Amanda Wollstad: Ett val om rikets säkerhet

Sverige befinner oss i det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget. Så har det låtit några år nu. Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred, konstaterade statsministern på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari förra året.

Sedan dess har läget försämrats ytterligare. I veckan gick den tyska regeringen ut och anklagade Ryssland för att ligga bakom ett attentatsförsök mot ukrainska transportplan på Leipzigs flygplats. Samtidigt anklagar polens premiärminister Ryssland för att bedriva hybridkrig mot Polen.

Varje dag rapporteras det om nya attacker och sabotageförsök mot europeisk infrastruktur, vapenproduktion och stöd till Ukraina. Flera av attackerna som kunnat avvärjas eller misslyckats hade, om de varit framgångsrika, kunnat leda till stor förstörelse och många döda, runt om i Europa.

Läget är mycket allvarligt. Det kan inte nog understrykas. Kriget har redan nått den östra östersjökusten. Samtidigt har den svenska kustbevakningen slagit till mot ett flertal fartyg ur den ryska skuggflottan på svenskt vatten. Svensk vapenindustri är högintressant för främmande makt, och som ett av de länder som går längst i sitt stöd till Ukraina är Sverige en uppenbar måltavla. Svensk trupp är stationerad i Lettland och Finland, redo att hjälpa till att försvara våra grannar och allierade om det värsta skulle ske. Flera europeiska underrättelsetjänster och Sveriges Överbefälhavare varnar för att det kan handla om månader eller veckor innan Ryssland på allvar bestämmer sig för att attackera mål i NATO. Det kan bokstavligen smälla när som helst.

Ändå har försvars och säkerhetsfrågorna med en dryg vecka kvar till dagen D lyst med sin frånvaro i den svenska valrörelsen. På randen till ett utökat storkrig i Europa bemöts frågan med absolut tystnad i debatten.

Att oppositionen föredrar att inte orda så mycket om frågan är kanske begripligt. Oppositionspartierna är inte överens om någonting, men allra minst om försvarspolitiken. Miljöpartiet och Vänstern röstade båda nej till NATO, och vänstern driver i valrörelsen aktivt att man vill lämna DCA-avtalet – eller åtminstone se till att det ’används så lite som möjligt’. I Socialdemokraterna känner sig många medlemmar och sidorganisationer fortfarande överkörda i fråga. Oppositionens främsta – enda – kandidat till försvarsministerposten var en av landets främsta NATO-motståndare, och lovade att aldrig delta i en medlemsprocess bara några veckor innan en sådan inleddes. Hur ska en sådan regering hantera vår roll i alliansen, även om man avstår från att väcka frågan om utträde?

Märkligare är kanske att regeringen inte legat på i frågan. Den – och försvarsminister Pål Jonson, värnpliktsutbildad kustjägare och doktor i krigsvetenskap, och därmed troligtvis både EU och NATOs mest lämpade försvarsminister – är nämligen ett av regeringens absolut starkaste kort. Inte minst i tider av akut oro.

En förklaring skulle kunna vara att efter det att försvarsberedningens rapport slutförts, 3,5 % målet fastställts och Sverige gick med i NATO så betraktas diskussionen av allt för många som avslutad. Vi är ju ändå ganska överens. Tillräckligt, i alla fall. Klara med frågan. Krig är ju inte speciellt kul att prata om och att man inte vinner några val på försvarspolitik en gammal sanning. Men det mesta är annorlunda nu och en rad frågor kvarstår – eller har tillkommit.

Hur ska den fortsatta utbyggnaden av försvaret finansieras? Kommer flottan få de fartyg de behöver för att kunna lösa sin uppgift? Räcker flygvapnets flotta? Armens fordon? Kommer Försvarsmakten kunna få de miljötillstånd som krävs för att bygga ut regementen, öva och testa utrustning? Kommer försvarsindustrin få de tillstånd som behövs för att kunna skala upp produktionen? För att sälja sina produkter utomlands? Även till länder som – ve och fasa – tänker använda dem i krig? Hur ska personalfrågan ska lösas? Hur ska vi hantera det faktum att svenska officerare riskerar fängelse om de deltar i moment i försvaret av våra allierade som involverar minering? Ska svenska styrkor fortsätta verka i Lettland och Finland? Hur besvarar vi förfrågningar om ytterligare stöd? Om fler posteringar? Vilka ska bemanna dem? Hur mycket och vilka vapen är vi villiga att skicka till Ukraina? Hur länge? Håller vi fast vid linjen att svenska vapen kan nyttjas mot ryska mål på ryskt territorium? Att bara Ukraina kan besluta om när, var och hur en fredsprocess ska drivas?

Hur ska en rödgrön regering som redan är oense om det mesta och mest av allt försvaret hantera något av det? Vilka ministerposter och ansvarsområden tillfaller partier som fortfarande är aktiva NATO-motståndare och vill ’rusta för fred’ medan en våg av ryska sabotageaktioner sveper över Europa?

Under veckan har det inkommit tips till redaktionen om att flera kandidater för S och V högt upp på kommun- och regionlistor runt om i landet öppet postar om sitt NATO-motstånd, sitt motstånd mot militär upprustning och hur de samlar in pengar till och deltar i bland annat Svenska Freds arrangemang. Extra bekymmersamt är att flera av dessa kandidater är aktiva i Stockholm, rikets huvudstad och statsledningens hemvist. En stad som riskerar att styras av företrädare som öppet tar avstånd från Sveriges fastlagda säkerhets- och försvarspolitik och förkastar våra allierade. Företrädare som kommer ha ansvar för beredskapsplanering och civilt försvar, för att sjukvård, omsorg, försörjningsberedskap och lokaltrafik säkras och fortsätter fungera i händelse av krig.

Det är krig i Europa, och det drar sig allt närmare. Sverige måste förbereda sig på det värsta. På alla sätt, på alla nivåer.

Riket, regionerna och kommunerna behöver styras av människor som inser allvaret, och är beredda att göra det som krävs.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift