DE HISTORIELÖSA GNÄLLSPIKARNA MAGNUS NILSSON Utvecklingspessimismen är sakligt ogrundad. Människans tillvaro präglas inte av större olycka nu än för 50 eller 100 år sedan. tvecklingspessimism och civilisationskritik är högsta mode. Den finlandssvenske filosofen, George Henrik von Wright är husgud i salongerna, intervjuad i ack så vänsterljusiga Månadsjournalen. Oswald Spenglers bok Västerlandets Undergång har kommit i nyutgåva. Talande nog hyllas pessimismen av svenska konservativa - Hans Wallmark på Nordvästra Skånes Tidningar rar nog sägas vara en typisk representant - men kritiseras i vänsterliberala organ såsom Moderna Tider. Bland annat uppmärksammade Leif Zern von Wrights politiska villfarelser från sent 30-tal. Det är en aning svårt att sätta fingret på vad det egentligen handlar MAGNUS NILSSON arbetar för en stockholmsbaserad PR-byrå. ------------------- om. En rimlig tolkning av ett utvecklingspessimistiskt förhållningssätt torde vara följande: Det är fel att tro att materiell och ekonomisk utveckling löser människans grundläggande existentiella problem. När människan rar allt större möjligheter att kontrollera naturen och allt större materiellt välstånd tenderar hon att stärka sina destruktiva och kortsiktiga tendenser. I stället glömmer hon grundläggande sociala sammanhang och moraliska restriktioner på sitt handlande. Uppslukad av sina ständigt nya önskningar och fragmentiserad av sin jakt på nya upplevelser från tv, radio, dataspel, droger och promiskuitet, föröder hon sin omgivning. Vidare är grundantagandet att detta på det hela taget är ofrånkomligt och negativt, d v s den moderna människan blir allt olyckligare och denna utveckling går inte att bryta inom ramarna för ett samhälle som bejakar tillväxt, utveckling och modernitet. SVENSK TIDSKR.IFT Om någon tycker att mm beskrivning av vad utvecklingspessimismen innehåller är tendentiös vill jag framhålla ett argument för den. För debattens skull räcker det inte med att anta att man i största allmänhet påpekar att vi inte med automatik blir lyckligare av nya lyxgrunkor, datorer, TV-kanaler, mer mat och semesterresor. Få seriösa människor tror detta och problemet skulle i grunden i så fall redan vara löst. Och, om inte, vore det mest en fråga om upplysning och resurser till präster, kuratorer, psykologer och andra professionella själavårdare. Inte olyckligare nu Meningen är inte att här diskutera om utvecklingspessimism är ett rimligt filosofiskt förhållningssätt. I stället tänker jag försöka argumentera för att den är sakligt ogrundad, d v s att människans tillvaro inte präglas av större olycka nu än för låt oss säga 50 eller 100 år sedan. Vidare påstår jag 31 att motsättningen egentligen är konstruerad: människans grundläggande problem är bristen på bekräftelse, känslan av ensamhet och det faktum att livet slutar med sjukdom, lidande och död. Detta kan naturligtvis inte några materiella eller vetenskapliga framsteg lindra. A andra sidan motsäger detta inte att det finns andra aspekter av människans tillvaro. Inte heller foljer att dessa skulle vara underordnade eller irrelevanta. De materiella forhållandena såsom lång forväntad livslängd, låg barnadödlighet, möjligheten att bota sjukdomar och undkomma lidande, långtgående preferenstillfredsställelse och personlig autonomi har ett mycket stort värde. Frivilligt att avstå Den som inte håller med om det tvingas till slutsatsen att västerlandets starkaste utvecklingstendens och mest påtagliga framgångar i bästa fall egentligen är meningslösa. Detta är självklart inget argument. Ett sådant är däremot att synnerligen ra av dem som kritiserar framstegstro och utveckling är beredda att for sin egen lyckas och autenticitets skull frånsäga sig resultaten. Det är trots allt rätt mycket man kan välja bort. Bilen, penicillinet, tandvård, TV, radio, konfektionskläder, kylskåp, rinnande vatten, telefon, ja snart sagt allt slipper man använda vilket t o m sparar pengar. Ingen jag känner till gör detta. Jag vill påstå att materiell utveckling är viktig och en mycket 32 positiv faktor. Vidare påstår jag att den kan uppnås- och faktiskt uppnås - utan några negativa effekter stora nog att på allvar bekymra sig om. Fran1stegen är större än vi i allmänhet tänker på: Sedan sekelskiftet har antalet människor på jorden ökat från drygt en miljard till över sex miljarder. Av dessa lever ungefar tre miljarder på en synnerligen god levnadsstandard, ytterligare ett par miljarder har en låg levnadsstandard men rar det stadigt bättre. Bara en miljard lever på en så låg nivå att den skulle ha betraktats som normal vid sekelskiftet. Större delen av ökningen beror inte på att vi forökar oss så mycket intensivare nu än forr. Istället beror den på att vi inte längre dör som flugor. Medellivslängden for hela jordens befolkning ligger idag på drygt 60 år. På trettiotalet var den ungefar 35 och vid sekelskiftet har vi skäl att anta att den var ännu lägre. Ingen vet naturligtvis säkert. Ännu i dag är befolkningsstatistiken i stora delar av världen osäker. Jorden är underbefolkad Det bör tilläggas att de farhågor många hyser kring överbefolkning är ogrundade. Reproduktionstalen sjunker regelmässigt med ökande välstånd. Större delen av befolkningsökningen beror som sagt på längre medellivslängd och det finns ingen anledning att tro att den kommer att öka dramatiskt: döden forefaller ligga i den genetiska koden hos högre djur. Vi kommer antagligen att bli SVE NS K TID SKR.IFT mellan tio och tolv miljarder människor, men inte fler. Detta ligger väl inom gränserna for vad jorden kan bära. I själva verket har jorden tills nu varit underbefolkad: det krävs en viss mängd människor for att vi skall kunna dra nytta av de fordelar massmarknader ger i och med specialisering och arbetsdelning. Romklubben hade fel Det är också lätt att konstatera att farhågorna om resursbrist var helt felaktiga. Priserna på nästan alla råvaror, fodoämnen och grundämnen - de som Romklubben trodde skulle ta slut ungefar till sekelskiftet- har sjunkit. I vissa fall så dramatiskt att det i sig har orsakat kortsiktiga problem for vissa producentländer. Det finns anledning att vara mycket optimistisk infor de nya möjligheter som datorteknologi, nanoteknik och bioteknik utlovar. Hittills har vi ju tillverkat genom att smälta, koka, skära, böja, hamra, nita och skruva materien på ett sätt som varit i princip likartat sedan historiens gryning. Nu kommer vi att kunna konstruera genom att foga atom till atom, molekyl till molekyl. Det uråldriga problemet med begränsad räknekapacitet och koordinationsproblem håller också på att lösas genom datoriseringen. Genom nätverk, lokal småskalighet och allt lägre energiforbrukning forefaller den gamla farhågan om datorsamhällets sårbarhet att bli obsolet innan den ens blivit verklighet. Det arbete som gjorts inom Europa for att minska riskerna for krig konm1er att bli vägledande for resten av världen. Även här spelar det ökande välståndet in. För bara ungefar 100 år sedan var de realistiska forväntningarna på livet for en ung man på landsbygden eller stadsproletariatet sådana att livet i fått inte självklart var ett sämre alternativ. Materiellt var det likvärdigt, friheten var mindre men å andra sidan erbjöds karriärmöjligheter och utsikter till utbildning, vidgade vyer och äventyr. Insatsen var det egna livet men våra mentala spärrar mot att se oss själva forelyekas är starka. I dag behöver ingen ung BUmedborgare uppleva att hans livschanser är så dåliga att kriget ter sig lockande. Tillsanm1ans med de äldre erfaren-heter av andra världskriget och framsynt politik är freden i Europa så nära garanterad man kan komrna i en ofullkomlig värld. USA, Latin-amerika, och Asien ser sanm1a utveckling. Krigen i dag är inbördes uppgörelser i tredje världen. Nog så tragiskt men ändå ingenting ijämforelse med den gamla tidens kraftmätningar mellan fullt rustade nationer. Våldet har inte ökat För den som växt upp med alla industrialiseringens och marknadsekonomins fordelar som självklarheter ligger det naturligtvis nära till hands att uppmärksanm1a de mer esoteriska bekymren i människans tillvaro. För de flesta av oss krävs det t ex 5 p filosofistudier på temat "Livets mening" for att inse att det är meningslöst. Det blir också lätt att falla i farstun ''Det finns enligt min mening ingen grundför att påstå att de materiella framstegen har orsakat större problem än de har löst. I själva verket trorjag inte att de har orsakat några problem alls. män och kvinnor som dricker sprit. Detta har sedan historiens gryning orsakat krakel. Inte heller liderlighet och skörlevnad är en ny foreteelse. I stället har den moderna vetenskapen i allt väsentligt lyckats bidra till att de negativa effekterna har minskats. Allt fler kan med tillforsikt ta for sig av ytterligare ett av livets glädjeämnen. Att sedan en rad intellektuella i övre medelåldern nu tar avstånd från sina ungdomliga eskapader får nog snarast lastas orealistiska forväntningar på extensivt partnerbyte och möjligen ' ' fallande honnonnivåer. Förvisso forekonm1er ansvarslöshet for larmrapporter om ökande våld och en tendens att fly faltet i och familjeupplösning eftersom parrelationer. Detta är definitivt ett media gärna fokuserar på dessa problem och undviker att göra relevanta jämforelser med hur det var forr. Våldet i våra moderna samhällen har inte ökat. Tvärtom är den ökning i statistiken vi ser resultatet av en ständigt minskande tolerans for våld. Det som forr var naturliga inslag i ett samhälle präglat av hierarkier och forakt for svaghet orsaka nu anmälningar, åtal, domar och rubriker. Själv minns jag från mm skoltid att både svår mobbing, utslagna tänder och t o m en kamrats spräckta nJure passerade som naturliga inslag i skolans vardag - upprördhet, javisst, men åtgärder? Nej. En särskild konm1entar gäller gatuvåld (som oftast är krogvåld utflyttat till svängrummet på trottoaren). I stadskärnor har vi idag en ökande koncentration av unga SVENSK TIDSKR.IFT resultat av ökande ekonomiskt välstånd som ökar framfor allt kvinnornas valfrihet. skilsmässorna framhålls också ofta som ett ökande problem. Det är sant. Det vore bättre om folk valde att inte skilja sig. Å andra sidan är frågan om vi därfor bör dra slutsatsen att det vore bättre med ett samhälle där folk inte kan skilja s1g. Substitttt till gud Det finns enligt min mening ingen grund for att påstå att de materiella framstegen har orsakat större problem än de har löst. I själva verket tror jag inte att de har orsakat några problem alls. Däremot har de naturligtvis inte botat människan från hennes existentiella ångest och mänskliga svagheter. I stället sätter utvecklingen faktiskt 33 återigen fingret på det faktum att den vetenskapliga och rationalistiska världsbilden inte förrän nu på allvar har fått genomslag. Efter Gud och den gamla hierarkiska världsbilden har vi forsökt olika substitut. Övertro på vetenskapens möjligheter att fOrändra människan, därefter de totalitära staterna regression till formoderna ideal som ras, klass, stat och nation och till sist föreställningen om livets mening i samhörigheten kring välfärdsstatens institutioner. Ingenting har hjälpt. Människan har till sist blivit vuxen. Ensam med sig själv som individ utan några garantier. Det finns ingen återvändo. Jag tycker att det är bra. 34 Många säger att socialbidragen är en förhållandevis obetydlig post i den stora konkursen, men jag tror att de är mycket betydelsefulla dels därför att kostnaderna har dubblats på bara några år och dels därför att de handlar om folks liv och leverne till vardags. Tankefiguren bakom begreppet skälig levnadsnivå är från guldåldern mot slutet av 70-talet. Det är lek och fritid, möbler och husgeråd, telefon, tv och tidning, fackföreningsavgift och hemförsäkring. Det är ett liv som målas upp. Socialbidraget är till själva sin konstruktion inriktat på att vara försörjningskälla på lång sikt. Socialstyrelsen håller nu på och sätter ihop nya riktlinjer. De vill uppenbarligen hålla fast vid storsintheten, men å andra sidan "får SVENSK TIDSKRIFT socialbidraget inte ge mer än det kostar att leva för vanliga hushåll" som generaldirektören Örtendahl sade i en artikel. (SvD den 29/ 8- 96) Problemet är alltså identi· fierat. Familjer med många barn får mer än vad vanliga hushåll har kvar att röra sig med efter skatt. Vad han säger är att social· bidragstagarna är på väg att bli en nagel i ögat på vanligt folk. Men grunden är fortfarande att fria medborgares livsföring är vad staten utgår från. Som om det skulle finnas en norm för "vad det kostar att leva " som man antingen bekostar själv eller får till skänks. När Sverige står öppet mot värt· den kan man inte hålla sig med den typen av jämlikhetsnormer. Helena Riviere