Amanda Wollstad: Kampen om kontanterna

Under pandemin har kontanthanteringen minskat ytterligare, och allt färre restauranger, butiker och hotell tar längre emot sedlar och mynt. Av hygienskäl, heter det nu. Tidigare har argumenten varit allt från säkerhet till att motarbeta penningtvätt.

Enligt Riksbankens årliga betalningsrapport som släpptes igår betalade enbart nio procent av tillfrågade svenskar för sitt senaste köp med kontanter och hälften av svenskarna minskat sin kontantanvändning under det senaste året.

Den minskade kontantanvändningen syns även när vi ser till bankomatuttagen. Under 2020 minskade kontantuttagen med drygt 20 procent i Sverige. Minskningen har fortsatt under första halvåret 2021, men i lägre takt.

För privatpersoner handlar det framförallt om att digitala betallösningar – Swish och kort – upplevs enklare. Och det är det naturligtvis – för den bemedlade medelklassen med fast anställning och ordning på ekonomin. För andra är de ouppnåeliga. När lunchrestaurangen eller fiket slutar ta kontanter slutar de också vara tillgängliga för alla. En rimlig avvägning för den privata näringsidkaren, men när fenomenet sprider det sig blir effekten ett samhälle där alla inte längre är välkomna, där vissas pengar inte duger.

Till del är utvecklingen naturligtvis förståeligt. Att hantera kontanter är dyrt, och riskabelt. En kontantlös butik är menlös att råna, svår att försnilla ifrån och slipper kostnader för insättning och värdetransporter. För staten är digitala transaktioner lättare att övervaka, och beskatta. För privatpersoner är det smidigare att blippa kortet än att hantera mynt och sedlar.

Men riskerna med ett kontantfritt samhälle är många. De digitala betallösningarna är beroende av fungerande elförsörjning och digitala kommunikationsvägar. När Swish, Bank-ID eller bankernas kortsystem titt som tätt ligger nere går det plötsligt inte att vare sig checka ut från parkeringen, köpa en bussbiljett hem eller få sig en kopp kaffe medan man väntar. Det var inte länge sedan Coop fick stänga ner sina butiker efter att en ransomeware-attack.

I det offentliga blir konsekvenserna orimliga. Tar vårdcentralen eller akutmottagningen inte kontanter blir det i princip omöjligt för de mest utsatta att söka vård. Möjligheten att kunna fakturera i efterhand hjälper inte den som inte vet var de kommer sova i natt, än mindre nästa månad.

Också den som av någon anledning inte vill skylta med sitt besök hos vården missgynnas när besöket inte längre går att betala kontant. En kortbetalning lämnar alltid spår. Alla transaktioner lagras. Tillgängliga för kontrollerande partners, för IT-brottslingar, teoretiskt för finansinstitut och myndigheter.

Digitala transaktioner må göra det lättare för skatteverk och polis att följa pengarna, men till vilken kostnad? Ytterst ät det en fråga om vem som äger våra tillgångar, och rätten att veta vad vi gör med våra surt förvärvade slantar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift