Anders Ydstedt: Anderssons roman ger en möjlig förklaring till den havererade utredningen

Författaren och krönikören Lena Andersson har intresserat sig för mordet på Olof Palme. I likhet med så många andra har hon inte mycket till över till den praktiska paketlösning som åklagaren Krister Petersson presenterade för två år sedan. Praktisk så till vida att den var tänkt som stoppboll mot fortsatta efterforskningar men så har det verkligen inte blivit.

Lena Anderssons Koryféerna (Polaris, 2022) är en alldeles lysande läsvärd bok även för de som inte grottar ner sig i mysteriet kring mordet på Olof Palme. Tillsammans med Hans Gunnar Axbergers bok Statsministermordet (Norstedts 2022) om själva utredningen visar Andersson att det går att skriva riktigt intressant, relevant och nydanande även 30 år efter mordet. Detta trots att få eller inga nya fakta tillkommit. Kanske är det just perspektivet som gör det möjligt att inte gräva ner sig i detaljerna även om dessa så klart är avgörande om en mördare til syvende og sidst ska kunna knytas till mordet.

I Anderssons bok är namn och platser utbytta vilket ger frihetsgrader när det gäller att beskriva händelseförlopp och karaktärer. Boken kan ändå läsas som en möjlig lösning och förklaring till varför utredningen havererade redan från start.

I Koryféerna finns det en omfattande konspiration som går rätt in i stat och statsbärande parti. Konspirationen är i huvudsak förlagd till efter mordet. Ett antal centrala aktörer hade kunskap om ungefär vem som ansvarade för mordet och samarbetade för att mörklägga detsamma. En av bokens främsta kvaliteter är beskrivningen av hur en sådan mörkläggning skulle kunna ha gått till. Ett annat intressant tema i boken är beskrivningen av rättspositivismen; det finns inget givet rätt eller fel utan allt handlar om att uppnå det man vill. Har man folkmajoriteten bakom sig och anser sig ha rätt kan exempelvis en mörkläggning av ett statsministermord vara fullt rimlig för landets bästa. Ungefär så verkar konspiratörerna tänka i Koryféerna.

Lena Anderssons mörkläggningskonspiration är inte alldeles orealistisk. Man skulle också kunna tänka sig en konspiration efter mordet där de konspirerande inte känner till vem eller varför men ändå ser ett intresse av att mörklägga. Det räcker ju med en oro för vad en riktig kriminalutredning skulle kunna gräva upp för att motivera ”måttlighet” i utredningsarbetet.

I Anderssons fiktiva land ”Thule” konspirerade ”försteministern” (statsministern) med aktörer i det ekonomiskt sönderfallande Sovjetunionen för att göra landet socialdemokratiskt. Försteministern var rejält orolig för vad inspiration från Reagan, Thatcher och Hayek skulle kunna innebära för socialdemokratins framtid i världen. Ett socialdemokratiskt Sovjet skulle enligt försteministern kunna utgöra en motpol och kanske till och med en framgångsrik sådan.

Så här i efterhand vet vi att Sovjetledarna på 1980-talet insåg vad som väntade landet och planerade för en ordnad undergång. Vladimir Bukowsky skriver i boken Judgement in Moscow (Ninth of November Press, 1996 & 2019) att Sovjetledarna var agerade för att slippa ställas till svars för brott mot mänskligheten samt för att behålla makt och resurser. Catherine Beltons skriver i Putins Krets (Albert Bonniers, 2022) om hur de sovjetiska underrättelsetjänsterna byggde upp nya maktbaser i utlandet för att kunna komma tillbaka till makten längre fram. Det vi ser nu. Klart är också att Gorbatjov faktiskt försökte starta ett socialdemokratiskt parti i Ryssland på 1990-talet. Det fanns således fog för att de Sovjetiska aktörerna inom Palmes olika nedrustningsinitiativ (Palmekommissionen) kunde ha haft fler agendor än ensidig västlig nedrustning.

På sätt och vis kan också beskrivningen av Sverige som neutralt och alliansfritt ses som en statlig konspiration för att hålla befolkningen i okunskap. Idag vet vi att Sverige hade ett omfattande Nato-samarbete och i takt med att vi nu med raska steg närmar oss NATO kommer förmodligen mer att offentliggöras. I det perspektivet är en mörkläggning kring Palmemordet en mindre operation men särskilt viktig om en utredning skulle röja något med bäring på vår hemliga Nato-allians. Det paradoxala är att det idag bara är privatspanare som fortfarande lever kvar i den officiella säkerhetspolitiska Sverigebilden från 1980-talet. Tyvärr tror jag inte den gruppen kommer att ta till sig Lena Anderssons bok. Jag rekommenderar dock dem och alla andra att läsa boken.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift