Ann-Sofie Dahl; Gubben i lådan – Sverker Åström


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Guben i låddan-o
Sverker Aström
Sverker Åström pensionerades från UD 1982. Men fortfarande
står han i säkerhetspolitikens tjänst, som Sveriges ambassadör 007.
ANN-SOFIE DAHL frågar sig varför?
S
TRAX FÖRE utrikesdebatten
i februari slog han till igen:
”Dags att slopa neutraliteten”, utropade han kavat på
landets främsta debattsida.
Svensk säkerhetspolitiks egen ”gube
i låddan” hade gjort det igen. Sverker
Åström var tillbaka, om inte precis
med några nya tankar- det vore att
ta i – så i alla fall med nya utropstecken och en modifierad uppsättning fyndiga formuleringar.
Pressen hakade glatt på, som den
plägar när den åldrige ex-ambassadören är i farten, och exporterade
frågan vidare till reportageplats, som
det vore en nyhet som Åström hade
producerat från sin ensliga kammare. I så fall var den redan ett halvår
gammal, i vad mån det nu överhuvudtaget kan betecknas som en
nyhet att en avdankad diplomat hade
nått fram till samma uppfattning om
neutralitetens begränsade värde i
dagens värld som majoriteten av landets säkerhetspolitiska tänkare hävdat i åratal vid det här laget.
För längre än ett halvår sedan var
det inte som samme ambassadör
hade publicerat högst likartade tankar på samma sida, under den något
annorlunda rubriken ”Neutralitet
dödförklarat som begrepp”.
Minnet är kort också hos de
bästa av redaktörer.
Men inte var det några märkvärdiga tankar i somras och inte hade
de blivit mer uppseendeväckande
när ambassadören åter grep till pennan ett halvår senare. Hade det varit
alliansfriheten som Sverker Åström
hade velat slopa så hade det varit en
sak, även om också det är en insikt
som har börjat sprida sig till allt bredare kretsar i takt med att försvaret
rustas ner. Men alliansfritt, det ska
Sverige, enligt Åström, förbli i alla
tider, oavsett vad som händer runtomkring oss.
För utan den rubbas nämligen
den känsliga balansen i vårt närområde och inte heller kan Sverige utfö-
ra de internationella stordåd som
världen alltjämt förväntar av oss
NATO:s utvidgning till forna Warzawapaktsländer och Sovjetunionens
ljudliga kollaps som statsbildning
och system?
Knappast herr ambassadören
själv, fullt upptagen som han ständigt har varit med det introverta
arbetet på att putsa det egna lilla landets skinande gloria.
Effektlös var Åströms propå till
råga på allt, trots att ett visst stöd
utgick från landets förra utrikesminister, fru Hjelm-Wallen. Men medveten om vilka samarbetspartners
-alltenligtdenåströmskaana- Att läsa en av hans många
lysen, som inte verkar ha tagit
något större intryck av det fak- artiklar känns lugnande som
tum att kalla kriget har varit
avslutat i ett decennium vid det en godnattssaga.
här laget.
Fem år efter inträdet i Europeis- som regeringen håller sig med behöll
ka Unionen har Åström emellertid utrikesminister Lindh till slut den
noterat att det numera är stört
omöjligt att tänka sig en krigssituation till vilken Sverige skulle förhålla sig neutralt. Neutraliteten kunde
således ha slopats för ett bra tag
sedan; det är han allt annat än ensam
om att mena.
VEM FÖRUTSÅG 90-TALET?
Däremot är det inte lika problematiskt att tänka sig att krig överhuvudtaget skulle kunna uppstå under
det närmaste decenniet. För vem
hade för lika länge sedan kunnat förutse allt som har hänt under nittiotalet, med Bosnien och Kosovo,
gamla formuleringen i årets utrikesförklaring.
Mycket väsen för ingenting, som
Shakespeare skulle ha betecknat det
åströmska utspelet.
Så innovationer inom säkerhetspolitiken är således kanske inte
Åströms starkaste sida, men vad kan
man begära efter en evighetslång
karriär som självutnämnd säkerhetspolitisk profet och främste uttolkare av den sanna läran. Därmed
inte sagt att karln helt saknar talanger. Upprepning är en konst som han
behärskar närmast intill fulländning.
Att läsa en av hans många artiklar
(/)
OJ:
”’ro
……
;:;r
ro,….,..
(J)
”O
o
,….,..
lSvensk Tidskrift j2ooo, nr 2-31 Em
o
o.
Vl
…….
Q)
..c:
l….
Q)
…:::.:::
:ro
(/’)
Sverker Åström står fortfarande ständigt beredd att på bästa scoutmaner
förklara turerna i sin kära neutralitetspolitik- förlåt, alliansfrihetspolitikför ett i hans tycke oinvigt folk, och att ge sig ut i försvar när illvilliga
krafter tar sig till att ifrågasättas klokheten i densamma.
känns lugnande som en godnattssaga man hört tusen gånger förr- visserligen kan man hela innehållet på
förhand och har alla repliker väl
inetsade i minnet. Men det känns så
skönt och behagligt att veta att på
slutet är allting gott, Sverige är alltjämt den stora moraliska mästaren
som inga främmande makter någonsin skulle våga ge sig på ity vi för en
sådan klok politik och är en sådan
unik samling av alldeles osedvanligt
goda människor.
Därtill är han tillika ett levande
bevis på vikten att hålla sig väl med
medierna; ingen håller sig väl bättre med dem än han. Sverker Åström
skulle nästan kunna kopiera valda
delar av telefonkatalogen och få dem
publicerade på bästa nyhetsplats. Det
är en talang det med, minsann, även
om det kanske inte är någon som väl
direkt bör uppmuntras.
ALLTID REDO
Man kan ju undra varför Åström
inte bara drar sig tillbaka och lever
som den pensionär han är sedan
årtionden tillbaka. Sina värdefulla
silversamlingar skänkte han för
några år sedan till Sagerska palatset,
så att självaste statsministern skulle
få tillfälle att njuta av den åströmska
goda smaken på hemmaplan, annars
kunde det ju vara en hobby att odla
på gamla dar.
Men att den förre kabinettssekreteraren, Paris- och FN-ambassadören formellt sett lämnade Utrikesdepartementet redan 1982 verkar
inte ha haft några märkbara följder
för vare sig honom eller UD.
Sverker Åström står fortfarande
ständigt beredd att på bästa scoutmaner förklara turerna i sin kära
neutralitetspolitik- förlåt, alliansfrihetspolitik-för ett i hans tycke oinvigt folk, och att ge sig ut i försvar
när illvilliga krafter tar sig till att ifrå-
gasättas klokheten i densamma.
För ve den arme debattör eller
skribent som vågar sig på att uppvisa något annat än absolut hängivenhet gentemot den officiella doktrinen. Då kliver Åström redigt in på
arenan, med ordalag och formuleringar som inte ger intryck av att han
hyser samma gränslösa kärlek till yttrande- och åsiktsfriheten som till
alliansfria politiken.
Hans uttalanden om min bok
Svenskarna och NATO passar sig
knappast att trycka i en anständig
tidskrift; för att inte tala om hans
kommentarer om de tidigare verk
där jag dristat mig till att analysera
den för Åström ofelbare OlofPaJmes
stundtals rätt tveksamma gärning.
Till Svenska Dagbladet har
Åström också ett särskilt gott – eller
snarare ont- öga, efter diverse artiklar som stärkt bevisföringen för att
den svenska neutraliteten var blott en
tjusig chimär. Att inte ha funnits med
i den snäva krets som förtroendefullt
invigdes i det hemliga svenska NATOsamarbetet är måhända inte helt lätt
att hantera när man själv anser sig ha
suttit som spindeln i alla nät.
Nej, att Åström sedan arton år
tillbaks kan lägga titeln ”pensionär”
till alla de övriga verkar han betrakta som blott en ointressant formalitet utan större konsekvenser på livsföringen. Och hans arbetsgivare är
inte den som uppmuntrar denne
diplomatins ålderman till någon
avhållsamhet; tvärtom. Det är så
man undrar hur det står till med den
påstådda överflödigheten vid UD,
där diplomater mitt i karriären ju får
stanna hemma i Stockholm eftersom
det inte finns ambassader så det
räcker till för dem alla.
För det var inte någon av landets
tjänstgörande diplomater utan den
83-årige Åström som förra året fick
ett längre sommarjobb som vikarierande beskickningschef för svenska
ambassaden i Beirut, i väntan på att
den nya ambassadören skulle
komma på plats.
Det dröjde inte många minuter
efter utnämningen förrän pressen
var noggrant informerad och
Åström själv redo för en intervju
eller två inför avresan. För den samlade pressen kunde Åström berätta
att han inte bara skulle ha kollegorna vid ambassaden vid sin sida, utan
tillika de många gamla goda vänner
som han hade lärt känna under tidigare sejourer i området, även om det
inte precis var igår
SÄPO AVRÅDDE
Ambassadören har ju, som sagt, varit
med ett tag. Mestadels har karriären
gått som på räls, utom 1967, förstås,
när SÄPO tyckte det var bäst att
avråda regeringen från den tilltänkta upphöjningen av Åström till kabinettssekreterare efter en personundersökning. Den posten fick han
istället vänta på i ytterligare fem år,
men sedan lät å andra sidan den borgerliga regeringen honom sitta kvar
ett år efter sitt tillträde, vilket var
vänligt i överkant.
II!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Men så har Sverker Åström en
bredd i sitt umgänge och sin bekantskapskrets som torde vara fä diplomater förunnat. Och fä lär ha författat så rikligt med nekrologer, över
såväl hovfrisörer som Palmespanare,
som den forne kabinettssekreteraren.
Detta något säregna intresse
finns emellertid inte omnämnt i
Åströms självbiografiska bok med
den något motsägelsefulla titeln
Ögonblick. Från ett halvsekel i UDtjänst som kom 1992. Den lilla samlingen foton i bokens mitt bekräftar
att det förvisso är en ansenlig tid
som Åström har verkat i den svenska diplomatins tjänst. Där finns
såväl ett fotografi på en allvarligt julfirande svensk legation i den knappast särskilt centralt belägna orten
Kujbysjev är 1941, som den klassiska
bilden på en ung och devot Åström,
som bokstavligen talat befinner sig
vid mästarens, Dag Hammarskjölds,
fötter. Tillsammans hade de båda
bestigit berget Sutitelma i svenska
fjällen och avnjöt nu en enkel picnic
i gröngräset.
Om den egna personligheten
medger Åström glatt: ”Jag tycker inte
att jag i övrigt är särskilt högfärdig
men tillstär gärna att jag är fåfäng
och glad åt framgång.” Om fåfängan kan mänga vittna. Lika rigid som
Åström är i den självpåtagna rollen
som doktrinär uttolkare, lika tolerant och vidsynt framstår han till sin
personliga uppenbarelse. Och med
sin klädstil har han under årens lopp
skrämt vettet ur både ett och annat
nyanlänt utländskt sändebud, som
inte riktigt hade väntat sig av höga
svenska diplomater att de skulle
uppträda i gympaskor, udda sockar i
glada färger och sportskjorta.
Med tanke på vilken färgstark
person Sverker Åström på mänga vis
är, är det märkligt att han bara förmär se världen i antingen svart eller
vitt.
Ann-Sofie Dahl (asdahl@sbbs.se)
är docent och säkerhetspolitisk forskare.
o
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-JI IIJ