Amanda Wollstad: Det enda som spelar roll nu är Ukraina

Ryssland har invaderat Ukraina. Igen, eller kanske mest bara i större omfattning. Kriget, invasionen, har pågått sedan 2014. Men den brutalitet som nu riktas mot hela Ukraina är ändå något nytt. Något fruktansvärt. Och en slutgiltig punkt för den nya världsordning vi hoppades så mycket på.

Vi kan inte gärna säga att vi är förvånade, tecknen på Rysslands förfall till en revanschistisk diktatur har kunnat skönjas länge. Och vad man planerat att göra med Ukraina har man talat öppet om i månader. Ändå hoppades vi, naturligtvis. Att de skulle backa. Att det inte skulle bli så allvarligt. Det är mänskligt.

Oförlåtligt är dock att vi inte parallellt med vårt hopp, våra diplomatiska propåer och våra varningar om sanktioner förberedde oss för det värsta. För det krig vi visste kunde komma. Det krig som nu är här.

För vår underlåtelse betalar nu Ukraina, i blod och människoliv. I värsta fall med sin frihet.  

De är det enda som spelar roll nu. Att hjälpa Ukraina är det enda viktiga. Det måste ske på alla möjliga sätt, på alla nivåer, och det måste ske omedelbart.

Sverige bör snarast möjligt skicka allt vad vi kan avvara av militär materiel till den Ukrainska Försvarsmakten. Det finns inga juridiska hinder, allt som krävs är ett regeringsbeslut. Att någon sådan praxis inte finns är ingen ursäkt, det finns ingen praxis för nya situationer. Att Ukraina är stridande part är naturligtvis inget problem när stridandet sker på egen mark, i försvar mot en invasion.

Men militär materiel är en bara ett första steg. I chocken över den militära offensiven får vi inte glömma att en enorm humanitär kris väntar. Människor flyr sina hem i miljoner, internt i Ukraina och över gränsen till de europeiska grannländerna. Människor såras och dödas i striderna. Infrastruktur bombas sönder. Det behövs sjukvård, tält, mat, vatten. Sverige har bred erfarenhet av att operera i konflikthärdar och det finns rimligen inget politiskt motstånd.

Sverige bör, tillsammans med våra nordiska och baltiska kollegor, driva på för att hårdast möjliga sanktioner bör införas mot Ryssland och mot den ryska politiska ledningen. Det finns ingen anledning att spara på krutet. Invasionen är ett faktum och den är inte mindre allvarlig, mindre blodig, för att den sker i Ukraina i stället för ett EU-land. Ekonomiska sanktioner bör införas mot hela den ryska ledningen, deras företag, familjer och samarbetspartners. Ryska oligarker med blod på sina händer ska inte kunna shoppa loss på Harrods eller skicka barnen på Schweiziska privatskolor.

Men det är inte bara politiskt Ryssland bör straffas för sina övergrepp. Regeringen, företag och organisationer bör driva på för att Ryssland inte ska tillåtas arrangera några sportsliga eller kulturella arrangemang, och att Ryssland som nation inte bör tillåtas delta i internationella arrangemang utanför Ryssland. Ja, det gäller även Eurovision. Det går inte att hävda att tävlingen är opolitisk när man tillåter ett land att delta samtidigt som de bombar en av de andra deltagarna. Tillåts Ryssland ändå delta får vi andra stanna hemma.

Parallellt bör i möjligaste mån utöka vårt utbyte och samarbete med Ukraina, inom alla områden och på alla nivåer. Universitet, myndigheter, företag och organisationer bör göra vad de kan för att lyfta och assistera sina ukrainska motparter och stödja ukrainare på flykt.

Polen, Slovakien och Moldavien tillhör de länder som öppnar sina gränser för ukrainska flyktingar. Sverige bör hjälpa på plats vid gränserna, arbeta för ett sammaordnat europeiskt mottagande – och öppna våra egna gränser. Regeringen skyr migrationsfrågan som pesten, men situationen nu är en helt annan. Det handlar om ett europeiskt grannfolk som flyr från en gemensam fiende. Svenska företag har personal i Ukraina, svenskar har vänner och familj där. Vi kan inte underlåta att agera, och det lär opinionen stödja. Det är dags att visa regeringens prat om en humanitär stormakt egentligen innebär.

Ukraina strider för sin överlevnad, och de gör det med förtjänst och tapperhet. Men de borde aldrig försatts i det nattsvarta läge de nu befinner sig.

Striden om Europas framtid står i Ukraina, och den pågår just nu. Vi har en skyldighet att assistera dem på alla sätt vi kan: militärt, humanitärt, ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt.

Vårt agerande nu kommer definiera oss som stat och som människor för lång tid framöver.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift