Amanda Wollstad: Försvarsmakten har inte tid att jaga gäng

Det har varit en mörk månad. De grova våldsdåden avlöser varandra och oskyldiga skräms, skadas och dödas i korselden. Situationen är bortom kontroll och den politiska desperationen är påtaglig.

Oppositionsledaren – och förre detta statsministern – Magdalena Andersson kovände igår tillsammans med sitt parti och krävde att regeringen ska kalla in militären. Senare samma kväll berättade Statsminister Ulf Kristersson att han idag kallat till möte med rikspolischefen och ÖB för att se vilka förmågor Försvarsmakten kan bistå med.

Problemet är det vanliga i den politiska debatten, det finns många dimensioner i polisiär – militär samverkan och de olika grupperingarna pratar gärna om helt olika saker samtidigt. Men sanningen är att Försvarsmakten vare sig kan, får eller bör vara till speciellt mycket nytta mot gängvåldet.

Visst finns det uppgifter Försvarsmakten och Polisen kan och bör samarbeta om. Redan idag finns utbyte när det gäller exempelvis bombskyddsarbete och underrättelseutbyte. Det är utmärkt, och man bör absolut titta på om den typen av samarbete kan utökas – men en sådan ändring kommer ta tid.

Värre blir det, både praktiskt och juridiskt, när man börjar tala om annan stödverksamhet.  

Bevakning av skyddsobjekt har lyfts som ett förhållandevis lågt hängande exempel. Det gör ju militären redan, och borde därmed ha kompetens för, resonerar förespråkarna. Kan de ta över en del bevakningsuppdrag från polisen skulle det frigöra resurser som kan användas i kampen mot gängen. Men det finns både juridiska och praktiska hinder för att låta militären hantera bevakningen av civila skyddsobjekt. Framför allt vore det ett enormt resursslöseri.

Samma sak gäller till exempel gränsbevakning eller logistikstöd – verksamhet som kväver stor personalvolym men ingen militär kompetens.  Försvarsmakten själva överlåter en stor del av sina skyddsobjekt till privata bevakningsföretag, något polisen borde kunna göra i lika stor utsträckning. Och det samma gäller för all del en hel del annan av polisens verksamhet – transporter, utfärdande av pass och tillstånd, enklare ordningsstörningar.

På andra håll talas det om militärt stöd vid kravaller och personalkrävande tillställningar så som fotbollsmatcher. Så kallad insats mot folkmassa är för all del en kompetens militären innehar, men här någonstans börjar skillnaderna mellan militär och polisiär verksamhet bli uppenbara. Att Försvarsmakten, med den äran, har hanterat uppretade och beväpnade folkmassor under insats i annat land innebär inte att metoderna man då hade tillgång till skulle accepteras i ett fredstida Sverige, mot den egna befolkningen. Polisen tränas i deskalering, bemötande och dialog. Den militära våldstrappan har, och ska ha, få steg.

En av de svåraste frågorna är kanske vem som hanterar utfallet om det smäller. Anta att beväpnad, militär personal kallas in för att bevaka, patrullera eller på annat sätt markera handlingskraft och närvaro. Anta att en hotfull situation uppstår och en soldat öppnar eld, mot en svensk medborgare, kanske minderårig, i Sverige. Vem tar ansvar för det?

Det kanske viktigaste argumentet mot något mer omfattande militärt stöd är dock att Försvarsmakten helt enkelt inte har några resurser att avvara. Sveriges två största hot just nu ligger inom inre och ytter säkerhet, och det ena kommer inte vänta på att vi hinner lösa det andra. Försvarsmaktens personal går redan på knäna, myndigheten förmår knappt utföra sina egna uppgifter – än mindre de som ständigt tillkommer i och med försämrat säkerhetsläge, upprustning och ett hägrande Nato-medlemskap.  Man har helt enkelt har inget övertal att sätta in vare sig på de få specifika funktioner där man faktiskt skulle kunna göra nytta, eller i några feberdrömmar om Rambo-typer som röjer i förorten.

Frågan är om det ens är militärt stöd som behövs. Den polisiära spaningsverksamheten är egentligen inte problemet. Man vet rätt väl vilka det är som begår våldsdåden och varför. Problemet är att samla in bevis, lagföra och inkapacitera – och där har Försvarsmakten med några få undantag föga att bidra med.

Ökade befogenheter och resurser till polisen och de rättsvårdande myndigheterna kan man fatta beslut om tämligen omgående om viljan finns. Fler poliser i ytter tjänst löses förmodligen snabbast med omprioriteringar inom myndigheterna, och stöd vid kravaller och matcher kan man söka hos andra europeiska polismyndigheter som tillfälligt kan låna ut personal som ställs under svenskt befäl – det finns det till och med lagstöd för.  

Det kommer krävas många, parallella åtgärder för att komma till rätta med gängvåldet. Att kalla in militären är inte en av dem. Släpp det spåret, och lägg fokus där det faktiskt går att göra nytta.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift