Anders Ydstedt: Fem miljarder i utredningskostnader, nu räcker det!

I veckan lämnade M, KD, SD och L in en gemensam motion om  att säga nej till att bygga höghastighetsbanor. Givet att partierna samlar en majoritet i riskdagen är det nu äntligen slut på de kostsamma planerna. Att kostnadsuppskattningarna för höghastighetsbanor hela tiden skenat och med vetskap om att stora järnvägsprojekt sällan håller vare sig budget och tidplan så har man nästan tappat kollen på prislappen – sannolikt uppemot 400 miljarder.

Men det är också planeringen har kostat, hela fem miljarder kronor enligt motionen (Motion 2022/23:6), och detta redan innan någon spade satts i marken. Det är dessutom inte någon färdig projektplan som nu stoppas, det har hela tiden pågått konflikter kring sträckningar och utformning av banorna.

Det finns nu anledning att ta lärdom av misstagen och även stoppa allt annat som har med den så kallade Sverigeförhandlingen att göra.

En konstant sedan 2014 är att de samhällsekonomiska kalkylerna för projektet har visat på ett negativt utfall. Riksrevisionen riktade omfattande kritik mot statens planering av höghastighetsbanor i en rapport 2019 (RiR 2019:31) och skrev att ”Samhällsekonomisk effektivitet har inte varit ett viktigt kriterium”. Riksrevisionen pekade på att projektet skulle utgöra det största finansiella åtagandet i modern tid för den svenska staten och att beslutet har en ”oåterkallelig karaktär”. Riksrevisionens konstaterade att planeringsprocessen hittills inte haft en förutsättningslös karaktär. I stort sett inga prövningar enligt fyrstegsprincipen har genomförts i planeringsprocessen, varken för höghastighetsjärnvägen i sin helhet eller för olika delsträckor. Den kanske viktigaste kritiken är dock att ”besluten har hittills tagits i fel ordning”.

En viktigt del i den omvända beslutsprocessen var Sverigeförhandlingen, eller Sverigebygget som det kallades vid starten 2014. Denna var en statlig utredning som både skulle ta fram principer för finansiering och förslag till utbyggnadsstrategi för nya stambanor men också förhandla med berörda  kommuner och regioner för att öka bostadsbyggandet. Ett stort problem i de samhällsekonomiska kalkylerna är att resandeunderlag är för litet i Sverige så därför skulle kommuner längs banorna bygga fler bostäder och utöka kollektivtrafiken. Trots dessa åtgärder gick det inte att få samhällsekonomisk lönsamhet. I många kommuner har Sverigeförhandlingen lett till ökade kostnader för ny kollektivtrafik som egentligen inte tjänar kommuninvånarna utan syftade till att göra det möjligt att bygga höghastighetsbanor. En stor del av dessa kostnader har kommunerna själva tagit. Värst är förmodligen att kommuner hastat fram utbyggnadsplaner för att uppfylla ”avtalen” med staten. Städer har byggts om och ut på ett sätt som de förmodligen inte skulle gjorts utan Sverigeförhandlingen.

När väl planerna på höghastighetsbanor nu äntligen läggs på hyllan bör kommunerna därför ta beslut att avsluta alla planer och projekt kopplade till Sverigeförhandlingen. Förhoppningsvis kan vi istället få se byggplaner mer i takt med kommuninvånarnas önskemål och att mer resurser läggs på underhåll av vägar och järnvägar. Kanske kan det även finnas plats för lite mer järnväg och väg runt våra storstäder men all sådan planering bör följa demokratiska beslutsprocesser och med genomräknade underlag. Inga fler sneddade beslutsprocesser tack!

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift