Anna Sophia Bonde; Kyrkan kan inte älskas av alla

Kyrkan kan inte
1 av Anna Sophia Bonde
Ingen kan vara älskad av alla. Allra minst ett kristet samfund som tar förkunnelsen
på allvar. I sin strävan att vara oförarglig riskerar Svenska Kyrkan att bli oälskad
och onödig. Evangeliet bortförklaras och förvrängs av dem som till varje pris vill
följa med tidsandan.
T
ÄNK ER FÖLJANDE SCENARIO. Malmö symfoniorkester har en livaktig intresseförening;
trogna musikälskare stöder symfonikerna
både med pengar och engagemang. Emellertid börjar det höras röster inom föreningen: all denna klassiska musik- är det verkligen något
att satsa på nu för tiden? sydsvenska dagbladets ledarskribent skriver syrliga inlägg om intresseföreningens
obsoleta karaktär och att döma av de många breven till
insändarplats visar det sig att det bland allmänheten
finns ett inte obetydligt agg mot ”finkulturen”. Andra
nöjer sig dock med en mer resignerad hållning: Om de
journalisten till premiären som har fått namnet Från
Bach till Barbados. ”Rätt riktning!” lyder en kvällstidningsrubrik.
Detta är precis de villkor kyrkan har att leva med: ett
sekulariserat samhälle som på samma gång är likgiligt
och aggressivt och märkvärdigt okänsligt inför kyrkans
arv och uppdrag. Ändå får man förstå kritiken. I en hednings ögon framstår en kristen kyrkas anspråk som
abnorma. Vad som åstadkommer kyrkans alla sår är dock
inte främst kritiken utifrån utan att hon dessutom har att
kämpa mot liknande krafter inifrån. Krafter som är mer
påverkade av tidsandan än av den helige Ande. Krafter
nu är intresserade av klassisk
musik, låt dem hållas, vem bryr sig,
och så vidare.
”Vr har fatt uppdraget att
som ser det som sin plikt att reformera kyrkan inifrån och ge henne
ett (post)modernt ansikte, ett
anständigt ansikte, ett ansikte man
inte behöver skämmas för när man
bläddrar i DN:s kulturdeL
Emellertid finner medierna den
sortens likgiltighet oanvändbar.
Inflytelserika personer, både politiker och intellektuella, ger sin syn
på saken. Kulturministern tycker
det är trist att det finns sammanvara motståndsmän
och -kvinnor i ett
ockuperat land.”
Kyrkan har fått ett omöjligt uppdrag: att leva i men inte av världen.
Olika kristna tolkar detta axiom på
hang där ”inte alla är välkomna” och lovar att se över
föreningens stadgar. DN:s Leif Nylen uttalar sig i en
sedermera ryktbar kulturkrönika om den ”konservativa borgarbrackskulturen” och ”reaktionär musik som
inte har någonting med verkligheten att göra”. MariaFia Boethius skriver i tidskriften Ordfront en bitsk essä
om de stora kompositörernas människosyn och hänvisar
flera gånger till Wagner. Aftonbladets Helle Klein gör en
wallraffare, smyger sig in på en konsert med dold mikrofon och skriver utifrån sina erfarenheter en artikelserie
som får rubriken Rikemansmusiken i Sverige lever.
På grund av all negativ publicitet ser sig föreningen
tvingad att ”fräscha till” sitt höstprogram. Ordföranden
berättar i Aktuellt att en modernisering varit på gång
redan tidigare och att föreningen visst inte är gammalmodig utan tvärtom har tagit till sig allmänhetens kritik.
I ett försök att verka lättsam och spontan bjuder han in
fJD lSvensk Tidskrift 12002, nr si
olika sätt, det är ofrånkomligt. Men det går en tydlig
skiljelinje mellan oss som ser fiendeskapen med tidsandan som ett oundvikligt villkor (som för den skull inte
får romantiseras) och dem som i god tro vill åstadkomma identifikation och friktionsfrihet.
l, MEN INTE AV VÄRLDEN
Någon sade att kristendomen har en stor social öppenhet men betydligt mindre ideologisk öppenhet. Det är
sant. Vi bör vara vänner med tidsandan i den meningen
att vi bör sträva efter goda relationer med våra medmänniskor och det samhälle vi lever i. Men priset får
inte och behöver inte vara att vi suddar ut vår egen identitet och gör den intill förväxling och förblandning lik det
sekulära samhällets värderingar och livsstilar. C S Lewis
satte som vanligt fingret på den ömma punkten när han
konstaterade att när den kristna människa börjar finna
älskas av alla!
”sin plats” i världen är det nog snarare så att världen
funnit sin plats i henne. Vi ska försöka leva i men inte av
världen, ständigt påminda om att vårt hem är någon
annanstans. Vi har fått uppdraget att vara motståndsmän och -kvinnor i ett ockuperat land. Det betyder att
vi inte kan slå oss till ro; då kommer den ockuperande
makten förr eller senare att göra anspråk på våra tjänster.
En annan metafor för vårt uppdrag i världen som
ofta använts är att vi ska söka vara samhällets salt- inte
dess spegel. Det är ett svårt uppdrag att förkroppsliga.
Dess förutsättning är den stora gåva som varje kristen
får av Gud: hans kärlek. Utan kärleken blir den kristna
ideologin hård och oförsonlig. Men utan ideologin blir
kärleken slapp och kraftlös. De behöver varandra; vi
behöver båda för att kunna leva i den här världen utan
att livnäras av dess ideal.
När Paulus säger att den kristna människan är den friaste av alla människor syftar han på hennes unika integritet. Den integritet som, eftersom den är så dyrbar, skydualitet kommer i kontakt med en flicka som utsätts för
incest av sin pappa. En äldre präst lever i en sexuell relation med sin hushållerska och har socialistiska åsikter som
han predikar för sin församling. Vid ett tillfälle talar han
just om den strukturella synden; hur futtig, i jämförelse
med den, verkar inte den lilla människans snedsteg. ”Skulle Gud bry sig om vad män gör med sina kukar”, frågar
han retoriskt. Underförstått: medan människor svälter
och storföretagen skor sig på deras bekostnad…
Men i församlingen sitter den flicka som blivit utnyttjad av sin pappa; är det inte tvärtom så att Gud bryr sig
väldigt mycket om vad män gör med sina kukar? De stora
perspektiven får inte spelas ut mot de små. Kärleken får
inte spelas ut mot ideologin, inte heller Guds helighet
mot hans barmhärtighet. Vår kallelse till helighet inkluderar båda dessa aspekter, vi kan inte (även om det är
lockande) efter eget godtycke bara välja den av dem som
vi finner mest tilltalande.
Kristendomen har större social än ideologisk öppen- ”Är det inte tvärtom så att
het. Det innebär att vi inte kan stäl-das av Gud själv. Den är dyrbar och
stark men samtidigt sårbar, eftersom
den ständigt utsätts för påverkan.
Motståndsrörelsen är en svår Gud bryr sig väldigt mycket
la samma krav på våra sekulariserade vänner som på våra församlingsmedlemmar. Jag vet att detta
är en tanke som är anatherna i den
svenska folkhemskyrkan-att göra
en dylik uppdelning av människor.
Vilka är vi att sätta gränsen för
bransch. Jag måste kanske lita på en
chefjag aldrig har sett. Jag måste lita
på att jag verkligen kämpar för den
goda sidan, inte att det bara ser ut
så. Men det är lätt för en liten kristen
om vad män gör med sina
kukar?”
kämpe att bli förvirrad. Är det nu rätt att hålla sig med den
här ståndpunkten i den här debatten? Kanske har de rätt
när de säger att jag missuppfattat evangeliet? Med G K
Chestertons bild är tron en vacker glaskula som, om man
hanterar den varsamt, håller i tusen år men går i tusen
bitar om man så bara för en kort stund är ouppmärksam.
I men inte av. Den kristna människan går längs en smal
men klart upplyst väg som omges av djupa diken.
STORA OCH SMÅ SYNDER
Ett dike är det sexualmoralistiska, ett annat det som i liberalismens namn förkunnar att allt är tillåtet ”bara det
känns rätt”. Ett det som ständigt ojar sig över den struktuella synden men som unnar den lilla människan hennes
laster. Ett tydligt exempel på denna syn framkommer i filmen Priest som tar upp många för kyrkan idag brännande ämnen. En ung präst som kämpar mot sin homosexGuds kärlek, lyder en vanlig
invändning. Man tänker sig då denna uppdelning som en
värdering och inte som en realistisk beskrivning av kyrkans villkor.
Men jag tror att det är av stor vikt att vi erkänner
denna gräns, såväl av praktiska som själavårdsmässiga
skäl. Det innebär inte, vad jag kan se, att vi utestänger
någon enda människa från Guds kärlek. Vår uppgift ligger i Missionsbefallningen: Gå ut och gör alla folk till
lärjungar! Att ha en människosyn som säger att ”alla
människor är nog kristna egentligen, det är bara det att
de inte vet om det” förefaller mig förmäten.
En annan människosyn är den som påverkats av till
exempel Kyrkornas världsråds möte i Canberra 1983 och
som tycker att ”det nog inte är så noga det där med Missionsbefallningen, vi lever ju under helt andra villkor nu
och har fått kunskap om andra religioner, varför skulle
just vi ha monopol på sanningen?”.
lSvensk Tidskrift l2002, nr si FJJ
Jesus var inte heller älskad av alla.
Den synen står i motsats till den förmätna men tyder
inte så mycket på ödmjukhet som på dåligt självförtroende. Om man har lärt känna Gud som är kärleken, kan
man då förhälla sig likgiltig? Den människosyn denna
bekantskap för med sig är väl snarare: Gud gillar alla
människor så mycket att han villlära känna dem också.
Och- nota bene- han finner dem värda att bekanta sig
med, ja, han rentav längtar efter dem. Precis som i prerafaeliten William Holman Hunts målning The light of
the world går Gud runt i världen och knackar på dörren till människohjärtan. Vad har vi i Svenska kyrkan
för beredskap att berätta om denne Gud och ta emot
dem som hört hans knackning?
LUCIFER INTE ORIGINELL
Även om det inte är omöjligt att vara en kristen så är
det mycket, mycket svårt. Man behöver inte vara martyr för att inse det. Gud ställer krav på oss. Krav på helighet och barmhärtighet. Krav på att vi ska vara honom
lika. Krav på att vi ska leva i men inte av världen. Dessa
krav, som de framställs i Nya testamentet, är inte värderingar av oss som kristna utan beskrivningar av hur
man lever inom förbundet. Det var samma sak under
den gammaltestamentliga tiden. De tio budorden var
inte villkor för förbundet utan utgjorde dess kortfattade
beskrivning. Den gammaltestamentliga erfarenheten
par preference är att människan inte förmär uppfylla
lagen. Hon försöker, hon misslyckas, nästan med automatik. Hade lagen gällt som villkor för förbundet hade
det för längesedan varit upplöst. Men det är Gud, inte
människan, som upprätthäller förbundet och ger det
dess livsande.
f1J lSvensk Tidskrift !2002, nr si
Synden är människans medfödda strävan ut ur förbundet, ut ur Guds famn. Hon vill vara självständig, hon
vill själv vara nummer ett. Lucifer är i det avseendet inte
särskilt originell. Människan lär vara det enda djur som
kan gråta. Den kristna människan är den enda som kan
synda. Hedningen kan bryta mot den civila lagen, eller
den privatmoral som han och hans familj hällit sig med,
men han kan inte synda mot en Gud han inte känner
eller inte är intresserad av. Gud knackar på dörren till
våra hjärtan, han bryter sig inte in genom dörren med en
bulldozer. Gud knackar på och vi kan välja att hörsamma knackningen eller inte. Det är det som kallas människans fria vilja och som Gud ansåg så mycket värd att
han tillätit världshistorien att fortgå alla hemskheter till
trots. Han älskar oss tillräckligt mycket för att ge oss vår
frihet. Han älskar oss på det sätt som hellre vill ha frivillig
kärlek tillbaka än pliktskyldiga och halvhjärtade ömhetsbetygelser.
Därför finns det inget gott skäl till varför kristna
människor skulle ha moraliska synpunkter på hur deras
hedniska vänner lever. Därför är det mycket olyckligt
med vår svenska statskyrkamodell som haft en tendens
att reducera sig själv till en institution för moralisk upprustning – bara för att under de senaste decennierna
finna sig hopplöst omodern.
MOTSATSERNAS FÖRENING
Jag tänker här inte gå in på diskussionen om den kristna läran medför någon speciellt kristen etik eller inte.
Jag bara observerar att den kristna moralen är en moral
tänkt att praktiseras inom förbundet, inte en moral tänkt
att upphöjas till allmän lag, förrän, naturligtvis, vid
tidens slut. Gud knackar på dörren till en människas
hjärta och hon öppnar, kanske tveksamt men ändå. Hon
kanske får ett mycket gott förstahandsintryck. Hon kanske får en storslagen och märkvärdig upplevelse som hon
lever länge på och gömmer djupt inne i sig. Hon kanske
säger, tveksamt men ändå, ”Ja, jag vill vara ditt barn”
och han sluter henne i sin famn.
I den här situationen ger det inga meriter om vi kommer med frejdiga utrop om evig trohet. Då påminner
han oss bara om Petrus. En del människor drabbas verk- !igen av passion medan det för andra handlar om en mer
behärskad intensitet eller kanske till och med viss motvillighet. Det avgörande är inte var startpunkten var
belägen utan vart vi därifrån tar vägen. Det kristna livet
är en ständig övning i att inte fly bort från Guds famn,
utan att tvärtom dras allt djupare in i den.
Guds stora famn utgör gränserna för förbundet, utgör
det paradis som jag inte riktigt begriper mig på och som
jag därför har en tendens att vilja fly ut ifrån i samma
anda som mina föregångare. Men inne i famnen, i förgod granne. Han vattnar familjen Lundgrens blommor
när de åker på sin årliga resa till Kanarieöarna. Han går
ut med herr Hanssons tjocka tax när herr Hansson behö-
ver gå till tandläkaren. Han kokar kaffe till kvartersrådets
sammankomster och är allmänt intresserad, inte bara av
sin egen familj utan av förhållandena i grannskapet. Men
han har inte samma inflytande över sina grannar som
han har över oss barn. Over oss barn kan han slösa sin
generositet, sin godhet, all sin omsorg på ett sätt som är
avsett för familjemedlemmar. Den intimitet som är förutsättningen för den goda familjen finns inte grannar
emellan. Ett sådant förhållande präglas istället av respekt
för varandras gränsdragningar – en sådan respekt är
avgörande för grannsämjans upprätthållande.
Man respekterar sina grannar och man kan hålla av
dem mycket, men i slutändan gör de ändå som de vill. De
kan till och med flytta från stan utan att vi har någon
rätt att bli upprörda över det. Gud älskar naturligtvis
alla människor. Att Gud älskar mänskligheten är en förutsättning för att vi och våra civilisationer alls finns till.
bundet, visar mig Gud hur han vill
att jag ska leva, i det stora såväl som
det lilla perspektivet. Han delar inte
upp och skiljer den strukturella synden från den av mer privat karaktär.
Gud ger av sin livsande till alla
”Den kristna moralen är en människor, annars skulle det inte
moral tänkt att praktiseras
finnas något mänskligt liv.
Men den Guds kärlek som förändrar en människa – det är Guds
kärlek till sina barn. Den speciella
gåva vi får i dopet är inte Guds livsande om igen utan den helige Ande
som enligt vår tro ges specifikt till
alla döpta. Ofta i modern teologi
framstår det som att livsanden och
Jag tror att Gud är lika intresserad av hur den kristne premiärministern styr sitt land som hur Solveig Persson tar hand om sina 5 dagbarn. Inget undgår hans blick som
är sträng och kärleksfull på samma
inom förbundet, inte en
moral tänkt att upphöjas
till allmän lag.”
gång. Det som vi människor lätt får för oss är motsatser
förenas hos Gud på ett kanske obegripligt men för oss
underbart sätt. Vi är kallade till helighet och barmhärtighet, eftersom Gud är helig och barmhärtig. Därför är,
på sätt och vis, slutstrofen i SvPs 217 olycklig: ”Vad du
vill är helighet, men du är barmhärtighet.” Det är för oss,
inte för Gud, det framstår som en motsats mellan de två.
Den tillfälliga otrohetsaffären och miljökatastrofen
är båda exempel på tänkbara flyktförsök. Och även om
Gud letar efter oss också ute i öknen är det inte där han
tycker att vi ska befinna oss. Han säger inte till det lilla
vilsekomna fåret: Gör du som du tycker känns bäst så
går jag tillbaka till kontoret så länge. Han vill att vi ska
komma in i värmen, in i ljuset så att han kan plåstra om
oss, ge oss mat och vaka över oss på det sätt vi behöver.
GRANNAR OCH BARN
Men hur är det då med Gud och hedningarna? Jag tänker mig det hela så här: Vi är barn i huset, Gud är vår
far. Han är en god far, kanske lite sträng men mycket
ömsint. Men det finns ju inte bara vårt hus. Gatan är
full av hus i vilka det bor grannar till oss. Vår far är en
den helige Ande är identiska. Det framförs dessutom
som ett argument för att det inte råder någon väsentlig
skillnad mellan kristna människor och hedningar(eller,
för den delen, människor och djur). Och då blir kyrkans
uppgift enkel. Predikan ska få människor att förstå att
de har den gudomliga livsgnistan inom sig, göra dem
lite bättre till mods helt enkelt, kanske också få dem att
bli bättre sopsorterare. Vidare blir förutsättningarna för
religionsdialog bättre.
När vi inte längre har kvar någon provocerande gränsdragning kan vi hämningslöst hänge oss åt vår öppenhet. Jesus blir i det sammahanget en ”fin människa”, en
profet bland andra. Man drar då gärna fram hans ödmjuka drag för att framhålla att han själv inte hade lust att sättas på piedestaler eller troner. Asneryggen bär upp Jesu
mänsklighet som verkar vara allt vi behöver. Han blir
Brodern snarare än sin Faders son. Och en broder är ju,
politiskt sett, så mycket enklare att förhålla sig till.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är präst
i Svenska Kyrkan och arbetar på en bok som undersöker förhållandet
mellan tradition och förnyelse i kyrkan.
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si f.l