långtifrån nöjt sig med att
trampa Indien på tårna. Deras vasaller i Nordvietnam ha dragit ut
på krigsstigen i Laos och därigenom utsatt de ytterligt labila förhållandena i Bortre Indien för allvarliga påfrestningar. Kina självt
har vid tillvaratagandet av på-
stådda kinesiska ekonomiska intressen i Indonesien uppträtt så
bryskt och översittarmässigt, att
t. o. m. en annars så »fellow-traveler»-präglad regering som presidenten Sukarnos blivit illa berörd och
sett sig nödsakad till förhållandevis drastiska motåtgärder.
Det intressanta i detta sammanhang – bortsett från de påtagliga
förskjutningarna i det sydasiatiska
stämningsläget till Västerns fördel
– är givetvis problemet, vad det nu
32
inträffade kan visa oss om förhållandet mellan Moskva och Peking,
annars så oåtkomligt för främmande insyn. Många mena, att Kinas aggressivitet är allt annat än
önskvärd ur rysk synpunkt och att
den utgör ett allvarligt streck i räkningen för Krusjtjevs planer. Somliga hoppas t. o. m., att den ryske
diktatorn inför hotet från sin hittillsvarande bundsförvants maktutveckling och aggressivitet skall
finna sig nödsakad att söka en återförsäkring hos västmakterna. Detta
är givetvis alldeles möjligt, och
Krusjtjevs egna uttalanden mot
årets slut inför en del av de kinesiska åtgärderna skulle närmast
motsvara en sådan tolkning, o m
de fattas såsom sanna uttryck för
vad han verkligen menar och känner.
Men det är naturligtvis likaväl
möjligt, att man här har att göra
med vad tyskarna kalla »ein abgekartetes Spiel», alltså med i förväg
fördelade roller. Det ligger rätt
nära till hands att antaga, att det
i hög grad kan ligga i den nuvarande ryska politikens intresse att
i Västerns ögon framstå såsom resonabel och förhandlingsvillig mot
bakgrunden av en bullersam och
brutal allierad, ja. t. o. m. möjligen
att ingiva Västern förhoppningen
att i det fridsälla Kreml kunna
finna en pålitlig hjälp mot de aggresiva framstötarna från Peking.
Om en dylik uppfattning kan
bringas att slå rot i den fria världen, borde den kunna förväntas
göra Västerns statsmän ännu lyhördare än nu för ryska önskemål
beträffande Berlin, för att inte säga
i fråga om Tysklands återförening.
Det kan vara skäl att i detta sammanhang påminna om det märkliga växelspel mellan kommunistiska framstötar i öster respektive
väster, varpå särskilt den senare
halvan av 1958 erbjöd påfallande
och väl regisserade exempel. Och
det är kanske skäl att även erinra
sig, att samma, i allmänhet vänsterbetonade kretsar, vilka nu hoppas på ett resonligt Ryssland som
nödankare mot ett aggressivt Kina,
för mindre än tio år sedan hyste
exakt samma förhoppningar ehuru
med omvända förtecken. Den
gången var det för dem det fredliga Kina med sin oförargliga
bondekommunism – ett slags österländsk variant av andra länders
egnahemsrörelser – som skulle
kunna bli en hjälp mot Stalins aggressiva Ryssland. Det spekulerades
då för tiden åtskilligt om möjligheterna till att Mao med tiden
skulle kunna utveckla sig till en
annan Tito. Rollerna äro nu ombytta – det är kanske endast illusionerna, som förbli desamma hos
dem, som evigt vilja låta sig duperas av allt rött.
Blott framtiden kan utvisa, vilkendera av dessa bägge tolkningar,
som varit den riktiga. Samtiden
saknar allt autentiskt källmaterial,
som skulle kunna medge en tydning av någon egentlig säkerhetsgrad.
Inför händelserna inom Atlantvärlden och i Fjärran östern har
Mellersta Orienten, som annars under större delen av femtiotalet stått
så mycket i förgrunden, tett sig
ganska händelsefattig under 1959.
Det är påtagligt, att kommunismen
har mycket goda möjligheter att
göra sig gällande i det av allsköns
motsättningar sönderslitna Irak.
Ingenting kan dock ännu med sä-
kerhet sägas om vart utvecklingen
i detta olyckliga land kan komma
att leda. Missräkningen inför händelserna i Irak, de direkta farhå-
gorna för att Kassem kan hota även
Syrien och Jordanien och faran för
en kommunistisk expansion i större
skala inom arabvärlden, ha alla
tydligen bidragit till att komma
president Nasser att rätt bestämt
avvika från sin tidigare klart proryska utrikespolitiska orientering.
Han söker nu återförsäkring i
bättre förbindelser med västmakterna – även England! – liksom
även med dessas tidigare från Kairo
med en så sällsport rik flora av
arabiska skällsord dagligen överhopade konung Hussein av Jordanien.
Utvecklingen i Bagdad har såtillvida haft ett inflytande på grupperingen i Mellersta östern, vilket
erinrar om det nyss antydda, som
den kinesiska aggressiviteten utövat på konstellationerna i Sydasien.
Ett med tanke på framtiden ytterst viktigt inslag i det politiska
händelseförloppet .under 1959 har
varit den snabba utvecklingen
3- 603441 Svensk Tidskrift H. 11960
33
riktning mot skapandet av ett stort
antal relativt oberoende stater under svart ledning i Afrika. Det
finns från en icke-kolonialmakts
horisont intet skäl att ingå i moraliskt färgade värderingar av detta
skeende eller i betraktelser över
huruvida denna utveckling skulle
ha kunnat med fördel fördröjas.
Det är endast all anledning att
här erinra om att dessa väldiga
förändringar med stor sannolikhet
komma att innebära en avsevärd
materiell, ekonomisk och även militär försvagning av de europeiska
västmakterna liksom om att de
nya länderna med sina i allmänhet
politiskt föga erfarna ledare sannolikt komma att erbjuda Moskvas
och Pekings utrikesdepartement
ypperliga skådeplatser för alla
slags manövrer i det kalla kriget.
De senaste fem årens händelser
inom arabvärlden kunna måhända
ge någon liten försmak av vad Afrika kan komma att bjuda på under 1960-talet.
*
Den utan jämförelse viktigaste
tilldragelsen på det inrikespolitiska
planet under året var det engelska
valet i oktober med dess oväntat
stora seger för Macmillans konservativa regering. Det är något i
nyare engelsk historia alldeles
unikt, att ett parti såsom nu Labour tre gånger i följd under loppet av nio år lider nederlag vid valurnorna och för var gång med ännu
sämre resultat än gången förut. Att
så skett, tyder onekligen på att ar- 34
betarpartiets ledning har tappat
kontakten med de aktuella sociala,
ekonomiska och politiska realiteterna och envisats att röra sig med
ett hopplöst föråldrat program.
Den interna debatten inom partiet
efter valet har också till stor del
förts efter dessa linjer. Det för Labours framtid bekymmersamrna är
emellertid, att partiledaren Gaitskell, som personligen uppenbarligen delar den nyss antydda uppfattningen om de innersta orsakerna till nederlagen, ändå inte vå-
gat att offentligen draga konsekvenserna av denna sin insikt.
Många tongivande personligheter
inom partiet motsätta sig däremot
i en överdriven traditionalism frenetiskt att lämpa åtminstone en del
av den obekväma barlasten över
bord. Våra egna inhemska socialdemokratiska programrevisionsdebatter visa för övrigt samrna obenägenhet att resolut inrätta sig efter att världen inte längre är alldeles densamrna som år 1900.
Det torde trots detta vara försiktigast att inte inlåta sig på några
politiska dödförklaringar av Labour party. I politik kan mycket
hända, och det kan 1960 vara skäl
att erinra om att rätt många vänstertidningar efter 1945 års engelska överraskningsval förkunnade,
att nu hade det brittiska konservativa partiet fått sin definitiva dödsstöt.
De utrikespolitiskt viktigaste
konsekvenserna av den engelska
valutgången äro två. England har
för fyra eller fem år framåt en regering, som bör vara i stånd att relativt friktionsfritt sarnarbeta med
Arnerika och med de stora europeiska västmakterna. Macmillan
och hans hird borde vidare för
samrna tid vara befriade från varje
behov att alltför ivrigt snegla efter
väljarnas oförgripliga tankar, när
det gäller att pejla den utrikespolitiska kursen.
I Frankrike har de Gaulles regim
hittills med övervägande framgång
bestått det stora provet. Den verkliga, svåra påfrestningen måste
emellertid komma, när presidenten
nödgas att klart bekänna kort i den
algeriska frågan. Redan under 1959
ha åtskilliga tendenser yppat sig
till allvarliga schismer mellan honom och hans ursprungliga anhängare på denna avgörande punkt.
I Tyskland har Konrad Adenauer
segerrikt övervunnit de skakningar,
som på försommaren inträdde i
samband med hans manövrer inför
presidentvalet och hans märkliga
uppgörelser inför öppen ridå med
sin främste medhjälpare, minister
Erhard. Den nu 84-årige kanslern
synes vara beredd att som ledare
utkämpa ännu en valkampanj och
anträda en fjärde maktperiod som
regeringschef. Med hänsyn till oppositionens stora svaghet och splittring förefaller en sådan utveckling
särdeles möjlig. Den egentliga faran för systemet Adenauer skulle
väl vara, om hans västliga allierade
skulle visa sig villiga till så stora
eftergifter inför den ryska utpressningen i Berlinfrågan och återföreningsproblemet, att den tyska allmänheten i desperation skulle låta
sig bibringas uppfattningen, att
hela alliansen med västmakterna
visat sig vara i grund förfelad. Om
anglosaxisk eftergivenhet och optimism mot all förmodan skulle låta
det komma därhän, skulle hela
Europa ställas inför ytterst allvarliga avgöranden.
Även i Amerika nalkas ett val.
Tidigare föreföll det ett slag, som
om republikanerna skulle vara på
förhand dömda till ett stort nederlag. Men likaväl som Macmillan
lyckades ordna lederna och sluta
fronten efter Suezfiaskot, synas nu
Eisenhower, Nixon och deras medhjälpare ha lyckats att åtminstone
till ej ringa del återtaga den terräng, som förlorades vid mittperiodsvalet 1958. Efter Rockefellers
tillbakaträdande förefaller Nixons
nominering till republikansk kandidat vara given. Om man sedan
får tro opinionsundersökningarna,
skulle efter hans egen ryska resa
på sommaren 1959 och Eisenhowers utrikespolitiska aktivitet vicepresidentens chanser vara långtifrån dåliga. På den demokratiska
sidan synes i varje fall än så länge
en viss splittring för att inte säga
förvirring vara rådande. Under
dessa förhållanden bör valet i november 1960 åtminstone kunna bli
35
spännande. Att dess utgång skulle
kunna komma att innebära någon
större omläggning av Förenta staternas utrikespolitiska kurs, förefaller för ögonblicket mindre sannolikt.
*
Året 1959 har, såsom redan sagts,
fråga om Europa åtminstone på
ytan uppvisat en tydlig avspänning.
Kring Stilla havet är situationen
däremot minst lika eldfängd som
tidigare. Om därtill lägges, att den
europeiska avspänningen åtminstone hittills inte har medfört nå-
gon som helst vänskaplig överenskommelse i någon enda av de
många och svåra sakliga stridsfrå-
gorna utan uteslutande gjort sig
gällande på det så att säga formella
och ceremoniella planet, så är därmed också sagt, att det vid 1960
års ingång ingenstädes kan skönjas
något tecken, som skulle göra en
minskning av den militära och psykologiska beredskapen försvarlig i
de mindre stater, vilka sväva i fara
att kunna indragas i en eventuell
konflikt. Det kalla kriget går vidare ehuru för ögonblicket med
andra metoder och delvis på andra
marker än under femtiotalet. Endast framtiden kan visa, om den
formella spänningsminskningen en
gång kommer att följas av en verklig utjämning av motsättningarna.
Vm SLUTET AV år 1958 var det
framför allt två världspolitiska
frågekomplex, som stodo i förgrunden. Den starka kinesiska aktiviteten vid Formosasundet under en stor
del av hösten hade ännu en gång
ådagalagt, hur lätt konflikten mellan de rivaliserande makthavarna i
Peking och på Formosa kunde tänkas indraga den övriga världen i
en allmän katastrof. Och från november hade den ryska regeringen
genom att åter aktualisera Berlins
internationella ställning till synes
med berått mod antänt en stubintråd, som i vidrigt fall kunde utlösa en total explosion. Det är faktiskt samma frågor eller, bättre uttryckt, de djupare motsättningar
och utvecklingsmöjligheter, vilka
sammanhänga med dem, som under 1959 framför andra ha sysselsatt den utrikespolitiska spekulationen. Å ena sidan har Berlinfrå-
gans tillspetsning genom det ryska
utspelet i november 1958 under
hela året utgjort ett huvudmoment
i dragkampen mellan de stora västerländska makterna och Sovjetunionen, å den andra har det röda
Kinas allt mera ohöljda aggressivitet och de komplikationer, vartill
denna till äventyrs kan leda, bildat
Av professor TORVALD HÖJER
en gåtfull hakgrund till det mera
öppna och konturskarpa spelet
mellan Washington, London, Bonn,
Paris och Moskva.
Den ryska spelöppningen i Berlinfrågan hade åtminstone formellt
ställt Västern inför ett slags ultimatum med sex månaders löptid, efter
vars utgång snart sagt vad som
helst kunde hända. Sannolikt var
visserligen det ryska draget främst
taktiskt betingat. Det gällde för
Kreml egentligen att genom en manöver, som hade goda förutsättningar att splittra motspelarna,
dels komma närmare det möte på
högsta nivå, som länge hade framstått såsom ett eftertraktat mål för
Krusjtjevs rastlösa aktivitet, dels
föra det tyska problemkomplexet
över huvud taget ett steg närmare
en lösning, som åtminstone de facto
ytterligare konsoliderade Moskvas
största vinst av de första efterkrigsåren – den kommunistiska
regim, som påtvingats en avvisande
folkopinion mellan Oder och Elbe.
Men sådant läget var, bestod till
synes en allvarlig fara för att
Kreml skulle manövrera in både
sig själv och motparten i en situation, där en väpnad konflikt plötsligt skulle komma att te sig såsom
den enda lösning, som möjliggjorde
ett bevarat ansikte.
Inför de hotande utsikterna till
en verkligt allvarlig konflikt mellan de stora militärmakterna tilltog givetvis den latenta oron hos
den breda befolkningen i de länder,
som kunde förutsättas bli särskilt
hårt träffade av ett krig utkämpat
med atomvapen. Bland dessa stod
England i främsta rummet. Det
hade redan sedan åtskillig tid varit
uppenbart, att arbetarpartiet räknade med att som ett viktigt verktyg för att ur oppositionsställningen än en gång tränga sig fram
till maktens köttgrytor använda
beskyllningen eller insinuationen,
att den konservativa regeringen
inte med tillbörligt allvar bemö-
dade sig om att göra allt, som gö-
ras kunde, för att dämpa de storpolitiska motsättningarna i Europa.
Nu nalkades den tidpunkt, då de
konservativa skulle bli nödsakade
att ännu en gång vädja till väljarnas ynnest. Efter den snöpliga utgången av den stora Suezaktionen
1956 hade torykabinettets aktier
stått mycket lågt ute i landet. Det
gällde för regeringen, och med hänsyn till moderna allmänna vals benägenhet att bli plebiscit mellan de
rivaliserande partiledarna personligen gällde det alldeles speciellt
för Harold Macmillan själv att inte
försumma något, som kunde övertyga väljarkåren om att varje beskyllning mot premierministern för
bristande nitälskan om fredens och
23
avspänningens sak vore helt och
hållet grundlös.
Mot slutet av februari anlände
Macmillan själv till Moskva för
personliga överläggningar med
Krusjtjev och hans män. Den med
största möjliga publicitet omgivna
fredssonderingen resulterade i att
Moskva visade sig berett att deltaga i ett utrikesministermöte i Geneve för behandling av Berlinfrå-
gan, de tyska spörsmålen och den
europeiska säkerhetsfrågan i dess
helhet. Ryssland avstod från att för
tillfället yrka på det möte på högsta nivå, som det tidigare hade begärt, och beträffande själva Berlinfrågan sköts den ryska ståndpunktens ultimativa karaktär åtminstone tills vidare åt sidan.
De överläggningar, som under
våren så fördes inom västmaktsalliansen för att förbereda Genevemötet, visade vad som f. ö. redan
tidigare hade varit klart för uppmärksamma iakttagare, nämligen
att ganska stora meningsskiljaktigheter numera rådde mellan västmakterna inbördes. Den tyska regeringen och tydligen förbundskansler Adenauer själv i synnerhet
hyste den särdeles välgrundade farhågan, att en uppgörelse i avspänningssyfte svårligen kunde bli annat än ogynnsam ur tysk synpunkt.
Om något slags kompromiss skulle
uppnås i de stora europeiska frå-
gorna, kunde den nämligen ej
gärna komma till stånd på en annan basis än status quo, dvs. den
skulle innebära, att västmakterna
24
erkände de resultat i Mellan- och
Sydösteuropa, som Stalin under de
första tre efterkrigsåren hade vunnit med våldsamma och bedrägliga
medel. Den Eisenhower-Dulles’ska
regimens ursprungliga »roll-back:.-
program, som ju aldrig hade ens
tillnärmelsevis börjat förverkligas,
skulle definitivt begravas. och därmed varje förhoppning att inom en
överskådlig framtid uppnå drägliga
livsvillkor för de hundra millionerna människor i Balticum, mellan Oder-Neisselinjen och Rysslands västgräns före 1939 samt på
större delen av Balkan. Framför
allt måste ett accepterande av status quo omöjliggöra varje ur västerländsk synpunkt rimlig lösning
av det tyska återföreningsproblemet Det skulle nämligen innebära
ett erkännande i någon form av
den våldsregim, som de makthavande i Pankow med hjälp av
ryska bajonetter lyckats upprätthålla över befolkningen i den tyska
östzonen. Även i detaljfrågan Berlin måste en uppgörelse under alla
omständigheter bli ofördelaktig,
eftersom den enligt do-ut-des-principen alltid måste komma att innebära något slags försvagning av
den fria världens hittillsvarande
positioner i den forna rikshuvudstaden. Rent sakligt sett måste
alltså en överenskommelse med
Moskva, så snart som förhandlingen ej kunde föras från positionen av överlägsen styrka, medföra
en försvagning av Tysklands och
hela den fria världens ställning
gentemot östblocket, ödesdiger
både omedelbart och – kanske
ännu mera – på längre sikt.
De tyska betänkligheterna mot
Macmillans avspänningspolitik delades i huvudsak av den nya franska regimen under general de
Gaulle. Bägge de stora mellaneuropeiska länderna motsatte sig ett
otillräckligt förberett möte på högsta nivå, vilket kuD le befaras leda
antingen till farliga eftergifter eller
också till en brytning, där stora delar av världsopinionen måhända
skulle tillskriva Västern skulden.
De ogillade också den Macmillan
tillskrivna beredvilligheten att gå
med på en militärt uttunnad zon i
Centraleuropa – ett projekt, som
givetvis ur både fransk och tysk
synpunkt innesluter mycket stora
och omedelbara riskmoment.
I fråga om motiven till de Gaulles uppslutning vid Adenauers sida
föreligger en viss osäkerhet. Det
kan givetvis vara så, att den franske ledaren är sakligt övertygad
om riskerna av en så prononcerad
»appeasemenb-politik som den, vilken Macmillan ansett sig böra bedriva under halvåret före det engelska valet. Det är likaledes möjligt,
att de Gaulle är lika övertygad som
Adenauer om den bjudande nödvändigheten att röja alla tyskfranska misstämningar ur vägen
och för framtiden få till stånd ett
uppriktigt och varaktigt samarbete
mellan den europeiska kontinentens båda hittillsvarande bältespännare. Men det är också tänkbart,
att den franska politiken i dessa
frågor varit mer eller mindre taktiskt betingad. De Gaulle kan genom att stödja Adenauer ha velat
vinna en )nuisance value», som sedan skulle kunna utnyttjas för att
uppnå amerikanska och engelska
eftergifter i fråga om de prestigekrav, när det gäller den stora västalliansens ledning, vilka ibland
förefalla att ligga de Gaulle närmare om hjärtat än snart sagt nå-
gonting annat. Hans beredvillighet
att acceptera Oder-Neisselinjen så-
som slutgiltig östgräns för Tyskland
– en ståndpunkt som vållat mycken olust och besvikelse i Bonn –
skulle väl närmast kunna åberopas
till stöd för den sistnämnda tolkningen av hans hållning och i varje
fall såsom argument m o t att taga
det mellersta av de nyss anförda
tolkningsalternativen alltför allvarligt.
Mellan Macmillan å ena sidan,
Adenauer-de Gaulle å den andra
intog den amerikanska utrikesled·
ningen en medlande ståndpunkt i
fråga om den riktiga taktiken gentemot Kreml. Dock var en viss
skridning i riktning mot Macmillans ståndpunkt påtaglig i state
Department. Dårtill torde flera moment ha samverkat. Det låg uppenbarligen i Amerikas intresse att på
ett försiktigt och 1aktfullt sätt förbättra Macmillans valutsikter och
sålunda hålla den opålitlige Aneurin Bevan fjärran från Downing
street under ännu en valperiod.
Den åldrande Eisenhowers egen
25
maktperiod skrider obönhörligen
mot sitt slut. Mycket tyder på att
han numera inriktat sin ärelystnad
på att gå till historien såsom den
store fredsstiftaren, sedan det blivit ganska tydligt, att hans presidentskap i övrigt knappast kommer att ge honom några större
anspråk på eftervärldens håglwmst. I denna fredsbefrämjande
verksamhet med årsskiftet 1960f
1961 såsom obönhörlig sista termin
arbetar han under de svårigheter
och faror – för sig och för andra
– som på engelska plägat sammanfattas med uttrycket »an old
man in a hurry». Även andra moment tillkomma. De sensationella
ryska framstegen på raketteknikens område ha alldeles obestridligen gjort den amerikanska hemmafronten sårbar på ett sätt, som
inte kunde förutses vid femtiotalets
början. Den känsliga och lättrörda
amerikanska opinionen har också
reagerat på ett sätt, som kan vara
värt uppmärksamhet. Det är karakteristiskt, att medan under Eisenhowers tidigare maktskede den demokratiska oppositionen nästan
alltid angrep hans politik såsom
alltför eftergivande mot den röda
faran, alltför litet angelägen att
hävda Förenta staternas maktställning och intressen, har den demokratiska kritiken under 1958-1959
i stor utsträckning – detta gäller
dock inte Harry Truman och Dean
Acheson men väl senator Humphrey och Adlai Stevenson – angripit Vita huset och State Depart- 26
ment såsom alltför styva och stelbenta, alltför obenägna att taga
vara på de ryska inviterna. Opinionsläget är ett annat än för fem
år sedan, tröttheten i fråga om det
kalla kriget har gripit omkring sig,
övertygelsen om Amerikas möjligheter att snabbt och effektivt segra
i en eventuell kraftmätning är ej
längre lika obetingad som tidigare.
Även i U. S. A. stundar ett val, där
en uppnådd storpolitisk avspänning
skulle bli republikanernas främsta
trumfkort i en eljest kanske ej alltför lysande sits.
Det är ovisst att veta, hur den
amerikanska politiken skulle ha
utvecklat sig, om John Foster Dulles fortfarande hade fått leda den.
Det har påpekats, att även han under sina sista effektiva månader visade tendenser till en större »smidighet» – i mångas vokabulär
gärna en synonym för eftergivenhet – än tidigare. Det är väl ändå
mindre sannolikt, att han skulle ha
sträckt sig så långt i riktningen av
:.appeasemenb, som nu blev fallet,
sedan han fram på våren 1959 av
en obotlig sjukdom satts ur spelet.
Vad man såväl i England som i
Amerika möter, är emellertid inte
enbart tillfälliga förskjutningar i
opinionen i sammanhang med förändrade militärtekniska perspektiv och därav utlösta valtaktiska
överväganden hos de politiska partiernas ledande organ. Det är här
djupare sett fråga om psykologiska
förhållanden, vilka i själva verket
utgöra den grundläggande svårigheten för de fria staterna i en tid
sådan som vår. Det demokratiska
styrelseskicket har under bägge
världskrigen och likaså i den situation som rådde under åren kring
1950 visat sig mäktigt beundransvärda kraftansträngningar och en
mycket stor förmåga till samling.
Intressetvister och smärre ideologiska motsättningar ha trängts i
bakgrunden och medborgarna ha
utan motsträvighet kunnat vinnas
för mycket stora ekonomiska offer
och avsevärda personliga insatser
av kraft och av tid, när det för alla
blivit klart, att fienden stod omedelbart utanför portarna, att frihet
och säkerhet voro stadda i uppenbar och ögonskenlig överhängande
livsfara. Så kunde England och
Frankrike uthärda gastkramningen
1914-1918, så överlevde England
det andra halvåret av 1940, så
kunde den fria världen framgångsrikt möta anstormningen efter
Pragkuppen 1948, under Berlinblockaden och under Koreakriget.
Men situationen blir så småningom
en annan, då hotet antingen inte
längre framträder så uppenbart och
nära eller också blivit så gammalt
och vant, att man inte längre reflekterar över det utan låter det bli
en fast beståndsdel i tillvaron, som
gemene man inte längre har fantasi nog att närmare konkretisera.
övergrepp, som i förstone tett sig
både outhärdligt upprörande och
omedelbart hotfulla, få så små-
ningom blott alltför lätt det invandas hävd och övergå till att bilda
permanenta ehuru lätt obehagliga
inslag i världsbilden. Det är under
sådana förhållanden, när den aggressiva parten inte på länge låter
sin aggressivitet öppet framträda,
som den demokratiska mentalitetens svagaste sidor ånyo börja
framträda. Det är inte lätt att få en
nation, som själv beslutar över sina
pålagor och sina personliga bördor, att år efter år offra milliarder på militära försiktighetsåtgärder och att taga på sig tunga
personliga insatser i försvarsmaktens tjänst, när dessa offer te sig
helt och hållet improduktiva och
enbart tyngande på levnadsstandarden, därför att den presumtive motståndaren till synes förhåller sig stilla och endast ägnar
sig åt att stärka sin egen krigspotentiel bakom sina nyvunna, långt
framskjutna gränslinjer. Ungern är
det senaste, skrämmande exemplet
på hur fort vi glömma och acceptera det nakna skräckväldet såsom
ett reguljärt inslag i den mellanfolkliga samlevnaden. De baltiska
staterna utgöra ett något äldre, som
just i Sverige av både geografiska
och historiska skäl dock borde ha
en förblivande aktualitet.
I själva verket torde det förhålla
sig så, att medan för en diktatur
det kalla kriget är ett tillstånd, som
ofta kan uthärdas mycket länge
och då snarast utgör ett slags styrkebälte för en annars impopulär
regim, så är det för folkstyrda stater, inställda på ekonomiskt, socialt och kulturellt framåtskri- 27
dande, nära nog omöjligt att i en
längre följd av år oavbrutet inrätta
sig för ett tillstånd av permanent
högspänning och krigsfara – om
inte den presumtive fienden då och
då tillhandahåller någon åskådningsundervisning i vad det egentligen ytterst rör sig om.
Det här i korthet antydda sammanhanget torde utgöra den egentliga förklaringen till att den ryska
»fredsoffensiven» under det senare
1950-talet med sitt tal om fredlig
samlevnad i stort sett – tiden för
den ungerska tragedien frånräknad
– har varit lika framgångsrik som
den brutala stalinistiska taktiken
var resultatlös efter 1948.
Under sommaren 1959 ägde det
långdragna utrikesministermötet i
Geneve rum. Trots att västmakterna visade en långt gående benä-
genhet till smärre eftergifter, blev
det resultatlöst till följd av den
ryska omedgörligheten. Ur rysk
synpunkt hade det dock sitt klara
värde, eftersom de yttre arrangemangen på ett nästan groteskt sätt
demonstrerade ett slags likställighet mellan den folkvalda regeringen i Västtyskland med dess 52
millioner invånare å den ena sidan
och tvångsherrarna över de 16 förslavade millionerna öster om Elbe
och Saale å den andra. Det intryck,
som därigenom skapades på många
håll, av ett slags saklig och rättslig
paritet mellan två tyska statshalvor
torde ej bli lätt att åter bringa ur
världen.
När det blev allt tydligare för de
28
deltagande regeringarna, att Genevekonferensen ej skulle leda till
något resultat, reste sig alltmera
tvingande frågan om vad fortsättningen skulle bli. Naturligast med
hänsyn till tidigare erfarenheter
från det kalla kriget skulle ha varit att skiljas utan vidare spisning
och överlåta ansvaret och det eventuella initiativet till vidare åtgärder
åt den part, vars. omedgörlighet
hade vållat dödläget. Så skulle tidigare sannolikt också ha skett.
Men presidenten Eisenhower var
denna gång ej sinnad att låta det
stanna därvid, vare sig detta sedan
berodde på att han befarade rent
desperata ryska aktioner eller på att
han ville själv taga ett dramatiskt
initiativ i fredsbevarande syfte.
Alltnog, han inbjöd, redan innan
sammanbrottet i Geneve var ett offentligt faktum, Krusjtjev till ett
besök i Förenta staterna i september, avsett att senare under hösten
följas av en motsvarande Eisenhower-visit i Sovjet. Den tunnslitna
förhandlingstråden skulle sålunda
ännu hållas löpande, och Krusjtjevs personliga syften tillgodosågos
på ett sätt, som kanske motsvarade
hans önskningar ännu bättre än
ett möte på högsta nivå. Vid en så-
dan sammankomst skulle den ryske
diktatorn ha ställts ensam mot tre.
Nu framkallades i stället i den
ryska allmänhetens liksom i den
övriga mänsklighetens ögon visionen av hur han och herren i Vita
huset på tu man hand avgjorde
världens. öden, utan att störas eller
hämmas av invändningar från
»stormakten av den andra eller
den tredje ordningen. Den övervä-
gande positiva reaktionen i Förenta
staterna på denna inbjudan var i
och för sig ett vältaligt vittnesbörd
om hur starkt opinionsläget förskjutits sedan den tid för ej så
länge sedan, då en motsvarande invit övervägande skulle ha utlöst
harmsna eller förbittrade protester
och motdemonstrationer.
Krusjtjevs av en oerhörd publicitet omgivna besök i Amerika ägde
programenligt rum i september.
Det stördes vid några tillfällen, särskilt i Los Angeles, av obehagliga
intermezzon och obehärskade utfall
från gästens sida mot värdarna. I
stort sett lyckades det dock. Avslutningsvis ägde enskilda överläggningar rum mellan Eisenhower
och Krusjtjev på den förres rekreationsplats Camp David. Vad som
därvid tilldrog sig, är alltjämt i allt
väsentligt – om det nu inrymde
något väsentligt obekant.
»Camp-David-andan» har emellertid i fortsättningen livligt åkallats
från skilda håll, särskilt när det
gällt att göra Västern mera mjuk
gentemot ryska krav och önskemål.
Några egentliga uppgörelser i sak
torde enligt allmän uppfattning ej
ha träffats. Däremot förefaller det
klart, att ryssarna åtminstone för
den närmaste tiden avstått från
sina ultimativa synpunkter på Berlinspörsmålet och uppgett sig vara
redo till förhandlingar i vanlig ordning. Eisenhowers ryska resa uppsköts långt in på 1960. Särskilt på
engelskt håll var det då ett starkt
önskemål, att ett möte mellan de
fyra stora skulle äga rum redan i
slutet av 1959, men tack vare
franskt och tyskt motstånd vart
det intet av dessa spekulationer.
Slutet av år 1959 kom i stället
att få sin prägel av Eisenhowers
stort upplagda good-will-turne till
Indien, Mellersta östern och länderna vid Medelhavet samt av de
överläggningar, som ägde rum dels
inom Atlantpaktsledningen och dels
mellan Eisenhower och de övriga
ledande männen inom västblocket.
Den förra tilldragelsen, alltså
Eisenhowers stora resa, var väl
främst av opinionspåverkade och
mindre av rent politisk karaktär.
Inte minst till följd av den aggressiva rödkinesiska politik, varom
här senare skall talas, men även
tack vare presidentens vinnande
framträdande blev den tydligen en
succes. I varje fall för någon tid
framåt har den förbättrat Amerikas position i de berörda länderna
och alldeles. särskilt i det tidigare
gärna prokommunistiskt-neutralistiska Indien.
överläggningarna inom västblockets ledning ledde i alla händelser
till att enighet uppnåddes kring tiden för mötet på högsta nivå. Enligt de Gaulles önskningar men i
motsats till den tidigare engelska
ståndpunkten uppsköts detta evenemang till början av maj, efter det
att den franske statschefen hunnit
att dels själv vara värd åt Krusjt- 29
jev, dels besöka Eisenhower, dels
– och måhända viktigast – förmodligen avbränna den atombomb
i det inre Sahara, som enligt hans
förhoppningar skall bereda Frankrike en med England fullt likaberättigad plats i västblockets ledning. Att denna förhållandevis
långa fördröjning kunnat genomföras utan alltför häftiga missnö-
jesyttringar från det brittiska kabinettets sida, lär väl snarast
kunna tolkas som ett tecken på att
Macmillan inte längre är lika angelägen om att framstå som en ny
upplaga av 1938 års Neville Chamberlain, som han stundom kunde
förefalla under månaderna före det
viktiga valavgörandet i England.
Om denna tolkning är riktig, skulle
den väl närmast berättiga oss att ur
den fria världens synpunkt motse
händelsernas fortsatta .utveckling
med något större optimism än under de tidigare delarna av 1959.
Det förefaller däremot, som om
det hittills inte varit möjligt för
västmakternas ledare att samlas
kring något klart fixerat program
för de stundande diplomatiska
kraftmätningarna med Krusjtjev.
Ganska starka meningsskiljaktigheter synas alltjämt råda mellan en
mjukare engelsk och en hårdare
fransk-tysk linje. De fyra första
månaderna av 1960 måste därför
rimligen komma att bjuda på
mycl{en och livlig diplomatisk aktivitet för att bringa ståndpunkterna till bättre inbördes överensstämmelse.
30
Till dessa motsättningar angå-
ende den taktik, som bör användas
gentemot Krusjtjev, kommer emellertid en annan viktig schism, där
de Gaulle står ensam mot de
tre andra västliga huvudmakterna.
Det är här fråga om Atlantblockets
politiska och militära ledning liksom om betydelsefulla delar av
dess rent militära uppbyggnad. De
Gaulle önskar bereda Frankrike en
med U. S. A. och England fullt likaberättigad ställning, som skulle
reducera de mindre väststaterna
även formellt till rena statister.
Han vill därjämte frångå den utveckling till en integrerad, så att
säga överstatligt uppbyggd krigsmakt, som hittills varit karakteristisk för NATO. När det gällt att
hävda dessa starkt partikularistiska önskemål, har han inte dragit
sig för påtryckningsåtgärder, som
måste minska hela Nato-armens
slagkraft i händelse av allvarliga
tilldragelser. Redan tidigare var ju
större delen av Frankrikes krigsmakt bunden av oron i Algeriet och
sålunda ur stånd att infria sina förpliktelser i Europa. Nu har de
Gaulle dels undandragit sin marin
från det gemensamma Medelhavskommandots befälsområde, dels intagit en så omedgörlig ståndpunkt
i fråga om amerikanarnas bestämmanderätt över sitt med atombomber utrustade flyg i Europa, att
Washington sett sig nödgat att
flytta en avsevärd del därav från
Frankrike till flygplatser på andra,
ur amerikansk synpunkt mera resonliga bundsförvanters territorium.
Denna franska särpolitik och
motsträvighet inom Atlantpaktens
militära verksamhet är förvisso en
mycket allvarlig svårighet, som
kastar en mörk slagskugga över
den dock i sista hand mest betydelsefulla sidan av samarbetet
inom den fria världen. Den kan i
värsta fall bebåda en olycksdiger
tendens till återgång till den obegränsade och oupplysta statliga suveränitet, som för 2 300 år sedan
blev det fria Greklands öde och som
i vår egen tid redan en gång varit
nära att lägga Europa under en
despots oinskränkta herravälde.
*
Om händelseutvecklingen i Europa och kring Atlanten under 1959
åtminstone på ytan haft en prägel
av avspänning och minskad omedelbar krigsrisk, har utvecklingen
i Fjärran östern lika klart präglats
av motsatt tendens. Det röda Kinas växande arrogans och aggressivitet har här varit det dominerande fenomenet. Detta har i sin
tur inlett vad som kan bli en mycket skickelsediger omgruppering i
Sydasien.
Denna händelseutveckling fick
sitt första mera betydelsefulla uttryck i mars, då en nationell frihetsrörelse i Tibet efter inledande
smärre framgångar nedslogs av
överväldigande kinesisk militärmakt under utvecklandet av den yttersta brutalitet. Det lilla man därefter fått veta från de avlägsna tibetanska högplatåerna och dalarna,
tyder på att härskarna i Peking numera bestämt sig för ett totalt och
hänsynslöst utplånande av Tibets
hela nationella, politiska och religiösa egenart. Termen »folkmord»
har, veterligen på goda grunder,
blivit använd i diskussionen kring
dessa händelser.
Tibet har av religiösa grunder
ett starkt grepp om massornas
känslor i Indien. Olycksbuden därifrån fingo också en omedelbar och
häftigt avkylande verkan på Indiens dittills så starka sympatier
för det röda Kina. Premierminister
Nehru hade åtskillig svårighet att
hålla indignationen inom de gränser, som hans neutralism fann politiskt ändamålsenliga. Det skulle
emellertid ej alls stanna vid dessa
misshälligheter inom de dittills så
utmärkta indisk-kinesiska relationerna.
Under årets senare del blev det
tvärtom tydligt, att mycket allvarliga kinesiska gränskränkningar
ägde rum på Indiens eget territorium såväl i västra (Ladak) som i
östra (Assam) Hirnalaja. Kineserna
överskredo hänsynslöst den sedan
länge fastställda indiska gränsen,
bortsnappade indiska posteringar
och företoga t. o. m. omfattande och
strategiskt betydelsefulla vägbyggen på indisk mark. Ett kinesiskt
hot mot de strategiskt så betydelsefulla buffertstaterna Bhutan, Sikkim och Nepal avtecknade sig likaledes. Hela Indiens nordgräns syn- 31
tes vara i begrepp att bli hotad, och
upphetsningen steg inom de indiska kretsar, som ej stå under den
i dylika fall så trankile Nehrus
omedelbara inflytande. En helt annan aktivitet hade han utvecklat
1956, när det gällde att rädda Nassers regim.
På lång sikt betydelsefullt förefaller det att vara, att den gemensamma faran i Ladak dock för
första gången synes göra ett närmande, ja, t. o. m. en viss samverkan mellan Pakistan och Indien
möjlig. Att oron för Kinas avsikter
också bidrog till att göra Eisenhowers Indienresa till en överväldigande publikframgång, har redan omtalats.
De röda mandarinerna ha emellertid långtifrån nöjt sig med att
trampa Indien på tårna. Deras vasaller i Nordvietnam ha dragit ut
på krigsstigen i Laos och därigenom utsatt de ytterligt labila förhållandena i Bortre Indien för allvarliga påfrestningar. Kina självt
har vid tillvaratagandet av på-
stådda kinesiska ekonomiska intressen i Indonesien uppträtt så
bryskt och översittarmässigt, att
t. o. m. en annars så »fellow-traveler»-präglad regering som presidenten Sukarnos blivit illa berörd och
sett sig nödsakad till förhållandevis drastiska motåtgärder.
Det intressanta i detta sammanhang – bortsett från de påtagliga
förskjutningarna i det sydasiatiska
stämningsläget till Västerns fördel
– är givetvis problemet, vad det nu
32
inträffade kan visa oss om förhållandet mellan Moskva och Peking,
annars så oåtkomligt för främmande insyn. Många mena, att Kinas aggressivitet är allt annat än
önskvärd ur rysk synpunkt och att
den utgör ett allvarligt streck i räkningen för Krusjtjevs planer. Somliga hoppas t. o. m., att den ryske
diktatorn inför hotet från sin hittillsvarande bundsförvants maktutveckling och aggressivitet skall
finna sig nödsakad att söka en återförsäkring hos västmakterna. Detta
är givetvis alldeles möjligt, och
Krusjtjevs egna uttalanden mot
årets slut inför en del av de kinesiska åtgärderna skulle närmast
motsvara en sådan tolkning, o m
de fattas såsom sanna uttryck för
vad han verkligen menar och känner.
Men det är naturligtvis likaväl
möjligt, att man här har att göra
med vad tyskarna kalla »ein abgekartetes Spiel», alltså med i förväg
fördelade roller. Det ligger rätt
nära till hands att antaga, att det
i hög grad kan ligga i den nuvarande ryska politikens intresse att
i Västerns ögon framstå såsom resonabel och förhandlingsvillig mot
bakgrunden av en bullersam och
brutal allierad, ja. t. o. m. möjligen
att ingiva Västern förhoppningen
att i det fridsälla Kreml kunna
finna en pålitlig hjälp mot de aggresiva framstötarna från Peking.
Om en dylik uppfattning kan
bringas att slå rot i den fria världen, borde den kunna förväntas
göra Västerns statsmän ännu lyhördare än nu för ryska önskemål
beträffande Berlin, för att inte säga
i fråga om Tysklands återförening.
Det kan vara skäl att i detta sammanhang påminna om det märkliga växelspel mellan kommunistiska framstötar i öster respektive
väster, varpå särskilt den senare
halvan av 1958 erbjöd påfallande
och väl regisserade exempel. Och
det är kanske skäl att även erinra
sig, att samma, i allmänhet vänsterbetonade kretsar, vilka nu hoppas på ett resonligt Ryssland som
nödankare mot ett aggressivt Kina,
för mindre än tio år sedan hyste
exakt samma förhoppningar ehuru
med omvända förtecken. Den
gången var det för dem det fredliga Kina med sin oförargliga
bondekommunism – ett slags österländsk variant av andra länders
egnahemsrörelser – som skulle
kunna bli en hjälp mot Stalins aggressiva Ryssland. Det spekulerades
då för tiden åtskilligt om möjligheterna till att Mao med tiden
skulle kunna utveckla sig till en
annan Tito. Rollerna äro nu ombytta – det är kanske endast illusionerna, som förbli desamma hos
dem, som evigt vilja låta sig duperas av allt rött.
Blott framtiden kan utvisa, vilkendera av dessa bägge tolkningar,
som varit den riktiga. Samtiden
saknar allt autentiskt källmaterial,
som skulle kunna medge en tydning av någon egentlig säkerhetsgrad.
Inför händelserna inom Atlantvärlden och i Fjärran östern har
Mellersta Orienten, som annars under större delen av femtiotalet stått
så mycket i förgrunden, tett sig
ganska händelsefattig under 1959.
Det är påtagligt, att kommunismen
har mycket goda möjligheter att
göra sig gällande i det av allsköns
motsättningar sönderslitna Irak.
Ingenting kan dock ännu med sä-
kerhet sägas om vart utvecklingen
i detta olyckliga land kan komma
att leda. Missräkningen inför händelserna i Irak, de direkta farhå-
gorna för att Kassem kan hota även
Syrien och Jordanien och faran för
en kommunistisk expansion i större
skala inom arabvärlden, ha alla
tydligen bidragit till att komma
president Nasser att rätt bestämt
avvika från sin tidigare klart proryska utrikespolitiska orientering.
Han söker nu återförsäkring i
bättre förbindelser med västmakterna – även England! – liksom
även med dessas tidigare från Kairo
med en så sällsport rik flora av
arabiska skällsord dagligen överhopade konung Hussein av Jordanien.
Utvecklingen i Bagdad har såtillvida haft ett inflytande på grupperingen i Mellersta östern, vilket
erinrar om det nyss antydda, som
den kinesiska aggressiviteten utövat på konstellationerna i Sydasien.
Ett med tanke på framtiden ytterst viktigt inslag i det politiska
händelseförloppet .under 1959 har
varit den snabba utvecklingen
3- 603441 Svensk Tidskrift H. 11960
33
riktning mot skapandet av ett stort
antal relativt oberoende stater under svart ledning i Afrika. Det
finns från en icke-kolonialmakts
horisont intet skäl att ingå i moraliskt färgade värderingar av detta
skeende eller i betraktelser över
huruvida denna utveckling skulle
ha kunnat med fördel fördröjas.
Det är endast all anledning att
här erinra om att dessa väldiga
förändringar med stor sannolikhet
komma att innebära en avsevärd
materiell, ekonomisk och även militär försvagning av de europeiska
västmakterna liksom om att de
nya länderna med sina i allmänhet
politiskt föga erfarna ledare sannolikt komma att erbjuda Moskvas
och Pekings utrikesdepartement
ypperliga skådeplatser för alla
slags manövrer i det kalla kriget.
De senaste fem årens händelser
inom arabvärlden kunna måhända
ge någon liten försmak av vad Afrika kan komma att bjuda på under 1960-talet.
*
Den utan jämförelse viktigaste
tilldragelsen på det inrikespolitiska
planet under året var det engelska
valet i oktober med dess oväntat
stora seger för Macmillans konservativa regering. Det är något i
nyare engelsk historia alldeles
unikt, att ett parti såsom nu Labour tre gånger i följd under loppet av nio år lider nederlag vid valurnorna och för var gång med ännu
sämre resultat än gången förut. Att
så skett, tyder onekligen på att ar- 34
betarpartiets ledning har tappat
kontakten med de aktuella sociala,
ekonomiska och politiska realiteterna och envisats att röra sig med
ett hopplöst föråldrat program.
Den interna debatten inom partiet
efter valet har också till stor del
förts efter dessa linjer. Det för Labours framtid bekymmersamrna är
emellertid, att partiledaren Gaitskell, som personligen uppenbarligen delar den nyss antydda uppfattningen om de innersta orsakerna till nederlagen, ändå inte vå-
gat att offentligen draga konsekvenserna av denna sin insikt.
Många tongivande personligheter
inom partiet motsätta sig däremot
i en överdriven traditionalism frenetiskt att lämpa åtminstone en del
av den obekväma barlasten över
bord. Våra egna inhemska socialdemokratiska programrevisionsdebatter visa för övrigt samrna obenägenhet att resolut inrätta sig efter att världen inte längre är alldeles densamrna som år 1900.
Det torde trots detta vara försiktigast att inte inlåta sig på några
politiska dödförklaringar av Labour party. I politik kan mycket
hända, och det kan 1960 vara skäl
att erinra om att rätt många vänstertidningar efter 1945 års engelska överraskningsval förkunnade,
att nu hade det brittiska konservativa partiet fått sin definitiva dödsstöt.
De utrikespolitiskt viktigaste
konsekvenserna av den engelska
valutgången äro två. England har
för fyra eller fem år framåt en regering, som bör vara i stånd att relativt friktionsfritt sarnarbeta med
Arnerika och med de stora europeiska västmakterna. Macmillan
och hans hird borde vidare för
samrna tid vara befriade från varje
behov att alltför ivrigt snegla efter
väljarnas oförgripliga tankar, när
det gäller att pejla den utrikespolitiska kursen.
I Frankrike har de Gaulles regim
hittills med övervägande framgång
bestått det stora provet. Den verkliga, svåra påfrestningen måste
emellertid komma, när presidenten
nödgas att klart bekänna kort i den
algeriska frågan. Redan under 1959
ha åtskilliga tendenser yppat sig
till allvarliga schismer mellan honom och hans ursprungliga anhängare på denna avgörande punkt.
I Tyskland har Konrad Adenauer
segerrikt övervunnit de skakningar,
som på försommaren inträdde i
samband med hans manövrer inför
presidentvalet och hans märkliga
uppgörelser inför öppen ridå med
sin främste medhjälpare, minister
Erhard. Den nu 84-årige kanslern
synes vara beredd att som ledare
utkämpa ännu en valkampanj och
anträda en fjärde maktperiod som
regeringschef. Med hänsyn till oppositionens stora svaghet och splittring förefaller en sådan utveckling
särdeles möjlig. Den egentliga faran för systemet Adenauer skulle
väl vara, om hans västliga allierade
skulle visa sig villiga till så stora
eftergifter inför den ryska utpressningen i Berlinfrågan och återföreningsproblemet, att den tyska allmänheten i desperation skulle låta
sig bibringas uppfattningen, att
hela alliansen med västmakterna
visat sig vara i grund förfelad. Om
anglosaxisk eftergivenhet och optimism mot all förmodan skulle låta
det komma därhän, skulle hela
Europa ställas inför ytterst allvarliga avgöranden.
Även i Amerika nalkas ett val.
Tidigare föreföll det ett slag, som
om republikanerna skulle vara på
förhand dömda till ett stort nederlag. Men likaväl som Macmillan
lyckades ordna lederna och sluta
fronten efter Suezfiaskot, synas nu
Eisenhower, Nixon och deras medhjälpare ha lyckats att åtminstone
till ej ringa del återtaga den terräng, som förlorades vid mittperiodsvalet 1958. Efter Rockefellers
tillbakaträdande förefaller Nixons
nominering till republikansk kandidat vara given. Om man sedan
får tro opinionsundersökningarna,
skulle efter hans egen ryska resa
på sommaren 1959 och Eisenhowers utrikespolitiska aktivitet vicepresidentens chanser vara långtifrån dåliga. På den demokratiska
sidan synes i varje fall än så länge
en viss splittring för att inte säga
förvirring vara rådande. Under
dessa förhållanden bör valet i november 1960 åtminstone kunna bli
35
spännande. Att dess utgång skulle
kunna komma att innebära någon
större omläggning av Förenta staternas utrikespolitiska kurs, förefaller för ögonblicket mindre sannolikt.
*
Året 1959 har, såsom redan sagts,
fråga om Europa åtminstone på
ytan uppvisat en tydlig avspänning.
Kring Stilla havet är situationen
däremot minst lika eldfängd som
tidigare. Om därtill lägges, att den
europeiska avspänningen åtminstone hittills inte har medfört nå-
gon som helst vänskaplig överenskommelse i någon enda av de
många och svåra sakliga stridsfrå-
gorna utan uteslutande gjort sig
gällande på det så att säga formella
och ceremoniella planet, så är därmed också sagt, att det vid 1960
års ingång ingenstädes kan skönjas
något tecken, som skulle göra en
minskning av den militära och psykologiska beredskapen försvarlig i
de mindre stater, vilka sväva i fara
att kunna indragas i en eventuell
konflikt. Det kalla kriget går vidare ehuru för ögonblicket med
andra metoder och delvis på andra
marker än under femtiotalet. Endast framtiden kan visa, om den
formella spänningsminskningen en
gång kommer att följas av en verklig utjämning av motsättningarna.