ATP-frågan igen
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
500
ATP-FRÅGAN IGEN?
Mot bakgrunden av vad som skedde under valrörelsen och med hänsyn till valresultatet är det onekligen av stort intresse hur högerpartiet kommer att vidare förfara
med sitt förslag i ATP-frågan. Visserligen kan det sägas, att ett parti
inte kan driva en linje i valrörelsen och en annan i sitt riksdagsarbete, och detta skulle i så fall
närmast leda till att förslaget lades
fram för riksdagen till ett mera
sansat bedömande än som kom detsamma till del i valstridens hetta.
Men samtidigt är det ju en huvudlinje i högerpartiets politik att söka
samverkan och helst också organiserat samarbete med centerpartiet
och folkpartiet, och en förutsättning därför är givetvis att det inte
skapas ny irritation genom att
ATP-frågan ånyo aktualiseras. Att
partimotsättningarna på denna
punkt är betydande förefaller nämligen uppenbart.
Visserligen vill folkpartiet och
centerpartiet förbättra folkpensionerna över lag, men detta är något
helt annat än att, såsom enligt
högerförslaget, ge de pensionstagarkategorier som utestängts från
ATP del av förmånerna enligt
sistnämnda system. I förra fallet
sker finansieringen genom en ytterligare belastning av skattebudgeten, medan den i det andra fallet
skulle ske genom att en del av APfondens medel tas i anspråk. Medan högerpartiet på så vis vill
minska fondernas tillväxttakt, som
snabbt koncentrerar makten över
kapitalmarknaden och det ekonomiska livet till staten eller av densamma dirigerade förvaltningsorgan, anser mittenpartierna, att det
nuvarande sparandet genom APfonderna inte kan undvaras, om
den nödvändiga kapitalbildningen
skall kunna upprätthållas. Det är
svårt att se på vad sätt en kompromiss i egentlig mening skulle kunna åvägabringas från sådana utgångspunkter.
Och vad samarbetstanken beträffar är det tydligt att den – oavsett
hur högerpartiet handlar – för
närvarande röner bestämt motstånd från mittenpartiernas sida i
den form den givits av högerpartiet.
Även om högerpartiet uppger sin
ATP-linje, förklarar sig villigt att
kompromissa i frågan eller helt enkelt håller tyst med saken, föres
därmed samarbetsfrågan inte närmare sin lösning i nuvarande läge.
Om det följaktligen kan se ut
som om det ur taktiska och politiska synpunkter egentligen inte
spelar så stor roll, hur högerpartiet handlar i denna fråga under vårriksdagen, synes det ändå
föreligga skäl för partiet att noga
övertänka sitt handlande. De medel som samlas i AP-fonderna är
tvångssparade medel, som eljest inom företagen skulle ha kommit till
produktiv användning för självfinansiering, d. v. s. för att öka
företagens tekniska kapacitet och
konkurrenskraft, men som nu i
väsentlig omfattning begagnas för
bostadsbyggande och andra investeringar i samhället. Det är här
visserligen inte fråga om ett pensionssparande i egentlig mening
utan om ett sparande av ungefär
samma slag som det, vilket ofta
sker via statens driftbudget genom
en kraftig överbeskattning och vilket med skäl också borde redovisas i den ordningen. Men det
är ändå ett sparande som, om
det begränsas, i nuvarande läge
sannolikt måste ersättas med annat
sparande. Om högerpartiet vidhåller att en viss del av medlen bör
användas för utbetalningar till
pensionärerna, d. v. s. för konsumtionsändamål, måste det följaktligen också på ett övertygande
501
sätt visa att och på vad sätt det enskilda sparaodet i motsvarande
mån skall kunna förmås att stiga.
Visserligen har partiet i andra sammanhang föreslagit åtgärder för att
stimulera det enskilda personliga
sparandet. Men skatteberedningens
förslag utgår ju ifrån att det totala
skattetrycket skall bibehållas vid
nuvarande nivå – låt vara att man
på borgerligt håll reserverat sig på
den punkten. Under sådana förhållanden kan det vara skäl att avvakta de pågående utredningarna
om sparaodet och kapitalbildningen i samhället, innan man ånyo
aktualiserar förslag, vars genomförande skulle påverka dessa sektorer i samhällsekonomien.
Slutligen saknar det inte sin betydelse, att ATP-avgifterna är bestämda för tiden fram till 1969, och
att frågan om AP-fondens tillväxttakt blir aktuell först när ställning
skall tagas till frågan om avgifternas storlek för tiden därefter. Det
är väl ändå inte uteslutet att i varje
fall i denna fråga förutsättningar
kan komma att föreligga för ett
gemensamt borgerligt uppträdande,
när utredningsmaterial presenterats till grund för bedömningen.
ATP-FRÅGAN IGEN?
Mot bakgrunden av vad som skedde under valrörelsen och med hänsyn till valresultatet är det onekligen av stort intresse hur högerpartiet kommer att vidare förfara
med sitt förslag i ATP-frågan. Visserligen kan det sägas, att ett parti
inte kan driva en linje i valrörelsen och en annan i sitt riksdagsarbete, och detta skulle i så fall
närmast leda till att förslaget lades
fram för riksdagen till ett mera
sansat bedömande än som kom detsamma till del i valstridens hetta.
Men samtidigt är det ju en huvudlinje i högerpartiets politik att söka
samverkan och helst också organiserat samarbete med centerpartiet
och folkpartiet, och en förutsättning därför är givetvis att det inte
skapas ny irritation genom att
ATP-frågan ånyo aktualiseras. Att
partimotsättningarna på denna
punkt är betydande förefaller nämligen uppenbart.
Visserligen vill folkpartiet och
centerpartiet förbättra folkpensionerna över lag, men detta är något
helt annat än att, såsom enligt
högerförslaget, ge de pensionstagarkategorier som utestängts från
ATP del av förmånerna enligt
sistnämnda system. I förra fallet
sker finansieringen genom en ytterligare belastning av skattebudgeten, medan den i det andra fallet
skulle ske genom att en del av APfondens medel tas i anspråk. Medan högerpartiet på så vis vill
minska fondernas tillväxttakt, som
snabbt koncentrerar makten över
kapitalmarknaden och det ekonomiska livet till staten eller av densamma dirigerade förvaltningsorgan, anser mittenpartierna, att det
nuvarande sparandet genom APfonderna inte kan undvaras, om
den nödvändiga kapitalbildningen
skall kunna upprätthållas. Det är
svårt att se på vad sätt en kompromiss i egentlig mening skulle kunna åvägabringas från sådana utgångspunkter.
Och vad samarbetstanken beträffar är det tydligt att den – oavsett
hur högerpartiet handlar – för
närvarande röner bestämt motstånd från mittenpartiernas sida i
den form den givits av högerpartiet.
Även om högerpartiet uppger sin
ATP-linje, förklarar sig villigt att
kompromissa i frågan eller helt enkelt håller tyst med saken, föres
därmed samarbetsfrågan inte närmare sin lösning i nuvarande läge.
Om det följaktligen kan se ut
som om det ur taktiska och politiska synpunkter egentligen inte
spelar så stor roll, hur högerpartiet handlar i denna fråga under vårriksdagen, synes det ändå
föreligga skäl för partiet att noga
övertänka sitt handlande. De medel som samlas i AP-fonderna är
tvångssparade medel, som eljest inom företagen skulle ha kommit till
produktiv användning för självfinansiering, d. v. s. för att öka
företagens tekniska kapacitet och
konkurrenskraft, men som nu i
väsentlig omfattning begagnas för
bostadsbyggande och andra investeringar i samhället. Det är här
visserligen inte fråga om ett pensionssparande i egentlig mening
utan om ett sparande av ungefär
samma slag som det, vilket ofta
sker via statens driftbudget genom
en kraftig överbeskattning och vilket med skäl också borde redovisas i den ordningen. Men det
är ändå ett sparande som, om
det begränsas, i nuvarande läge
sannolikt måste ersättas med annat
sparande. Om högerpartiet vidhåller att en viss del av medlen bör
användas för utbetalningar till
pensionärerna, d. v. s. för konsumtionsändamål, måste det följaktligen också på ett övertygande
501
sätt visa att och på vad sätt det enskilda sparaodet i motsvarande
mån skall kunna förmås att stiga.
Visserligen har partiet i andra sammanhang föreslagit åtgärder för att
stimulera det enskilda personliga
sparandet. Men skatteberedningens
förslag utgår ju ifrån att det totala
skattetrycket skall bibehållas vid
nuvarande nivå – låt vara att man
på borgerligt håll reserverat sig på
den punkten. Under sådana förhållanden kan det vara skäl att avvakta de pågående utredningarna
om sparaodet och kapitalbildningen i samhället, innan man ånyo
aktualiserar förslag, vars genomförande skulle påverka dessa sektorer i samhällsekonomien.
Slutligen saknar det inte sin betydelse, att ATP-avgifterna är bestämda för tiden fram till 1969, och
att frågan om AP-fondens tillväxttakt blir aktuell först när ställning
skall tagas till frågan om avgifternas storlek för tiden därefter. Det
är väl ändå inte uteslutet att i varje
fall i denna fråga förutsättningar
kan komma att föreligga för ett
gemensamt borgerligt uppträdande,
när utredningsmaterial presenterats till grund för bedömningen.