Arvid Fredborg; Är världen hjälplös mot serberna


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARvÄRLDEN HJÄLPLös
MOT SERBERNA?
AV ARVID FREDBORG
De historiskafaktorerna får inte underskattas då det gäller konflikten i detfornaJugoslavien.
Serberna har under sekler stått under bysantinskt inflytande och sedan efter en kort
självständighet levat nästanfyra sekler under ottomanskt välde. I arvet efter dessa två ligger
en dyrkan av våldet.
S
edan mer än två år följer man
det ohyggliga sHdespel, som
pågår i det som tidigare var
Jugoslavien, och som i dag är
koncentrerat till Bosnien-Hercegovina.
Man tror sig forsatt till Hitlers och Stalins tid eller ännu längre tillbaka. En
angripare tillåts steg for steg bygga ut
sina positioner med de brutalaste medel.
Dagligen ser man i television och tidningar bilder, som inte kan lämna något
tvivel om vad som sker. Visst, ansvaret
ligger inte uteslutande på serbernas sida.
De tror sig forsvara vad som kallades
Jugoslavien men som i realiteten var ett
Stor-Serbien. Men i sitt praktiska handlande har de for länge sedan överskridit
alla forsvarbara gränser. De framstår därfor i dag for större delen av världen som
Fil dr ARVID FREDBORG ärforfattare och
utrikespolitisk koiiSult.
angriparna, som begagnarmetoder, som
skulle ha gillats av AdolfHitler ochJosef
Stalin eller varfor inte Pol Pot?
Att sådant kunde förekomma och fl
fortsätta i vår tid trodde de flesta inte
ännu for kort tid sedan. Men egentligen
har ingen rätt att vara överraskad. Ty
serbernas historia ger tydliga fingervisningar om vad som skulle vara att
vänta, om det stor-serbiska Jugoslavien
skulle hotas av upplösning.
Historiens betydelse
Man möter emellertid ofta tendensen
att underskatta de historiska faktorernas
betydelse. Till en del beror detta väl på
att förhållandena i de områden, som har
med serberna att göra, är speciella. Särskilt rör detta den betydelse, som historien har i sammanhanget.
När serberna grep till vapen for två år
sedan togdet tid, innan yttervärlden fick
184 SV EN SK TtOSKRIFT
klart för sig, att vi här skulle fa att göra
med ett utslag av verkligt barbari. Vad
som öppnade ögonen torde framfor allt
ha varit, att staden Vukovar lades i grus
och aska efter ett hjältemodigt fOrsvar av
den kroatiska majoriteten. Men sedan
hardenna stad praktiskt taget bortglömts
infor beskjutningen av bosniska städer
med muslimsk eller kroatisk majoritet.
Reaktionen emot detta har varit allmän.
Men ingenting har gjorts som effektivt
hejdat massakrerna. Det har diskuterats
och konfererats och slutits avtal om
”vapenvila”. Man harvarit tacksam, om
de hållits ett dygn eller kanske endast ett
par timmar. Alltfor ofta har de inte
hållits alls. Det är under sådana forhållanden naturligt, att serberna måste dra
slutsatsen, att intet kan hejda dem. Vad
är deras nästa mål? Kosovo? Vojvodina?
Kroatien, dvs den del av detta land, som
inte redan kontrolleras av serbisk milis?
Att de skulle hejda sig till fdljd av
goda ord och övertalning eller ens av
skärpta sanktioner är orealistiskt att tro.
Den serbiska historien kan endast mötas
med kulor och krut eller i bästa fall med
att serberna konfronteras med en militär
makt, sominte ens deras egna extremaste
nationalister tror sig om att kunna klara.
Men de har historien på sin sida, anser
de, och i deras ögon är de arma serberna
utsatta for en konspiration, som hotar
deras existens.
Vad är det nu i serbernas historia, som
ligger till grund for deras uppträdande i
dag? Det är varken tid eller plats att gå i
detaljer. Men framforallt far man inte
glömma, att de under sekler stått under
bysantiskt inflytande och sedan efter en
kort självständighetlevat nästanfyra sekler under ottomanskt välde. I arvet från
dessa två ligger en dyrkan av våldet. Det
avspeglar siginte minsti serbernas poesi.
Under min studenttid översattes for mig
valda stycken ur denna. Deras innehåll
varsådant, attjagstämplade det hela som
anti-serbisk propaganda. Tyvärr har det
visat sigicke vara fallet. Dikterna återger
serbisk mentalitet.
Mord – en normal lösning
Den serbiska nationens historia under
1800-talet och 1900-talet har alltfor
många exempel på politiska mord som
”normal” lösning av ett politiskt problem. Det finns också tidiga exempel på
”etnisk rensning”, ehuru detta uttryckssätt inte begagnades. I vårt århundrade
behöver man endast tänka på mordet på
kung Alexander och hans gemål år 1903
och mordet på ärkehertig Frans Ferdinand och hans gemål 1914, som blev
den omedelbara anledningen till det
forsta världskrigets utbrott. Men forJugoslaviens (som då ännu hette SHS,
serbernas, kroaternas och slovenernas
kungarike) blev ett annat mord av särskild betydelse. Det var, när ledaren for
det kroatiska bondepartiet, Stefan Radie,
SVENSK TIDSKRIFT 185
sköts ned isjälvaparlamentet, skup~tinan,
i juni 1928 av en montenegrinsk kollega. Därefter fanns det små chanser att
hålla ihop den sydslaviska staten. Några
månader senare införde kungen en militärdiktatur. Men sedan föll han i sin tur
offer for en mordkomplott i Marseille
1934, bakom vilken stod makedonier
och extremistiska kroater.
När tyskarna anföll i april 1941 föll
denjugoslaviska staten snabbt samman.
Det visade sig då, att den inte kunde
påräkna lojalitet från de icke-serbiska
majoriteterna. Den var en felkonstruktion. När Jugoslavien restaurerades av
Tito kunde visserligen den kommunistiska regimen hålla staten samman. Men
dess grundläggande fel bestod, även om
den tidigare centralismen ersattes med
en federativ författning. Efter Titos död
dröjde det, innan krisen kom. Men
sedan Berlin-muren fallit och Sovjetunionen forst skakades och sedan upplöstes kunde inte Jugoslavien hållas samman mer än en kort tid. Problemet blev
då: vad skulle komma i stället?
Detvar en fråga, som man forst måste
ställa till serberna. Ty de hade reellt
regerat det störtade riket i kraft av sin
kontroll av polis och militär. Skulle de
visa den moderation och det förnuft,
som skulle medge en skilsmässai fredliga
former?
Frågorna var närmast retoriska. Ty
även med en ytligkännedom om serbisk
historia och mentalitet måste det stå
klart, att de skulle gripa till vapnen. Ty
även om de ansett sig ha anledning att
klaga över Tito på grund av att denne
tvingat dem att ta en viss hänsyn till de
övriga nationerna i landet, som tillsammans bildade en majoritet på bortåt 60 %
avbefolkningen, kunde ingenserb undgå
att betraktaJugoslavien som sin stat, som
det Stor-Serbien, som 1844 planerats av
llija Garasarun i hans memorandum.
Deras starka böjelse for mytbildning
och självbedrägeri måste i enjugoslavisk
kris spela en viktig roll. Tungt vägde
också, att de av serberna dominerade
exekutivorganen hade sina privilegier
att försvara. Det samma gällde kommunistpartiets funktionärer.
Svag opposition
Av betydelse var också, att serberna i
krisens ögonblick hade en ledare, som
fungerade som språkrör for den serbiska
nationalismen och på samma gång representerade kommunisterna, Slobodan
Milo~evic, ”Slobo”, Han spelade ut det
nationalistiska kortet på ett utomordentligt skickligt sätt. En fredlig skilsmässa borde, kunde man tycka, ha varit
möjlig.Men iBelgradfanns ingenVaclav
Havel eller Vaclav Klaus. Oppositionen
mot Mildevie kritiserade honom mest
for att han inte visat styrka nog.
Den serbiske ledaren kunde också
använda ett argument, som gjorde ett
186 SVENSK TIDSKRIFT
särskilt starkt intryck på hans landsmän- nödvändigt för yttervärlden att stå med
faran för massaker mot serberna i gevär för fot, medan serberna inledde
Kroatien och Bosnien. Han bekämpade massakrerna på sina motståndare?
officiellt inte kroaterna utan usta~e. När
Jugoslavien brutit samman år 1941 hade
som bekant ett formellt självständigt
Kroatien grundats, först under delad
tysk-italiensk, från 1943 under tysk kontroll. Under ledning av en tämligen
obetydlig jurist, som tillhörde sitt lands
extremister på högerkanten, Ante
Pavelic, begicks övergrepp mot serber.
Detta skedde för femtio år sedan men
kan begagnas ännu i dag som argument
för serbisk hämnd. Detignorerarförhållandet att Pavelics usta~e endast representerade enminoritet. Majoriteten höll
av allt att döma fast vid det traditionella
majoritetspartiet, det kroatiska bondepartiet. Vidare tog man i Belgrad ingen
hänsyn till att Tito i krigets slutskede
och efter dettas slut anordnat en
massmassaker på kroater och slovener,
som var motståndare till kommunisterna. Även serber dödades till följd av
att de var anti-kommunister. Det bör
tilläggas, att när oppositionen i Kroatien
gjorde terrängvinster även inom
kommunistpariet år 1971, den så kallade ”kroatiska våren”, Tito ingrep med
hård hand.
Att serberna alltså skulle tillgripa våld
var mer eller mindre givet, när det
visade sig, att de andra nationaliteterna
ville gå sina egna vägar. Men var det
Vaiför sker inget effektivt?
”Jag har undrat”, skrev Lance Morrow
i Time den 12 april i år, ”under månader, hur serberna inför världens nästan
enhälliga fördömande och avsky kan
fortsätta ett krig, som förs med våldtäkt,
mord och utsvältning av hela städer.”
Han finner förklaringen vara, att ett
narcissiskt självmedlidande, som endast
är föraktligt hos en individ, förvandlas
till heroism, när det gäller ett helt folk.
Detta må vara helt riktigt. Men det
förklarar inte yttervärldens passivitet.
Låt mig ta upp några omständigheter,
som kan förklara varför än så länge intet
effektivtskettföratthejdablodsutgjutelsen.
1. En viktig faktor har varit, att den
stor-serbiska politiken haft och ännu har
ett starkt stöd hos det serbiska folket.
Det är som redan framhållits historiskt
betingat. För serberna är historien levande, n b i den uttolkning, som ärderas
egen sedan lång tid. För dem är exempelvis tsar Du~ans kortvariga rike levande och slaget vid Kosovo Polje 1389
ivarje fall en moralisk segerför serberna.
Ingen av dem störs av att en serb lyckades ta sig in i emiren Murads tält under
föregivande av att vara en överlöpare
och mörda segraren. Tvärtom, mördaren blev en serbisk hjälte.
SVENSK TIDSKRIPT 187
2. Ännu större roll har den allmänna
oviljan spelat att gå in med militär i ett så
besvärligt område som Bosnien. Mourir
pour Sarajevo! Tveksamheten har ökat
genom en skicklig serbisk propaganda.
”Om ni ingripermilitärt iBosnien kommer ni att drabbas av samma öde som
tyskarna under kriget.” Självfallet erbjuder det bergiga landskapet goda utsikter
till gerillakrig. Menjämförelsen med det
andra världskriget är helt missvisande.
Det sydslaviska området var for den
tyskaledningen en sekundärkrigsskådeplats, dit de aldrig avdelade tillräckligt
med trupper for att vinna full kontroll.
Vidare har teknikens utveckling gjort
det möjligt att i varje fall slå ut serbernas
främsta terrorvapen, artilleriet, med
pansarhelikoptrar, radar och laser.
Känsligare är frågan, om en konflikt
kan lokaliseras. Serberna harju redan en
gång i historien varit den direkta orsaken till ett världskrig. Naturligtvis finns
det risk for olyckshändelser, for något
som ingen egentligen velat men som
likväl ”blev så”, En palatsrevolution i
Moskva kan naturligtvis ändra mycket
och göra en militär intervention svårare.
Men efter den ryska folkomröstningen
den 26 april synes detta sannolikt.
3. En viktig forklarelsegrund till
yttervärldens passivitet gentemot Serbien-Mentenegro har emellertid varitoch är ännu i dag en realitet- att fronten
mot serberna inte är så enhetlig som det
kunde förefalla. Det finns både i Paris
och London sympatier, som härstammar från anno dazumal. De är särskilt
tydliga i Quai d’Orsay. Det kommer
fram vid olika tillfållen. På ett tidigt
stadium avJugoslaviens upplösning sade
en icke okänd fransk politiker, att om
man tilläte denna process att fortsätta,
”Frankrikehade förlorat detforsta världskriget.” Det finns vidare både gamla
sympatier och materiella intressen i Bukarest och Athen att stödja Belgrad.
Men framfår allt tror sig serberna kunna
a hjälp från Ryssland. Det är svårt för
Jeltsin att helt ignorera de personer, som
kräver, att man skalllägga sig ut for den
gamle bundsförvanten i den slaviska
solidaritetens namn. Framfor allt hoppas
de ledande i Belgrad, att Jeltsin skall
störtas. Meddelandet om militärkuppen
i Moskva 1991 framkallade jubel i den
jugoslaviska huvudstaden. Man lär till
och med ha att iväg ett lyckönskningstelegram till de nya ledarna.
Men läget har på sistone försämrats
för nationalkommunisterna i Belgrad.
De har inte tappat mark i BosnienHercegovina, snarare tvärtom. Men om
de fortsätter sin hittillsvarande verksamhet till priset av tiotusentals människoliv
kan yttervärlden tvingas att ingripa. Det
finns en gräns. Stämningarna i de flesta
europeiska länder har hårdnat. Får
serberna som de vill, har man godtagit,
att aggression är tillåten, att den till och
188 SvENsK TJOsKRIFT
med betalar sig. Om man kan lösa besvärliga befolkningsproblem genom att
köra iväg eller rentav avliva tusentals
människor är vi tillbaka i en tid, som de
flesta hoppades skulle vara forbi. Vem
kandåformena andraatt göradet samma?
Vi ser redan hur det serbiska exemplet
smittat av sig på kroater och muslimer.
Att låta serberna segra och uppnå sitt
Stor-Serbien efter att bokstavligen ha
”got away with murder” skulle vara
katastrofalt for hela världen.
4. Finns det då inte någon utsikt till
en sådan inrikespolitisk forändring i
Belgrad, att det finns verkliga utsiktertill
fred? Det är dessvärre svårt att se under
överskådlig framtid. Visst finns det serber, som skäms över det sätt på vilka
deras namn besudlas av deras egna militärer och politiker. Men den demokratiska oppositionen är svag och splittrad.
Det är så lätt att framställa dess kritik
emot de styrande som forräderi. Det är
inte hälsosamt att ägna sig åt sådant i dag
i Serbien och Montenegro.
Härtillkommerattvåldspolitiken hittills varit framgångsrik.Sanktionerna har
snarast svetsat samman serberna. De har
kunnatignorera deninternationella opinionen som ”ensidigt informerad” och
tyskar,österrikare ochungrare somagenter for familjen Habsburg. De flesta
iakttagare är under sådana forhållanden
pessimistiska. Förfåttaren Milovan Djilas,
somjaglyckades nå per telefon, hörde till
dem. ”Finns det någon chans att det kan
bli en regimforändring i Belgrad med en
ny politik?” frågade jag. ”Nej”, blev svaret. ”Så det fortsätter ’to the bitter end?”’
”Detvetjaginte menivarje fall underden
närmaste framtiden.”
Bitterheten ökar for varje dag som går.
Särskilt starkt bidragande till detta är vreden hos muslimer och kroater över
serbernas systematiska forsrörelse av deras
historiskaminnesmärken, kyrkor, moskeer
etc. Till detta kommer massvåldtäkter,
som avser att fornedra motståndaren.
Men krukan går som bekant så länge
efter vatten tills hon spricker. Trycket till
formån for intervention ökar. Mrs Thatcher är ingalunda ensam. De flesta vill
ännu undvikaettmilitärtingripande. Men
det finns en gräns for vad världen kan tåla
utan att alla internationella institutioner
fOrlorar sin trovärdighet.
Under sådana forhållanden vore det
säkerligen klokt, inte endast av Slobodan
Milo~evic och Radovan Karadzic utan
också av den serbiske extremisten från
Bosnien,VojislavS~elj, ochgeneralRatko
Mladic, som kallats Bosniens slaktare, att
erinra sig Ciceros ord till Catilina: ”Hur
länge skall du ännu missbruka vårt tålamod, Catilina.” ”Quousque tandem
abutere patientia nostra, Catilina?'”
Man vet, hur det gick for Catilina.
SVENSK TIDSKRIFT 189