Redaktionen

Putin’s May 9 Victory Day parade was a study in weakness: no military hardware, a handful of allied leaders, and a 45-minute runtime. Ukraine’s drone campaign forced him to seek Trump’s protection – exposing his vulnerability. Meanwhile, Ukraine has seized the strategic initiative, Europe has stepped up financing and arms, and the US under Trump has made itself irrelevant to the war’s outcome.

En förklaring till presidentens osannolika politiska framgångar är alla de mer eller mindre galna politiker på den amerikanska vänsterkanten som åtminstone kan få Trump att framstå som ett mindre dåligt alternativ. Jämförd med normala demokrater och republikaner borde Trump inte ha en chans. Dessvärre är det inte bara politiker i den kategorin som ställer upp i valen i USA.

För att förstå det intensiva politiska maktspel som pågår i en del amerikanska delstater just nu måste man börja med begreppet gerrymandering. Det handlar om att rita om kartan för valkretsarna. Principen är enkel: i USA väljer varje delstat själv hur den drar gränserna för dessa. Den som kontrollerar delstatens lagstiftande församling kontrollerar gränserna — och den som kontrollerar gränserna kan i ganska stor utsträckning avgöra vem som vinner valen långt innan en enda röst har avlagts.

Det märks att Gunnar Hökmark betraktar svensk skola på avstånd. Till skillnad från Gunnar så arbetar jag varje dag i ett särskilt utsatt område. Min vardag är en skola där verkligheten inte ryms i staplar och slagord. Jag möter eleverna, familjerna, lärarna som varje dag bär upp verksamheten trots väldigt stora utmaningar. Det är med den bakgrunden jag kritiserar Gunnar Hökmarks så kallade rapport eftersom den missar det mest avgörande: elevunderlaget. Betyg säger inget om en skolas kvalitet, därför blir rapporten enbart en partsinlaga för utländska aktieägare som äger stora delar av den svenska friskolemarknaden.

Valfrihetens fiender har det inte lätt i sakdebatten. När besvärande fakta presenteras väljer man att slå tillbaka på de tre sätt som alltid visar att man har förlorat en debatt i sak: man misstänkliggör budbäraren, man ironiserar över fakta och man väljer att tala om något annat. I den bemärkelsen är Linnea Lindquists svar på min artikel ett typexempel.