Amanda Wollstad: Dagen då världen förändrades – igen

För tjugo år sedan var historien över. Detta i efterhand lika utskällda som missförstådda uttryck myntat av statsvetaren Francis Fukuyama präglade synen på det internationella samfundet långt utanför de kretsar som läst eller förstått hans bok.

Den generationen som höll på att nå politisk medvetenhet – min generation – saknade egna minnen av kalla kriget. Europa hade alltid varit fritt och öppet. Den enda kvarvarande maktspelaren var USA, som dominerade både världsscenen och populärkulturen. En trött maktspelare, präglad av Clintonskandalen och nidbilden av Bush den yngre som en lätt efterbliven lantis.

Krigen på Balkan med sina fruktansvärda övergrepp beskrevs hemma i det trygga Sverige distanserat, som något som pågick väldigt långt borta, i en annan värld. Som något som inte riktigt berörde oss, trots de många nya klasskamraterna som dök upp i konfliktens spår. Konflikten verkade närmast vara en parentes, i en värld som ständigt blev friare och rikare. Där handeln skulle bringa frihet och demokrati genom sin blotta uppenbarelse.

I Hollywood fick man återuppväcka nazisterna, så många andra självskrivna skurkar fanns inte kvar.

Och så plötsligt, en attack mot vad vi uppfattade som den fria världens hjärta. Skylinen som tack vare Kamratposten och Okej blickade ner över tusentals tonårsrum förändrades på några timmar.

I direktsändning såg en hel värld det andra planet krascha och tornen rasa, med tusentals döda som följd. I Washington DC träffades Pentagon av ett tredje plan. Ett fjärde, United 93, kraschade på landsbygden i Philadelphia efter en heroisk insats av passagerarna på det kapade planet, som utredare i efterhand tror skulle ha slagit mot Capitolium.

Rapporterna strömmade in i dagar och veckor om omkomna, om heroiska brandmän, poliser och sjukvårdare som riskerade och gav livet för att rädda människor ur rasmassorna. Om sökhundar som drabbades av depressioner eftersom inga överlevande hittades.

Och så osäkerheten. Om vem som låg bakom, och om vad som skulle hända nu.

Morgon efter attackerna stod svenska på schemat för klass 8h. Läraren insisterade på att hålla sig till lektionsplanen, grammatiken väntar inte för någon. Absolut ingen lyssnade. En elev undrade agiterat om detta var början på tredje världskriget. Rollen att försöka lugna föll på undertecknad, som var den enda i klassen som hade någon form av politiskt intresse – det vill säga medlemskap i ett ungdomsförbund.

Det var den sista strukturerade lektionen vi hade på flera dagar. Övriga lärare förstod, tack och lov, behovet av att processa att den värld vi trodde var vår inte längre existerade.

I flera veckor därefter visade monitorerna i de gemensamma utrymmena, de som normalt visade schemaändringar och lunchmenyn, Fox News dygnet runt. Alla satt som klistrade, även de elever som normalt inte kunde bry sig mindre om huruvida USA hade en president eller, säg, kejsare.

Bara några veckor senare började bombningen av Afghanistan, och de eviga krigen. Unga män och kvinnor skickades att riskera livet långt borta, i konflikter som i högsta grad berörde även Sverige.  Terrorhoten blev vardag, och målen var civila. I Europas storstäder blev tungt beväpnade vakter vardagsmat, och säkerhetskontroller en självklarhet.

Fler har dött innan attackerna. Fler har dött efteråt – många av dem som en direkt konsekvens av allt som följde. Och visst kan man ifrågasätta varför just denna, av alla terrorattacker och krigshandlingar, får så mycket uppmärksamhet.

Men det behövs ingen ursäkt för att minnas de som dog, de som fortfarande lever med minnen eller sviter. Det är mänskligt. Att vissa katastrofer kommer oss närmre, på grund av geografi eller kultur eller möjlighet att via en skärm följa dem i realtid, är mänskligt. Och när konsekvenserna drabbar en hel värld blir distansen omöjlig.

Den 11 september 2001 förändrade världen för alltid. Vare sig för första eller sista gången, men oåterkalleligt. Och framtiden blir aldrig den samma.