DE HISTORIELÖSA GNÄLLSPIKARNA


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE HISTORIELÖSA GNÄLLSPIKARNA
MAGNUS NILSSON
Utvecklingspessimismen är sakligt ogrundad. Människans tillvaro präglas inte av
större olycka nu än för 50 eller 100 år sedan.
tvecklingspessimism och civilisationskritik är
högsta mode.
Den finlandssvenske filosofen, George Henrik
von Wright är husgud i salongerna,
intervjuad i ack så vänsterljusiga
Månadsjournalen. Oswald Spenglers
bok Västerlandets Undergång har
kommit i nyutgåva. Talande nog
hyllas pessimismen av svenska
konservativa – Hans Wallmark på
Nordvästra Skånes Tidningar rar nog
sägas vara en typisk representant –
men kritiseras i vänsterliberala organ
såsom Moderna Tider. Bland annat
uppmärksammade Leif Zern von
Wrights politiska villfarelser från sent
30-tal.
Det är en aning svårt att sätta
fingret på vad det egentligen handlar
MAGNUS NILSSON arbetar för en
stockholmsbaserad PR-byrå.
——————-
om. En rimlig tolkning av ett
utvecklingspessimistiskt förhållningssätt torde vara följande: Det är fel att
tro att materiell och ekonomisk
utveckling löser människans grundläggande existentiella problem. När
människan rar allt större möjligheter
att kontrollera naturen och allt större
materiellt välstånd tenderar hon att
stärka sina destruktiva och kortsiktiga
tendenser. I stället glömmer hon
grundläggande sociala sammanhang
och moraliska restriktioner på sitt
handlande. Uppslukad av sina ständigt nya önskningar och fragmentiserad av sin jakt på nya upplevelser
från tv, radio, dataspel, droger och
promiskuitet, föröder hon sin omgivning.
Vidare är grundantagandet att detta
på det hela taget är ofrånkomligt och
negativt, d v s den moderna
människan blir allt olyckligare och
denna utveckling går inte att bryta
inom ramarna för ett samhälle som
bejakar tillväxt, utveckling och
modernitet.
SVENSK TIDSKR.IFT
Om någon tycker att mm
beskrivning av vad utvecklingspessimismen innehåller är tendentiös
vill jag framhålla ett argument för
den. För debattens skull räcker det
inte med att anta att man i största
allmänhet påpekar att vi inte med
automatik blir lyckligare av nya
lyxgrunkor, datorer, TV-kanaler,
mer mat och semesterresor. Få
seriösa människor tror detta och
problemet skulle i grunden i så fall
redan vara löst. Och, om inte, vore
det mest en fråga om upplysning och
resurser till präster, kuratorer, psykologer och andra professionella själavårdare.
Inte olyckligare nu
Meningen är inte att här diskutera
om utvecklingspessimism är ett rimligt filosofiskt förhållningssätt. I stället
tänker jag försöka argumentera för att
den är sakligt ogrundad, d v s att
människans tillvaro inte präglas av
större olycka nu än för låt oss säga 50
eller 100 år sedan. Vidare påstår jag
31
att motsättningen egentligen är
konstruerad: människans grundläggande problem är bristen på
bekräftelse, känslan av ensamhet och
det faktum att livet slutar med sjukdom, lidande och död. Detta kan
naturligtvis inte några materiella eller
vetenskapliga framsteg lindra. A
andra sidan motsäger detta inte att
det finns andra aspekter av människans tillvaro. Inte heller foljer att
dessa skulle vara underordnade eller
irrelevanta. De materiella forhållandena såsom lång forväntad livslängd,
låg barnadödlighet, möjligheten att
bota sjukdomar och undkomma
lidande, långtgående preferenstillfredsställelse och personlig autonomi har ett mycket stort värde.
Frivilligt att avstå
Den som inte håller med om det
tvingas till slutsatsen att västerlandets
starkaste utvecklingstendens och
mest påtagliga framgångar i bästa fall
egentligen är meningslösa. Detta är
självklart inget argument. Ett sådant
är däremot att synnerligen ra av dem
som kritiserar framstegstro och
utveckling är beredda att for sin egen
lyckas och autenticitets skull frånsäga
sig resultaten. Det är trots allt rätt
mycket man kan välja bort. Bilen,
penicillinet, tandvård, TV, radio,
konfektionskläder, kylskåp, rinnande
vatten, telefon, ja snart sagt allt
slipper man använda vilket t o m
sparar pengar. Ingen jag känner till
gör detta.
Jag vill påstå att materiell
utveckling är viktig och en mycket
32
positiv faktor. Vidare påstår jag att
den kan uppnås- och faktiskt uppnås
– utan några negativa effekter stora
nog att på allvar bekymra sig om.
Fran1stegen är större än vi i allmänhet
tänker på: Sedan sekelskiftet har
antalet människor på jorden ökat från
drygt en miljard till över sex
miljarder. Av dessa lever ungefar tre
miljarder på en synnerligen god
levnadsstandard, ytterligare ett par
miljarder har en låg levnadsstandard
men rar det stadigt bättre. Bara en
miljard lever på en så låg nivå att den
skulle ha betraktats som normal vid
sekelskiftet.
Större delen av ökningen beror
inte på att vi forökar oss så mycket
intensivare nu än forr. Istället beror
den på att vi inte längre dör som
flugor. Medellivslängden for hela
jordens befolkning ligger idag på
drygt 60 år. På trettiotalet var den
ungefar 35 och vid sekelskiftet har vi
skäl att anta att den var ännu lägre.
Ingen vet naturligtvis säkert. Ännu i
dag är befolkningsstatistiken i stora
delar av världen osäker.
Jorden är underbefolkad
Det bör tilläggas att de farhågor
många hyser kring överbefolkning är
ogrundade. Reproduktionstalen
sjunker regelmässigt med ökande välstånd. Större delen av befolkningsökningen beror som sagt på längre
medellivslängd och det finns ingen
anledning att tro att den kommer att
öka dramatiskt: döden forefaller ligga
i den genetiska koden hos högre
djur. Vi kommer antagligen att bli
SVE NS K TID SKR.IFT
mellan tio och tolv miljarder
människor, men inte fler. Detta
ligger väl inom gränserna for vad
jorden kan bära. I själva verket har
jorden tills nu varit underbefolkad:
det krävs en viss mängd människor
for att vi skall kunna dra nytta av de
fordelar massmarknader ger i och
med specialisering och arbetsdelning.
Romklubben hade fel
Det är också lätt att konstatera att
farhågorna om resursbrist var helt
felaktiga. Priserna på nästan alla
råvaror, fodoämnen och grundämnen – de som Romklubben
trodde skulle ta slut ungefar till
sekelskiftet- har sjunkit. I vissa fall så
dramatiskt att det i sig har orsakat
kortsiktiga problem for vissa producentländer.
Det finns anledning att vara
mycket optimistisk infor de nya
möjligheter som datorteknologi,
nanoteknik och bioteknik utlovar.
Hittills har vi ju tillverkat genom att
smälta, koka, skära, böja, hamra, nita
och skruva materien på ett sätt som
varit i princip likartat sedan historiens
gryning. Nu kommer vi att kunna
konstruera genom att foga atom till
atom, molekyl till molekyl. Det
uråldriga problemet med begränsad
räknekapacitet och koordinationsproblem håller också på att lösas
genom datoriseringen. Genom nätverk, lokal småskalighet och allt lägre
energiforbrukning forefaller den
gamla farhågan om datorsamhällets
sårbarhet att bli obsolet innan den ens
blivit verklighet.
Det arbete som gjorts inom Europa
for att minska riskerna for krig
konm1er att bli vägledande for resten
av världen. Även här spelar det
ökande välståndet in. För bara
ungefar 100 år sedan var de realistiska
forväntningarna på livet for en ung
man på landsbygden eller
stadsproletariatet sådana att livet i fått
inte självklart var ett sämre alternativ.
Materiellt var det likvärdigt, friheten
var mindre men å andra sidan erbjöds
karriärmöjligheter och utsikter till
utbildning, vidgade vyer och äventyr. Insatsen var det egna livet men
våra mentala spärrar mot att se oss
själva forelyekas är starka.
I dag behöver ingen ung BUmedborgare uppleva att hans
livschanser är så dåliga att kriget ter
sig lockande. Tillsanm1ans med de
äldre erfaren-heter av andra
världskriget och framsynt politik är
freden i Europa så nära garanterad
man kan komrna i en ofullkomlig
värld. USA, Latin-amerika, och
Asien ser sanm1a utveckling. Krigen i
dag är inbördes uppgörelser i tredje
världen. Nog så tragiskt men ändå
ingenting ijämforelse med den gamla
tidens kraftmätningar mellan fullt
rustade nationer.
Våldet har inte ökat
För den som växt upp med alla
industrialiseringens och marknadsekonomins fordelar som självklarheter ligger det naturligtvis nära till
hands att uppmärksanm1a de mer
esoteriska bekymren i människans
tillvaro. För de flesta av oss krävs det
t ex 5 p filosofistudier på temat
”Livets mening” for att inse att det är
meningslöst.
Det blir också lätt att falla i farstun
”Det finns enligt min
mening ingen grundför att
påstå att de materiella
framstegen har orsakat
större problem än de har
löst. I själva verket trorjag
inte att de har orsakat
några problem alls.
män och kvinnor som dricker sprit.
Detta har sedan historiens gryning
orsakat krakel.
Inte heller liderlighet och skörlevnad är en ny foreteelse. I stället har
den moderna vetenskapen i allt
väsentligt lyckats bidra till att de
negativa effekterna har minskats. Allt
fler kan med tillforsikt ta for sig av
ytterligare ett av livets glädjeämnen.
Att sedan en rad intellektuella i övre
medelåldern nu tar avstånd från sina
ungdomliga eskapader får nog snarast
lastas orealistiska forväntningar på
extensivt partnerbyte och möjligen
’ ’ fallande honnonnivåer.
Förvisso forekonm1er ansvarslöshet
for larmrapporter om ökande våld och en tendens att fly faltet i
och familjeupplösning eftersom parrelationer. Detta är definitivt ett
media gärna fokuserar på dessa
problem och undviker att göra
relevanta jämforelser med hur det var
forr. Våldet i våra moderna samhällen
har inte ökat. Tvärtom är den ökning
i statistiken vi ser resultatet av en
ständigt minskande tolerans for våld.
Det som forr var naturliga inslag i ett
samhälle präglat av hierarkier och
forakt for svaghet orsaka nu
anmälningar, åtal, domar och
rubriker. Själv minns jag från mm
skoltid att både svår mobbing,
utslagna tänder och t o m en kamrats
spräckta nJure passerade som
naturliga inslag i skolans vardag –
upprördhet, javisst, men åtgärder?
Nej. En särskild konm1entar gäller
gatuvåld (som oftast är krogvåld
utflyttat till svängrummet på
trottoaren). I stadskärnor har vi idag
en ökande koncentration av unga
SVENSK TIDSKR.IFT
resultat av ökande ekonomiskt
välstånd som ökar framfor allt
kvinnornas valfrihet. skilsmässorna
framhålls också ofta som ett ökande
problem. Det är sant. Det vore bättre
om folk valde att inte skilja sig. Å
andra sidan är frågan om vi därfor bör
dra slutsatsen att det vore bättre med
ett samhälle där folk inte kan skilja
s1g.
Substitttt till gud
Det finns enligt min mening ingen
grund for att påstå att de materiella
framstegen har orsakat större problem än de har löst. I själva verket
tror jag inte att de har orsakat några
problem alls. Däremot har de
naturligtvis inte botat människan från
hennes existentiella ångest och
mänskliga svagheter.
I stället sätter utvecklingen faktiskt
33
återigen fingret på det faktum att den
vetenskapliga och rationalistiska
världsbilden inte förrän nu på allvar
har fått genomslag. Efter Gud och
den gamla hierarkiska världsbilden
har vi forsökt olika substitut. Övertro
på vetenskapens möjligheter att
fOrändra människan, därefter de
totalitära staterna regression till
formoderna ideal som ras, klass, stat
och nation och till sist föreställningen
om livets mening i samhörigheten
kring välfärdsstatens institutioner.
Ingenting har hjälpt.
Människan har till sist blivit vuxen.
Ensam med sig själv som individ utan
några garantier. Det finns ingen
återvändo. Jag tycker att det är bra.
34
Många säger att socialbidragen är
en förhållandevis obetydlig post i
den stora konkursen, men jag tror
att de är mycket betydelsefulla
dels därför att kostnaderna har
dubblats på bara några år och
dels därför att de handlar om folks
liv och leverne till vardags.
Tankefiguren bakom begreppet
skälig levnadsnivå är från guldåldern mot slutet av 70-talet. Det
är lek och fritid, möbler och husgeråd, telefon, tv och tidning,
fackföreningsavgift och hemförsäkring. Det är ett liv som målas
upp. Socialbidraget är till själva
sin konstruktion inriktat på att
vara försörjningskälla på lång sikt.
Socialstyrelsen håller nu på och
sätter ihop nya riktlinjer. De vill
uppenbarligen hålla fast vid storsintheten, men å andra sidan ”får
SVENSK TIDSKRIFT
socialbidraget inte ge mer än det
kostar att leva för vanliga hushåll”
som generaldirektören Örtendahl
sade i en artikel. (SvD den 29/ 8-
96) Problemet är alltså identi·
fierat. Familjer med många barn
får mer än vad vanliga hushåll har
kvar att röra sig med efter skatt.
Vad han säger är att social·
bidragstagarna är på väg att bli en
nagel i ögat på vanligt folk. Men
grunden är fortfarande att fria
medborgares livsföring är vad
staten utgår från. Som om det
skulle finnas en norm för ”vad det
kostar att leva ” som man antingen
bekostar själv eller får till skänks.
När Sverige står öppet mot värt·
den kan man inte hålla sig med
den typen av jämlikhetsnormer.
Helena Riviere