Amanda Wollstad: Kan UD hantera Sveriges James Bond?

I veckan presenterades lagrådsremissen inför inrättandet av den nya myndigheten Sveriges utrikes underrättelsetjänst, Und, under Utrikesdepartementet.

Att man vill ha en egen underrättelsemyndighet som fokuserar på civila frågor kan absolut vara rimligt, UD behöver naturligtvis beslutsunderlag av alla möjliga slag inför möten och förhandlingar. Det är inte heller omöjligt att MUST med begränsade resurser och ställda inför en lång rad synnerligen akuta uppgifter inte alltid har varit så lyhörda inför Utrikesdepartementets önskemål som UD hade önskat – om än kanske av goda skäl.

Men sedan är logiken svårare att följa. För varför innebär det att den på det stora hela mycket välfungerande militära underrättelsetjänsten ska slås sönder, nödvändiga funktioner flyttas över och försvarsbudgeten skäras ner? Varför tvinga igenom en pressande och omfattande omorganisering av svensk underrättelsetjänst under det värsta säkerhetspolitiska läget vi sett på decennier, i stället för att i lugn och ro smyga i gång en parallell verksamhet enligt de önskemål UD nu kan tänkas ha?

Det största frågetecknet rör kanske Kontoret för Särskild Inhämtning, det hemligaste av det hemliga och därmed till sin natur mycket svårt att diskutera offentligt. Verksamheten, styrd av en namnlös officer med en ospecificerad budget gömd under lager efter lager av byråkrati i MUSTs organisation, ägnar sig åt den sortens verksamheten och inhämtning som mycket få människor bör känna till.

Det är väldigt långt ifrån James Bonds glamourösa agentliv, verklighetens underrättelseverksamhet är oftast det. Ändå är det just här de hemliga agenterna finns, om man nu vill spinna vidare på regeringens insisterande om att det inte handlar om ett svenskt CIA, utan ett svensk MI6, vilket förstås låter mycket bättre i svenska öron.  

Det är ändå svårt att se varför verksamheten nu ska brytas ur den militära underrättelsetjänst man alltid varit en självklar, grundläggande del av, som personalen är fostrad i, för att flyttas över till den nya myndigheten under UD.

Personalen arbetar under hemlig identitet, under hård press och behöver ha absolut förtroende för befälstrukturer och sina stödfunktioner. Uppdragen de utför kan antas vara sådant som i vart fall tidvis kan bli rejält obekvämt om de skulle nå offentlighetens ljus, och de flesta politiker har historiskt varit kloka nog att se till att ha ett antal lager av vad man ibland kallar deniability – förnekbarhet – mellan sin egen framtida karriär och den sortens verksamhet.

Det är en struktur som inte kommer vara helt lätt att omorganisera, inte minst med tanke på vad det personliga förtroendet betyder i en så utsatt verksamhet. I slutändan handlar det om personalens och deras familjer och anhörigas säkerhet, och att de måste kunna vara helt säkra på att organisationen runt om kring dem fungerar klanderfritt. Trots att de nu ska ingå i en helt ny myndighet med allt det innebär av ny personal, beslutsstrukturer, och så enkla saker som lokaler, skalskydd, hantering av personuppgifter, resor och boende.

Det är också en struktur som ligger den militära verkligheten väldigt nära, med sin realistiska inställning till risktagande och sin inövade vana att fatta mycket svåra beslut under hård press.

Det är en struktur som är absolut grundläggande för Sveriges möjligheter att inhämta nödvändig och synnerligen känslig underrättelse. Eventuella störningar riskerar att drabba Sveriges och våra allierades säkerhet hårt, när vi i det utsatta läge vi befinner oss i får sämre underlag att basera våra beslut på.

Därtill är det en funktion Försvarsmakten i vart fall till del rimligen kommer behöva återuppbygga i egen regi, i likhet med en rad andra förmågor som hotas ta ifrån en i samband med omorganisationen. Detta var en av Försvarsmaktens främsta invändningar i det tämligen skarpa remissvar som lämnades till den ursprungliga utredningen, och som har upprepats i flera remissyttranden sedan dess.

MUST behöver naturligtvis fortsätta förse Försvarsmakten med militär underrättelse och kommer därför behöva börja om från början med flera av de funktioner som nu försvinner, fast med kraftigt reducerad budget eftersom delar av den också flyttas över till UD – och därmed alltså ur den försvarsbudget som ska tryckas upp till 3,5 procent.

Man ska också ersätta den personal den nya myndigheten redan försöker locka över – om de nu låter sig lockas. Lojaliteten är stark, och behovet av kvalificerad underrättelsepersonal överstiger redan utbudet. Risken är att vi vid årsskiftet har tre eller fyra delvis bemannade underrättelsemyndigheter, som ingen förmår verka fullt ut.

Återuppbyggnaden kommer försvåras ytterligare av att man dessutom tar ifrån Försvarsmakten alla möjligheter att utfärda så kallade kvalificerade skyddsidentiteter, något som också flyttas över till nyanställda handläggare på den nya myndigheten.

När det på veckans presskonferens talas om att det inte kan uteslutas att vi i framtiden får ett ännu allvarliga läge och då kommer vara tacksamma för att vi genomförde reformen när vi gjorde är det tyvärr föga lugnande för den som är orolig att det ’ännu allvarligare läget’ kommer mitt under omorganisationen.

Ukraina anfaller ryska örlogsfartyg i Östersjön och Sverige har slagit till mot fem ryska skuggfartyg i svenska vatten – hittills. Kriget har redan nått Östersjön. Flera bedömare talar om ett ryskt ’window of opportunity’ fram till det amerikanska presidentvalet i slutet på 2028, och Polens premiärminister talar öppet om att Ryssland kan komma att attackera NATO inom några månader.

Att skylla på att MUST ska ha gjort en felbedömning gällande den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022 är att göra det lätt för sig.

För det första är det långt ifrån klarlagt vad det så kallade underrättelsemisslyckandet bestod i och i vilket led i beställningskedjan det felade – både anställda i myndigheterna och externa bedömare förstod ju mycket väl vartåt det barkade vintern 2021. I januari 2022 stod till och med en företrädare för en av underrättelsemyndigheterna, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)s forskningsledare Gudrun Persson, och talade i direktsändning i SVT om för hela svenska folket att ”ingen kan säga att vi inget visste”.

Svårigheterna tycks ha uppstått först i kretsarna kring den dåvarande utrikesministern Ann Linde. Vad som gick snett är knappast utrett, men till historien hör att i förarbetena till den rådande försvarsunderrättelselagen framgår det tydligt att de olika försvarsunderrättelsemyndigheterna ska lämna underrättelser och bedömningar – men att det är mottagaren som gör den slutliga analysen.

För det andra tycks de flesta av västvärldens beslutfattare kommit till samma slutsats, utan att se några behov av att reformera sina underrättelsetjänster i grunden.

För det tredje finns det ingenting som talar för att en ny struktur under UD med tydligare politiska uppdrag och ett fokus på underrättelsearbete i grupp skulle ha färre problem med politisering eller group think än den organisation som i åratal plikttroget har rapporterat om det ökade spionaget och fientlig verksamhet mot Sverige – utan att någon har velat lyssna.

Man kan också fråga sig varför utredningen aldrig tittade på om de påstådda missförhållanden den nya myndigheten nu ska råda bot på inte lika gärna, och till lägre kostnad, hade kunnat åtgärdas inom rådande strukturer.

Det finns naturligtvis andra länder med liknande upplägg som den regeringen nu vill driva igenom, men de har då haft det under lång tid och anpassat verksamheten därefter. Och menar man allvar med att det kommer bli lättare för den nya svenska underrättelsemyndigheter att tala med sina motsvarigheter i andra länder borde det ju också innebära att man kommer ha svårare att tala med de många fler länder som inte har samma struktur – som våra närmaste nordiska grannar. Man riskerar också att bortse från vad personliga relationer betyder i en utsatt verksamhet, och att sådana tar tid att bygga.

Den nya myndigheten ska vara på plats 1 januari 2027, har regeringen lovat. Det är åtta månader till dess. En evighet i rådande omvärldsläge, men en mycket kort tid för att få en underrättelsemyndighet på fötter – med allt vad det innebär av rekrytering, säkerhetsprövningar, flytt till lämpliga lokaler, skalskydd, IT-säkerhet och allt annat som följer med verksamheten.

Rekryteringen har följaktligen redan påbörjats, trots att lagstiftningen ännu inte är på plats. Pressen på ledamöterna, inte minst från regeringspartierna, kommer vara hög inför behandlingen i riksdagen.

Förhoppningsvis inser de ändå att detta är för viktigt för att stressa igenom, och vågar kräva svar på de många och svåra frågor som kvarstår.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Läs mer om omorganisationen av svensk underrättelsetjänst:

Amanda Wollstad: Omorganisationen hotar Sveriges säkerhet

Johan Wiktorin: Regeringen väljer kartan framför verkligheten