Anders Björnsson; Vålnader från förr


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~ —————-~———————-l
ANDERS BJÖRNSSON:
Vålnader från förr
Anders Björnsson skulle inte vilja vistas i det samhälle som det
moderata handlingsprogrammet
med ”vålnaderna” frihet och den
lilla världen skulle leda till.
Han opponerar bl a mot de
förändringar som föreslås inom
arbetsrätt och arbetsmarknad. l
fråga om kommunal verksamhet
längtar han tillbaka till 1600-
talets sockenstämma.
Anders Björnsson är vetenskaplig medarbetare i Sveriges
Radio.
D
et går en vålnad genom det moderata programförslaget Friheten.
Den skrivs alltid i bestämd form
och den har alltid ett ”värde i sig”. Den är
”rätten att söka lyckan.efter eget huvud”
(s 9). Någonstans på färden möter den en
annan vålnad: Den lilla världen. Också
den har ett ”värde i sig”. ”I den lilla världen är ingen utbytbar” (s 10), heter det.
Där råder kärlek, vänskap, omtanke.
Ingen har någonsin sett denna frihet
och ingen har vistats i den lilla världen. De
är båda utopier, föreställda verkligheter.
Det är rimligt att programskrivare ägnar
sig åt utopier, jag vet inte vad de annars
skulle göra. Men drömmen som de uppslukas av måste hänga ihop, vara konsistent, för att kunna uttydas.
Med ”Allsidighetens samhälle” är det
inte på det viset. De båda vålnaderna
möts men fortsätter åt olika håll. Drömmen går isär.
Vad jag påstår är inte att det nu framlagda programförslaget skulle vara galet
till alla delar – vissa tycker jag t o m
mycket bra om1
– men i det samhälle,
som vi får lov att tänka oss som en följd av
den grandiosa utopin, skulle jag inte vilja
vistas. Jag är rädd att jag mycket snart
skulle bli schizofren.
Hur är det då med friheten? Den beskrivs som ett tillstånd, snarare än som en
process. Så har jag svårt att se det. Låt oss
ta ”avtalsfriheten” som sägs vara en förutsättning för marknadsekonomi (s 35).
Tänk efter, vad är ett avtal mellan exempelvis producent och konsument? I första
hand en begränsning av friheten – både
för dem som har ingått den ”frivilliga
överenskommelsen” (det ska finnas ”goda
möjligheter till skadestånd vid avtalsbrott”) och för dem som utestängs från att
;

;-

~
~i’
l
il
l
l
82
operera på en sålunda stängd marknad.
Avtalet inskränker den individuella handlingsfriheten och det kan mycket väl hända att ju färre regler som omgärdar friheten att ingå och frångå ingångna avtal
desto mera ökar tvånget att ansluta sig till
en lösning som man inte kan påverka. Fri
konkurrens antas vanligen förutsätta
många köpare och många säljare. Oftast
finns där bara en köpare och en säljare
som levererar på beställning. Avtalet är en
klassisk form av konkurrensbegränsning.
Den framväxande kapitalismen var alltid
för ”avtalsfrihet” men mot fria- öppnamarknader.2 Befrielsen ur skråtvånget avskaffade hantverkarens frihet i arbetet.
Institutionell frihet kan alltså göra den reella friheten illusorisk.
Fria universitet
Ett annat exempel. ”Den akademiska friheten kräver att universitet och högskolor
utvecklar en friare ställning gentemot staten.” (s 88) Är det så säkert? Akademisk
frihet har av hävd ansetts vara en Lehrund Lernfreiheit. Den utvecklades vid det
tyska universitetet i hägn av en stark stat,
en skyddande furstes hand. Läro- och
forskningsfriheten var såväl ett utflöde av
den offentliga makten som utrustad med
garantier av denna samma makt, mot
övergrepp i tjänsten, mot externa hänsyn.3
Både Hegel och Ranke, misstänkta revolutionärer, tillsattes som professorer av
den preussiske kungen, trots det konservativa Berlin-konsistoriets politiska motstånd. Här gavs appell! Sådana offentligt
givna garantier har vi svårt att föreställa
oss i ett system där ”privata universitet
och högskolor” ska ”i allt väsentligt …
själva få formulera inträdeskrav, krav på
studieresultat samt organisera studiegången” (s 88), och dessutom, kan vi anta,
i än högre grad än vad som har aviserats i
promemorior från utbildningsansvariga
hos den nuvarande regeringen svara för
extern forskningsfinansiering liksom för
tillsättning av alla högre forskartjänster
inom det egna lärosätet. Vilka effektivitets- och opportunitetskrav kommer inte
att aktualiseras genom sådan marknadsstyrning! Ökad institutionell frihet samFör att människor ska kunna vara
fria fårfriheten inte vara för stor och
mäktig. Absolut frihet är total despoti.
manfaller inte självklart med det fria sanningssökandet. Systemautonomi och individuell autonomi samvarierar långtifrån
alltid.
Man kan vända på steken och påstå att
för att människor ska kunna vara fria får
Friheten inte vara för stor och mäktig.
Absolut frihet är total despoti.
Sådan despoti kan självfallet utövas i
olika organisationsformer; den är inte
bunden till statens styrelse, lika litet som
till brukspatronens kontor. Furstestaten,
med sin konkurrens mellan adelsfraktioner, var inte immun mot den; nationalstaten ej heller, sin massbas till trots. Kampen om begränsad styrelse har varit ett
permanent och signifikativt ffislag i den
moderna och tidigt-moderna epokens politiska kulturer. Reglerad maktutövning
har vanligen krävt en skriven författning
-det var också huvudkravet i 1800-talets
konstitutionalism och republikanism. Ty i
den tvingande regeln ligger garantin att
medborgaren ska vara fri och inte staten.

Det är därför naturligt att kampen mot
despotin i förvaltningen, i företaget, i den
egna organisationen skulle ta statskonstitutionalismen till utgångspunkt. Lagtexten, föreningsstadgan, kollektivavtalet
bygger alla på motståndet mot den enskildes självsvåld, också det en form av frihet
givetvis, och på principer om säkerhet och
förutsägbarhet i samhällslivet och rättstillämpningen . Därmed har man uppnått
en civilisatorisk vinst som inte utan vidare
kan säljas ut. Men jag är inte säker på att
det inte är just det som sker i ”Allsidighetens samhälle”.
Låt oss nu testa den moderata frihetsuppfattningen på ett par andra politikområden!
Arbetsrätten
”Flexibilitet” är honnörsord för en rad
förändringar som föreslås inom arbetsrätt
och arbetsmarknad. Utgångspunkten är
att något makt- och ojämlikhetsproblem
inte föreligger: ”Föreställningen att det
skulle föreligga ett grundläggande och
egentligt konfliktförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan kapital och arbete, och att detta endast kan
upphävas temporärt genom att avtal ingås, är en marxistisk kvarleva som bortser
från den verklighet där välstånd skapas
genom arbete och företagande i förening.”
(s 48) I den mån konflikter uppstår måste
de, såvitt jag förstår, vara uttryck för rena
förvillelsen, en tankegång som ligger oroväckande nära den bisarra konceptionen
om ”falskt medvetande” inom marxistisk
filosofi. Att de likväl uppstår räknar programskrivarna helt realistiskt med, liksom
att de måste stävjas strängeligen. Vilda
strejker ska sålunda kunna ”medföra
83
kännbara skadestånd och kunna leda till
avskedanden” (s 48), avtal ”innehålla
pliktklausuler” som omöjliggör för ”små
nyckelgrupper” att ”lamslå hela samhällssektorer” (s 49), minoriteter inom en
fackförening genomdriva medlemsomröstning om stridsåtgärder (s 48), vilket
rimmar illa med vedertagna ideer om föreningsfrihet. Här ser vi alltså på nytt hur
de olika friheterna kolliderar. På det
abstrakta planet blir sammanstötningar
av det här slaget svåra att förstå. Betraktar
vi arbetsmarknaden som en serie inte
blott funktionella utan också maktrelationer inser vi att friheterna bärs upp av
intressen. Politiken under 1900-talet har
gått ut på att balansera dem genom ett
system av motvikter; sambandet med den
parlamentariska dualismen är tydligt. Nu
upphävs balansen; den fackliga sidan tappar resurser; anständigtvis borde programmet erkänna att det är precis vad
som eftersträvas. Ökad arbetsgivarfrihet
bör rimligen leda till att konfliktnivån i
samhället höjs. strejken och konflikten
kan, tvärtemot vad programskrivarna
tänker sig, bli alltmer ”tidsenliga” förhandlingsmetoder. Är det en önskvärd utveckling?
Har kommunerna spelat ut sin roll?
Inom de kommunala verksamheterna har
den s k valfrihetsrevolutionen redan burit
frukt. Den är i och för sig inget moderat
påfund. Redan under ett socialdemokratiskt statsråd, den olycklige Bo Holmberg,
inleddes övergången från ”myndighetskultur till servicekultur” inom den kommunala förvaltningen. Den kan väsentligen ses som ett svar på offentliganställdas intresse av mindre detaljregler i tjän- 84
steutövningen. Medborgaren reduceras
till kund och klient, beställare och mottagare av kommunala tjänster, i stället för
principal, huvudman.4
I ”Allsidighetens
samhälle” går man längre och medger öppet att kommunerna har spelat ut sin roll
som demokratiska gemenskaper. De ska
koncentrera sig på ett mindre antal ”kärnuppgifter” (s 28), som regleras i lag. Dit
hör fysisk planering, infrastruktur, sociala
frågor. Allt annat, ”det andra kan göra
bättre eller lika bra skall inte kommunen
göra i egen regi”. Det finns, tycker jag, en
bristande förståelse för vilka demokratiska förluster som görs genom denna avvecklingsiver. Omdömet påverkas inte av
det sympatiska förslaget att minska kommunstorlekarna och göra ”besluten direkt
relevanta för alla kommuninvånare” (s
29). Om man nämligen har tagit bort
mycket av det som är ”relevant” från medborgerligt inflytande och privatiserat stora delar av kommunernas fögderi, blir de
små kommuniteternas beslutsmakt tämligen urholkad. Det historiskt intressanta i
denna process är att samma politiska parti som en gång la kommunerna under statligt förmynderi, sekelskiftets industri- och
ämbetsmannahöger, i en andra omgång
nu säljer ut kommunernas befogenheter
till en ansvarslös marknad. Detta är emellertid inte den enda tänkbara formen för
”privatisering”: för hundra år sedan uppfattades kommunerna, också i den boströmianska statsfilosofin, som privata
samhällen, inte offentliga. ”Grunden för
kommunen var att alla invånare i ett avgränsat område hade ett visst mått av ansvar för alla andra”, skriver historikern
Jan Lindegren.5 Vi ser framför oss 1600-
talets sockenstämma: det låter för mig rätt
mycket som en framtidsstrategi.
Varning för den lilla världen
Därmed är vi på paradoxal väg framme
vid den andra vålnaden, som jag kommer
att fatta mig kort om. Kommunen, uppfattad som civilsamhälle, har alla de principiella kännetecken som sägs utmärka den
”lilla världen”. Där råder ”en kultur av
ömsesidigt ansvarstagande”, antingen det
nu är ifamiljen, företaget eller församlingen (s 10). Individen ”får uppbära ansvar
och förtroende”, heter det i en skrivning
som framhäver idyllen och väjer för.
komplikationerna. Men här finns också
Den lilla världen ger skydd, men
den kräver uppslutningför att skyddet ska utgå.
en stark tvångsmässighet, social mer än
formell; programskrivarna tillstår, liksom
i förbigående, att den lilla världen kan
kännas ”trång och fjättrande”.
Detta är nog ett kraftigt understatement. Den lilla världen ger skydd, men
den kräver uppslutning för att skyddet ska
utgå; sker uppslutningen inte på frivillig
väg, kommer den starkare att fordra underkastelse av dig. Fadern, patronus, är
den som i sista hand bestämmer. Du har
mycket litet att sätta emot eftersom du i
princip föds in i gemenskapen. Du är ”inte
utbytbar” (ovan!). Din enda option är total exit- genom rymning eller självmord.
Din frihet att utgå är i praktiken obefintlig
eller helt ringa. Man kan säga att den socialdemokratiska statens välfärdsinrättningar – dess opersonliga, regelstyrda
omsorgsbyråkrati – var ett heroiskt och
historiskt betingat försök att om inte upphäva så i vart fall mildra de privata tvångens kränkningar av individen. De som har
skrivit ”Allsidighetens samhälle” å andra
sidan tycks mig hysa liten förståelse för
hur ett riktigt gement och våldsverkande
och supigt och incestuöst och neurosframkallande familjehelvete kan fungera;
hur svår den psykiska och fysiska misären
kan vara i en alldeles vanlig mamma-pappa-barn-konstellation; hur personlighetsdestruerande ett tyranni in på bara kroppen kan te sig för den utsatte. Empati för
svaghet är inget framträdande drag i den
moderata utopin. Psykologiskt tror jag
saken är lätt att förklara: bara den som
Jag är övertygad om att marknadskrafterna långt mer än de offentliga
systemen har bidragit till att erodera
de traditionella tillhörigheterna.
vunnit ”ekonomiskt oberoende” (s 11) har
några möjligheter att på en gång motstå
den lilla världens förtrycksmekanismer
och samtidigt hänge sig åt ”medmänskligt
engagemang och ansvarstagande” i större
skala. Jag misstänker att programmets
målgrupper redan har erövrat den positionen. De kan sörja den skröpliga välfärdsstatens undergång med ett flatgarv.
Civilsamhälle contra marknad
Hur äkta sedan bekännelsen till de ”solidariska” gemenskaperna (s 16) är hos
framgångsmänniskorna bör väl också
kunna diskuteras. I programförslaget
framtonar ingen motsättning mellan civilsamhälle och marknad, desto starkare
framhävs den mellan ”politikens hierarkiska maktutövning” och ”de många sektorer som präglas av personliga nätverk
och informella relationer” (s 15). Jag är
85
övertygad om att marknadskrafterna
långt mer än de offentliga systemen har
bidragit till ett erodera de traditionella
tillhörigheterna och att det är en process
som har pågått ända sedan kapitalistiska
produktionsförhållanden fick fotfäste i
ekonomin, med särskild kraft dock under
efterkrigstiden och kommersialismens intrång i varje hörn av privatlivet.
Det är inte heller den lilla världens värden som triumferar i dagens Östeuropa,
utan en rå och rovgirig och allt annat än
mot traditionerna hänsynsfull skojarkapitalism. Snarare är det storsamhället som
har befriats. Herregud, Dickens skulle ha
skrivit fabulösa romaner om nyrikedomspatrasket! Inte för att jag vill likna den
moderata programgruppen med dessa
systemskiftets profitörer, men definitionen på välstånd är i båda fallen densamma. Den tar uteslutande sikte på materiell
rikedom. Antingen det gäller Öresundsbro eller utbildningsinsatser mäts de en~
dast efter sin inverkan på den ekonomiska
aktiviteten, inte efter sin samhälleliga totaleffekt. Allt har ett pris, alla mänskliga
relationer kan ges varuform. Också solidariteten med våra närmaste. För att stärka ”utvecklingskraften och förnyelseförmågan i den svenska ekonomin” kan ”den
billiga produktionen ivåra baltiska grannstater bli en tillgång för Sverige” (s 40). Så
frestande att vara skyddsmakt och små-
statsimperialist i en restaurationsfas.
Konstitutionalism snarare än
demokratism
En sista kommentar. Demokrati är en glosa som ges en avgränsad innebörd i ”Allsidighetens samhälle”: det är alltid fråga
om statsformen, aldrig om ett livsinnehåll.
——————–…………….
l.
l
)
l
86
”Humanismens och frihetens ideal skall
prägla svensk utrikespolitik” (s 99), inte
demokratins. ”Skolan skall aktivt främja
värden som hänsyn, ansvar och självständighet” (s 85), demokratisk fostran kommer inte på tal. Det är möjligt att denna
restriktiva användning av demokratin (så
var det ju inte med friheten!) är en alldeles
oavsiktlig reflex av tidsandan. Dessutom:
varför orda om sådant som alla tar för givet? Nå, naturligtvis är också demokratin
som statsform en process som riskerar att
avbrytas om socialiseringen till den inte
fungerar, och familjen är i det sammanhanget en mycket dålig socialisationsform
eftersom den per definition är icke-demokratisk. En annan tolkning av restriktiviteten kunde vara att det demokratiska
systemet som sådant uppfattas som alltför
suveränt, allomfattande, offinipotent och
att därför värderingar och rättigheter,
som inskränker den demokratiska statens
handlande, anses viktigare att framhålla i
det nutida samhället. Konstitutionalism
snarare än demokratism karakteriserar
de statsrättsliga funderingarna i det moderata manifestet.
Om det rör sig om ytterligare en vålnad
– från det 1800-tal som föregår massans
tidsålder- ska jag avstå från att ha någon
mening om. Fast nog darrar jag litet.
Noter
l. Trots det kommer jag i det följande att vara
i huvudsak kritisk; men så har jag tolkat
min uppgift. Ska jag peka på starka avsnitt
vill jag nämna skrivningarna om Europapolitiken. Där sägs mycket klart att EG ”behåller sin karaktär av samarbetsorganisation för suveräna stater (s 22), dvs förblir
ett statsförbund. Men såväl den nuvarande
trenden inom EG som den svenska regeringens strävan har ju varit att fördjupa
samarbetet till en union, och redan i dag
stiftas europeiska lagar som får automatisk
giltighet i nationalstaterna. Detta federativa
element får ingen helhjärtad uppslutning i
programförslaget, som i detta stycke närmast är thatcheristiskt.
2. Klas Amark, ”Styrsystem och maktresurser”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens
historia51-52 (1992).
3. Se Thorsten Nybom, ”Forskning och politik. Om det kvalificerade kunskapssökaodets konstitutionella förutsättningar och
framtid”. Nytt Norsk Tidsskrift 2/ 93.
4. Jag diskuterar detta paradigmskifte i
”Månglare i lag och rätt. Om förhandlingssamhället som sätter politiken ur spel”.
Clarte 3/ 85.
5. ”Vad är en kommun?” i Blåsningen eller
Nedskärningarna i Uppsala kommun, utgiven av Föreningens Uppsala Framtid ekonomigrupp (u å).