Anders Ydstedt: Gabriel Zucman – dubbelmarxisten

Den franska ekonomen Gabriel  Zucman har tyvärr varit Sverigeaktuell med sitt förslag om en förmögenhetsskatt på dollarmiljardärer som fångats upp av miljöpartiet och vänsterpartiet. I våras kom boken ”Miljardärsskatt – Så kan den införas”, som gavs ut i samband med hans Sverigebesök i mars 2026 (Atlas).

Frågan är om vi inte borde se Zucmans förslag som en begränsning av privat ägande och mindre som ett skatteförslag. Zucman ifrågasätter privat ägandes betydelse för entreprenörskap och han ser stora förmögenheter som ett problem. Antingen förstår Zucman inte eller så bryr han sig inte om att privat ägande är grunden för marknadsekonomin och det enorma välstånd vi alla kan glädjas åt. ”Om historien skulle kunna lära oss någonting vore det att privategendom är oskiljaktigt sammanlänkad med civilisation” skriver Ludwig von Mises klokt i Human Action: A Treatise on Economics.

En av många anledningar till att en förmögenhetsskatt är skadlig är att den till skillnad mot andra skatter inte är kopplad till några likvida inkomstflöden. Jag brukar jämföra med att det är som att beskatta en äppelodlare på äppelträd istället för på äpplen. Zucman föreslår att företagare som inte kan betala skatten ska lämna över sina aktier till nationella statliga fonder eller till de anställda i företagen. Karl Marx ville avskaffa all privat egendom och skriver i  Manifest der Kommunistischen Partei (med Engels 1848) om ”Aufhebung des Privateigentums”. Riktigt så långt går inte Zucman men det är uppenbart att hans förslag handlar om mer än skatteintäkter. Likheten med de svenska löntagarfonderna är slående.

”Miljardärsskatt – Så kan den införas” är egentligen en missvisande titel. Boken handlar betydligt mer om varför Zucman drömmer om miljardärskatt. Den som väntar sig lagtext, skattesatser och en svensk konsekvensanalys får fortsätta leta. I stället får vi följa Zucmans personliga resa som aktivist för högre skatter, via Panamaläckan och kampen för internationell bolagsbeskattning, till dagens miljardärsskatt.

Faktum är att det var först i somras som den svenska boken blev lite mer begriplig för då publicerades den rapport som refereras till i bokens fotnot nr 1. Förslag om en minimiskatt på två procent är densamma som tidigare – men motiveringen är ny. I rapporten ”Personal Holding Companies, Tax Progressivity, and Inequality” ifrågasätter Zucman tillsammans med två svenska forskarkolleger möjligheten för företagare att konsolidera ägande via holdingbolag. Zucman hävdar vinster som ännu inte tagits ut borde ses som inkomst. Genom detta kreativa sätt att beräkna ”inkomst” blir skatteandelen lägre. Att vinster beskattas först när de tas ut ur koncern är legio i princip överallt utom i USA och den svenska framgångssagan med en  lång rad tech unicorns bygger på att vinster behålls i företag och återinvesteras i nya. Något vi bör vara både glada och stolta över.

I amerikansk debatt har däremot motiveringen för miljardärsskatten sett annorlunda ut. I USA räknar Zucman även orealiserad värdeökning som inkomst och får på så sätt fram att miljardärer betalar en lägre andel i skatt. Det kan handla om upstarts som i samband med investerarrundor åsätts stora värden men som ännu inte kan betala utdelningar.

Zucman har således en princip i USA och en annan i Europa. Man kan inte låta bli att tänka på  Groucho Marx devis: ”Jag håller hårt på mina principer, och om dom inte passar er så har jag andra”. Så man borde kunna säga att Zucman är en marxist både i Karls och Groucos Marxs anda.

Miljardärsskatten kommer knappast att bli den kassako som förespråkarna hoppas på. Företagare och kapital kommer att söka sig till länder med bättre villkor. Men förmodligen är skatteintäkterna inte heller det viktigaste för Zucman. Om syftet i stället är att begränsa privat ägande och överföra makt till staten framstår förslaget som betydligt mer konsekvent. Sverige har skapat förutsättningar för 48 enhörningsföretag genom privat ägande, entreprenörskap och tillgång till kapital. Tror någon att statliga fonder skulle ha åstadkommit samma sak? Det måste man nog vara dubbelmarxist för att tro på.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift