Print Friendly

Anfrätt försvarsvilja

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANFRÄTT FÖRSVARSVILJA
NÄR riksdagen tar sina påskferier är mer än halva tiden av den
ordinarie vårsessionen tilländagången. Med ledning av vad som
hittills förekommit på Helgeandsholmen torde man kunna våga
den förutsägelsen om återstoden att inga överraskningar äro att
vänta. Partierna planlägga sin uppmarsch till andra kammarvalen
söndagen den 18 instundande september, och motionernas mångfald har bemängts med »det os av stekt valfläsk», som prosten
Hallen befarade i sitt hälsningstal den 10 januari i andra kammaren i egenskap av dess ålderspresident.
Varken remissdebatten den 19 januari eller utrikesdebatten den
7 mars företedde något nytt av större intresse. Oppositionsledarna
utsatte den nye finansministerns statsverksproposition med dess
balansering jämväl av kapitalbudgeten med skattemedel för frän
kritik och efterlyste som vanligt en rationell och rättvis skattesänkning. Utrikesdebatten bekräftade, att Sveriges alliansfria politik mindre än någonsin är anfäktad, men herr Undens person
irriterar alltjämt oppositionen. Denna episod är dock bagatellartad
i jämförelse med t. ex. den ökade förvirringen i bostadspolitiken
och den uppenbara motsägelsen att krav på konsumtionsinskränkning för att bevara penningvärdet och stärka valutan officiellt
framföras samtidigt som hundratals miljoner kontant enligt vallöften senare skola utbetalas i extra barnbidrag i stället för att
detta i och för sig vällovliga syfte borde tillmötesgås genom speciell
skattelindring. Den centrala uppgörelsen i årets avtalsrörelse var
obestridligen ett tekniskt mästerprov för de svenska arbetsmarknadsorganisationerna, som utlandet har skäl att avundas oss, i
synnerhet om man betänker storstrejksspektaklet i Finland och
den fackliga jättekonflikt, som hotar både Danmark och Norge. Hos
oss måste ändå beviljas cirka 4 procent i generell löneökning. Riksbankschefen Per Åsbrinks drastiska varning i höstas vid Arbetarnas
Arosmässa i Västerås var ett tal i vädret. Det tycks icke ha gått
upp för fackorganisationerna, att fjolårets missväxt och denna vinters isblockad berövat Sverige normala inkomster, som måste
minska folkhushållningens möjligheter att utan risk för prisnivåns
höjning ånyo förhöja konsumenternas köpkraft.
117
·. , . .:. . r·
:t

Anfrätt försvarsvilja
Emellertid avslöjade riksdagsdebatten den 14 mars om repetitionsövningarnas inställande under nästa budgetår en annan oroväckande tendens inom svensk inrikespolitik. Regeringens åtgärd
har här som annorstädes blivit bittert nagelfaren som oförlåtligt
sabotage av vår försvarsberedskaps planmässiga utbyggnad och
förbättring. Regeringens statsfinansiella motiv ha tillika underkänts som löjeväckande då det gäller att spara cirka 65 miljoner
i en budget på 9 miljarder, och man misstänker med fog, att
regeringens egentliga drivfjäder varit att kasta ut ett ben åt de
försvarsolustiga socialdemokraterna i riksdagen, vilkas antal i fjol
uppgick till 25 men som i år förmodas ha ökats. Högern erbjöd
motionledes en kompromiss för att med minsta kostnad rädda det
mest väsentliga av sagda repövningar, men då ingen annan reflekterade på denna lösning, föll högern i sista hand tillbaka på herr
Erik Hagbergs avslagsmotion. Folkpartiet svajade hit och dit utan
att ha någon bestämd ståndpunkt i sak; herr Ohlins missnöje
riktade sig främst mot att statsrådet Torsten Nilsson icke konsulterat den nytiiisatta försvarsberedningen om regeringens plan.
Vid behandlingen av ärendet i statsutskottet berömde sig folkpartiet av att genom sin fordran på »en hård skrivning» av utskottsmotiveringen fått fastslaget, att åtgärden var av engångsnatur. Men hur gick det med denna enhällighet bland utskottsmajoriteten i kamrarna? Jo, 74 socialdemokrater i andra kammaren
motsatte sig utskottets motivering, och 19 avstodo från votering,
»för att icke för framtiden binda sina händer». I första kammaren
togo 35 socialdemokrater dem till förebild, vilket betyder, att mer
än hälften av alla socialdemokrater i riksdagen öppet demonstrerade sin försvarsolust, vilket tydligen var en obehaglig överraskning för regeringen, enkannerligen för herr Torsten Nilsson. Morgon-Tidningen skrev »att det nu fattade beslutet om repelionsövningarna visserligen icke kan tolkas som bevis för att försvarsviljan
är i uppluckring, men att de påfallande många rösterna för en
mera obestämd motivering nog får lov att räknas som försvarsrealisationens första svalor».
Tyvärr förhåller det sig så. Förebud härtill hade skönjts under
remissdebatten, då en socialdemokratisk ledamot av andra kammaren, fröken Gunnel Olsson från Akersberga i Stockholms län,
utslungade ett anatema mot allt vad atomkrig heter och förkunnade, att »det finns högre värden än friheten». Detta lågmärke
under senaste årens försvarsdiskussioner lämnade partivännerna
på statsrådsbänken oberörda. Herr Erlander, som så manhaftigt
118
~—————-…
Anfrätt .försvarsvilja
år 1954 vid en interpellation om atombomberna inskärpte plikten till
ståndaktighet gentemot alla slag av krigshot, återföll tvärtom under samma debatt i socialisternas värsta vulgärsvada från 1920-
talets nedrustning av försvaret genom att patetiskt påstå, att nedprutningen av de – stagnerande – anslagsbeloppen under fjärde
huvudtiteln vore bästa metoden för att främja försvarsviljan hos
folket!
Hur ha nu bondeförbundet och folkpartiet burit sig åt i detta
spörsmål? Ifall bondeförbundet ej alltför mycket vansläktats från
sina föregångare, som under den heta striden· om nedrustning i
1925 års riksdag vid högerns sida, må dess positiva försvarsvilja
icke betvivlas. Det har likväl icke hindrat deras statsråd att utan
synliga tecken till protest anamma regeringens förslag beträffande
desorganisationen av de krigsförbandsmässiga repövningarna, och
något knot förspordes icke heller från bondeförbundet under riksdagsbehandlingen. Är det tänkbart att bondeförbundet, mot lämpligt vederlag i en ny kohandel, vill spela samma assistentroll vid
en eventuell nedrustning som de folkfrisinnade 1925? Folkpartiet
åter sprack i tre delar, i det att medlemmarna i gemen röstade för
statsutskottets majoritet, medan herr Weden i Eskilstuna anslöt
sig till högern och en anonym folkpartist, sannolikt meningsfrände
till den ovannämnda pacifistiska amazonen, fröken Olsson, slog
följe med de socialdemokratiska reservanterna. Dessa förskansade
sig som alltid bakom den pågående utredningen inom försvarsberedningen, och många med dem tröstade sig med Dagens Nyheters ihärdiga försäkran, att vår nuvarande armeorganisation
vore alltför åbäkig för atomkriget utan att man någonting vet om
dess förlopp och det förty icke bör diskonteras genom att underminera det försvar Sverige redan har.
Den »försvarsrealisation», varom Morgon-Tidningen ordade i så
dystra tonfall, återupprepades vid statsutskottets behandling av
fjärde huvudtiteln. Härvid stötte herr Torsten Nilssons äskanden
ånyo på patrull från fronderande partivänner, i det att 8 socialdemokrater, dvs. hälften av utskottets socialdemokratiska uppsättning, önskade minska dessa med en kvarts miljard beträffande
beställningsbemyndiganden för alla de tre vapengrenarna, varigenom bl. a. en av de föreslagna jagarna bortfölle. En sådan krympning skulle föranleda samma dröjsmål i fråga om materialtillförseln som då de nu avlysta repövningarna efter mobilisering gör
en sjättedel av krigsförbanden obrukbara för sju år framåt.
Även om reservanterna icke kunna rycka kamrarna med sig,
119
….
Anfrätt försvarsvilja
måste man dock beteckna dessa symtom på försvarsviljans uppmjukning som en ny bedrövlig faktor i svensk politik, vilken kommer att bereda de socialdemokratiska statsräden mänga svära
stunder och ställa deras hittillsvarande försvarsvilja på avgörande
prov. De böra inse, att man nu i Sverige börjar skymta tvedräktens
första skörd av den draksådd, varmed Krustjev och Bulganin äro
sysselsatta genom sin nya »fredsoffensin i form av ömsesidiga
besök, skältal och översvallande välvilja gentemot Nordens länder.
Härtill kommer att vid de förestäende septembervalen socialdemokraterna nödgas gå i bräschen för regeringens impopulära politik
och tävla med folkpartiet, som anstränger sig, att genom radikal
socialpolitik och i författningsfrågor försöka manövrera sig till
vänster om socialdemokraterna. Det är då frestande att gripa till
den ingrodda demagogiska vanan att attackera försvaret och ställa
i utsikt reducerade värnpliktsbördor och statsutgifter för militära
ändamål. Skall det verkligen varje kvartssekel behövas ett världskrig för att hos de breda lagren i värt land och deras ansvarslösa
tillskyndare hälla riksförsvarets livsandar vid makt?
120

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner