Amanda Wollstad: Det finns sådant som är värre än krig

I måndags inleddes Försvarsmaktsövningen Aurora 23, den största i sitt slag sedan kalla krigets slut. Runt 26 000 soldater, sjömän, officerare och frivilliga kommer öva på att bemöta ett väpnat angrepp och försvara Sveriges frihet och territorium.

Deltar gör också representanter från USA, Storbritannien, Finland, Polen, Norge, Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Danmark, Österrike, Tyskland och Frankrike – våra vänner och framtida Nato-partners.

Övningen har planerats sedan innan invasionen av Ukraina och Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, men symbolvärdet har naturligtvis inte blivit mindre med tiden. Budskapet är glasklart: Sverige kan och kommer att försvara sig, och vi står inte ensamma.

Samtidigt gör den så kallade fredsrörelsen sig redo att protestera. I morgon, den 22 april, samlas de runt om i landet under parollerna ”Nej till Nato”, ”Stoppa krigsövningen Aurora 23” och ”Inga kärnvapen på svensk mark”. Som vore det sjuttiotal igen, och i ärlighetens namn har många av rörelsens profiler hängt med sedan dess.

I vanlig ordning nämns inte ett ord om Ryssland. Om varför Sverige behöver ett försvar, om varför Försvarsmakten behöver öva, varför Sverige och Finland, precis som Polen och Baltikum en gång, har valt att ansöka om medlemskap i NATO. Om kriget som rasar i Ukraina, om hoten om massförstörelsevapen och ”krigsövningarna” mot väst. Om vilken fred det egentligen är man förespråkar.

Argumenten ringer allt ihåligare efter snart fjorton månader av utrotningskrig och folkmord i Ukraina. Det är oklart om det någonsin har gått att tala om välvillig naivitet i den extremistiska så kallade fredsrörelsens fall, men efter den 24 februari 2022 är det definitivt omöjligt. Ser man inte vad som sker i de ockuperade områdena, inser man inte vad som skulle bli konsekvenserna av en fred på Putins villkor är det för att man väljer att blunda – eller för att man är villig att kallblodigt offra ukrainska civila, den ukrainska nationen, av egna egoistiska ideologiska skäl.

Krig är fruktansvärt. Det är ingen som önskar sig krig. Inte soldaterna och sjömännen och officerarna som deltar i Aurora, inte männen och kvinnorna som övar för att försvara sitt land och sina allierade till döden om så krävs, inte fruarna och männen och barnen som vinkade av dem i måndags, definitivt inte ukrainarna som bombas och skjuts och dör för sin frihet.

Med det finns sådant som är värre än krig. Soldaterna och sjömännen och officerarna som deltar i Aurora vet det. Deras familjer vet det. Regeringen och politikerna som håller på att leda oss in i Nato vet det. De forna sovjetstater som ansökte om medlemskap i försvarsalliansen så fort de fick möjlighet vet det, av bitter erfarenhet.

Ukrainarna vet det, bättre än några andra. De ser alternativet varje dag. Alternativet är inte fred. Det är inte frihet. Alternativet är förtryck, fångenskap, tortyrkammare, våldtäkter, övergrepp och folkmord. Bortförda barn och avrättade civila och en medveten, systematisk ödeläggelse av ett folk, en kultur, en historia. Alternativet är precis det som avslöjas i varje befriad stad, i varje vittnesmål från soldater och civila som lyckas ta sig tillbaka till ukrainakontrollerat territorium och berätta vad som sker på andra sidan skyttegravarna.

Att förespråka fred på Rysslands villkor är att förespråka ett utplånande av Ukraina som nation och av ukrainarna som ett fritt folk. Att förneka Ukrainas rätt att med vapen försvara sig mot den ryska aggressionen är att förneka Ukrainas rätt till frihet, självständighet – och till fred. För freden, riktig fred, i Ukraina och Europa kan bara vinnas och försvaras på ett av två sätt. Genom Rysslands ovillkorliga kapitulation, eller genom en lika ovillkorlig seger över Ryssland.

Freden vinns och försvaras med vapen i hand. Men det har å andra sidan aldrig varit fred den så kallade fredsrörelsen är ute efter.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift