BARA NATO KAN LÖSA.. BALTERNAs SAKERHET PEETER LUKSEP Västs obeslutsamhet i Natofrågan är ett lika stort hot mot Estland, Lettland och Litauen som det ryska väldets alla överraskningar. ett utifrån det västliga forsvarsbergets topp förefaller den östliga militärmaktens sammanbrott som en riskreducering; rent av som att hotet upphört. Från dalen mittemellan ser det annorlunda ut. Soluppgångarna har förvisso blivit ljusare, men stenbumlingar och jordskred från sammanbrottsprocesserna är nog så allvarliga. Denna lilla liknelse är ett sätt att beskriva hur världen ser ut från Estlands, Lettlands och Litauens perspektiv efter Warszawapaktens upplösning och Sovjetunionens sammanbrott. Ett demokratiskt Ryssland är förvisso något annat än ett kommunistiskt Sovjetunionen eller ett likaPEETER LUKSEP arbetar som konsult på Kreab och var tidigare riksdagsman för moderaterna Stockholms län. ledes imperialistiskt tsarvälde. Men dels har Ryssland långt kvar till att verkligen kallas demokrati, dels är relationen till ett verkligt demokratiskt Ryssland inte heller nödvändigtvis problemfri. Fånge i sitt fotflutna Från baltisk horisont noterar man att det inte finns någon entydigt klar uppfattning om vad som egentligen är Ryssland. Under fem århundraden har man sett ett ryskt välde expandera, från Moskvas omgivningar till det slaviska hjärtlandet och därefter till att underkuva nation efter nation 1 sma omgivningar. Man ser också hur många ryssar - oavsett politisk uppfattning - har svårt att erkänna denna ockupationsoch koloniseringsprocess. En est som är född i Ryssland vet att han är född i Ryssland; en ryss som är född i Estland har däremot svårt att tänka sig att han är född utomlands i någon bemärkelse. Man ser hur det i dagens Ryssland SVENSK TIDSKRIFT görs avslöjanden om stalintidens förtryck och till och med omvärderingar av Lenin, men samtidigt inte erkänns att Sovjetunionen faktiskt ockuperade de baltiska staterna. Ryska militärer men också politiker betecknar ofta Estlands, Lettlands och Litauens självständighet som "en förlust för Ryssland" - och detta knappast som en hedersbetygelse åt de baltiska ländernas ekonomiska eller kulturella nivå. Man noterar den tydliga signal som ges av begreppet "nära utlandet" i rysk utrikespolitik, och man vet att det begreppet är en logisk följd av att till exempel Riga eller Kiev inte uppfattas som mer utland än många delar av det som idag ingår i Ryssland, som Tjetjenien eller Tuva. Det "nära utlandet" uppfattas ofta till och med närmare än det "avlägsna inlandet". Såväl ryssar som balter och andra tidigare sovjetstyrda folk vet mycket väl att det var sovjetledarnas dagshumör som avgjorde vilken del av väldet som var republik och vilken 23 del som hade annan status, liksom var gränserna kom att gå mellan dem. När amerikaner eller tyskar hånler åt den ryska militärmaktens oformåga att kväsa tje*nernas frihetskamp så ser balterna massmord på civila och ödelagda städer i ett land som senare än de flesta kom under rysk överhöghet. Slaviskt kärnland Också andra statsbildningar än den ryska har varit expansiva. Men i Europa hör det oftast till historien. Storbritannien, Tyskland, ja till och med Sverige, har lärt sig att leva så att man inte uppfattas som hot av sina grannländer eller forna kolonier. På olika sätt gör man upp med det forflutna. Men sådan Vergangenheitsbewältigung saknas ännu i Moskva. Inte helt - enstaka framsynta röster finns. Störst av dem Solsjenitsyn: denna ryska nationalist skriver att han helst av allt ser ett stort ryskt rike, men att detta välde inte minst under kommunisttiden gjort många av de andra folken i väldet så illa, att Ryssland borde dra sig tillbaka till ett slaviskt kärnland for att från detta bygga upp positiva relationer till grannfolken. Det sovjetiska sammanbrottet har inneburit att den historiska ryska expansionen avstannat och gått tillbaka. Men balterna vet också, att tidigare sådana bakslag har varit kortvariga. Stora oredor har alltid foljts av stor expansion. De pågående demokratiserings- 24 processerna i Ryssland ger hopp om att detta mönster inte ska upprepas. Men vem vågar säga det säkert? I synnerhet som det inte är alldeles uppenbart vem som egentligen styr i Ryssland. Vem styr i Kreml, och hur mycket styr Kreml det som sker i det stora väldet? Obeslutsamhet i väst befäster gråzonen Om den värderade läsaren nu forsöker att från Tallinns, Rigas eller Vilnius horisont, med stora forhoppningar men liten klarhet om Rysslands framtida utveckling, forsöker finna en politik som tryggar nationernas inre och yttre frihet liksom fred, så är Nato egentligen det enda alternativ som står till buds. Andra alternativ formår mycket litet. En del brukar rekommendera balterna "att själva lösa sina problem med Ryssland". Uppmaningen uppfattas som närmast skymfande - det har man forsökt i ett par århundraden, med forfarande foljder. Man noterar också att samma rekommendation inte skrevs ut till Västtyskland, Norge eller Storbritannien under det kalla kriget. Då var kollektivt forsvar det som gällde. Ur baltisk horisont pågår också nu ett kallt krig: rysk utrikespolitik pendlar mellan "vi gör ändå som vi vill", i bättre fall, till "gör som vi säger, annars.....!" i de sämre. Utan en genuint forändrad inställning till sina små och militärt underlägsna grannar ger en sådan forhoppningsfull rekommendation inget resultat. SVENSK TIDSKRIFT Andra igen ser gärna en regional lösning - baltisk eller nordisk-baltisk - som ett sätt att komma ifrån ansvaret. Men ingen sådan regional variant ger en tillräcklig motvikt for att verkligen erbjuda trygghet. Därfor är det otänkbart såväl for de baltiska länderna som for Sverige. Dess illusoriskhet framgår inte minst av att Ryssland, i det reviderade CFE-avtalet, har rätt att hålla ett antal pansarfordon i Pskovs militärdistrikt, alldeles vid gränsen mot Estland och Lettland, som sannolikt överskrider antalet begagnade cyklar i de estniska och lettiska forsvarsmakterna... M edlemskap 1 EU är inte en säkerhetspolitisk lösning 1 egentlig bemärkelse men har ändå säkerhetspolitiska fordelar. Det faktum att Ryssland for närvarande inte opponerar sig mot BU-medlemskap borde därfor innebära skyndsammast möjliga forfarande for att ra med de baltiska staterna. Det fanns en tid när Ryssland inte opponerade s1g mot Natomedlemsskap. Det tillfallet forspilldes. Samma kan hända med BU-medlemskapet. Noteras bör Jeltsins utspel i Bulgarien i vintras, om att Bulgarien borde orientera sig mot OSS snarare än mot EU. I avvaktan på att västländerna samlar mod blir gråzonen i Nordeuropa allt mer etablerad. Om den i ett inledningsskede kunde uppfattas z > o z ...; > som temporär så är vanans makt stor och varje forändring uppfattas kräva eftergifter av någon. Varje gång västvärlden direkt eller indirekt tar hänsyn till ryska ståndpunkter om vad de baltiska staterna ar eller inte ar göra befåster de gråzonens existens. Varje gång västliga organisationer av olika slag - de må vara Nato, EU eller till och med OECD - utvidgas med Tjeckien eller Polen eller Ungern men de baltiska länderna lämnas utanfor befäster man gråzonens existens. Ju längre tid som går desto mer f"ar balterna - och vi i Sverige - inrätta oss for ett liv gråzonen. Med vad det betyder 1 form av ökad risk for instabilitet området och därigenom i Europa. ' ' En del brukar rekommendera balterna n att själva lösa szna problem med Ryssland". Uppmaningen uppfattas som närmast skymfande - det har man försökt i ett par århundraden, med förfärande följder. ' ' Därfor uppfattas västs obeslutsamhet som ett lika stort hot som det ryska väldets alla överraskningar. Om inte västvärlden klarar sig utan Nato, varfor skulle Estland, Lettland och Litauen göra det? SVENSK TIDSKRIFT Det finns en stark ton av förnuft och rättvisa i ordet skäl/g. När socialtjänstlagen erbjöd social-bidragstagarna en skälig lev-nadsnivå så var det 1980 ett rimligt åtagande med tanke på hur få de behövande var och hur välmående vi andra var. Nu, sexton år senare, har förhållandena skiftat. Många låginkomsttagare kommer inte upp i den standard socialbidraget erbjuder. En vanlig LO-familj med tre barn där båda föräldrarna jobbar heltid hamnar ungefär på samma nivå som motsvarande familj med socialbidrag. Då är frågan: är det skäligt? Ska man vända och vrida på vad som ska anses som normala levnadsomkostnader så vore det skäligt att börja med den arbetande familjen först. Vad är skä- ligt för moderna hårt arbetande familjeförsörjare att behålla för sig och de sina innan staten börjar skänka ut deras pengar till andra? Om man i någon myndighet sitter och resonerar om vad det "normalt" kostar att leva så kan man ju inte tillämpa de resonemangen exklusivt på gruppen socialbidragstagare. De som betalar har ju också ett liv. De som arbetar ska ha ett visst mått av frihet innan skattemyndigheterna är där och korpar åt sig. Det är ett sjukt system som berövar folk så mycket av deras inkomster och frihet att sköta sig själva att de åtminstone teoretiskt hamnar hos socialen. Helena Riviere 25 o z >