Anders Björnsson, Den tyska frihetens försvarare


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

utan var med om att fatta beslut om
IB:s åsiktsregistrering. Men dock återigen: tillsamman med militären.
Kokk konstaterar vidare att Tage
Erlander under lång tid, från 1939
och framåt, var den som ytterst bar
ansvaret för säkerhetstjänsten. Han
var under hela sin statsministertid
väl förtrogen med IB och dess arbete. Det är emellertid Sven Andersson, med i den socialdemokratiska
ledningen sedan sin tid som partisekreterare (1945-1948), som framställes som den store pådrivaren i
jakten på de svenska kommunisterna. Energiskt, kraftfullt och engagerat, säger författaren. Som försvarsminister under praktiskt taget hela
!B-perioden (åren 1957 till 1973)
blir han i Enn Kokks beskrivning !Bdramats nyckelperson.
Författaren redovisar i detalj socialdemokraternas kartläggning av kommunisterna, vilken började på 1920-
talet, fortsatte under andra världskriget
och de tidiga efterkrigsåren samt från
och med mitten av 1950-talet leddes
direkt in i IB. Det socialdemokratiska
partiets och fackföreningsrörelsens
ombudsmän som svarade för den
lokala kommunis~akten återfanns efter
hand som !B-anställda.
Den outtalade slutsatsen blir:
åsiktsregistreringen fortsatte i statlig regi och med frikostiga anslag i
försvarsmaktens hägn samt med en
ordentlig hemligstämpel.
Enn Kokk redovisar också en
nyhet. Åsiktsregistreringen fortsatte
åren efter FIB:s avslöjanden 1973. Stig
Synnergren var då ÖB och därmed
formellt ansvarig för IB:s verksamhet.
När Kokk i sin intervju med Synnergren ställer en fråga om denne hade
förankrat detta sena skedes åsiktsregistrering hos försvarsministern, det
vill säga egentligen ytterst en fråga
om ansvarsfördelningen, hänvisar
Synnergren till hemligstämpeln och
att sådana frågor ”gjordes upp i förtroende och mellan fyra ögon.”
Trots bokens stora omfång lägger
läsaren den ifrån sig utan att ha fått
svar på ett antal frågor. Det finns
bland annat personer som var med
när besluten om IB fattades som inte
har intervjuats. säkerhetstjänstkommissionen kommer säkert att reparera den bristen. Det saknas också en
mera ingående analys av den excepPOLITISKT PORTRÄTT
Den tysl<a frihetens försvarare
Av Anders Björnsson
R 1945 bestämde sig
Gerd Bucerius (1906-
1995) för att inte bli
socialdemokrat. Valet
var lätt, men det kan
inte ha varit självklart. Som ung och
lovande jurist i Weimartyskland
hade Bucerius tillhört ett borgerligt
republikanskt parti, men 1938 hade
han drivits i engelsk exil tillsammans
med sin judiska hustru. Socialdemokraterna å sin sida var det enda
demokratiska parti som överlevt
Hitlertiden; dess ledare, Kurt Schumacher, blev svårt torterad av nazisterna, de kadrer som kom undan
valde väst och inte öst för sin landsflykt. Efter nazismens fall uppstod
en rad nya partier och rörelser som
brast i såväl tradition som legitimitet: för dem gällde det att vinna
accept både hos breda – och bittra –
väljarskaror och hos de många gånger bryska ockupationsmakterna. Den
gamla regimens män gav inte godvilligt upp, de hade ingen önskan om
tionella ställning och det förtroende
Birger Elmer åtnjöt i den socialdemokratiska ledningen: hans direktkontakter med Tage Erlander, med
OlofPalme och hans ställning att vid
sidan av ÖB och försvarsstabschefen
få rapportera direkt till försvarsministern. Därom talar försvarsministerns besöksdagbok sitt tydliga språk.
Läsaren kan inte undgå att innan
boken läggs undan än en gång fundera
över socialdemokraternas motiv bakom
denna vitbok. Har det socialdemokratiska partiet velat skaffa sig ett tolkningsföreträde – åtminstone tidsmässigt? Kommissionens rapport kommer
tidigast kring årsskiftet 2001/2002.
John Magnus Lindberg är fil
kand och civilekonom och var byrådirektör
vid Försvarsstaben 1955-1957. Han var först
vd och sedan styrelseordförande för Svensk
Tidskrift 1964-1991.
BOKFAKTA
Författare: Enn Kokk
Titel: VITBOK- Militärens hemliga
nätverk i arbetarrörelsen
Förlag: Hjalmarson & Högberg,
2001
att hamna i läger. Av SPD krävdes
varken prövning eller skolning.
Så när Schumacher bad Bucerius,
ännu partilös, besöka honom i Hannover strax efter kriget, var det för att
inleda diskussioner om ett samarbete.
Den senare hade fått hand om avnazifieringen av pressen i Hamburg och
valts till Eausenator med ansvar för
gatuplanering och uppröjningsarbete i
ruinstaden. Han var, till skillnad från
Schumacher, invaliden, en Zukunftsmann, och han behövde ett parti, men
inte att bekänna sig till utan att använda sig av- partiet som redskap alltså,
inte som ett samfund av troende eller
ens nödvändigtvis av likasinnade.
Men mötet med SPD-ordföranden blir för Bucerius en första rangens besvikelse. Dr Schumacher har
lärdomarna från tiden efter första
lSvensk Tidskrift j2oo1, nr 41 m
lo….
(])
…::.:::
u
😮
C(l
världskriget i gott minne. Socialdemokratin hade då framstått som ett
otyskt och opatriotiskt parti, med
dolken i näven höjd mot den högsta
krigsledningen. Så får det inte bli
igen! Sebumaeher går till häftigt
angrepp mot ockupationsmakterna
ur ett rent nationellt perspektiv.
”Denna gång”, säger han under samtalet, ”kommer det socialdemokratiska partiet inte att överträffas av
någon annan i fråga om nationellt
sinnelag.” Men var inte nationalismen Tysklands olycka?
Bucerius, som liberal, har också
svårt att svälja kravet på ”konsekvent
centralförvaltning” av ekonomin,
och då ska man ha klart för sig att
också öppet borgerliga grupperingBucerius und seine Zeit. Titeln är
fyndig så det förslår. I början av 1946
fick Bucerius, samman med andra,
licens på utgivning av en politiskt
oberoende veckotidning, Die Zeit.
Tre år senare förvärvade han aktiemajoriteten i det förlag som utgav
månandsmagasinet Stern. Stripporna
i Stern finansierade under lång tid
den seriösa diskussionen i Die Zeit,
båda bladen Hamburgbaserade.
Men det var med den senare som
Bucerius skapade sig ryktet som en
ledande förlagsman i Förbundsrepubliken, distanserad endast av
Axel Springer – och nu talar vi om
upplagor, inte om inflytande på den
politiska processen eller på landets
intellektuella klimat, där Bucerius
var den suveräne strategen,
stripporna i Stern finansierade
en genial koalitionsbyggare.
På 1960-talet knöt han
Marion Dönhoff, pommersk högadelsdam i kretsarna kring 20-juli-sammansvärjningen, till Die
Zeit som politisk redaktör;
under lång tid den seriösa
diskussionen i Die Zeit.
ar i efterkrigstidens Tyskland, bortsett från storkapitalets FDP, exempelvis bondepartierna och den samlingsrörelse som blev CDU/CSU, var
beredda att gå mycket långt när det
gäller nationalisering av basindustrier
och statlig planering av ekonomin.
Ludwig Erhard, det tyska undrets
fader, hade på 1920- och 30-talet
företrätt en närmast kameralistisk
doktrin. Soziale Marktwirtschaft blev
också motsatsen till chockterapi, men
det sociala behöver inte bestå i ransonering och detaljreglering. Erhard
vågade, till skillnad från många partikamrater, vara liberal, men han
lämnade aldrig den sociala freden ur
sikte. Och Bucerius skulle, som politiker och tidningsman, ge honom
större erkänsla än de flesta.
SLÖT SIG TILL ADENAUER
Erkänsla i stora mått är också vad
Gerd Bucerius själv får i Ralph
Dahrendorfs flyhänt skrivna biografi Liberal und unabhängig. Gerd
EJlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
hon avancerade sedermera till utgivare, från 1983 i sällskap med förre
förbundskanslern Helmut Schmidt,
högersocialdemokrat från Hamburg.
Själv valde Bucerius CDU som sitt
parti (fast 1969 gav han sin röst åt
Willy Brandt, alternativet var en exnazist, Kurt-Georg Kiesinger), åren
1949-63 med säte i förbundsdagen.
Där var han, bland annat, en
blixtrande talare, infallsrik, energisk
och explosiv. Han hade länge hastighetsrekordet: 480 stavelser per
minut mot 456 för Heinrich von
Brentano med Franz Josef Strauss
inte långt efter. Sådant leder inte alltid till popularitet, ibland leder det
till isolering, och föralldel, Bucerius
varken fick eller fikade efter ett
ämbete. Han var en medborgare som
gjorde sin plikt, ingen partiman som
sökte sin lycka. Mot slutet av sin parlamentariska sejour hånades han
öppet i förbundsdagsgruppen av sin
kansler, Konrad Adenauer. Bucerius
fann Adenauer självsvåldig, rentav
ickekonstitutionelL Båda visste att
de var varandras fiender, från att
från början ha fallit i armarna på
varandra.
Adenauer slöt sig Bucerius till
både av tvång och av övertygelse.
Bucerius hade helst sett ett stort liberalt block i det nya Tyskland, men
när FDP vände ryggen åt alla försök
till samgående, föredrog Bucerius,
både som nordtysk och som företagare egentligen en FDP-man, det
större partiet. Adenauer var katolik
från Köln, en gång kurfurstesäte,
med stark koppling till en riksenhet
som gått förlorad, Bucerius protestant från det industriella Essen och
senare från en självmedveten hamnstad med ocean orientering, mer
engelsk än tysk, men hårdare drabbad än de flesta andra tyska städer
av det allierade bombflyget. Det som
fängslade hos Adenauer, å andra
sidan, var dennes konsekventa bindning till väst, hans Antipreussentum,
och tidiga beslutsamhet att skapa
enhet mellan forna fiender. Detta var
– så såg Bucerius det – realpolitik
och moralpolitik. ”Europa” stod på
dagordningen från första stund,
också när nederlaget ännu smärtade
och Tysklands statliga framtid var ett
öppet kort. ”Ett Europas Förenta
Stater under Englands ledning måste
komma”, så erinrar sig en samtida till
Bucerius Adenauers vision. Bucerius
själv skulle kanske ha tryckt på
försoningen med Frankrike som ett
viktigare motiv. Framförallt i den
tyska frågan fann Adenauer och
Bucerius, de sedermera antagonisterna, varandra.
STALINS BUD
Den så kallade Stalinnoten från mars
1952 förespråkade fyrmaktsförhandlingar gällande ett neutraliserat
Tysklands återförening. I sin avvisande hållning befann sig Bucerius
praktiskt taget ensam, till och med i
CDU/CSU:s förbundsdagsgrupp.
Adenauer hade förhandlat med de
västallierade om statlig suveränitet
för förbundsrepubliken, inklusive
anslutning till en västlig försvarsgemenskap-skulle nu Sovjetunionen
lyckas i sin splittringstaktik? Bucerius ställer sig här helt på Adenauers
sida. Ett enande kunde inte ske på
Stalins villkor. Om Tyskland demilitariserades, skulle Sovjetunionen
omedelbart flytta fram sina positioner i Europa. Dahrendorf, före detta
statssekreterare i västtyska utrikesministeriet och före detta ED-kommissionär, numera medlem i brittiska överhuset, noterar stillsamt, att
detta ställningstagande stötte på
betydande motstånd från nationalliberalt håll inom alla partier, inklusive åtskilliga Zeit-medarbetare. Varför skulle särskilt demokrater acceptera att Tyskland blev en parianation,
utan möjlighet att ta sitt öde i egna
händer?
Men alla ting hava sin stund, som
det står hos Jesu Syrak. Gerd Bucerius viktiga insatser som politiker
inträffar just i det skede då det förnedrade Tyskland behöver bygga upp
goda institutioner. Och det är egentligen den nationalliberala positionen,
från Vormärz, tiden före 1848: Freiheit geht vor Einheit. De konservativas var den motsatta. Bucerius hör
till dem som väljs in i det ekonomiska rådet i Frankfurt, ett slags surrogatparlament, utsett av lantdagarna,
som verkar under åren 1948-49, hundra år efter det ”riktiga” Frankfurtparlamentet. Där förs diskussioner
om valutapolitiken, om det ekonomiska systemet, om författningen.
Under dessa förhandlingar definierar sig SPD som ett parti i opposition och parlamentarismen slår igenom. Så följer steg på steg, det vill
säga reaktionen infinner sig ej, till
skillnad från 1849. 40 år senare är
läget igen ett annat. Då inträffar det
egendomliga att grevinnan Dönhoff
och Theo Sommer, de båda ledande
politiska skribenterna i Die Zeit,
våren 1989, månader före murens
fall, varnar för villfarelsen om ett
enat Tyskland – en tanke ”passerad
av historien”, skriver de. Och de gör
det utifrån en liberal position, men
utan att inse att friheten, rättsstaten
har realiserats och att förtrycket håller på att bryta samman och utmanas av nya institutioner. Bucerius,
pigg åldring, polemiserar mot denna
antinationella hållning, i sin egen tidning. Och ingenting händer, man för
ett civiliserat samtal, annat än att det
oväntade inträffar, nämligen att den
avvikande uppfattningen åter segrar.
Einheit nach Freiheit – var det
inte det allt handlade om?
Anders Björnsson (anders.bjornsson
@dagensforskning.se) är historiker och
publicist, från hösten 2001chefredaktör för
tidningen Dagens Forskning.
BOKFAKTA
Författare: Ralph Dahrendorf
Titel: Liberal und unabhängig.
Gerd Bucerius und seine Zeit
Förlag: Verlag C H Beck 2000
Svensk Tidskrift Tror du att ideer
spelar roll?Har du missat något nummer
av Svensk Tidskrift?
Vi har en begränsad upplaga av de tre senaste
årens utgivning (förutom nummer 4/1997) som
vi säljer billigt.
För enstaka nummer betalar du 20 kronor.
Vill du köpa utgivningen för ett helt år tar vi
100 kronor, och för två år 150 kronor. För 70
kronor tår du också en inbindningspärm.
Skriv, ring eller taxa in din beställning. Adress och
telefonnummer finns i tidskriftens innehålssförteckning. Det går naturligtvis också bra att skicka
e-post till prenumeration@svensktidskrift.se.
Journalistik som inte dör
Då är det säkrast att du börjar prenumerera på
Svensk Tidskrift.
Vi ger dig inblick i samhällets idedebatt, en kvalificerad samtidsanalys och politisk journalistik.
Vår ide är enkel. Vi tror att människan spelar roll!
Vår åsikt är enklare. Vi tror på ett friare och
civilare Sverige!
S kT.d k”fl Prenumeration: 345 kr.
Vens l S rl Studentpris: 100 kr.
Tidskriften utkommer med sex nummer årligen.
Sätt in pengarna på post- eller bankgiro med namn
och adress på talongen. Eller skicka ett e-post till:
prenumeration@svensktidskrift.se.
Postgiro: 72744-6. Bankgiro: 575-7620.
OJ
o:
C”)
A’
ro…..
lSvensk Tidskrift j2oo1,nr 41 m