Anna Boman, Per Schlingmann; Jämställdhetsfrågan utmanar
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
JÄMSTÄLLDHETSFRÅGAN
UTMANAR
ANNA BOMAN & PER SCHLINGMANN
De politiska ingenjörerna har tagit initiativet i jämställdhetsdebatten. Bengt Westerberg och
Maria-Pia Boethius, inspirerade av Susan Faludi, hargjortgemensam sak. Problemet är att deras
politik leder till mindre jämställdhet. Inte mer.
U
nder 80-talet sägs högern
tillskansat sig en hegemoni
i synen på att lösningarna
på människors problem i
fårsta hand inte är politiska. Välfärdsstaten framstod får många som allt får
genomreglerad och överbyggd. För att
människor skulle ges ökad frihet och
långsiktigt garanteras välfärd ställdes krav
på mindre offentlig finansiering och inblandning. Till stora delar lever denna
bild än idag. De allra flesta vet, det må
vara medvetet eller omedvetet, att vi
överkonsumerar och att välfärdsstaten i
dess nuvarande konstruktion därmed är
omöjlig.
Reglera kvinnor
I vissa frågor är det dock precis tvärtom.
Jämställdhetsfrågan är ett sådant exempeL
ANNA BOMAN och PER SCHLINGMANN är
projektledare respektive pressekreterare på Moderata
Ungdorn.ifOrbundets riksforbund.
Sedan ett tag tillbaka har diskussionen rejält tagit fart. Kanske kan diskussionen
kring Susarr Faludis ”Backlash” sägas
markera den verkliga startpunkten i debatten. Debatten har sedan dess ingalunda mojnat. Den manliga jämställdhetsministern Bengt W esterberg talar sig
varm får att reglera in kvinnor i alla samhällssektorer, Peter Örn och sedermera
även socialdemokraterna och regeringen,
vill genom kvotering fåräldraforsäkringen styra pappor till att vara
hemma mer med sina barn och dagligen
far man inbjudningar till olika seminarier
om dessa frågor. Kröningen i den svenska
debatten far väl sägas vara planen på
Maria-Pia Boethius kvinnoparti, Stödstrumporna. De politiska ingenjörerna
har utan tvekan initiativet i debatten.
Grunden for den borgerliga hegemonin brukar sägas vara att vi besitter
problemformuleringsprivilegiet. Med
detta avses att vi äger initiativet att formulera frågans problem. I jämställdhetsSvENsK TmsKRIFT 187
debatten bär inte vi på detta. Istället verkar det vara så att när en ny ”orättvisa”
definieras som att det svenska samhället
är ojärnställt riktas samfållt krav på politiska lösningar. När problemen definieras
som samhälleliga och politiska istället for
som attitydproblem ställs lätt krav på politiska lösningar istället for ett ökat personligt ansvarstagande. Om bara syftet är
ädelt finns ingen gräns for hur omfattande regleringar som kan motiveras.
Vinna debatten
Det Br inte bli så att vi bara formir att
vinna debatterna inom redan reglerade/
socialiserade sektorer. Vi måste även
vinna intiativet och debatten inom områ-
den eller problem som ännu inte är reglerade. Därfor utmanarjärnställdhetsfrågan.
Det är i och för sig långt ifrån sant att
strävandena att uppn;\ högre järnställdhet
mellan könen sclr fri från politiska regleringar.
Det finns en specifik politik, främst i
form av jämställdhetslagen med jämo
som vapen, men enligt de socialdemokratiska upphovsmakarna och numera
folkpartistiska förvaltarna, är jämställdhetspolitiken bara en del i den, i varierande grad, socialistiska politik i syfte att
’Jämställdhetspolitiken skall ligga i
linje med den allmänna politiken för
jämlikhet. Den positiva utveckling mot
jämställdhet som skett under de senaste
decennierna har byggt på en framgångsrik politik när det gäller sysselsättning,
stöd till barnfamiljerna, utbildning m m.
Jämställdhetsmålet skall även i fortsättningen uppnås genom en aktiv fördelningspolitik som inte bara syftar till att
minska skillnaderna mellan kvinnor och
män utan också till att minska klasskillnaderna i samhället.”
Mindre makt och inflytande
Det är viktigt att se hur de politisk ingenjörerna definierar problemen får att
pröva om de äger någon politisk giltighet. De har ju privilegiet att göra tolkningen. I civildepartementets ovan
nämnda skrift nämns följande brister, eller enligt deras sätt att uttrycka det, hinder för jämställdhet: arbetsmarknaden är
starkt könsuppdelad, ungdomars utbildningsval är traditionellt, männen tar för
liten del i arbetet med hem och barn samt
att kvinnor har mindre makt och inflytande än männen.
öka jämlikheten i samhället. Vart femte Svenska modellen
;\r upprättar man riktlinjer for de kom- De orättvisor i samhället som legitimerar
mande årens arbete. Jämförelsen med de jämställdhetspolitiken kan sammanfattas i
gamla sovjetiska femårsplanerna känns tre. Ur liberal utgångspunkt äger inga av
inte alltför ~vlägsen. I riktlinjerna från dessa politisk giltighet, de är med andra
1988, beskrivet i civildepartementets pu- ord inte skäl för politiska :\tgärder. Det
blikation ”Järnställdhetspolitiken inför intressanta är också att dess orsaker i stor
90-talet”, 1988, står följande att läsa: utsträckning sclr att finna i den svenska
188 SVEN SK TIOSKR IFT
modellen; sarruna modell som förespås
kunna lösa problemen.
Den forsta orättvisan som anförs är att
arbetsmarknaden är könsuppdelad med
avseende på yrkesval och lön. Med synsättet att en anställning i grunden är ett
avtal mellan arbetsgivaren och den anställde är det irrelevant vilka branscher
och yrken kvinnor respektive män väljer
att arbeta i. Sanuna sak är det faktiskt
med löneskillnaderna. Vad gäller skillnader i ersättning for utfört arbete är kraven
på ”lika lön” ett utslag av forlegat
rättighetstänkande. Bo Södersten har uttryckt detta mycket talande (DN Debatt·
1993-07-26): ”Kravet om hela lönen
bygger på en orimlig verklighetsuppfattning och på ett missförstånd om hur en
marknadsekonomi fungerar. Att kvinnor
har 85 procent av männens lön säger ingenting om lönen är rättvis eller ej. Rättvisa löner kan enbart ha en betydelse: det
är löner som bestäms av vederbörandes
produktivitet”.
Förtjänar
I en fri ekonomi bestäms lönerna av utbud och efterfrågan. Människor oavsett
kön tar den lön de förtjänar. Även om
det skulle råda löneskillnader mellan kön
som inte är möjliga att relatera till produktivitet eller kompetens blir inte det
heller till en politisk uppgift. Arbetsmarknaden består nämligen av fria avtal.
Snarare är det så att den svenska modellen med dess centrala löneforhandlingar och den omfattande offentliga sektorn som arbetsmarknad där kvinnorna
tog plats under 70-talet är orsaken till att
kvinnoryrkena idag är låglöneyrken.
Upp tillfamiljen
Den andra orättvisan som anförs är männens bristande ansvarstagande och arbetsinsatser i hemmen. Inte heller detta leder
till krav på politiska åtgärder, ty hur en
familj väljer att organisera sig måste givetvis vara upp till familjen själv.
Den tredje orättvisan kan sarrunanfattas i att kvinnor i Sverige saknar inflytande eller i alla fall känner att de gör det.
Detta leder inte heller till åtgärder. En av
orsakerna till att de känner sig sakna inflytande är deras starka beroende av den
offentliga sektorn och att beslutsfattandet
inom denna domineras av män. Även här
bär den svenska modellen skulden. De
svenska kvinnorna (världens mest frigjorda!) har beretts arbete inom den offentliga omsorgen där de dels inte haft
nämnvärda påverkansmöjligheter på arbetsplatsen och dels inte haft möjligheten
att byta arbetsgivare. Tala om maktlösa
arbetsförhållanden!
Men, och här kommer en viktig distinktion, bara for att dessa ”orättvisor”
inte legitimerar politiska åtgärder (som
ändå oftast blir kontraproduktiva) innebär det inte att vi alla inte har ett personligt ansvar.
Kvinnan skall vara stark
Vi blir ärligt upprörda över den sneda
könsfordelning vi upplever existerar och
kommer därfor att som individer ta vårt
ansvar. Detta innebär att vi i den mån vi
SveNsK TIDsKRIFT 189
har möjlighet, kommer att handla så att
vår omgivning blir mer jämställd. Vi är
nämligen övertygade om att vi far den
bästa utvecklingen, på alla områden, om
vi kombinerar kvinnliga och manliga
egenskaper. Därfor vill vi inte heller att
de kvinnor som lyckas slå sig fram i vår
manliga verklighet skall ha framträdande
manliga egenskaper. Vi vill att kvinnor
skall vara just kvinnor och att män skall
vara just män. För att denna utveckling
skall komma till stånd har männen ett
minst lika stort ansvar som kvinnorna.
Förskjutet ansvar
På samma sätt som politisk inblandning
haft forödande verkan inom många samhällsområden där den saknar en genuin
uppgift att fylla skymtas de negativa konsekvenserna även på detta område.
Den kanske allvarligaste effekten av att
politikerna sett det som en uppgift, och
också tror sig kunna nå varaktiga resultat,
är att ansvaret forskjutits från enskilda
människor och frivilliga gemenskaper till
politiska församlingar. Människor har
passiviserats och i den utsträckning feminister och andra forordar lösningar är de
nästan uteslutande politiska. Istället för
att fråga sig vad de själva kan göra for att
påverka sin omgivning och rådande attityder ropar man på politiska beslut.
Välfärdsstatens revor blottas även här.
som gör det. Jämställdhetsfrågan har tyvärr blivit en kvinnofråga. Detta är givetvis av ondo då framsteg bara kan nås genom att hela samhällets värderingar förändras; genom att män och kvinnor nås
av insikten att de skillnader som finns
mellan könen inte far påverka synen på
enskilda individers kompetens. När jämställdhetsfrågan degraderats till en fråga
for feministiska grupper riskerar det att
leda till motsättningar mellan könen och
olika grupper inom könen, ett köns- och
klasskampskrig.
Dubbelarbetande
Den svenska modellen med kraftigt offendigt finansierad barnomsorg påstår
man möjliggör for kvinnor att kombinera barnafödande med yrkeskarriär.
Men erkänner man att kvinnorna fortfarande har huvudansvaret för hemarbetet
leder det till slutsatsen att samtidigt som
kvinnorna arbetar inom den ordinarie arbetsmarknaden bär de också ett större ansvar for de många sysslor som måste utfö-
ras inom hemmet. Vi har fatt dubbelarbetande mammor.
Är detta jämställt?
Det är inte heller nog med det. De arbeten kvinnor främst har är låglöneyrken i
en offendig monopolsektor. Vi har fått
dubbelarbetande mammor i, ofta slitsamma låglöneyrken i offendig sektor. Är
Kvinnofråga detta jämställt?
den mån människor faktiskt forsöker Den svenska jämställdhetspolitiken
påverka sin omgivning och rådande atti- har dessutom haft forödande effekter på
tyder har det nästan bara blivit kvinnor familjebildningen. Den forutsätter väl- 190 SvENsK TIDSKR.IFT
färdsstaten, att kvinnor omgärdas av olika
generella system och därigenom bereds
möjlighet till forvärvsarbete. Välfärdsstaten har gjort människor till klienter och
slagit sönder familjer, då den omöjliggör
for familjer att organisera sitt familjeliv
efter deras egna forhållanden. De familjer
som inte ställer upp på välfärdsstatens
preferenser råkar illa ut. De som inte ens
långsiktigt kan organisera sina liv därefter
slås sönder.
Åskådligf!öra vision
Trots den jämställdhetspolitik som bedrivs existerar enligt den gängse uppfattningen, som sagt, fortfarande orättvisor.
De som uppmärksammat detta, och de är
många, skriker på ännu fler politiska åtgärder. Vi står här infor ett vägval, antingen blir det i ännu högre utsträckning
en fråga for politiker att reglera fram
konstgjorda lösningar eller så blir det till
ett ansvar for var och en av oss. För borgerligheten är jämställdhetsfrågan en stor
uttnaning. Vi måste kunna åskådliggöra
en vision om framtiden, om det civila
samhället, där de könsrelaterade skillnaderna är mindre.
Den forsta frågan som reses är om
regeringsskiftet 1991 också foljdes av ett
skifte i den reella politiken. Knappast!
Tvärtom har det blivit värre.
Pappamånad
l ett tal ”Regeringens intentioner for
fortsatt jämställdhetsarbete” 20 april 1993
lägger jämställdhetsminister Bengt W esterberg ut texten om den borgerliga regeringens fortsatta arbete. I talet är han
bland annat mycket kritisk till individuell
lönesättning, vilket sägs missgynna kvinnor. Han talar sig vidare varm for kvotering ”en angelägen åtgärd…” och for
minst en så kallad pappamånad i foräldraforsäkringen. Dessutom menar han att
en viktig komponent i jämställdhetsarbetet måste vara att slå vakt om den offentligt subventionerade barnomsorgen.
Mest klar är kanske W esterberg i frå-
gan om den generella välfärdspolitikens
betydelse: ”Det är bland annat for att
kvinnornas situation i Sverige inte skall
forsämras som jag slår vakt om den generella välfärdspolitiken och om inkomsttryggheten i våra forsäkringssystem”.
Politiska lösningar
Det är tydligt att politikers rätta jag synas
i denna fråga. Trots all den lärdom man
sagt sig vunnit av den misslyckade
politikerreglerade svenska modellen skriker man efter fler politiska lösningar.
I Sverige har det framforallt korrunit
att handla om kvotering. Förespråkarna
vill kvotera människor efter kön till positioner, det må vara inom politiken, statsforvaltningen eller näringslivet. Detta går
stick i stäv med den främsta grundvalen i
en marknadsekonomi, kontraktsfriheten.
I den svenska debatten har framforallt
tre personer korrunit att symbolisera
denna nya hårda feminism, nämligen
Susan Faludi, Bengt W esterberg och
Maria-Pia Boethius. De talar alla om
80-talet som ett svart årtionde for kvinnorna. Susan Faludi hyllar kollektiva
SVENSK TiosKRIFT 191
motreaktioner och Bengt Westerberg sä-
ger sig vänta på den andra feministiska
våg Faludi beskriver i sin uppmärksammade bok ”Backlash”. Faludi går tveklöst
längst, ibland gränsar hon rentav till
manshat.
Klasskampspolitik
Dessa tongångar är mycket starka i den
svenska debatten. När det exempelvis
kommer upp fårslag om att underlätta får
hushåll att anställa hemhjälp, den så kallade ”pigdebatten”, då fårkastas detta totalt av dem som säger sig kämpa får kvinnan. Dessa kvinnor som ofta går under
täckmanteln ”Stödstrumpoma” vill uppenbarligen inte ha järnställdhet får välutbildade kvinnor med hög lön. Deras
politik är mer en klasskampspolitik än ett
fårsök att forbättra kvinnans situation.
Höga skattekilar
Ett problem är just att det finns så fl
kvinnor på höga positioner. Detta hänger
delvis ihop med det omöjliga i att kombinera karriär med det arbete, som även
ett delat ansvar i hemmet förpliktigar till.
I Frankrike är det exempelvis mycket
vanligare med kvinnor på höga positioner än i Sverige. Au-Pairer är en vanlig
företeelse i Frankrike. I Sverige omöjliggörs detta for de allra flesta av de höga
skattekilama.
Själv välja
Vi forstår inte resonemanget att det skulle
ligga något förnedrande i att ta hand om
barn eller att städa. Uppenbarligen är
detta fullständigt accepterat när det sker
inom ramen for den offentliga sektorn.
De kvinnor som väljer att arbeta som
barnflicka eller dylikt har ju faktiskt själv
möjlighet att välja. I grund och botten
ligger ett misstroende mot kvinnors möjlighet att själv bestämma och ta ansvar.
Ofta är det dessa kvinnors attityd dels till
män, men än mer till framgångsrika
kvinnor som leder till ett ojämlikt samhälle. Det är forst när kvinnor lär sig att
kunna ta en annan kvinnas framgång som
en arbetsplats kan bli jämställd.
Borgerlighet behövs
Denna nya rörelse, som väntar på kollektiva motreaktioner, bär socialismens signum. skepnaden är ny men ideema lika
föråldrade och destruktiva som alltid.
Dessutom ställs kvinnans frigörelse alltid i
motsats till starka familjer. Det behövs
därfår en borgerlighet som vågar ta debatten.
Vad anser då vårt största och mest genuina borgerliga parti, moderaterna? r
det nyss antagna handlingsprogrammet
Allsidighetens samhälle står följande att läsa:
”Den lilla världens solidaritet och den
stora världens öppenhet formar ett samhälle där varken män eller kvinnor behö-
ver göra avkall på sin identitet. De skilda
erfarenheter, personligheter och kompetenser som präglar män och kvinnor tas
tillvara så att järnställdhet dem emellan på
vars och ens villkor kan förverkligas”.
Lika villkor
Det som står i programmet är givetvis
192 SVENSK TIDSKRIFT
korrekt men fOr att vi skall kunna vinna
debatten räcker det inte att i allmänna
termer peka på att alla skall bedömas efter
sina kompetenser och inte efter sitt kön.
En viktig distinktion görs dock och
det är att jämställdhetsbegreppet inte är
statiskt utan att jämställdhet endast kan
och måste forverligas på olika människors
individuella villkor.
Personligt ansvar
Det allra viktigaste for att det civila samhället skall bli merjämställt är att det personliga ansvarstagandet ställs i centrum.
Alla, vi upprepar, alla som upplever
könsorättvisor, måste se det som en uppgift ått nå framsteg genom att i högre utsträckning kombinera kvinnliga och
manliga egenskaper.
Empowerment
Den enda möjligheten att nå varaktiga
forändringar är att människors och samhällets attityder forändras. Detta forutsätter ökad autonomi fOr och ett ökat ansvarstagande från enskilda individer. Det
handlar om att i högre grad lyfta fram forebilder, men också om ”empowerment”; att ge det civila samhället kraft.
Vi måste också peka på att i ett fritt
samhälle ges familjer möjligheten att organisera sig på det sätt de önskar. Har
man nått insikten om att jämställdhet är
något individuellt är bara detta ett stort
steg framåt. Tänk själv bara vad det skulle
innebära for kvinnors möjlighet att göra
karriär om de fick möjlighet till proffessionell hjälp i hemmet!
Chefspositioner
Med en fri arbetsmarknad ökar kvinnornas möjligheter att välja olika yrken och
göra karriär. I en arbetsmarknad fri från
regleringar flyttas makten från de stora
organisationerna ner till de enskilda foretagen. Detta innebär att grupptänkandet
kan tyna bort och att människor istället
kan bedömas efter sin individuella kompetens. På arbetsmarknader i Europa som
är friare har kvinnor också i högre utsträckning chefSpostioner.
Långsiktigjämställdhet
Det är utan tvekan så att ett friare samhälle där det civila samhället ges större
verkningsområden är det samhälle som
har bäst möjligheter att långsiktigt bli
mer jämställt. Med denna insikt som
grund finns det ingen anledning att låta
nyuppkornna feministiska och socialistiska rörelser fritt fl spelrum.
SVENSK TIDSKRI FT 193
UTMANAR
ANNA BOMAN & PER SCHLINGMANN
De politiska ingenjörerna har tagit initiativet i jämställdhetsdebatten. Bengt Westerberg och
Maria-Pia Boethius, inspirerade av Susan Faludi, hargjortgemensam sak. Problemet är att deras
politik leder till mindre jämställdhet. Inte mer.
U
nder 80-talet sägs högern
tillskansat sig en hegemoni
i synen på att lösningarna
på människors problem i
fårsta hand inte är politiska. Välfärdsstaten framstod får många som allt får
genomreglerad och överbyggd. För att
människor skulle ges ökad frihet och
långsiktigt garanteras välfärd ställdes krav
på mindre offentlig finansiering och inblandning. Till stora delar lever denna
bild än idag. De allra flesta vet, det må
vara medvetet eller omedvetet, att vi
överkonsumerar och att välfärdsstaten i
dess nuvarande konstruktion därmed är
omöjlig.
Reglera kvinnor
I vissa frågor är det dock precis tvärtom.
Jämställdhetsfrågan är ett sådant exempeL
ANNA BOMAN och PER SCHLINGMANN är
projektledare respektive pressekreterare på Moderata
Ungdorn.ifOrbundets riksforbund.
Sedan ett tag tillbaka har diskussionen rejält tagit fart. Kanske kan diskussionen
kring Susarr Faludis ”Backlash” sägas
markera den verkliga startpunkten i debatten. Debatten har sedan dess ingalunda mojnat. Den manliga jämställdhetsministern Bengt W esterberg talar sig
varm får att reglera in kvinnor i alla samhällssektorer, Peter Örn och sedermera
även socialdemokraterna och regeringen,
vill genom kvotering fåräldraforsäkringen styra pappor till att vara
hemma mer med sina barn och dagligen
far man inbjudningar till olika seminarier
om dessa frågor. Kröningen i den svenska
debatten far väl sägas vara planen på
Maria-Pia Boethius kvinnoparti, Stödstrumporna. De politiska ingenjörerna
har utan tvekan initiativet i debatten.
Grunden for den borgerliga hegemonin brukar sägas vara att vi besitter
problemformuleringsprivilegiet. Med
detta avses att vi äger initiativet att formulera frågans problem. I jämställdhetsSvENsK TmsKRIFT 187
debatten bär inte vi på detta. Istället verkar det vara så att när en ny ”orättvisa”
definieras som att det svenska samhället
är ojärnställt riktas samfållt krav på politiska lösningar. När problemen definieras
som samhälleliga och politiska istället for
som attitydproblem ställs lätt krav på politiska lösningar istället for ett ökat personligt ansvarstagande. Om bara syftet är
ädelt finns ingen gräns for hur omfattande regleringar som kan motiveras.
Vinna debatten
Det Br inte bli så att vi bara formir att
vinna debatterna inom redan reglerade/
socialiserade sektorer. Vi måste även
vinna intiativet och debatten inom områ-
den eller problem som ännu inte är reglerade. Därfor utmanarjärnställdhetsfrågan.
Det är i och för sig långt ifrån sant att
strävandena att uppn;\ högre järnställdhet
mellan könen sclr fri från politiska regleringar.
Det finns en specifik politik, främst i
form av jämställdhetslagen med jämo
som vapen, men enligt de socialdemokratiska upphovsmakarna och numera
folkpartistiska förvaltarna, är jämställdhetspolitiken bara en del i den, i varierande grad, socialistiska politik i syfte att
’Jämställdhetspolitiken skall ligga i
linje med den allmänna politiken för
jämlikhet. Den positiva utveckling mot
jämställdhet som skett under de senaste
decennierna har byggt på en framgångsrik politik när det gäller sysselsättning,
stöd till barnfamiljerna, utbildning m m.
Jämställdhetsmålet skall även i fortsättningen uppnås genom en aktiv fördelningspolitik som inte bara syftar till att
minska skillnaderna mellan kvinnor och
män utan också till att minska klasskillnaderna i samhället.”
Mindre makt och inflytande
Det är viktigt att se hur de politisk ingenjörerna definierar problemen får att
pröva om de äger någon politisk giltighet. De har ju privilegiet att göra tolkningen. I civildepartementets ovan
nämnda skrift nämns följande brister, eller enligt deras sätt att uttrycka det, hinder för jämställdhet: arbetsmarknaden är
starkt könsuppdelad, ungdomars utbildningsval är traditionellt, männen tar för
liten del i arbetet med hem och barn samt
att kvinnor har mindre makt och inflytande än männen.
öka jämlikheten i samhället. Vart femte Svenska modellen
;\r upprättar man riktlinjer for de kom- De orättvisor i samhället som legitimerar
mande årens arbete. Jämförelsen med de jämställdhetspolitiken kan sammanfattas i
gamla sovjetiska femårsplanerna känns tre. Ur liberal utgångspunkt äger inga av
inte alltför ~vlägsen. I riktlinjerna från dessa politisk giltighet, de är med andra
1988, beskrivet i civildepartementets pu- ord inte skäl för politiska :\tgärder. Det
blikation ”Järnställdhetspolitiken inför intressanta är också att dess orsaker i stor
90-talet”, 1988, står följande att läsa: utsträckning sclr att finna i den svenska
188 SVEN SK TIOSKR IFT
modellen; sarruna modell som förespås
kunna lösa problemen.
Den forsta orättvisan som anförs är att
arbetsmarknaden är könsuppdelad med
avseende på yrkesval och lön. Med synsättet att en anställning i grunden är ett
avtal mellan arbetsgivaren och den anställde är det irrelevant vilka branscher
och yrken kvinnor respektive män väljer
att arbeta i. Sanuna sak är det faktiskt
med löneskillnaderna. Vad gäller skillnader i ersättning for utfört arbete är kraven
på ”lika lön” ett utslag av forlegat
rättighetstänkande. Bo Södersten har uttryckt detta mycket talande (DN Debatt·
1993-07-26): ”Kravet om hela lönen
bygger på en orimlig verklighetsuppfattning och på ett missförstånd om hur en
marknadsekonomi fungerar. Att kvinnor
har 85 procent av männens lön säger ingenting om lönen är rättvis eller ej. Rättvisa löner kan enbart ha en betydelse: det
är löner som bestäms av vederbörandes
produktivitet”.
Förtjänar
I en fri ekonomi bestäms lönerna av utbud och efterfrågan. Människor oavsett
kön tar den lön de förtjänar. Även om
det skulle råda löneskillnader mellan kön
som inte är möjliga att relatera till produktivitet eller kompetens blir inte det
heller till en politisk uppgift. Arbetsmarknaden består nämligen av fria avtal.
Snarare är det så att den svenska modellen med dess centrala löneforhandlingar och den omfattande offentliga sektorn som arbetsmarknad där kvinnorna
tog plats under 70-talet är orsaken till att
kvinnoryrkena idag är låglöneyrken.
Upp tillfamiljen
Den andra orättvisan som anförs är männens bristande ansvarstagande och arbetsinsatser i hemmen. Inte heller detta leder
till krav på politiska åtgärder, ty hur en
familj väljer att organisera sig måste givetvis vara upp till familjen själv.
Den tredje orättvisan kan sarrunanfattas i att kvinnor i Sverige saknar inflytande eller i alla fall känner att de gör det.
Detta leder inte heller till åtgärder. En av
orsakerna till att de känner sig sakna inflytande är deras starka beroende av den
offentliga sektorn och att beslutsfattandet
inom denna domineras av män. Även här
bär den svenska modellen skulden. De
svenska kvinnorna (världens mest frigjorda!) har beretts arbete inom den offentliga omsorgen där de dels inte haft
nämnvärda påverkansmöjligheter på arbetsplatsen och dels inte haft möjligheten
att byta arbetsgivare. Tala om maktlösa
arbetsförhållanden!
Men, och här kommer en viktig distinktion, bara for att dessa ”orättvisor”
inte legitimerar politiska åtgärder (som
ändå oftast blir kontraproduktiva) innebär det inte att vi alla inte har ett personligt ansvar.
Kvinnan skall vara stark
Vi blir ärligt upprörda över den sneda
könsfordelning vi upplever existerar och
kommer därfor att som individer ta vårt
ansvar. Detta innebär att vi i den mån vi
SveNsK TIDsKRIFT 189
har möjlighet, kommer att handla så att
vår omgivning blir mer jämställd. Vi är
nämligen övertygade om att vi far den
bästa utvecklingen, på alla områden, om
vi kombinerar kvinnliga och manliga
egenskaper. Därfor vill vi inte heller att
de kvinnor som lyckas slå sig fram i vår
manliga verklighet skall ha framträdande
manliga egenskaper. Vi vill att kvinnor
skall vara just kvinnor och att män skall
vara just män. För att denna utveckling
skall komma till stånd har männen ett
minst lika stort ansvar som kvinnorna.
Förskjutet ansvar
På samma sätt som politisk inblandning
haft forödande verkan inom många samhällsområden där den saknar en genuin
uppgift att fylla skymtas de negativa konsekvenserna även på detta område.
Den kanske allvarligaste effekten av att
politikerna sett det som en uppgift, och
också tror sig kunna nå varaktiga resultat,
är att ansvaret forskjutits från enskilda
människor och frivilliga gemenskaper till
politiska församlingar. Människor har
passiviserats och i den utsträckning feminister och andra forordar lösningar är de
nästan uteslutande politiska. Istället för
att fråga sig vad de själva kan göra for att
påverka sin omgivning och rådande attityder ropar man på politiska beslut.
Välfärdsstatens revor blottas även här.
som gör det. Jämställdhetsfrågan har tyvärr blivit en kvinnofråga. Detta är givetvis av ondo då framsteg bara kan nås genom att hela samhällets värderingar förändras; genom att män och kvinnor nås
av insikten att de skillnader som finns
mellan könen inte far påverka synen på
enskilda individers kompetens. När jämställdhetsfrågan degraderats till en fråga
for feministiska grupper riskerar det att
leda till motsättningar mellan könen och
olika grupper inom könen, ett köns- och
klasskampskrig.
Dubbelarbetande
Den svenska modellen med kraftigt offendigt finansierad barnomsorg påstår
man möjliggör for kvinnor att kombinera barnafödande med yrkeskarriär.
Men erkänner man att kvinnorna fortfarande har huvudansvaret för hemarbetet
leder det till slutsatsen att samtidigt som
kvinnorna arbetar inom den ordinarie arbetsmarknaden bär de också ett större ansvar for de många sysslor som måste utfö-
ras inom hemmet. Vi har fatt dubbelarbetande mammor.
Är detta jämställt?
Det är inte heller nog med det. De arbeten kvinnor främst har är låglöneyrken i
en offendig monopolsektor. Vi har fått
dubbelarbetande mammor i, ofta slitsamma låglöneyrken i offendig sektor. Är
Kvinnofråga detta jämställt?
den mån människor faktiskt forsöker Den svenska jämställdhetspolitiken
påverka sin omgivning och rådande atti- har dessutom haft forödande effekter på
tyder har det nästan bara blivit kvinnor familjebildningen. Den forutsätter väl- 190 SvENsK TIDSKR.IFT
färdsstaten, att kvinnor omgärdas av olika
generella system och därigenom bereds
möjlighet till forvärvsarbete. Välfärdsstaten har gjort människor till klienter och
slagit sönder familjer, då den omöjliggör
for familjer att organisera sitt familjeliv
efter deras egna forhållanden. De familjer
som inte ställer upp på välfärdsstatens
preferenser råkar illa ut. De som inte ens
långsiktigt kan organisera sina liv därefter
slås sönder.
Åskådligf!öra vision
Trots den jämställdhetspolitik som bedrivs existerar enligt den gängse uppfattningen, som sagt, fortfarande orättvisor.
De som uppmärksammat detta, och de är
många, skriker på ännu fler politiska åtgärder. Vi står här infor ett vägval, antingen blir det i ännu högre utsträckning
en fråga for politiker att reglera fram
konstgjorda lösningar eller så blir det till
ett ansvar for var och en av oss. För borgerligheten är jämställdhetsfrågan en stor
uttnaning. Vi måste kunna åskådliggöra
en vision om framtiden, om det civila
samhället, där de könsrelaterade skillnaderna är mindre.
Den forsta frågan som reses är om
regeringsskiftet 1991 också foljdes av ett
skifte i den reella politiken. Knappast!
Tvärtom har det blivit värre.
Pappamånad
l ett tal ”Regeringens intentioner for
fortsatt jämställdhetsarbete” 20 april 1993
lägger jämställdhetsminister Bengt W esterberg ut texten om den borgerliga regeringens fortsatta arbete. I talet är han
bland annat mycket kritisk till individuell
lönesättning, vilket sägs missgynna kvinnor. Han talar sig vidare varm for kvotering ”en angelägen åtgärd…” och for
minst en så kallad pappamånad i foräldraforsäkringen. Dessutom menar han att
en viktig komponent i jämställdhetsarbetet måste vara att slå vakt om den offentligt subventionerade barnomsorgen.
Mest klar är kanske W esterberg i frå-
gan om den generella välfärdspolitikens
betydelse: ”Det är bland annat for att
kvinnornas situation i Sverige inte skall
forsämras som jag slår vakt om den generella välfärdspolitiken och om inkomsttryggheten i våra forsäkringssystem”.
Politiska lösningar
Det är tydligt att politikers rätta jag synas
i denna fråga. Trots all den lärdom man
sagt sig vunnit av den misslyckade
politikerreglerade svenska modellen skriker man efter fler politiska lösningar.
I Sverige har det framforallt korrunit
att handla om kvotering. Förespråkarna
vill kvotera människor efter kön till positioner, det må vara inom politiken, statsforvaltningen eller näringslivet. Detta går
stick i stäv med den främsta grundvalen i
en marknadsekonomi, kontraktsfriheten.
I den svenska debatten har framforallt
tre personer korrunit att symbolisera
denna nya hårda feminism, nämligen
Susan Faludi, Bengt W esterberg och
Maria-Pia Boethius. De talar alla om
80-talet som ett svart årtionde for kvinnorna. Susan Faludi hyllar kollektiva
SVENSK TiosKRIFT 191
motreaktioner och Bengt Westerberg sä-
ger sig vänta på den andra feministiska
våg Faludi beskriver i sin uppmärksammade bok ”Backlash”. Faludi går tveklöst
längst, ibland gränsar hon rentav till
manshat.
Klasskampspolitik
Dessa tongångar är mycket starka i den
svenska debatten. När det exempelvis
kommer upp fårslag om att underlätta får
hushåll att anställa hemhjälp, den så kallade ”pigdebatten”, då fårkastas detta totalt av dem som säger sig kämpa får kvinnan. Dessa kvinnor som ofta går under
täckmanteln ”Stödstrumpoma” vill uppenbarligen inte ha järnställdhet får välutbildade kvinnor med hög lön. Deras
politik är mer en klasskampspolitik än ett
fårsök att forbättra kvinnans situation.
Höga skattekilar
Ett problem är just att det finns så fl
kvinnor på höga positioner. Detta hänger
delvis ihop med det omöjliga i att kombinera karriär med det arbete, som även
ett delat ansvar i hemmet förpliktigar till.
I Frankrike är det exempelvis mycket
vanligare med kvinnor på höga positioner än i Sverige. Au-Pairer är en vanlig
företeelse i Frankrike. I Sverige omöjliggörs detta for de allra flesta av de höga
skattekilama.
Själv välja
Vi forstår inte resonemanget att det skulle
ligga något förnedrande i att ta hand om
barn eller att städa. Uppenbarligen är
detta fullständigt accepterat när det sker
inom ramen for den offentliga sektorn.
De kvinnor som väljer att arbeta som
barnflicka eller dylikt har ju faktiskt själv
möjlighet att välja. I grund och botten
ligger ett misstroende mot kvinnors möjlighet att själv bestämma och ta ansvar.
Ofta är det dessa kvinnors attityd dels till
män, men än mer till framgångsrika
kvinnor som leder till ett ojämlikt samhälle. Det är forst när kvinnor lär sig att
kunna ta en annan kvinnas framgång som
en arbetsplats kan bli jämställd.
Borgerlighet behövs
Denna nya rörelse, som väntar på kollektiva motreaktioner, bär socialismens signum. skepnaden är ny men ideema lika
föråldrade och destruktiva som alltid.
Dessutom ställs kvinnans frigörelse alltid i
motsats till starka familjer. Det behövs
därfår en borgerlighet som vågar ta debatten.
Vad anser då vårt största och mest genuina borgerliga parti, moderaterna? r
det nyss antagna handlingsprogrammet
Allsidighetens samhälle står följande att läsa:
”Den lilla världens solidaritet och den
stora världens öppenhet formar ett samhälle där varken män eller kvinnor behö-
ver göra avkall på sin identitet. De skilda
erfarenheter, personligheter och kompetenser som präglar män och kvinnor tas
tillvara så att järnställdhet dem emellan på
vars och ens villkor kan förverkligas”.
Lika villkor
Det som står i programmet är givetvis
192 SVENSK TIDSKRIFT
korrekt men fOr att vi skall kunna vinna
debatten räcker det inte att i allmänna
termer peka på att alla skall bedömas efter
sina kompetenser och inte efter sitt kön.
En viktig distinktion görs dock och
det är att jämställdhetsbegreppet inte är
statiskt utan att jämställdhet endast kan
och måste forverligas på olika människors
individuella villkor.
Personligt ansvar
Det allra viktigaste for att det civila samhället skall bli merjämställt är att det personliga ansvarstagandet ställs i centrum.
Alla, vi upprepar, alla som upplever
könsorättvisor, måste se det som en uppgift ått nå framsteg genom att i högre utsträckning kombinera kvinnliga och
manliga egenskaper.
Empowerment
Den enda möjligheten att nå varaktiga
forändringar är att människors och samhällets attityder forändras. Detta forutsätter ökad autonomi fOr och ett ökat ansvarstagande från enskilda individer. Det
handlar om att i högre grad lyfta fram forebilder, men också om ”empowerment”; att ge det civila samhället kraft.
Vi måste också peka på att i ett fritt
samhälle ges familjer möjligheten att organisera sig på det sätt de önskar. Har
man nått insikten om att jämställdhet är
något individuellt är bara detta ett stort
steg framåt. Tänk själv bara vad det skulle
innebära for kvinnors möjlighet att göra
karriär om de fick möjlighet till proffessionell hjälp i hemmet!
Chefspositioner
Med en fri arbetsmarknad ökar kvinnornas möjligheter att välja olika yrken och
göra karriär. I en arbetsmarknad fri från
regleringar flyttas makten från de stora
organisationerna ner till de enskilda foretagen. Detta innebär att grupptänkandet
kan tyna bort och att människor istället
kan bedömas efter sin individuella kompetens. På arbetsmarknader i Europa som
är friare har kvinnor också i högre utsträckning chefSpostioner.
Långsiktigjämställdhet
Det är utan tvekan så att ett friare samhälle där det civila samhället ges större
verkningsområden är det samhälle som
har bäst möjligheter att långsiktigt bli
mer jämställt. Med denna insikt som
grund finns det ingen anledning att låta
nyuppkornna feministiska och socialistiska rörelser fritt fl spelrum.
SVENSK TIDSKRI FT 193