Amanda Wollstad: Samtidens olidliga förnumstighet

Den svenska medicinhistorien innehåller en lång rad mörka kapitel, så långt är alla överens. Det lilla landet i norr var tidigt ute med att väga och mäta, kartlägga och experimentera, och i vetenskapens namn har fruktansvärda övergrepp begåtts både inom landets gränser och långt utanför, hos de vår rasbiologiska forskning inspirerade.

En del av de resultat som har fåtts fram har kunnat användas i fortsatt forskning, under humanare omständigheter. Mycket var ren pseudovetenskap. Hur vi ska hantera detta vårt arv är en öppen fråga. Vad gör man med uppgifter som framkom under fruktansvärda omständigheter? Vad gör vi med det som är värdelöst, men orsakade så mycket lidande? Hur ska institutionerna som hyste forskningen hantera sitt ansvar? Och hur talar vi om de som låg bakom?

Den senaste frågan vill en arbetsgrupp på Karolinska Institutet besvara ”inte alls”. Inte bara det, de vill över huvud taget inte tala om någon historia. I sin utredning om hur man ska hantera tre specifikt utpekade forskare med tvivelaktiga idéer – och i ett fall rena nazistövertygelser – har man nämligen kommit fram till att det enklaste vore att plocka bort alla personnamn, porträtt och statyer på hela campus. Oavsett ålder eller anledning till hågkomsten.

De riskerar uppfattas som ”hyllningar”, resonerar arbetsgruppen. Någon kan få intrycket av att KI ”är särskilt stolta över eller önskas associeras med” rasbiologer och nazistsympatisörer som de tre utpekade historiska forskarna.

Som om vuxna människor inte skulle begripa att ett tvåhundra år gammalt porträtt inte är en okritisk hyllning av motivets hela livsgärning. Som om tänkande medborgare inte skulle klara av att på egen hand tolka skeenden utifrån deras historiska kontext.

Det är ett infantilt resonemang, som också stött på hårt motstånd på institutet.  ”Förslaget tangerar orwellianskt nyspråk”, skriver Medicinska föreningen i sitt remissvar.

Karolinska Institutets arbetsgrupp är långt ifrån ett isolerat fall. Även exempelvis Carl von Linné har utpekats som klandervärd med moderna sensibiliteter mätt, och ovärdig att avbildas i offentligheten.

I Sverige är det – än så länge – ett marginalfenomen. Diskussionen är, som så mycket annat, direktimporterad från USA, där den förs i en delvis annan kontext. Men Sverige är inte USA. Vi har inga regementen uppkallade efter generaler på den förlorande sidan i ett inbördeskrig, firar inga helger till minne av ”upptäckandet” av land som redan tillhörde någon annan och har få statyer över människor som decimerade ursprungsbefolkningen.

Det innebär inte att vi inte har en lång och gedigen katalog över historiska personer som begått fruktansvärda övergrepp, men låt oss tvätta vår smutsiga byk på egna premisser.  

Visst finns det monument som bör ifrågasättas, tavlor som kanske borde ges mer undangömda platser och namn som borde bytas. Världen utvecklas, människosynen med den och vissa ställningstaganden och övergrepp är så grova att det inte längre är försvarbart att ge upphovsmännen den uppmärksamhet som offentlig åminnelse ger.

Men frågan är komplex, och måste få vara det. Diskussionen, med alla dess nyanser och konsekvenser, måste ske i varje enskilt fall.

Att rensa ut nazister ur det offentliga rummet är en sak. Att för säkerhets skull rensa ut alla som passerade universiteten innan intersektionell analys blev ett begrepp eftersom de kan ha hyst problematiska åsikter är en annan.

Framförallt måste vår generation släppa på sin olidliga självgodhet, som vi tror ger oss rätten att döma alla de som kom före utifrån våra egna högt upplysta ideal. Och vad värre är: frånta de som kommer efter oss rätten att själv skapa sig en uppfattning och lära av sin historia.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift