Amanda Wollstad: Förberedda på en vardag utan el

Hur stor risken för manuell frånkoppling av delar av elnätet i Sydsverige egentligen är är en omtvistad fråga. Lika så vilka effekterna skulle bli. I Staffanstorp förbereder sig utbildningsförvaltningen för att klara förskolornas och skolornas verksamhet utan el och värme. Det är både skrämmande och upplyftande.

Det var i slutet på sommaren varningarna började komma. Det finns en liten, men inte obetydlig, risk för att delar av det sydsvenska elnätet kommer att behöva kopplas från vid effektbrist i vinter.

Under hösten har bilden blivit tydligare. Just Sydsverige är ett av Europas mest utsatta områden. Företag och privatpersoner uppmanas att förbereda sig på tillfälliga elavbrott. Se över konservförrådet, planera för att isolera ett enskilt rum för värme, fylla vattendunkarna. Ordna med reservkraft och beredskapsplaner.

För friska, vuxna människor är ett kortare strömavbrott inget problem. Svenskarna ska, i normalläge, klara sig i två veckor utan el och vatten. Ett par timmar är inget problem ens för den mest oförberedde.

För företagen är det värre. För många tillverkningsindustrier innebär ett tapp av elförsörjningen totalstopp, och timmars förlorad produktion. Råvaror förstörs, smälter eller stelnar. Maskiner måste servas och rengöras. Säkerhetsrutiner ska följas. Ett enda stopp kan kosta miljoner.

Oron är stor. Ilskan är större. Elbristen är ett problem skapat av politiken, ignorerat av politiken, och som nu inte längre kan lösas politiskt – i vart fall inte snabbt nog. Det är vansinne att ett av världens rikaste, mest industrialiserade länder år 2022 ska behöva oroa sig för planerade strömavbrott. Det finns all anledning att kräva svar, och ansvar.

Men det finns också all anledning att förbereda sig. Bortkoppling är en liten, men reell, risk. Precis som med andra små men reella risker – extremväder, olyckor, terrorattacker och krig – bör vi vara beredda. Privatpersoner, företag och offentlig verksamhet har alla ett ansvar för sin egen beredskap. Inte ett ensamt ansvar, men ett långtgående ansvar.

I Staffanstorps kommun har utbildningsförvaltningen skickat ut information till vårdnadshavarna om vad som kommer ske vid en frånkoppling. Det är på en gång skrämmande och upplyftande läsning. Skrämmande, därför att föräldrar i Sverige år 2022 inte borde fundera på hur barnen skulle regera på en kall, mörk skola. På hur pedagoger och vårdnadshavande ska kunna nå varandra i ett nödläge om telefonlinjerna ligger nere.

Upplyftande eftersom i vart fall Staffanstorp uppenbarligen har en plan. I dokumentets redogörs för vilka konsekvenser en bortkoppling kan få, och hur utbildningsförvaltningen planerar att hantera dem. Skolbussarna går enligt schema. Slås telefonnäten ut kommer frånvaro inte kunna meddelas. Idrotten förflyttas utomhus och genomförs utan ombyte. Maten anpassas efter förutsättningarna och lunchen kan komma att intas på annan plats, men kommer att serveras. Det mesta kommer fortgå så normalt som möjligt.

Det förefaller helt enkelt vara ett utmärkt exempel på beredskapsplanering i kommunal verksamhet. Med viss modifiering kan samma planering användas för en lång rad mer eller mindre tillfälliga samhällsstörningar. Kort sagt: Det är så här det ska se ut.

På sina håll har dokumentet från utbildningsförvaltningen anklagats för att vara skrämselpropaganda. Huruvida det har mer att göra med brevet i sig eller med styret i Staffanstorp ser ut får vara osagt.

Länsstyrelsen uppmanar aktivt skånska företag för att planera för frånkopplingar. Att kommunal verksamhet gör det samma är knappast orimligt. Förhoppningsvis blir frånkopplingarna inte verklighet, men risken är högre än noll. Och sanningen är att ingen vet hur – eller om – det kommer fundera.

Bortkopplingarna kommer ske med kort varsel. Samhällsviktig verksamhet – i första hand sjukhus, men också just skolor och förskolor, kommer i möjligaste mån prioriteras, men hur detaljerat en bortkoppling i all hast kan styras är oklart. Planen och förhoppningen är att det ska handla om korta avbrott, men ingen vet hur långa, eller om nätet kommer skadas, eller om elen kommer att kunna kopplas på igen som planerat.

Sanningen är att vi inte vet exakt vad som kommer att hända, eller vad effekterna kommer att bli. Förhoppningsvis inget, förhoppningsvis begränsade, förhoppningsvis övergående – men ingen vet.

Staffanstorp gör rätt i att planera. Och sydsvenskarna har rätt att bli förbannade.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift