Amanda Wollstad: Banken är inte din mamma

Under stilla veckan lyckades Sveriges kanske tråkigaste bank orsaka en mycket samtida Twitterstorm. Samtida både i så mån att anledningen till att man trampade i klaveret var företagets ack så moderna hållbarhetspolicy, och i avseende att det dröjde lite dryga tre timmar innan man pudlade. Men man lyckades också med all önskvärd tydlighet visa varför banker inte ska hålla på med trender.

Det var Dagens Industri som efter en rundringning kunde berätta att Handelsbanken, som enda svenska bank, aktivt hindrade överföringar till stöd för Ukrainas väpnade försvar mot den ryska invasionen. Överföringsstoppet inkluderade det insamlingskonto den ukrainska Riksbanken driver till förmån för den ukrainska Försvarsmaktens behov, och som en enig svensk riksdag fört över 500 miljoner svenska kronor till – dock inte via Handelsbanken.  

Handelsbanken vill, enligt egen utsago, inte bidra till militär verksamhet – även om den militära verksamheten är det enda som stå mellan ett folk och folkmord. Och även om man egentligen inte skulle bidra till den militära verksamheten alls, utan bara ge tusan i att hindra sina kunder att göra det.

Tre timmar senare gick man ut på sitt eget twitterkonto och berättade att man efter önskemål från sina kunder skulle öppna upp för överföringar till den ukrainska riksbankens insamlingskonto. Vad man däremot pratade mindre om var att policyn i övrigt stod fast, inga andra militärt anknutna insamlingar i Ukraina kan stödjas via Handelsbanken.

Man får dock ge dem att de är konsekventa. Det är inte bara Ukrainas försvar som missgynnas. Även svensk vapenindustri är bannlyst hos Handelsbanken. Ingen av bankens fonder tillåts investera i exempelvis Saab, eller något annat av de stabila, svenska företag som bidrar både till landets ekonomi och försvarsförmåga. Man är övertygad om att kunderna ”vill ha den typen av exkluderingar”, säger Handelsbanken Fonder, men tydligen inte tillräckligt övertygad för att låta kunderna välja själva.

Uppenbarligen har Handelsbanken ännu inte riktigt insett att den svenska opinionen svängt under våren. Och att det generellt är en usel affärsplan för en bank att försöka hänga med i opinionen. Även om man uppenbarligen försökt.

2018 hamnade Handelsbanken nämligen i blåsväder av rakt motsatt anledning. När Aftonbladet frågade banken hur en spelberoende kund kunnat spela bort miljoner utan att banken satte stopp svarade en frustrerad medarbetare att banken inte lägger sig i vad kunderna köper, vare sig det är ”smågodis, heroin, barnporr eller glass”.

Det var naturligtvis ett synnerligen ogenomtänkt uttalande – dessutom felaktigt, Handelbanken hade redan då ett samarbete med barnrättsorganisationen Ecpat inom den så kallade Finanskoalitionen mot barnsexhandel.

Men tar man ett steg tillbaka och exkluderar tung kriminalitet är principen inte fel. Varför skulle banken bry sig om vad kunderna gör med sina pengar?

2018 backade Handelsbanken också, och pratade om vikten av att företagets värderingar genomsyrar hela verksamheten. Samma år började man svartlista den svenska försvarsindustrin.

En bank är en form av grundläggande infrastruktur, med långtgående kontroll över hur vi har möjlighet att använda våra pengar så länge vi förblir kunder hos företaget. De har ett antal fördelar och garantier utfärdade av den svenska staten för att kunna upprätthålla sin verksamhet och kunna behålla sina kunders förtroende för systemet. Med de fördelarna bör följa ett visst ansvar.

Att man inte missgynnar svenskt försvar och svensk industri, till exempel. Eller att man inte på tvärs mot en enig riksdag beslutar att kunderna inte ska kunna föra över egna pengar för att stödja en kämpande demokrati mot väpnat angrepp.

Naturligtvis kan man hävda att Handelsbanken i egenskap av privat företag kan införa och driva vilken policy de vill. Men frågan är större än det enskilda beslutet.

Vill vi verkligen att vår bank – eller vår kreditkortsutfärdare, vår internetleverantör eller pakettjänst – ska bestämma vad vi ska kunna använda deras tjänster till? Vill vi att grundläggande infrastruktur ska ta någon slags föräldraroll gentemot sina kunder och det samhälle de tjänar? Var går gränsen – och vem tar ansvar för konsekvenserna?

Vill vi verkligen att Handelsbankens Hållbarhetsgrupp ska bestämma vad vi får göra med våra pengar?

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift