Att politisera Rembrandt


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MICHAELA REUTERSWKRD:
Att politisera Rembrandt
Vänsterns verklighetsuppfattning –
egendomlig även inom sedvanliga
politiska områden – tar sig ofta rent
befängda uttryck när man kommer in
på bl a konstlivet. Fil kand Michaela
Reuterswärd, kulturpolitisk
förtroendeman för Moderata Sam~
lingspartiet i bl a Solna Kulturnämnd,
och Stockholms Läns Landstings
konstnämnd, påvisar här att
man från vänsterhåll inte bara
politiserar dagens konstyttringar utan
gör också klassiska mästare till föremål
för politiskt ideologiska utläggningar
som förvrider och vilseleder. Senast är
det fråga om ”… ett uppseendeväckande försök att klassa Rembrandt
-den klasslösaste och medmänskligaste
av konstnärer – som en exponent för
det härskande borgarskapet i 1600-talets
Holland”.
Då en utbildad konsthistoriker tar sig
för att politisera Rembrandt kan det
bara ske mot bättre vetande. Därför
var den artikel som den 5 juli stod att
läsa i Dagens Nyheter beklämmande.
Den var författad av konstkritikern
Douglas Feuk och var ett uppseendeväckande försök att klassa Rembrandt –
den klasslösaste och medmänskligaste av
konstnärer – som en exponent för det
härskande borgerskapet i 1600-talets
Holland. Feuk utgår från ett enda verk,
ett etsat självporträtt som visas på
Nationalmuseums Rembrandtutställning
och finner att Rembrandt här utstrålar
ett självförtroende och en självhävdelse
som han endast kan tolka som ett uttryck för ”den segrande borgerlighetens
uppfattning av sig själv som skapelsens
krona och slutmål”.
För Feuk blir alltså en saklig realistisk framställning uttryck för en borgerlig livssyn och ingenting annat. Tankegången är inteny-i snart sagt femtio år har detta varit den bekvämaste
av förenklingar: en realistisk form speglar ett borgerligt självmedvetande, men
för att vara på den säkra sidan har man
företrädesvis applicerat denna tanke på
sådan konst, som man redan vet kommer från miljöer med borgerlig dominans, t ex konsten i 1400-talets Florens,
i 1600-talets Amsterdam eller 1800-talets Köpenhamn. Metoden kan gå för
sig när det gäller genomsnittskonstnä-
rerna men blir milt sagt vilseledande,
när man kommer till Rembrandt.
Bara genom att se sig om i den inte
329
330
alltför stora utställningslokalen kunde
Feuk ha förvissat sig om att denna hans
självtillräcklige Rembrandt aldrig existerat. Från väggama talar en konstnär
som aldrig förringar eller förlöjligar nå-
gon vare sig enskild människa eller samhällsgrupp. Medan hans konstnärskolleger från samma stadsborgerliga perspektiv gärna framställde t ex bonden som
en menlös stackare eller suput och fattiglappen rentav som ond, genomströmmas Rembrandts bilder alltid av respekt
för det mänskliga värdet. Särskilt framträdande är denna respekt i hans skildringar av gamla. Åldringen är för honom inte bara rynkor och akromegali
utan främst genom erfarenheter vunnen
visdom.
Etsningen ifråga är daterad 1648. För
Feuk innebär det året Westfaliska freden, då Holland definitivt erkändes som
självständig nationalstat. Men hur fjärran ligger inte stormaktspolitiken från
skeendet i Rembrandts kammare! Den
trygghet och tillförsikt det breda ansiktet utstrålar hör samman med helt andra ting. Kgde vi blott detta verk av
honom skulle vi kanske bedöma honom
som en enkel representant för sin miljö.
Men nu vet vi att denne till synes godmodige hantverkare just det året signerade två av konsthistoriens mest förtä-
tade religiösa kompositioner: de två varandra diametralt olika framställningarna av Kristus i Emmaus, nu i Louvre
och Köpenhamn, vilka speglar en inlevelse och ett medkännande inte bara i
bibelns händelser utan lika mycket i den
mänskliga naturens storhet och litenhet.
Att ett självporträtt skulle vara mer
avslöjande än en religiös bild kan kanske hävdas – med rätt eller orätt. Att
överhuvudtaget göra ett självporträtt
betraktas på sina håll i dag som självupptagenhet- men är det i så fall inte
just ett konstnärens prerogativ? Vad
detta självporträtt förmedlar är en
konstnär i arbete med allt vad en hautverkligt, konstnärligt skapande verksamhet rymmer av både koncentration
och välbefinnande. Då teckningen, etsningens förlaga tillkom, fanns för Rembrandts blick spegelbilden och ingenting
annat. Resultatet blev ett intill konstlöshet enkelt och rättframt porträtt utan
alla åthävor och falska pretentioner på
att representera det burgna borgerskapet. Sedan följde arbetet på plåten som
även det får betraktas som en av omvärld och sociala hänsyn tämligen ostörd
verksamhet. Flera tryck finns bevarade
som visar hur Rembrand gradvis arbetat
sig fram mot en allt djupare svärta och
renare grafisk effekt.
Intressant är att kunna konstatera
hur det går en klar linje från den unge
Durers tecknade studier framför spegeln
via Rembrandt över till van Goghs
många envetna självporträtt – mellan
dessa konstnärer finns en intressegemenskap som ingenting har med miljö och
tid att göra. Den solidaritetsförklaring
som till äventyrs kan utläsas ur deras
självporträtt riktar sig närmast till
konstnärerna – bortom och över alla
klassgränser.