Arvid Lindman i historiskt perspektiv


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID LINDMAN I HISTORISKT
PERSPEKTIV
I DEN DEL av 1900-talets svenska
politiska historia, som numera lå-
ter sig överblickas, framstår de tre
partiledarna Karl Staaff, Hjalmar
Branting och Arvid Lindman som
de stora portalfigurerna, representanter för tre skilda alternativ i
den parlamentariska maktkampen.
Helt naturligt är de tre namnen
inte lika associationsrika för ett
yngre släkte som för de äldre ännu
verksamma generationerna, något
som snabbt visar sig t. ex. vid historietentamina och studentexamensförhör. Men med all säkerhet
kommer dock de tre männens förgrundsställning att långt fram i tiden bli ganska markant i den historiskt bildade svenskens medvetande.
De tre partiledarna tillhörde
exakt samma släktled; Staaf och
Branting var båda födda 1860,
Lindman två år senare. Alla var
utgångna ur den samhällsgrupp,
som under 1800-talet kallades medelklassen, och de utgjorde var för
sig bevis på livskraften hos de
ofrälse präst- och ämbetsmannasläkter, som lyftes upp av 1700-
talets ståndsutjämning samt upplevde sin kulturella och politiska
Av professor STEN CARLSSON
storhetstid under 1800-talet och
början av 1900-talet. Politiskt gick
de dock skilda vägar: Staaff och
Branting bröt sig – liksom Lindmans vän och kusin David Bergström – ut ur högreståndsmiljön
och förenade sig med de nya, under
1800-talet politiskt orepresenterade
eliert underrepresenterade samhällsklasserna i deras jämlikhetssträ-
vanden. Lindman behöll däremot
livet igenom sin barndoms konservativa och högborgerliga åskådning. Så till vida företrädde han en
ålderdomligare samhällssyn än de
båda andra. Men i vissa avseenden
stod han den nya tiden närmare än
de, alldeles bortsett från att han
stannade kvar i det politiska livet
ända till 1935, jämnt 20 år efter
Staaffs och jämnt 10 år efter Brantings bortgång. Medan de båda sistnämnda redan under åttiotalsradikalismens Sturm- und Drangtid
drogs in i politiken, vigde Lindman
sina ungdoms- och yngre mannaår
åt den svenska flottan och den
uppblomstrande skogsindustrien.
När han så sent som 1905 blev aktiv politiker och med unik snabbhet vann en central ställning, satt
han faktiskt inne med större kun- 492
skaper än de båda andra partiledarna om den sjudande industriella aktivitet, som var den grundläggande förutsättningen för vänsterpartiernas frammarsch. Den populäre högeramiralen, som i fråga
om titel- och umgängesvanor konserverade många av det gamla
ståndssamhällets kvarlevande sedvänjor men ändå förstod att tala
med bönder på bönders sätt, tillhör
som politisk personlighet både det
borgerliga, patriarkaliska 1800-talet och det folkliga, industriella
1900-talet.
I tre årtionden var Arvid Lindman den svenska konservatismens
främste banerförare. Ett vetenskapligt studium av hans liv och politiska gärning är uppenbarligen en
väsentlig uppgift för svensk historieforskning. Genom Ivar Andersons 1956 utgivna arbete Arvid
Lindman och hans tid (P. A. Norstedt & Söners förlag) blev Lindman från att ha varit en av de i
biografisk mening mera okända ledargestalterna i svensk 1900-talshistoria med ens den kanske bäst
belyste. Författaren deklarerar
emellertid uttryckligen, att han
inte avsett att ge någon fullständig
och uttömmande skildring av Lindmans politiska bana; självfallet
återstår härvidlag mycket att göra.
Syftet har i stället varit att skapa
en biografi av den i Sverige klent
representerade typ, som i Storbritannien räknas till genren »Life
and letters». För en dylik uppgift
är Ivar Anderson sällsynt väl lämpad. Han har en journalistiskt driven penna, och han vet vad han
talar om. Till de många framdragna, värdefulla dokumenten
kan han foga en rad personliga
vittnesbörd, grundade på nära
bekantskap med skildringens huvudperson. Något äreminne har det
ändå inte blivit fråga om. Författaren gör visserligen ingen hemlighet
av att Lindman var hans vördade
vän och i viss mån hans politiske
mentor; sympatien är omisskännlig. Men Lindmans begränsning i
olika avseenden fördöljes inte, och
antydningar göres om att han enligt författarens mening tid efter
annan gjorde sig skyldig till ganska
svåra felbedömningar. Arbetets
stora vetenskapliga värde är obestridligt, och dess användbarhet i
t. ex. akademisk undervisning är
klart ådagalagd. Källmaterialet är
strängare sovrat, än vad fallet brukar vara i de brittiska förebilderna,
och det populära skrivsättet har
ingalunda stått i vägen för vetenskapligt fruktbara problemställningar och analyser.
I vida lägre grad än Staaff och
Branting var Lindman en politisk
ideolog. Han var en praktisk affärsman och politiker, som sökte
lämpa sina åtgärder efter de aktuella omständigheternas krav och
kunde uttrycka ett visst förakt för
långt drivet teoretiserande eller
hårdnackad principfasthet. Både
som skolpojke och sjökadett visade
han sig äga en läsbegåvning, som
låg klart över medelmåttan, och
det var ett påtagligt understatement, när han vid ett tillfälle förklarade, att han inte ägde »något
vidare gott huvud utan måste arbeta sig till allting». Men den sorts
begåvning, som består i analytiskt
skarpsinne och hög intellektuell
rörlighet, ägde han inte. Ivar Anderson menar, att Lindman också
led av en viss brist på fantasi och
förutseende, som gjorde det svårt
för honom att tänka sig mer än en
handlingslinje, den som han själv
fann naturlig och förnuftig. Hans
styrka låg i det realistiska greppet
på olika sakfrågor och i det lätta
handlaget med människor, åtminstone med folk av samma praktiska kynne som han själv. Dessutom var han en god talare och en
slagfärdig debattör – kanske ännu
frejdigare och gladare i sitt väsen,
än levnadsteckningen ger vid handen. Som politiker erinrade han
ganska mycket om Erik Gustaf Boström, som 1902 ville ha honom
med i sin ministär och sedermera
blev ett slags föredöme för honom.
En yngre själsfrände, trots stora
åsiktsskillnader, var Per Albin
Hansson, som 1935 bringade den
avgående högerledaren en vacker
och uppmärksammad hyllning.
Utåtriktade, temperamentsfulla meningsmotståndare som Fabian
Månsson och Per Edvin Sköld hade
också lätt att finna förtjänster hos
Lindman. Något mera överraskande är kanske upplysningen, att
amiralens förhållande till Felix
Hamrin blev så gott, »nästan för- 493
troligb. Hos denne affärsman fann
han tydligen den praktiska syn på
problemen, som han torde ha saknat hos andra liberala förgrundsgestalter, såsom Karl Staaff, Nils
Eden och C. G. Ekman, vilkas förtjänster han hade svårt att upptäcka. Inom det egna lägret kom
han bra överens med flertalet industriledare och lantmän, medan
däremot distansen gent emot akademiker och ämbetsmän av Ernst
Tryggers och Hjalmar Hammarskjölds strama typ var påtaglig.
Den långvariga rivaliteten mellan
Trygger och Lindman är ett kapitel för sig, till vilket Ivar Anderson
lämnat många bidrag. Trots att
stor objektivitet eftersträvats, kan
läsaren inte undgå att märka en
tydlig kyla i bedömningen av Tryggers politiska insatser. När hans
vid flera tillfällen framförda, uppenbart orealistiska krav på en
mera aggressiv högerpolitik än den
lindmanska sammanställes med
hans märkvärdigt slappa hållning i
försvarsfrågan 1923-24, blir helhetsintrycket onekligen blandat.
Men även Trygger borde få en levnadstecknare, som skildrade hans
gärning inifrån.
För en man med Lindmans läggning måste de konkreta livserfarenheterna betyda vida mer än alla
Lesefriichte. Sin barndoms nedärvda nationella, rojalistiska, patriarkaliska och protektionistiska
samhällssyn övergav han aldrig,
även om hans åsikter modifierades
med åren. Även en positiv kristen
494
tro säges ha ingått i hans livsbild,
och enligt Ivar Anderson, som åberopar Nathan Söderbloms karakteristik av Lindman som »en luthersk
kallelsemänniska», var hans uppfattning härvidlag mycket bestämd.
I biografien märks knappast några
spår härav utöver de mera konventionella, men Lindman var, såsom
författaren framhåller, mycket förtegen i allt som rörde hans innersta
liv – inför stora personliga sorger
var han så behärskad, att han verkade kylig.
Försvarsvänligheten var ett
grundelement i Lindmans konservatism. Fastän han inte tycks ha
följt världshändelserna med särskilt stor uppmärksamhet och i sin
bedömning av olika stormakter var
återhållsammare än många andra
högermän, var han alltid anhängare av en hög försvarsberedskap.
Främst kretsade hans tankar kring
flottan, och det kunde kanske löna
mödan att undersöka, i vad mån
den tidvis mycket markanta marina accentueringen i högerns försvarspolitik påverkats av Lindman.
Han var ju själv en framstående
sjöofficer, även om hans amiralstitel var en politisk belöning. Han
hade en tidstypisk förkärlek för de
stora krigsfartygen, och hans namn
är i hög grad knutet till striden om
F-båten. För 1800-talets monitorer
uttryckte han sitt förakt, men han
var nog framsynt att redan 1906
tillstyrka en motion av den blivande sjöministern Dan Broström
om anslag till en ubåt. Ännu under
sitt sista levnadsår, då han lämnat
den aktiva politiken, ömmade han
för flottan och dess enligt hans mening undanskjutna ställning. Frå-
gan om infanteriets övningstid,
som spelade den centrala rollen under borggårdskrisen, blev nog
aldrig på samma sätt en hjärtesak
för honom.
Jämte sjön var skogen den dominerande faktorn i Lindmans livsgärning. Han var född på vallonbruket österby och stod alltid i ett
nära förhållande även till svensk
järnhantering, men på Iggesund,
där både hans far och han själv
utförde stora insatser, blev han i
första hand knuten till trävaruhanteringen. Det är allmänt omvittnat,
att han var en synnerligen framstående om än möjligen väl försiktig skogsman med en oerhört stark
känsla för det väldiga nationella
kapital, som de svenska skogarna
representerade. Under striden om
den norrländska förbudslagstiftningen genomförde han skickligt
men något resignerat den grannlaga uppgiften att i strid med övermäktiga motståndare, inklusive
den konservativa lantmannaopinionen, föra trävaruhanteringens talan. Även i fortsättningen ställdes
han ofta inför svåra avvägningar
mellan de industriella högerintressena och de agrara. Hans uppmärksammade konflikter 1907-09 med
jordbruksministern Alfred Petersson i Påboda bör nog i högre grad
än som hittills skett ställas in i ett
principiellt socialt sammanhang. I
vanhävds- och arrendefrågor, liksom i själva rösträttsfrågan, anlade Lindman i första hand förelagar- och godsägarsynpunkter,
medan Alfred Petersson mera företrädde småbrukarnas och arrendatorernas intressen. Åtskilligt av
Lindmans skepsis mot sekelskiftets
jordstyckningspolitik och hans
rädsla för uppkomsten av ett norrländskt jordbrukarproletariat ter
sig f. ö. numera mycket framsynt.
I den konstitutionella fråga, som
1909 ledde till den slutliga brytningen mellan Lindman och »På-
boda», företrädde statsministern
regeringens och centralförvaltningens intressen gent emot riksdagen.
Han hade, även när han själv inte
satt i ministären, en hög tanke om
den första statsmaktens funktioner. Det finns ingen naturlig rättighet, yttrade han i en debatt om
kvinnlig rösträtt 1918, det avgö-
rande är statsnyttan. Ivar Anderson understryker, att statsintresset
för Lindman alltid var det primära; statens uppgift var att befrämja näringslivet, däremot inte
att slå under sig produktionsmedlen och byråkratisera driften. Han
var och förblev protektionist; hans
andra regering stupade 1930 till
följd av sina envist fasthållna tullkrav. Men även i skogs- och malmfrågor krävde han statsingripanden. Genom sin lyckligt genomförda proposition i frågan om de
lappländska malmfälten 1907 lade
han grunden till den totala socialisering, som hans sentida partivän- 35- 60164078 Svensk Tidskrift H. 91960
495
ner hade så svårt att smälta 1955.
Enligt Johannes Hellners numera
publicerade minnesanteckningar
blev företrädarna för motparten,
dvs. Grängesbergsbolaget, förbittrade över den hänsynslöshet, varmed Lindman gick fram som statsmaktens representant; Staaff ansågs ha varit vida rimligare i sina
anspråk. I ett brev 1909 förklarade
Lindman, att han inte hörde till
dem, som »vädrade socialism» i
t. ex. ett förslag om tobaksmonopoL Samtidigt höll han självfallet
mycket styvt på den privata företagsamheten och den enskilda kapitalbildningen. Under ett tidevarv,
då många av de gamla patriarkaliska samhällsdragen ännu fanns
kvar och då varannan eller var
tredje regering hade en konservativ karaktär, framstod inte staten
och storföretagarna som varandras
motpoler utan snarare som bundsförvanter. Det är först det långa
socialdemokratiska maktinnehavet,
som gjort svensk höger till en deciderad bekämpare av statsingripanden och statsförmynderskap.
Lindmans storindustriella förankring skapade, såsom redan antytts, en del svårigheter för hans
kontakter med de konservativa
lantmännen. Hans kunskaper om
svenskt jordbruk tycks inte heller
ha varit särskilt stora. Likväl fick
han vid avgörandet i rösträttsfrå-
gan 1907 med sig icke blott de konservativa utan också en stor del av
de liberala bönderna, och sedan
manövrerade han utan större svå-
496
righet ut en så framstående bondepolitiker som Alfred Petersson
utan att i nämnvärd grad förlora
de högersinnade lantmännens sympatier; 1914 gjorde högern tvärtom
djupa inbrytningar bland de liberala väljarna på landsbygden.
Lindmans rent personliga förmåga
att komma på god fot med lantmännen spelade otvivelaktigt en
viss roll i detta sammanhang, men
mera betydde uppenbart högerns
konsekventa vakthållning kring
den enskilda äganderätten, medan
liberalerna – som Olle Gellerman
(1958) klarlagt- på denna punkt
till följd av inre splittring var en
smula vacklande. Den sociala och
politiska utvecklingen ledde också
till att de konservativa bönderna
alltmer började identifiera sig med
det borgerliga samhället och efter
hand blev mindre ovilliga att satsa
pengar på försvaret.
Efter 1914 blev det svårare för
högern att upprätthålla sina positioner på landsbygden. Motsättningarna under kriget mellan producenter och konsumenter gav
vind i seglen åt de nya bondepartierna. Från denna synpunkt var
det ett missgrepp av Lindman att
inträda i regeringen Swartz, som
på bondehåll uppfattades som en
konsumentregering, behärskad av
industri- och ämbetsmannaintressen. I Hellners anteckningar blir
Lindmans svårigheter ytterligare
belysta. Hellner fäste sig särskilt
vid att Lindman såsom utrikesminister så ogenerat övergick till
den ententeorienterade krigshandelspolitik, som han tidigare, i polemik med bl. a. Hellner och bankdirektör Marcus Wallenberg, . så
kraftigt kritiserat. Lindman har,
skriver Hellner, »alltid utmärkt sig
för sin förmåga att, då han själv
får leda en sak, låta fara de betänkligheter han haft, medan han
satt utanför». En dylik omställningsförmåga kan ju emellertid
också anses vara en förtjänst hos
en politiker. Både Hellner och Marcus W allenberg blev ursinniga över
det summariska sätt, varmed Lindman i ett tal den 22 augusti 1917,
under pågående valrörelse, omnämnde de förhandlingar, som
Hellner, Wallenberg och direktör
Erik Friseli fört i London vintern 1916/17. Hellner talar om
»Lindmans makalösa oförskämdhet». Sakligt sett var dock Lindmans framställning inte så vilseledande, som Hellner gör gällande.
Den mest kontroversiella punkten
gällde britternas hållning i fråga
om Sveriges spannmålsimport
Lindman hävdade härvidlag, att
deras tidigare anbud inte skänkt
någon som helst säkerhet för Sveriges del. Faktiskt hade också
Hellner, Wallenberg och Friseli
den 26 februari 1917 måst rapportera, att britterna i strid med tidigare uttalanden inte avgivit någon
försäkran i denna grundläggande
fråga. »Efter vår tro», tillägger de
tre delegaterna, skulle det dock
inte möta något hinder att utverka
en dylik försäkran, och senare
skaffade sig Marcus Wallenberg ett
uttalande av blockadministern lord
Robert Cecil om att britterna varit
beredda till viktiga eftergifter.
Hellner har dock i sina antecl<.-
ningar från Londonförhandlingarna flera gånger bittert klagat
över britternas opålitlighet, varför
Lindmans skepsis måste anses befogad. Psykologiskt sett är dock
Hellners harm begriplig, eftersom
Lindman så skickligt dolde sin
egen reträtt.
Hellner blev i oktober 1917 Lindmans efterträdare som utrikesminister. Han omvittnar den stora lojalitet, varmed han av denne sattes
in i sina nya göromål, men döljer
ingalunda de djupa personliga och
principiella motsättningarna. Det
tycks sålunda ha berett Hellner ett
visst nöje, att ententediplomaterna,
så öppet gav uttryck för sin tillfredsställelse med personskiftet
En av dem, den italienske ministern Tommasini, berättas helt
frankt ha förklarat för Hellner, att
Lindman aldrig sagt ett sant ord.
Det hör dock till saken, att Tommasini själv enligt en senare anteckning av Hellner var en aggressiv person, som var invecklad i
vissa dunkla affärstransaktioner,
och att han uppenbart kommit på
mycket dålig personlig fot med
Lindman, som – alltjämt enligt
Hellner – skall ha kallat den lille
svartskäggige italienaren för »silkesapan» och alltid sagt sig vänta,
att han skulle »klättra uppför gardinsnörena». Tommasinis omdöme
497
berättigar knappast till några slutsatser om Lindmans karaktär, men
det måste understrykas, att Heliners anteckningar ger ett starkare
intryck av vissa sluggerdrag hos
högerledaren, än Ivar Andersons
levnadsteckning förmedlar.
1918 var ett svårt år för Lindman. Efter högerns nederlag i författningsfrågan skrev han på nyåret 1919 till Trygger: »Nu finns
det högerfolk som ej våga sig se i
spegeln av fruktan att få se en hö-
german». Lindman bevarade dock
tron på framtiden. Mot de krav på
en uppdelning i en stads- och en
lanthöger, som restes 1918, värjde
han sig energiskt och framgångsrikt, och det lyckades honom att
hålla kvar en betydande lantmannafalang inom partiet, trots bondepartiernas anstormning. De interna
motsättningarna mellan producenter och konsumenter kunde dock
inte helt övervinnas. Särskilt akuta
blev de under jordbrukskrisen
1929-30. Lindman ställde sig då resolut på lantmännens sida under
erinran om all den trofasthet, som
under årtiondenas lopp visats både
partiet och honom själv av bondepolitiker som Carl Persson i Stallerhult, Hans Andersson i Skivarp
och många andra. När en del
yngre lantmän 1933 yrkade på att
högern skulle biträda en krisuppgörelse, slog Lindman däremot dövörat till. Ivar Anderson antyder för
sin del, att detta var ett missgrepp.
Det torde också vara svårt att förneka sambandet mellan högerns
498
negativa hållning 1933 och dess
nederlag de närmast följande valstriderna.
Någon demokrat i ordets fulla
mening var Lindman inte. Till den
politiska jämlikhetens princip bekände han sig inte, förrän han hösten 1918 fann sig stå i ett tvångsläge, och då var från opinionssynpunkt redan en dyrbar tid förlorad.
Men samtidigt hade amiralen en
djup respekt för gammalt svenskt
folkstyre, och såsom ingen av sina
föregångare på den konservativa
sidan insåg han betydelsen av att
partiledare gav sig ut i bygderna
på agitationsturneer. Det var inte
uteslutande taktik från hans sida,
när han 1907 sade sig vilja sänka
första kammarens rötter :.djupare
i ·folkeb. Ivar Anderson upplyser,
att Lindman i hela sitt liv med tillfredsställelse såg tillbaka på sin
insats 1907, då han genom att
bryta första kammarens motstånd
mot rösträttsreformen tryggade
det proportionella valsystemets seger. Efter 1918 års svåra prövningar stod han också fast i sin
motvilja mot kraven på en utomparlamentarisk kamppolitik från
högerns sida, liksom han på 1930-
talet bestämt avvisade alla nazistiska tendenser.
Någon nämnvärd försänkning i
arbetarleden kunde Lindmans politik aldrig få, och han gjorde sig
inte heller några illusioner därom.
Men han företrädde likväl inte den
socialpolitiska njugghet, som inte
var ovanlig inom ämbetsmannaoch lantmannahögern. Som industriman visste han, att statsmakterna inte kunde undandraga sig
ansvaret för de sociala problem,
som följde i industrialismens spår.
Gent emot olika socialförsäkringskrav stod han i princip positiv. Eftervärlden glömmer lätt, att 1913
års grundläggande folkpensionsbeslut, genomfört under regeringen
Staaffs ledning men i samförstånd
med högern, hade sitt ursprung i
en utredning, som 1907 tillsatts av
regeringen Lindman. Samma regering kämpade också energiskt men
fåfängt för införandet av den numera allmänt uppskattade lagstiftning om kollektivavtal och arbetsdomstol, som – i reviderat skick
– kom till stånd 1928 genom borgerlig samverkan under regeringen
Ekmans tid. Märkligt är, att Lindman redan 1906 i olikhet med
många partivänner förordade lagstadgad stängningstid för handelsbutiker, särskilt med hänsyn till
den kvinnliga och minderåriga arbetskraften. Vid hans ställningstagande till 1919 års arbetstidslagstiftning segrade däremot de rent
ekonomiska övervägandena över de
sociala. Trots att den andra regeringen Lindman tog initiativet till
1928 års arbetsfredskonferens, kan
det inte heller sägas, att han hade
någon större förståelse för fackföreningsrörelsen som positiv maktfaktor i samhället. Det patriarkaliska draget i hans politiska åskådning följde honom livet ut. Enligt
Ivar Andersons lätt anakronistiska
formulering skulle »våra dagars
ymniga löftespolitik» ha fyllt Lindman med avsmak och indignation.
Ivar Anderson tycker inte om de
bedömningar, som går ut på att
Lindman inte skulle ha varit statsman på samma sätt som Staaff och
Branting med deras större idepolitiska bagage. Själv avstår författaren dock visligen från att söka
upprätta någon rangordning. Sä-
kert är, att statsmannavisdom har
ganska litet att göra med spekulativa talanger. Politik bör givetvis
grundas på solida kunskaper och
långsiktig planering men är framför allt en praktisk konst. Saknas
det rätta handlaget, blir teoretiska
spekulationer lätt en belastning.
Vad Lindman beträffar, kan det
499
inte förnekas, att han från många
synpunkter kom väl till rätta med
de svårigheter, som den svenska
konservatismens inre splittring och
nästan ständiga valmotgångar –
avbrutna blott av två verkliga valsegrar, 1914 och 1928 – ställde
honom inför. En jämförelse med
andra högerledare i Norden under
1900-talet utfaller knappast ofördelaktigt för honom. Naturligtvis
var han ett barn av sin tid och sin
miljö, och detta kanske i ännu
högre grad än flertalet andra
svenska partiledare. Men han var
samtidigt en politiker i varje tum,
både en stridens man och en samlande kraft. Nog förtjänar han epitetet statsman.