Anders Ydstedt: Rapport från Berlin

Några varma septemberdagar i Berlin med möten med politiker och näringslivsföreträdare som förväntades bli ännu varmare på grund av valfeber inför förestående delstatsval blev plötsligt glödheta när Berlin hamnade i centrum för Rysslands konflikt med den fria världen.

Förbundsregeringens utpekande av Ryssland som ansvarig för försöket att spränga ukrainska transportflygplan på Leipzigs flygplats tidigare i år skapade konkretion i begreppet Zeitenwende. Med Zeitenwende 2.0 nådde relationen till Moskva en ny bottennivå. Reaktionerna på utpekandet av Ryssland, sanktionerna och det faktum att det inte var förbundskanslern som levererade budskapet var över lag positiva. Nu stängs Rysslands sista konsulat i Bonn, en ambassadör utvisas, det blir hårdare koll av den ryska skuggflottan, restriktionerna mot ryska besökare i Tyskland stärks och den kanske mest konkreta reaktionen: kontraktet för det ryska kulturhuset på Friedrichsstrasse sägs upp. Att Merz inte talade ger möjlighet att hantera eventuell eskalering. Jag såg en demonstration med ryska flaggor vid Bahnhof Friedrichsstrasse direkt efter inrikesministerns och utrikesministerns pressträff – men inget utanför kulturhuset. Det Ryska kulturhuset med teater, utställningar, bokhandel och kaffe är en anakronism och en tydlig symbol för Rysslands ambitioner att fortsätta ta plats i Tyskland, en sista liten ö med DDR-stämning. Från mitt förhoppningsvis sista besök i kulturhuset minns jag att det mesta var stängt men att bakom ett litet bord med en smutsig vit duk satt en babusjka med en kopp te och ett anteckningsblock på precis samma sätt som förr i hotellkorridorer bakom ”järnridån”.

De flesta tar redan en storseger för AfD i Sachsen-Anhalt för given och spekulerar i konsekvenser. ZDF:s sista prognos inför valet ger AfD 41, CDU 23, Die Linke 11, SPD 8, Die Grünen 6, BSW 4 och FDP 3 procent. Det kommer att bli svårt att bilda regering då alla tar avstånd från AfD utom BSW och Die Linke tar avstånd från CDU. Kanske kommer den sittande ministerpresidenten från CDU att försöka söka stöd av alla andra än AfD. Efter tre omröstningar blir den som får flest röster ministerpresident och då kan Ulrich Siegmund från AfD bli vald utan att ha en majoritet.

Delstaten är en av de minsta och har präglats av svagt näringsliv och utvandring. Med AfD i ledning kommer sannolikt både frivillig och påtvingad utvandring att öka. Företag vill nog slippa förknippas med vad AfD står för. Det tyska författningsskyddet har klassat partiet som högerextremt och vad detta kommer att innebära om partiet ska leda delstaten återstår att se. Det har förekommit uppgifter att myndigheter i vissa fall inte kan följa politiska beslut. Klart är att Sachsen-Anhalt kommer att bli ett skyltfönster för vad AfD innebär i praktiken. Partiet går till val på fullt kulturkrig. Mer tysk kultur på scenerna, en tyskpositiv historieundervisning i skolan med mer Bismarck än Hitler, som en ledande företrädare summerade det i ZDF. Flyktingbarn ska gå i särskilda skolklasser oavsett språkkunskap. Arbetskraft med ”kulturfrämmande” bakgrund bör undvikas och så vill partiet att migranter ska återvända till sina hemländer. Tillfrågade om var gränsen ska gå för detta blir partiets företrädare mer svävande. Några jag träffade menade att det kanske är lika bra att AfD testas skarpt i en av de minsta delstaterna med lägst ekonomisk betydelse.

Spekulationer fanns också om regeringen valt att göra utpekandet av Ryssland före delstatsvalet för att påverka valet i Sachsen-Anhalt i tron att det skulle skrämma bort väljare från AfD. Timmarna före pressträffen utsattes en transformatorstation utanför det tidigare svenskägda kolkraftverket i Jänschwalde för ett attentat som syftade till att åstadkomma ett strömavbrott. Detta lyckades delvis. Ett antal andra försök att förstöra elsystemet uppmärksammades därefter runt om i landet och fler har följt. En ledande SPD-politiker, Dirk Wiese, kommenterade utpekandet av Ryssland i ZDF Morgenmagazin och berättade att AfD-ledamöter i förbundsdagen beställt utredningar, ”Kleine Anfragen”, om var det tyska elsystemet har sina största svagheter. Någon förklaring till varför AfD samlar denna typ av information har de inte lämnat och de flesta kan nog själva besvara Dirk Wieses fråga. Men skrämmer detta väljare i Sachsen-Anhalt? Pauline von Pezold, reporter för Politico, konstaterade att ”Im Osten hat man eine ganz andere Einstellung Russland gegenüber, das ist natürlich auch historisch bedingt. “

Från ”The Separation and Reunification of Germany: Rethinking a Natural Experiment Interpretation of the Enduring Effects of Communism” av Sascha O. Becker, Lukas Mergele och Ludger Woessmann. Publicerad av American Economic Association, 2020.

Det finns mycket som talar för att just historien kan ha betydelse. I en intressant studie The Separation and Reunification of Germany: Rethinking a Natural Experiment Interpretation of the Enduring Effects of Communism publicerad av American Economic Association av Sascha O. Becker, Lukas Mergele och Ludger Woessmann redovisas data om östra Tyskland från 1920-talet. De flesta hävdar att värderingar från DDR-tiden ännu sitter kvar i de nya delstaterna men Becker och hans medförfattare redovisas förhållanden som pekar längre tillbaka i historien. Efter andra världskriget anpassade segrarmakterna gränserna efter flera faktorer, där politiska preferenser var en. I de områden som senare kom att bli DDR var andelen företagare lägre och andelen arbetarklass väsentligt högre än i västra Tyskland. Andelen som röstade på kommunistpartiet KPD i valet 1924 var dubbelt så stor som i västra Tyskland och stödet för den samlade vänstern var över 40 procent, hela 15 procent högre än i ”väst”. På bilderna ovan av valresultatet 1924 kan man nästan se DDR. Religion var också en faktor som skilde den kommande sovjetzonen från väst. Andelen protestanter var högre och färre gick i kyrkan. Fler kvinnor arbetade också i öst. Dessa skillnader förstärktes av att många med andra värderingar flyttade västerut innan gränsen stängdes. Före kriget var BNP per capita ungefär densamma i de områden som senare blev Öst- och Västtyskland. Alla dessa skillnader underlättade kanske för den sovjetiska ockupationsmakten. Vid Tysklands återförening var de ekonomiska skillnaderna stora. BNP per capita var hälften så hög i öst och produktiviteten bara en tredjedel av nivån i väst. En faktor som kan bidra till att förklara stödet för AfD i öst är den låga tilliten till andra människor. I angivarstaten DDR var det farligt att prata med andra än de allra närmaste, vilket sannolikt bidrog till den låga tilliten till andra människor.

En annan fråga är hur valet i Sachsen-Anhalt kommer att påverka rikspolitiken. Kommer förbundskansler Merz att skadas av CDU:s agerande i Magdeburg? Merz är redan hårt ansatt av att inte leverera på de reformer som tagits fram på skatte- och pensionsområdet. Är hans team dåliga förhandlare eller är det koalitionspartnern SPD som sätter käppar i hjulet? Pressade av allt sämre väljarstöd och krav från fackföreningarna har SPD blivit en allt besvärligare regeringspartner. Elefanten i rummet i tysk politik är trots allt inte AfD utan hur SPD, Europas äldsta parti, diskret håller på att checka ut. Till skillnad från sina svenska kolleger är tyska socialdemokrater inte lika flexibla med att ompröva sin politik och skriva om sin historia. Det är de stora partierna och särskilt SPD som öppnat spelplanen för extrema partier som AfD, Die Linke och BSW. Håll koll på SPD framöver!

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift