Anders Ydstedt: Varför vet vi inte vem som mördade Palme?

Inför 40-årsdagen av mordet på Olof Palme dyker det åter upp artiklar, nya poddar, böcker och TV-serier. SVTs nya serie i åtta delar Kriminalarkivet: Mordet på Olof Palme av André Pops och Lasse Lampers där fyra delar redan släppts är riktigt uppfriskande och rekommenderas alla intresserade. Istället för att ta ställning för något ”spår” går Pops och Lampers tillbaka till mordplatsen och de första dagarna och konstaterar hur lite vi egentligen vet – och att i princip inget nytt tillkommit på 40 år.

Den gigantiska utredningen, som samlat på sig enorma volymer papper men uppenbarligen inte levererat något substantiellt, har varit pinsam att följa. Att Sverige kunnat exportera deckare i skrift och film är en gåta med tanke på det monument av klantighet, brottslighet och inkompetens som landets största och mest kända polisutredning utgör.

Den stora frågan som kvarstår så här 40 år senare är hur kunde utredningen gå så fel från start? Jag menar att det finns tre möjligheter.

Handlar det om direkt klantighet från start med för liten avskärmning av mordplatser, uteblivna anrop på förstärkning och spaning, uteblivna kontroller av utresor, förhör som inte gjordes eller gjordes så långt i efterhand att de tappat värde med mera, med mera? Intill våra dagar har svensk polis effektivitet lämnat en del att önska så det finns säker fog för att vara kritisk mot polisens agerande från brottsplatsen och framåt. Den som vill fördjupa sig i hur det gick fel från start kan med fördel läsa bröderna Poutiainens bok Inuti Labyrinten (1995 och nyutgåva 2020). Men kan polisen verkligen ha varit så klantig?

En andra möjlighet är att det är någon form av mörkläggning som inbegriper svenska myndigheter. Fanns det redan sedan skotten, eller kanske till och med före, kunskap om något av en sådan dignitet att det motiverade en mörkläggning? 1986 rådde fortfarande kalla kriget och om någon främmande makt var inblandad i mordet var rädsla för att eskalera konflikter något som kan ha setts som viktigare än en publik lösning av mordet.

Den tredje möjligheten som jag själv hela tiden hållit främst är att utredningen tog alltför stor hänsyn till alla de omständigheter som fanns kring Olof Palme, som parti, regering och kanske familj inte vill ha fram. Det behöver ju inte ens ha utövats några påtryckningar, inblandade parter kan självständigt ha agerat med tanke på ”samhällets bästa”. Olof Palme hade många bollar i luften, han var medlare i konflikten mellan Iran och Irak samtidigt som Sverige sålde vapen till båda parter, Palme var engagerad i vapenaffärer med Indien som senare ledde till stora mutskandaler, Palme hade täta kontakter med Sovjetiska företrädare varav en del var agenter och så har vi engagemanget för Sydafrika. Var man rädd att hitta saker som inte tålde lagens ljus var chansen stor att man undvek leta där risken fanns att gräva upp något illaluktande.

Framgång i jakten på Palmes mördare kräver att beslut tas som öppnar upp utredningen. Hänsyn som då togs till exempelvis relation till Sovjet eller till att inte röja Sveriges hemliga samarbete med Nato behöver ju inte vara någon restriktion idag. Förhoppningsvis finns här ett litet fönster för rättvisan.

I väntan på att Sverige blir ett normalt land även när det gäller att efter tid öppna arkiv kan jag rekommendera några bra böcker om Palme-mordet.

Bo J Theutenberg, Palme omvärderad? Dagbok från UD och mordet på Sveriges statsminister, SILAC, 2023.
Hans-Gunnar Axberger, Statsministermordet, Norstedts, 2022
Lena Andersson, Koryféerna, Polaris, 2022

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift