Arbete och fritid
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
391
ARBETE OCH FRITID
Av professor \VILHELM SJöSTRAND
Arbetet, som tidigare betraktades som en välsignelse, börjar nu alltmera att uppfattas
som ett nödvändigt ont. Slörsta möjliga vinst genom minsta
möjliga arbete tycks vara politikernas strävan. Konsekvenserna av upplösningen av vår
tidigare arbetsetik diskuteras
i denna artikel av professor
Wilhelm Sjöstrand, som understryker:”Det bebådade och
av många efterlängtade fritidssamhället måste förberedas genom en mycket målmedveten omläggning av uppfostran, skolundervisning och
yrkesutbildning”.
Vid de försök som gjorts att avgränsa barnets lek frän den vuxnes
arbete har man pekat på vissa olikheter. Man har bl. a. hänvisat till
skillnaden i spontanitet hos de båda
aktiviteterna. Leken skulle vara
grundad i det egna intresset eller
i lusten att för stunden göra det
man gör, medan arbetet skulle sakna denna förankring i den handIandes motivation. En sådan distinktion är dock ganska misslyckad. Det vore synd om människan,
ifall hennes dagliga möda inte skulle ha en fast grund i hennes eget
behov att vara verksam inom ett
visst yrke. För de flesta friska människor torde arbetet vara spontant
och lustfyllt samt ge livet innehäll
och mening. En enkät bland våra
pensionärer, speciellt dem som inte
lyckats finna en passande ersättning för sin tidigare sysselsättning,
skulle säkert kunna ge intressanta
resultat i detta hänseende.
Debatten om arbete contra lek
kan även belysa förhällandet mellan arbete och fritid. Om både barnets vanligaste aktivitet och den
vuxnes förvärvsverksamhet hittills
i västerländsk kultur haft sina rötter i en på olika vis behovsgrundad motivation, synes skillnaden
mellan dem snarast ha legat i vad
man uppnått genom dem. Den förra har i regel inte haft några ekonomiska konsekvenser, medan den
392
senare lett till sådana. Det kan
emellertid ifrågasättas, om man
inte nu genom olika åtgärder faktiskt håller på att skapa den klyfta mellan arbete och lek eller fritidssysselsättning, vilken förut i
vanliga fall knappast existerat. Den
tysta förutsättningen för mångas
argumentering tycks vara ett återvändande till paradislegendens betraktelsesätt: människans förbannelse år att hon måste tjäna sitt
bröd i sitt anletes svett. Arbetet
börjar att betraktas som ett nödvändigt ont, och politikernas strä-
van tJ·cks vara att vinna väljarnas
gunst genom att reglera samhällsförhållandena enligt önskemålet,
att man skall få största möjliga
vinst genom minsta möjliga arbete.
Parallellt härmed torde i så fall
med viss nödvändighet gå en upplösning av hela vår tidigare arbetsetik. Yrkesambition och yrkesstolthet minskas. Det gäller inte längre
att göra ett bra jobb utan att komma ifrån saken så snart som möjligt och få sin fulla betalning på
enklast tänkbara sätt. Allt mindre
ofta hör man talas om arbetets välsignelse, och få tar på sin tunga
den gamla satsen, att arbete befordrar hälsa och välstånd.
Slavdrivarsystem
Någon enhetlig bild föreligger naturligtvis ännu inte. Egendomliga
inkonsekvenser kan konstateras.
Medan man siktar till att minska
arbetet och öka fritiden för ”den
vanliga människan”, tolererar man
inom styrelser och ämbetsverk –
som nyligen framhållits i pressen
– ett fullkomligt slavdrivarsystem.
För ”de stora pojkarna” i kanslihuset och andra liknande institutioner tycks man inte räkna med
någon 40 timmars arbetsvecka
inom en snar framtid. Där är karriären helt beroende av att man
kan åsidosätta fritidsproblemet,
försumma familjen, riskera hälsan
och utveckla sig till en veritabel
”arbetsnarkoman”. För en universitetslärare, som skall försöka hinna med både undervisning, forskning och en alltmer svällande administration, ter sig talet om fem
dagars arbetsvecka närmast som
ett hån. Betecknande år också, att
man just i samband med fem dagars arbetsvecka inte på allvar tagit upp spörsmålet om serviceyrkenas ställning. Kommunikationer,
hälsovård, inköp (för dem som är
lördagsfria) etc. kan inte upphöra
två dagar i veckan. Men hur skall
man göra med dem, som måste
sköta tåg och flygplan, tanka våra
bilar, vårda våra sjuka eller åldrande kroppar, ta emot våra beställningar bakom disken osv.?
Dessa människor bör ha lika stor
rätt som alla andra att få mesta
möjliga betalning för minsta möjliga insats. Men man har ägnat en
begränsad uppmärksamhet åt dcras förhållanden. Det är förvisso
hög tid att man sätter sig ner och
t. ex. försöker göra beräkningar av
Yad det kommer att kosta samhället, då det förr eller senare blir
oundvikligt att skapa likvärdighet
för alla kategorier vid avvägningen
mellan arbete och fritid.
.Många är optimistiska och tror
att problemet skall lösa sig själv
på grund av den tekniska utvecklingen och den nya situation, som
därigenom skapas för samhället
och medborgarna. Detta är en djärv
dröm. Dess sanningshalt kan betvivlas. Gäller inte i stället även
här den parkinsonska lagen? Ju
mer komplicerad och krävande den
tekniska utrustningen blir, desto
fler personer kommer den m. a. o.
att engagera. Visionen av en datamaskinernas värld, där några få
går omkring och kontrollerar, att
allt fungerar som det skall, medan
alla övriga ägnar sig åt sina tidsfördriv, är dessutom inte enbart angenäm. Kommer dessa ”knapptryckare” att bli de övrigas slavar eller dessas herrar? Intetdera kan
godtas. Och vad gör nu alla dessa
människor, som man väntar bli
friställda från mera väsentligt och
tidsödande arbete? Om riskerna
vittnar den statusjakt, som redan
blivit ett allmänt fenomen. I stället
för att utveckla ambition och stolthet i yrket koncentrerar man sig
på olika symboler, som vittnar om
Yilken social position man uppnått:
bilar, båtar, sommarstugor, hundar, TV av senaste modell, utlandsresor etc. I längden tycks allt detta dock inte kunna skänka den till- 393
fredsställelse, som flertalet människor erfarit av att få utföra vad
som kallats ett hederligt arbete.
Att vara ”nyttig”
Det problem, som till följd av hela
denna utveckling måste klaras upp,
synes i första hand vara följande.
Människan i västerländsk kultur
har hittills fostrats till att prestera
och – som det heter – vara nyttig. Motivationen för hennes verksamhet i den vuxnes värld är byggd
på social inlärning under barndomen. Den emotionella bundenhet,
som i normala fall existerar mellan föräldrar och barn, används av
de förra till att ställa krav på de
senare. Barnen skall ”vara duktiga” i en hel mängd hänseenden.
.Med tiden blir presteraodet självändamål. Det är inte längre föräldrarnas välvilja som man söker garantera genom sitt beteende. Men
tillfredsställelse och trygghet förblir inte desto mindre intimt knutna till de aktiviteter, som hör samman med ”duktighet”. Siwlan har
åtminstone i äldre utformning fortsatt denna inlärning. Vid yrkesutbildning och i förvärvsarbetet har
hithörande motivation likaledes
blivit den viktigaste faktorn. strä-
van efter prestige är i sin tur uttryck för samma sekundära behov,
som från början alltså har sitt upphov i det förhållandet, att barnet
i vår hittillsvarande västerländska
civilisation tvingats att skaffa sig
emotionell trygghet genom att pres- 394
tera. Arbetet får med tiden mening
och innehåll genom att det är förankrat i just de behov, som börjar
växa fram, redan då babyn lyfter
på huvudet och mamman utbrister: ”Vad duktig Du är”.
Det är mot denna hakgrund man
kan förstå, att endast s. k. nyttigt
arbete fortfarande ger fullgod tillfredsställelse åt flertalet människor i vuxen ålder i vårt samhälle.
Fritidens förströelser är bra som
omväxling men kan inte pågå hur
länge som helst, utan att det uppstår en inre oro och olust, som i
sin tur måste absorberas av arbete
eller av ny och ännu oprövad aktivitet. Problemet blir därför att
befria framtidens människor från
det hittillsvarande prestationsmotivet, om de skall kunna trivas i ett
samhälle med minimal insats för
flertalet medborgare. Är detta över
huvud möjligt?
Förändringen kan i vilket fall
som helst inte ske med en gång
utan måste komma så småningom.
All uppfostran är till sin innersta
natur ganska konservativ, i så måtto som flertalet föräldrar fungerar
i enlighet med vad de en gång fått
lära sig. Man kan inte helt enkelt
säga till dem, att de skall låta bli
att kalla sina barn duktiga i olika
sammanhang, och därmed anse sig
ha nått målet. De kan visserligen
många gånger själva i sitt arbete
ha kommit långt bort från äldre
ideal på förvärvslivets område, men
i sina hem fortplantar de trots detta gärna de attityder, som de själva
en gång övertagit. Vissa föräldrar
har således tillägnat sig den nya
mentaliteten att göra det minsta
möjliga för största möjliga betalning men vill ändå ha barn, som i
olika hänseenden är ”bättre” än
andras: snabba i att lära sig läsa,
duktiga i fråga om räkning, över
huvud taget överlägsna i hela sin
utveckling osv.
Ny social motivation
Men om förändringen skall ge
framtidens människa verklig trivsel i det datamaskinstyrda samhället – ifall denna vision någonsin
kan bli verklighet – måste de aktiviteter som står till buds för ”den
vanliga människan” verkligen komma att byggas ner i en lika stark
motivation, som förut har skett i
fråga om arbete. Den lek, som skall
fortsätta hela livet igenom, måste
naturligtvis vara spontan och framför allt bevara sin spontanitet även
på lång sikt. Förvärv av statussymboler och dessas utnyttjande torde
därvidlag inte längre vara tillräckligt. Kulturella aktiviteter med allvarligare syftning synes bli nödvändiga. Men dessa aktiviteter måste
då som sagt från början Ut en fast
grund i en social motivation av liknande slag som den som tidigare
utbildats vid inriktning på s. k. nyttigt arbete.
Det räcker då sannolikt inte med
ett passivt tillgodogörande av kulturens alla verksamhetsformer. Konst
för folket måste bli konst av folket,
litteratur för vanliga människor
måste bli litteratur av just dessa
människor osv. Man får inte glömma, att både förströelseverksamheter och olika konstnärliga prestationer fram till nu har varit en uppgift för personer, som ingalunda
har kunnat ägna sig åt dem på lek.
Här har det varit fråga om arbete,
många gånger mycket hårt sådant.
Den friställda människan i framtidens värld får räkna med att underkasta sig samma hårda villkor,
om hon med bevarad motivation
skall kunna känna sig tillfredsställd med sina egna kulturella insatser.
Två viktiga synpunkter måste
dessutom diskuteras i sammanhanget. Det finns som bekant olika uppfattningar om kulturmanifestationernas tillkomstbetingelser.
I H. K. Schjelderups nyligen till
svenska översatta ”Psykologi. Den
moderna psykologiens grunddrag
och tillämpning” (W&W, 260 sid.,
13: 50) – i flertalet hänseenden
en utmärkt introduktion på områ-
det – beskrivs de båda huvudståndpunkterna enligt nedan. Å ena
sidan heter det: ”Social, konstnärlig, intellektuell och annan skapande verksamhet är inte bara ’sublimerade’ utslag av primitiva behov utan genuina uttryck för behov som på ett naturligt sätt anmäler sig när organismen, särskilt
nervsystemet, har nått en tillräckligt hög utvecklingsnivå”. Å andra
395
sidan påpekas: ”På grund av sina
starkt förträngda tendenser står
diktaren på gränsen till neurosen
men övervinner denna genom att
låta den få utlopp i det konstnärliga
skapandet”. Om den förra uppfattningen är riktig, synes ett helt folk
verkligen under erforderliga betingelser kunna bli i hög grad kulturproduktivt. Om den sistnämnda
ståndpunkten skulle komma sanningen närmast, måste man räkna
med att göra ett folk till neurotiker, innan den friställda tiden kan
fyllas av meningsfyllt kulturellt
skapande.
Även om ledigheten skulle kunna göras fruktbar på angivet sätt
under mindre drastiska förutsättningar än senast angivits, återstår
det emellertid att avgöra, om ett
folk med minimalt arbetstvång och
ett stort mått av fritid kan beräknas överleva i den värld, varmed
man alltjämt måste räkna. Frågan
om vad som orsakat de olika kulturernas undergång i det förflutna
blir här aktuell. När man kommit
i det läget, att ledande skikt – och
det betyder för en demokrati hela
folket – blivit i övervägande grad
sysselsatt med kulturell verksamhet, finns det alltjämt andra folk
och raser, som drivs av prestationsmotiv i äldre bemärkelse. Endast
vid en garanterat fredlig utveckling
kan dessa tänkas låta sina strävanden stanna inom den egna intressesfären. Man kan kanske göra detta
problem mera konkret genom att
396
fråga, i vad mån det varit möjligt
för en utövande konstnär att föra
en likaberättigad tillvaro i låt oss
säga ett guldgrävarläger.
omläggning av uppfostran, skolundervisning och yrkesutbildning. Meningsfylld aktivitet betyder väl motiverad aktivitet. Olika kulturyttringar måste därför bli ett behov
för hela folket, om dettas fritid
skall fyllas av annat än en i längden tom jakt efter statussymboler.
En sak är alldeles tydlig: det bebådade och av många efterlängtade fritidssamhället måste förberedas genom en mycket målmedveten
OM inbördeskrigets utbrott i Spanien
Den på yttersta vänsterlzåll lzävdade uppfallningen, alt man lzar
att göra med en kamp mellan en laglig, demokratisk regering oclz
ett fascistiskt uppror, är en fiktion oclz knappast ens en lzederlig
sådan. Siriden står ej mellan fascism oclz demokrati utan mellan
ordning oclz anarki. Den s. k. regeringen i Madrid lzade för länge
sedan upplzört att fylla, ja, överlwvud taget aldrig fyllt, en ordnad
styrelses främsta uppgift, att lzävda lag oclz säkerlzel i landet, utan
med armarna i kors åsett sina huliganers våldsdåd.
Svensk Tidskrift 1936
ARBETE OCH FRITID
Av professor \VILHELM SJöSTRAND
Arbetet, som tidigare betraktades som en välsignelse, börjar nu alltmera att uppfattas
som ett nödvändigt ont. Slörsta möjliga vinst genom minsta
möjliga arbete tycks vara politikernas strävan. Konsekvenserna av upplösningen av vår
tidigare arbetsetik diskuteras
i denna artikel av professor
Wilhelm Sjöstrand, som understryker:”Det bebådade och
av många efterlängtade fritidssamhället måste förberedas genom en mycket målmedveten omläggning av uppfostran, skolundervisning och
yrkesutbildning”.
Vid de försök som gjorts att avgränsa barnets lek frän den vuxnes
arbete har man pekat på vissa olikheter. Man har bl. a. hänvisat till
skillnaden i spontanitet hos de båda
aktiviteterna. Leken skulle vara
grundad i det egna intresset eller
i lusten att för stunden göra det
man gör, medan arbetet skulle sakna denna förankring i den handIandes motivation. En sådan distinktion är dock ganska misslyckad. Det vore synd om människan,
ifall hennes dagliga möda inte skulle ha en fast grund i hennes eget
behov att vara verksam inom ett
visst yrke. För de flesta friska människor torde arbetet vara spontant
och lustfyllt samt ge livet innehäll
och mening. En enkät bland våra
pensionärer, speciellt dem som inte
lyckats finna en passande ersättning för sin tidigare sysselsättning,
skulle säkert kunna ge intressanta
resultat i detta hänseende.
Debatten om arbete contra lek
kan även belysa förhällandet mellan arbete och fritid. Om både barnets vanligaste aktivitet och den
vuxnes förvärvsverksamhet hittills
i västerländsk kultur haft sina rötter i en på olika vis behovsgrundad motivation, synes skillnaden
mellan dem snarast ha legat i vad
man uppnått genom dem. Den förra har i regel inte haft några ekonomiska konsekvenser, medan den
392
senare lett till sådana. Det kan
emellertid ifrågasättas, om man
inte nu genom olika åtgärder faktiskt håller på att skapa den klyfta mellan arbete och lek eller fritidssysselsättning, vilken förut i
vanliga fall knappast existerat. Den
tysta förutsättningen för mångas
argumentering tycks vara ett återvändande till paradislegendens betraktelsesätt: människans förbannelse år att hon måste tjäna sitt
bröd i sitt anletes svett. Arbetet
börjar att betraktas som ett nödvändigt ont, och politikernas strä-
van tJ·cks vara att vinna väljarnas
gunst genom att reglera samhällsförhållandena enligt önskemålet,
att man skall få största möjliga
vinst genom minsta möjliga arbete.
Parallellt härmed torde i så fall
med viss nödvändighet gå en upplösning av hela vår tidigare arbetsetik. Yrkesambition och yrkesstolthet minskas. Det gäller inte längre
att göra ett bra jobb utan att komma ifrån saken så snart som möjligt och få sin fulla betalning på
enklast tänkbara sätt. Allt mindre
ofta hör man talas om arbetets välsignelse, och få tar på sin tunga
den gamla satsen, att arbete befordrar hälsa och välstånd.
Slavdrivarsystem
Någon enhetlig bild föreligger naturligtvis ännu inte. Egendomliga
inkonsekvenser kan konstateras.
Medan man siktar till att minska
arbetet och öka fritiden för ”den
vanliga människan”, tolererar man
inom styrelser och ämbetsverk –
som nyligen framhållits i pressen
– ett fullkomligt slavdrivarsystem.
För ”de stora pojkarna” i kanslihuset och andra liknande institutioner tycks man inte räkna med
någon 40 timmars arbetsvecka
inom en snar framtid. Där är karriären helt beroende av att man
kan åsidosätta fritidsproblemet,
försumma familjen, riskera hälsan
och utveckla sig till en veritabel
”arbetsnarkoman”. För en universitetslärare, som skall försöka hinna med både undervisning, forskning och en alltmer svällande administration, ter sig talet om fem
dagars arbetsvecka närmast som
ett hån. Betecknande år också, att
man just i samband med fem dagars arbetsvecka inte på allvar tagit upp spörsmålet om serviceyrkenas ställning. Kommunikationer,
hälsovård, inköp (för dem som är
lördagsfria) etc. kan inte upphöra
två dagar i veckan. Men hur skall
man göra med dem, som måste
sköta tåg och flygplan, tanka våra
bilar, vårda våra sjuka eller åldrande kroppar, ta emot våra beställningar bakom disken osv.?
Dessa människor bör ha lika stor
rätt som alla andra att få mesta
möjliga betalning för minsta möjliga insats. Men man har ägnat en
begränsad uppmärksamhet åt dcras förhållanden. Det är förvisso
hög tid att man sätter sig ner och
t. ex. försöker göra beräkningar av
Yad det kommer att kosta samhället, då det förr eller senare blir
oundvikligt att skapa likvärdighet
för alla kategorier vid avvägningen
mellan arbete och fritid.
.Många är optimistiska och tror
att problemet skall lösa sig själv
på grund av den tekniska utvecklingen och den nya situation, som
därigenom skapas för samhället
och medborgarna. Detta är en djärv
dröm. Dess sanningshalt kan betvivlas. Gäller inte i stället även
här den parkinsonska lagen? Ju
mer komplicerad och krävande den
tekniska utrustningen blir, desto
fler personer kommer den m. a. o.
att engagera. Visionen av en datamaskinernas värld, där några få
går omkring och kontrollerar, att
allt fungerar som det skall, medan
alla övriga ägnar sig åt sina tidsfördriv, är dessutom inte enbart angenäm. Kommer dessa ”knapptryckare” att bli de övrigas slavar eller dessas herrar? Intetdera kan
godtas. Och vad gör nu alla dessa
människor, som man väntar bli
friställda från mera väsentligt och
tidsödande arbete? Om riskerna
vittnar den statusjakt, som redan
blivit ett allmänt fenomen. I stället
för att utveckla ambition och stolthet i yrket koncentrerar man sig
på olika symboler, som vittnar om
Yilken social position man uppnått:
bilar, båtar, sommarstugor, hundar, TV av senaste modell, utlandsresor etc. I längden tycks allt detta dock inte kunna skänka den till- 393
fredsställelse, som flertalet människor erfarit av att få utföra vad
som kallats ett hederligt arbete.
Att vara ”nyttig”
Det problem, som till följd av hela
denna utveckling måste klaras upp,
synes i första hand vara följande.
Människan i västerländsk kultur
har hittills fostrats till att prestera
och – som det heter – vara nyttig. Motivationen för hennes verksamhet i den vuxnes värld är byggd
på social inlärning under barndomen. Den emotionella bundenhet,
som i normala fall existerar mellan föräldrar och barn, används av
de förra till att ställa krav på de
senare. Barnen skall ”vara duktiga” i en hel mängd hänseenden.
.Med tiden blir presteraodet självändamål. Det är inte längre föräldrarnas välvilja som man söker garantera genom sitt beteende. Men
tillfredsställelse och trygghet förblir inte desto mindre intimt knutna till de aktiviteter, som hör samman med ”duktighet”. Siwlan har
åtminstone i äldre utformning fortsatt denna inlärning. Vid yrkesutbildning och i förvärvsarbetet har
hithörande motivation likaledes
blivit den viktigaste faktorn. strä-
van efter prestige är i sin tur uttryck för samma sekundära behov,
som från början alltså har sitt upphov i det förhållandet, att barnet
i vår hittillsvarande västerländska
civilisation tvingats att skaffa sig
emotionell trygghet genom att pres- 394
tera. Arbetet får med tiden mening
och innehåll genom att det är förankrat i just de behov, som börjar
växa fram, redan då babyn lyfter
på huvudet och mamman utbrister: ”Vad duktig Du är”.
Det är mot denna hakgrund man
kan förstå, att endast s. k. nyttigt
arbete fortfarande ger fullgod tillfredsställelse åt flertalet människor i vuxen ålder i vårt samhälle.
Fritidens förströelser är bra som
omväxling men kan inte pågå hur
länge som helst, utan att det uppstår en inre oro och olust, som i
sin tur måste absorberas av arbete
eller av ny och ännu oprövad aktivitet. Problemet blir därför att
befria framtidens människor från
det hittillsvarande prestationsmotivet, om de skall kunna trivas i ett
samhälle med minimal insats för
flertalet medborgare. Är detta över
huvud möjligt?
Förändringen kan i vilket fall
som helst inte ske med en gång
utan måste komma så småningom.
All uppfostran är till sin innersta
natur ganska konservativ, i så måtto som flertalet föräldrar fungerar
i enlighet med vad de en gång fått
lära sig. Man kan inte helt enkelt
säga till dem, att de skall låta bli
att kalla sina barn duktiga i olika
sammanhang, och därmed anse sig
ha nått målet. De kan visserligen
många gånger själva i sitt arbete
ha kommit långt bort från äldre
ideal på förvärvslivets område, men
i sina hem fortplantar de trots detta gärna de attityder, som de själva
en gång övertagit. Vissa föräldrar
har således tillägnat sig den nya
mentaliteten att göra det minsta
möjliga för största möjliga betalning men vill ändå ha barn, som i
olika hänseenden är ”bättre” än
andras: snabba i att lära sig läsa,
duktiga i fråga om räkning, över
huvud taget överlägsna i hela sin
utveckling osv.
Ny social motivation
Men om förändringen skall ge
framtidens människa verklig trivsel i det datamaskinstyrda samhället – ifall denna vision någonsin
kan bli verklighet – måste de aktiviteter som står till buds för ”den
vanliga människan” verkligen komma att byggas ner i en lika stark
motivation, som förut har skett i
fråga om arbete. Den lek, som skall
fortsätta hela livet igenom, måste
naturligtvis vara spontan och framför allt bevara sin spontanitet även
på lång sikt. Förvärv av statussymboler och dessas utnyttjande torde
därvidlag inte längre vara tillräckligt. Kulturella aktiviteter med allvarligare syftning synes bli nödvändiga. Men dessa aktiviteter måste
då som sagt från början Ut en fast
grund i en social motivation av liknande slag som den som tidigare
utbildats vid inriktning på s. k. nyttigt arbete.
Det räcker då sannolikt inte med
ett passivt tillgodogörande av kulturens alla verksamhetsformer. Konst
för folket måste bli konst av folket,
litteratur för vanliga människor
måste bli litteratur av just dessa
människor osv. Man får inte glömma, att både förströelseverksamheter och olika konstnärliga prestationer fram till nu har varit en uppgift för personer, som ingalunda
har kunnat ägna sig åt dem på lek.
Här har det varit fråga om arbete,
många gånger mycket hårt sådant.
Den friställda människan i framtidens värld får räkna med att underkasta sig samma hårda villkor,
om hon med bevarad motivation
skall kunna känna sig tillfredsställd med sina egna kulturella insatser.
Två viktiga synpunkter måste
dessutom diskuteras i sammanhanget. Det finns som bekant olika uppfattningar om kulturmanifestationernas tillkomstbetingelser.
I H. K. Schjelderups nyligen till
svenska översatta ”Psykologi. Den
moderna psykologiens grunddrag
och tillämpning” (W&W, 260 sid.,
13: 50) – i flertalet hänseenden
en utmärkt introduktion på områ-
det – beskrivs de båda huvudståndpunkterna enligt nedan. Å ena
sidan heter det: ”Social, konstnärlig, intellektuell och annan skapande verksamhet är inte bara ’sublimerade’ utslag av primitiva behov utan genuina uttryck för behov som på ett naturligt sätt anmäler sig när organismen, särskilt
nervsystemet, har nått en tillräckligt hög utvecklingsnivå”. Å andra
395
sidan påpekas: ”På grund av sina
starkt förträngda tendenser står
diktaren på gränsen till neurosen
men övervinner denna genom att
låta den få utlopp i det konstnärliga
skapandet”. Om den förra uppfattningen är riktig, synes ett helt folk
verkligen under erforderliga betingelser kunna bli i hög grad kulturproduktivt. Om den sistnämnda
ståndpunkten skulle komma sanningen närmast, måste man räkna
med att göra ett folk till neurotiker, innan den friställda tiden kan
fyllas av meningsfyllt kulturellt
skapande.
Även om ledigheten skulle kunna göras fruktbar på angivet sätt
under mindre drastiska förutsättningar än senast angivits, återstår
det emellertid att avgöra, om ett
folk med minimalt arbetstvång och
ett stort mått av fritid kan beräknas överleva i den värld, varmed
man alltjämt måste räkna. Frågan
om vad som orsakat de olika kulturernas undergång i det förflutna
blir här aktuell. När man kommit
i det läget, att ledande skikt – och
det betyder för en demokrati hela
folket – blivit i övervägande grad
sysselsatt med kulturell verksamhet, finns det alltjämt andra folk
och raser, som drivs av prestationsmotiv i äldre bemärkelse. Endast
vid en garanterat fredlig utveckling
kan dessa tänkas låta sina strävanden stanna inom den egna intressesfären. Man kan kanske göra detta
problem mera konkret genom att
396
fråga, i vad mån det varit möjligt
för en utövande konstnär att föra
en likaberättigad tillvaro i låt oss
säga ett guldgrävarläger.
omläggning av uppfostran, skolundervisning och yrkesutbildning. Meningsfylld aktivitet betyder väl motiverad aktivitet. Olika kulturyttringar måste därför bli ett behov
för hela folket, om dettas fritid
skall fyllas av annat än en i längden tom jakt efter statussymboler.
En sak är alldeles tydlig: det bebådade och av många efterlängtade fritidssamhället måste förberedas genom en mycket målmedveten
OM inbördeskrigets utbrott i Spanien
Den på yttersta vänsterlzåll lzävdade uppfallningen, alt man lzar
att göra med en kamp mellan en laglig, demokratisk regering oclz
ett fascistiskt uppror, är en fiktion oclz knappast ens en lzederlig
sådan. Siriden står ej mellan fascism oclz demokrati utan mellan
ordning oclz anarki. Den s. k. regeringen i Madrid lzade för länge
sedan upplzört att fylla, ja, överlwvud taget aldrig fyllt, en ordnad
styrelses främsta uppgift, att lzävda lag oclz säkerlzel i landet, utan
med armarna i kors åsett sina huliganers våldsdåd.
Svensk Tidskrift 1936