BARA NATO KAN LÖSA BALTERNAs SAKERHET
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BARA NATO KAN LÖSA..
BALTERNAs SAKERHET
PEETER LUKSEP
Västs obeslutsamhet i Natofrågan är ett lika stort hot mot Estland, Lettland och Litauen
som det ryska väldets alla överraskningar.
ett utifrån det västliga
forsvarsbergets topp
förefaller den östliga
militärmaktens sammanbrott som en riskreducering; rent av som att hotet
upphört.
Från dalen mittemellan ser det
annorlunda ut. Soluppgångarna har
förvisso blivit ljusare, men stenbumlingar och jordskred från
sammanbrottsprocesserna är nog så
allvarliga.
Denna lilla liknelse är ett sätt att
beskriva hur världen ser ut från
Estlands, Lettlands och Litauens
perspektiv efter Warszawapaktens
upplösning och Sovjetunionens sammanbrott.
Ett demokratiskt Ryssland är
förvisso något annat än ett kommunistiskt Sovjetunionen eller ett likaPEETER LUKSEP arbetar som
konsult på Kreab och var tidigare
riksdagsman för moderaterna
Stockholms län.
ledes imperialistiskt tsarvälde. Men
dels har Ryssland långt kvar till att
verkligen kallas demokrati, dels är
relationen till ett verkligt demokratiskt Ryssland inte heller nödvändigtvis problemfri.
Fånge i sitt fotflutna
Från baltisk horisont noterar man att
det inte finns någon entydigt klar
uppfattning om vad som egentligen
är Ryssland. Under fem århundraden
har man sett ett ryskt välde expandera, från Moskvas omgivningar till
det slaviska hjärtlandet och därefter
till att underkuva nation efter nation
1 sma omgivningar.
Man ser också hur många ryssar –
oavsett politisk uppfattning – har
svårt att erkänna denna ockupationsoch koloniseringsprocess. En est som
är född i Ryssland vet att han är född
i Ryssland; en ryss som är född i
Estland har däremot svårt att tänka
sig att han är född utomlands i någon
bemärkelse.
Man ser hur det i dagens Ryssland
SVENSK TIDSKRIFT
görs avslöjanden om stalintidens
förtryck och till och med omvärderingar av Lenin, men samtidigt
inte erkänns att Sovjetunionen faktiskt ockuperade de baltiska staterna.
Ryska militärer men också politiker
betecknar ofta Estlands, Lettlands
och Litauens självständighet som ”en
förlust för Ryssland” – och detta
knappast som en hedersbetygelse åt
de baltiska ländernas ekonomiska
eller kulturella nivå.
Man noterar den tydliga signal som
ges av begreppet ”nära utlandet” i
rysk utrikespolitik, och man vet att
det begreppet är en logisk följd av att
till exempel Riga eller Kiev inte
uppfattas som mer utland än många
delar av det som idag ingår i
Ryssland, som Tjetjenien eller Tuva.
Det ”nära utlandet” uppfattas ofta till
och med närmare än det ”avlägsna
inlandet”. Såväl ryssar som balter och
andra tidigare sovjetstyrda folk vet
mycket väl att det var sovjetledarnas
dagshumör som avgjorde vilken del
av väldet som var republik och vilken
23
del som hade annan status, liksom var
gränserna kom att gå mellan dem.
När amerikaner eller tyskar hånler
åt den ryska militärmaktens oformåga
att kväsa tje*nernas frihetskamp så
ser balterna massmord på civila och
ödelagda städer i ett land som senare
än de flesta kom under rysk
överhöghet.
Slaviskt kärnland
Också andra statsbildningar än den
ryska har varit expansiva. Men i
Europa hör det oftast till historien.
Storbritannien, Tyskland, ja till och
med Sverige, har lärt sig att leva så att
man inte uppfattas som hot av sina
grannländer eller forna kolonier. På
olika sätt gör man upp med det
forflutna.
Men sådan Vergangenheitsbewältigung saknas ännu i Moskva. Inte
helt – enstaka framsynta röster finns.
Störst av dem Solsjenitsyn: denna
ryska nationalist skriver att han helst
av allt ser ett stort ryskt rike, men att
detta välde inte minst under
kommunisttiden gjort många av de
andra folken i väldet så illa, att
Ryssland borde dra sig tillbaka till ett
slaviskt kärnland for att från detta
bygga upp positiva relationer till
grannfolken.
Det sovjetiska sammanbrottet har
inneburit att den historiska ryska
expansionen avstannat och gått
tillbaka. Men balterna vet också, att
tidigare sådana bakslag har varit
kortvariga. Stora oredor har alltid
foljts av stor expansion.
De pågående demokratiserings- 24
processerna i Ryssland ger hopp om
att detta mönster inte ska upprepas.
Men vem vågar säga det säkert? I
synnerhet som det inte är alldeles
uppenbart vem som egentligen styr i
Ryssland. Vem styr i Kreml, och hur
mycket styr Kreml det som sker i det
stora väldet?
Obeslutsamhet i väst befäster
gråzonen
Om den värderade läsaren nu
forsöker att från Tallinns, Rigas eller
Vilnius horisont, med stora forhoppningar men liten klarhet om
Rysslands framtida utveckling,
forsöker finna en politik som tryggar
nationernas inre och yttre frihet
liksom fred, så är Nato egentligen det
enda alternativ som står till buds.
Andra alternativ formår mycket litet.
En del brukar rekommendera
balterna ”att själva lösa sina problem
med Ryssland”. Uppmaningen
uppfattas som närmast skymfande –
det har man forsökt i ett par
århundraden, med forfarande foljder.
Man noterar också att samma
rekommendation inte skrevs ut till
Västtyskland, Norge eller Storbritannien under det kalla kriget. Då
var kollektivt forsvar det som gällde.
Ur baltisk horisont pågår också nu ett
kallt krig: rysk utrikespolitik pendlar
mellan ”vi gör ändå som vi vill”, i
bättre fall, till ”gör som vi säger,
annars…..!” i de sämre. Utan en
genuint forändrad inställning till sina
små och militärt underlägsna grannar
ger en sådan forhoppningsfull rekommendation inget resultat.
SVENSK TIDSKRIFT
Andra igen ser gärna en regional
lösning – baltisk eller nordisk-baltisk
– som ett sätt att komma ifrån
ansvaret. Men ingen sådan regional
variant ger en tillräcklig motvikt for
att verkligen erbjuda trygghet. Därfor är det otänkbart såväl for de
baltiska länderna som for Sverige.
Dess illusoriskhet framgår inte minst
av att Ryssland, i det reviderade
CFE-avtalet, har rätt att hålla ett antal
pansarfordon i Pskovs militärdistrikt,
alldeles vid gränsen mot Estland och
Lettland, som sannolikt överskrider
antalet begagnade cyklar i de estniska
och lettiska forsvarsmakterna…
M
edlemskap 1 EU är
inte en säkerhetspolitisk lösning 1
egentlig bemärkelse
men har ändå säkerhetspolitiska
fordelar. Det faktum att Ryssland for
närvarande inte opponerar sig mot
BU-medlemskap borde därfor innebära skyndsammast möjliga forfarande for att ra med de baltiska
staterna. Det fanns en tid när
Ryssland inte opponerade s1g mot
Natomedlemsskap. Det tillfallet
forspilldes. Samma kan hända med
BU-medlemskapet. Noteras bör
Jeltsins utspel i Bulgarien i vintras,
om att Bulgarien borde orientera sig
mot OSS snarare än mot EU.
I avvaktan på att västländerna
samlar mod blir gråzonen i Nordeuropa allt mer etablerad. Om den i
ett inledningsskede kunde uppfattas
z
>
o
z
…;
>
som temporär så är vanans makt stor
och varje forändring uppfattas kräva
eftergifter av någon. Varje gång
västvärlden direkt eller indirekt tar
hänsyn till ryska ståndpunkter om
vad de baltiska staterna ar eller inte
ar göra befåster de gråzonens existens. Varje gång västliga organisationer av olika slag – de må vara
Nato, EU eller till och med OECD
– utvidgas med Tjeckien eller Polen
eller Ungern men de baltiska
länderna lämnas utanfor befäster man
gråzonens existens. Ju längre tid som
går desto mer f”ar balterna – och vi i
Sverige – inrätta oss for ett liv
gråzonen. Med vad det betyder 1
form av ökad risk for instabilitet
området och därigenom i Europa.
’ ’ En del brukar
rekommendera balterna
n att själva lösa szna
problem med Ryssland”.
Uppmaningen uppfattas
som närmast skymfande –
det har man försökt i ett
par århundraden, med
förfärande följder. ’ ’
Därfor uppfattas västs obeslutsamhet som ett lika stort hot som det
ryska väldets alla överraskningar. Om
inte västvärlden klarar sig utan Nato,
varfor skulle Estland, Lettland och
Litauen göra det?
SVENSK TIDSKRIFT
Det finns en stark ton av
förnuft och rättvisa i ordet skäl/g.
När socialtjänstlagen erbjöd
social-bidragstagarna en skälig
lev-nadsnivå så var det 1980 ett
rimligt åtagande med tanke på
hur få de behövande var och hur
välmående vi andra var.
Nu, sexton år senare, har förhållandena skiftat. Många låginkomsttagare kommer inte upp i
den standard socialbidraget erbjuder. En vanlig LO-familj med
tre barn där båda föräldrarna
jobbar heltid hamnar ungefär på
samma nivå som motsvarande
familj med socialbidrag.
Då är frågan: är det skäligt?
Ska man vända och vrida på vad
som ska anses som normala
levnadsomkostnader så vore det
skäligt att börja med den arbetande familjen först. Vad är skä-
ligt för moderna hårt arbetande
familjeförsörjare att behålla för
sig och de sina innan staten
börjar skänka ut deras pengar till
andra? Om man i någon myndighet sitter och resonerar om
vad det ”normalt” kostar att leva
så kan man ju inte tillämpa de
resonemangen exklusivt på
gruppen socialbidragstagare. De
som betalar har ju också ett liv.
De som arbetar ska ha ett visst
mått av frihet innan skattemyndigheterna är där och korpar
åt sig.
Det är ett sjukt system som
berövar folk så mycket av deras
inkomster och frihet att sköta sig
själva att de åtminstone teoretiskt hamnar hos socialen.
Helena Riviere
25
o
z
>
BALTERNAs SAKERHET
PEETER LUKSEP
Västs obeslutsamhet i Natofrågan är ett lika stort hot mot Estland, Lettland och Litauen
som det ryska väldets alla överraskningar.
ett utifrån det västliga
forsvarsbergets topp
förefaller den östliga
militärmaktens sammanbrott som en riskreducering; rent av som att hotet
upphört.
Från dalen mittemellan ser det
annorlunda ut. Soluppgångarna har
förvisso blivit ljusare, men stenbumlingar och jordskred från
sammanbrottsprocesserna är nog så
allvarliga.
Denna lilla liknelse är ett sätt att
beskriva hur världen ser ut från
Estlands, Lettlands och Litauens
perspektiv efter Warszawapaktens
upplösning och Sovjetunionens sammanbrott.
Ett demokratiskt Ryssland är
förvisso något annat än ett kommunistiskt Sovjetunionen eller ett likaPEETER LUKSEP arbetar som
konsult på Kreab och var tidigare
riksdagsman för moderaterna
Stockholms län.
ledes imperialistiskt tsarvälde. Men
dels har Ryssland långt kvar till att
verkligen kallas demokrati, dels är
relationen till ett verkligt demokratiskt Ryssland inte heller nödvändigtvis problemfri.
Fånge i sitt fotflutna
Från baltisk horisont noterar man att
det inte finns någon entydigt klar
uppfattning om vad som egentligen
är Ryssland. Under fem århundraden
har man sett ett ryskt välde expandera, från Moskvas omgivningar till
det slaviska hjärtlandet och därefter
till att underkuva nation efter nation
1 sma omgivningar.
Man ser också hur många ryssar –
oavsett politisk uppfattning – har
svårt att erkänna denna ockupationsoch koloniseringsprocess. En est som
är född i Ryssland vet att han är född
i Ryssland; en ryss som är född i
Estland har däremot svårt att tänka
sig att han är född utomlands i någon
bemärkelse.
Man ser hur det i dagens Ryssland
SVENSK TIDSKRIFT
görs avslöjanden om stalintidens
förtryck och till och med omvärderingar av Lenin, men samtidigt
inte erkänns att Sovjetunionen faktiskt ockuperade de baltiska staterna.
Ryska militärer men också politiker
betecknar ofta Estlands, Lettlands
och Litauens självständighet som ”en
förlust för Ryssland” – och detta
knappast som en hedersbetygelse åt
de baltiska ländernas ekonomiska
eller kulturella nivå.
Man noterar den tydliga signal som
ges av begreppet ”nära utlandet” i
rysk utrikespolitik, och man vet att
det begreppet är en logisk följd av att
till exempel Riga eller Kiev inte
uppfattas som mer utland än många
delar av det som idag ingår i
Ryssland, som Tjetjenien eller Tuva.
Det ”nära utlandet” uppfattas ofta till
och med närmare än det ”avlägsna
inlandet”. Såväl ryssar som balter och
andra tidigare sovjetstyrda folk vet
mycket väl att det var sovjetledarnas
dagshumör som avgjorde vilken del
av väldet som var republik och vilken
23
del som hade annan status, liksom var
gränserna kom att gå mellan dem.
När amerikaner eller tyskar hånler
åt den ryska militärmaktens oformåga
att kväsa tje*nernas frihetskamp så
ser balterna massmord på civila och
ödelagda städer i ett land som senare
än de flesta kom under rysk
överhöghet.
Slaviskt kärnland
Också andra statsbildningar än den
ryska har varit expansiva. Men i
Europa hör det oftast till historien.
Storbritannien, Tyskland, ja till och
med Sverige, har lärt sig att leva så att
man inte uppfattas som hot av sina
grannländer eller forna kolonier. På
olika sätt gör man upp med det
forflutna.
Men sådan Vergangenheitsbewältigung saknas ännu i Moskva. Inte
helt – enstaka framsynta röster finns.
Störst av dem Solsjenitsyn: denna
ryska nationalist skriver att han helst
av allt ser ett stort ryskt rike, men att
detta välde inte minst under
kommunisttiden gjort många av de
andra folken i väldet så illa, att
Ryssland borde dra sig tillbaka till ett
slaviskt kärnland for att från detta
bygga upp positiva relationer till
grannfolken.
Det sovjetiska sammanbrottet har
inneburit att den historiska ryska
expansionen avstannat och gått
tillbaka. Men balterna vet också, att
tidigare sådana bakslag har varit
kortvariga. Stora oredor har alltid
foljts av stor expansion.
De pågående demokratiserings- 24
processerna i Ryssland ger hopp om
att detta mönster inte ska upprepas.
Men vem vågar säga det säkert? I
synnerhet som det inte är alldeles
uppenbart vem som egentligen styr i
Ryssland. Vem styr i Kreml, och hur
mycket styr Kreml det som sker i det
stora väldet?
Obeslutsamhet i väst befäster
gråzonen
Om den värderade läsaren nu
forsöker att från Tallinns, Rigas eller
Vilnius horisont, med stora forhoppningar men liten klarhet om
Rysslands framtida utveckling,
forsöker finna en politik som tryggar
nationernas inre och yttre frihet
liksom fred, så är Nato egentligen det
enda alternativ som står till buds.
Andra alternativ formår mycket litet.
En del brukar rekommendera
balterna ”att själva lösa sina problem
med Ryssland”. Uppmaningen
uppfattas som närmast skymfande –
det har man forsökt i ett par
århundraden, med forfarande foljder.
Man noterar också att samma
rekommendation inte skrevs ut till
Västtyskland, Norge eller Storbritannien under det kalla kriget. Då
var kollektivt forsvar det som gällde.
Ur baltisk horisont pågår också nu ett
kallt krig: rysk utrikespolitik pendlar
mellan ”vi gör ändå som vi vill”, i
bättre fall, till ”gör som vi säger,
annars…..!” i de sämre. Utan en
genuint forändrad inställning till sina
små och militärt underlägsna grannar
ger en sådan forhoppningsfull rekommendation inget resultat.
SVENSK TIDSKRIFT
Andra igen ser gärna en regional
lösning – baltisk eller nordisk-baltisk
– som ett sätt att komma ifrån
ansvaret. Men ingen sådan regional
variant ger en tillräcklig motvikt for
att verkligen erbjuda trygghet. Därfor är det otänkbart såväl for de
baltiska länderna som for Sverige.
Dess illusoriskhet framgår inte minst
av att Ryssland, i det reviderade
CFE-avtalet, har rätt att hålla ett antal
pansarfordon i Pskovs militärdistrikt,
alldeles vid gränsen mot Estland och
Lettland, som sannolikt överskrider
antalet begagnade cyklar i de estniska
och lettiska forsvarsmakterna…
M
edlemskap 1 EU är
inte en säkerhetspolitisk lösning 1
egentlig bemärkelse
men har ändå säkerhetspolitiska
fordelar. Det faktum att Ryssland for
närvarande inte opponerar sig mot
BU-medlemskap borde därfor innebära skyndsammast möjliga forfarande for att ra med de baltiska
staterna. Det fanns en tid när
Ryssland inte opponerade s1g mot
Natomedlemsskap. Det tillfallet
forspilldes. Samma kan hända med
BU-medlemskapet. Noteras bör
Jeltsins utspel i Bulgarien i vintras,
om att Bulgarien borde orientera sig
mot OSS snarare än mot EU.
I avvaktan på att västländerna
samlar mod blir gråzonen i Nordeuropa allt mer etablerad. Om den i
ett inledningsskede kunde uppfattas
z
>
o
z
…;
>
som temporär så är vanans makt stor
och varje forändring uppfattas kräva
eftergifter av någon. Varje gång
västvärlden direkt eller indirekt tar
hänsyn till ryska ståndpunkter om
vad de baltiska staterna ar eller inte
ar göra befåster de gråzonens existens. Varje gång västliga organisationer av olika slag – de må vara
Nato, EU eller till och med OECD
– utvidgas med Tjeckien eller Polen
eller Ungern men de baltiska
länderna lämnas utanfor befäster man
gråzonens existens. Ju längre tid som
går desto mer f”ar balterna – och vi i
Sverige – inrätta oss for ett liv
gråzonen. Med vad det betyder 1
form av ökad risk for instabilitet
området och därigenom i Europa.
’ ’ En del brukar
rekommendera balterna
n att själva lösa szna
problem med Ryssland”.
Uppmaningen uppfattas
som närmast skymfande –
det har man försökt i ett
par århundraden, med
förfärande följder. ’ ’
Därfor uppfattas västs obeslutsamhet som ett lika stort hot som det
ryska väldets alla överraskningar. Om
inte västvärlden klarar sig utan Nato,
varfor skulle Estland, Lettland och
Litauen göra det?
SVENSK TIDSKRIFT
Det finns en stark ton av
förnuft och rättvisa i ordet skäl/g.
När socialtjänstlagen erbjöd
social-bidragstagarna en skälig
lev-nadsnivå så var det 1980 ett
rimligt åtagande med tanke på
hur få de behövande var och hur
välmående vi andra var.
Nu, sexton år senare, har förhållandena skiftat. Många låginkomsttagare kommer inte upp i
den standard socialbidraget erbjuder. En vanlig LO-familj med
tre barn där båda föräldrarna
jobbar heltid hamnar ungefär på
samma nivå som motsvarande
familj med socialbidrag.
Då är frågan: är det skäligt?
Ska man vända och vrida på vad
som ska anses som normala
levnadsomkostnader så vore det
skäligt att börja med den arbetande familjen först. Vad är skä-
ligt för moderna hårt arbetande
familjeförsörjare att behålla för
sig och de sina innan staten
börjar skänka ut deras pengar till
andra? Om man i någon myndighet sitter och resonerar om
vad det ”normalt” kostar att leva
så kan man ju inte tillämpa de
resonemangen exklusivt på
gruppen socialbidragstagare. De
som betalar har ju också ett liv.
De som arbetar ska ha ett visst
mått av frihet innan skattemyndigheterna är där och korpar
åt sig.
Det är ett sjukt system som
berövar folk så mycket av deras
inkomster och frihet att sköta sig
själva att de åtminstone teoretiskt hamnar hos socialen.
Helena Riviere
25
o
z
>