Anders Ydstedt: Höga elpriser var målet

De flesta svenskar oroar sig för höga elpriser i vinter och alla politiker tävlar om att försöka hitta modeller för att i närtid kompensera hushåll och företag. Den nya regeringen vill dessutom att det byggs kärnkraft och vill på sikt förändra marknadsmodellen så att det finns incitament för att investera i planerbar kraft. Det senare är faktiskt viktigare, särskilt om man vill ha kärnkraft.

Det finns dock de som är nöjda med att vi fått rekordhöga priser på el. Att få upp priset var på agendan redan före omregleringen av elmarknaden på 1990-talet. En genomgång av Dagens Nyheters arkiv från 1980-talet visar att det fanns de som såg höga elpriser – och med dem minskad konsumtion – som målet. I maj 1986 skrev Per Kågesson ”höj elpriset och spara”. I oktober samma år skrev Thomas Kåberger med flera under rubriken ”Gör kärnkraften olönsam” saker som ”Stäng kärnkraften … Detta leder till ett höjt elpris som en följd av den stigande rörliga marginalkostnaden… ” och ” Höj kraftbolagens rörliga kostnader för driften av kärnkraftverken”.

I februari året därpå skrev Ivar Franzén från Centerpartiet under rubriken ”Elpriset ska leda rätt” att ”… ett fördubblat elpris – fördelat över ett antal år – innebära en lång rad anpassningsåtgärder från företagens sida, som innebär att resultatet inte skulle bli som drastiskt som näringslivets statistiska beräkningar visar”. Samma månad skrev Anna Lindh, då ordförande i SSU, att ”Alla är medvetna om att det svenska elpriset är jämförelsevis lågt och måste höjas oavsett vilka energikällor vi väljer i framtiden” och att ”en avveckling av Barsebäck innan 80-talet gått till ända borde vara första delmålet i en uppgörelse…” (med Centerpartiet).

I mars 1987 skrev Stefan Edman och Jan Lindvall, båda från socialdemokratiska Broderskapsrörelsen att ”Mot denna bakgrund blir det rimligt att kräva trappstegsvis höjda elpriser”. Vidare skrev de ”Men regeringen bör, enligt vår mening, redan nu höja elskatten så att det omedelbart blir lönsamt för mindre kraftproducenter…”.

Man kan idag konstatera att de lyckats, inte minst med strategin att på olika kreativa sätt öka kraftbolagens rörliga kostnader för att producera kärnkraft och att därigenom ta bort värdet av planerbar elproduktion.

Sedan kom omregleringen av energimarknaden 1996 som innebar att kraftindustrin kunde ta betalt för produktion men inte för effekt. Till en början hände inte så mycket, men när elmarknaden blev ansträngd kunde man ta ut högre pris från befintliga anläggningar. Det fanns då heller inga incitament att bygga ny planerbar elproduktion. Detta har legat i korten sedan 1996. En konsekvens som det inte skrivits så mycket om är att modellen värdera el som energi och inte som effekt också gjorde att priset på vattenkraft blev för lågt. En del stora innehav av vattenkraft har sålts till priser relaterande till oljepriset.

För fjärrvärmemarknaden innebar omregleringen att självkostnadsprincipen ersattes med att nätägarna fick ett oreglerat monopol. Konsekvenserna av monopolet för prisbilden på värmemarknaden har också blivit tydliga i höst, trots att värmemarknaden bara är begränsat beroende av elmarknaden. De röster som nu höjs för att kraftvärmen ska köras mer bör åtminstone ägna en tanke åt vad detta kan betyda för värmemarknaden.

Det är naturligtvis lätt att vara efterklok och raljera (även om jag skrivit om detta i många år). Låt oss därför fundera på vad det är vi vill ha för elmarknad och vem marknaden är till för. Under alltför många år har vi låtit aktörer på produktionssidan med särintresse av höga elpriser eller volatil produktion styra utvecklingen. I min bok är elmarknaden till för kunderna. Pro-market istället för pro-business. Marknadsdesignen måste vara sådan att det finns el när den behövs, där den behövs och till ett rimligt och bättre pris i förhållande till andra energibärare. Det måste löna sig att tillfredsställa kundernas behov. Kunderna ska inte tvingas ta handelsrisker. Elektrifiering i sig har så många positiva effekter på miljö och produktivitet att vi inte har råd att införa ransoneringsmodeller (flexibilitet).  Sedan är det i längden inte heller rimligt att elpriset kan skilja med över 100 procent mellan olika delar av landet. Notera att det i EU bara är Sverige och Italien som har mer än ett elprisområde.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift