Elisabeth Hedborg; De nya ryska ledarna
1997
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE NYA RYSKA LEDARNA
ELISABETH HEDBORG
De nya ryska makthavarna är de regionala guvernörerna som utnyttjar det vakuum
som råder kring den ryska presidentmakten. Därmed har ytterligare ett steg tagits bort från
tsartidens och kommunismens starka centralstyrning.
I
den svenska bevakningen av
rysk politik har parlamentets
underhus, statsduman, spelat
en framträdande roll. Inte att
undra på – där har dramatiska debatter mellan eldfängda
politiker ägt rum. Dumarr har krävt
regeringens avgång och presidentens
huvud på ett fat. Den har varit
centrum i den kraftmätning mellan
olika politiska riktningar, som ingalunda tog slut hösten 1993.
Om parlamentets överhus, det s k
federationsrådet, har det däremot
varit forhållandevis tyst. Där sitter
representanter for de administrativa
enheterna inom den Ryska federationen, de sk ”federationssubjekten” (en direkt översättning från
ryskan, som är otymplig och som jag
i fortsättningen kommer att ersätta
med begreppet ”regioner”).
ELISABETH HEDBORG är frilansjournalist med Ryssland som speciaIitet.
Ledarna for Rysslands regioner,
ofta kallade ”guvernörer”, har tidigare utsetts av presidentJeltsin. Federationsrådet har alltså varit en forsamling bestående av politiker lojala
med presidenten. Men sedan forra
året är viktiga forändringar på väg:
guvernörerna väljs lokalt och är därmed ansvariga infor sina väljare snarare än infor den avlägsna centralmakten i Moskva. Detta är ett led i
en pågående decentralisering och en
betydelsefull brytning med den situation som rådde både under tsartiden
och under kommunismen, då all
makt utgick från centrum.
Mäktiga guvernörer
Guvernörerna kan liknas vid svenska landshövdingar. skillnaden är att
de ryska guvernörernas territorier
och makt är så oändligt mycket större
än de svenska landshövdingarnas.
Regionerna har dessutom egna parlament, ungefår som ett svenskt landsting, men med större befogenheter.
De kan bl a stifta egna lokala lagar,
SVENSK TIDSKRIFT
forutsatt givetvis att de inte strider
mot de allryska lagarna.
Den federaliseringsprocess, som nu
äger rum kommer forhoppningsvis
att leda till att Ryssland far en mindre
stelbent och centraliserad administration. Den kommer också att innebära
att beslutsfattarna i Moskva måste
räkna med att starka regioner och
deras ledare vill lösa sina egna problem på sitt eget sätt.
Redan nu finns tydliga tecken på
växande motsättningar mellan Moskva å ena sidan och regionerna å den
andra.
En viktig orsak till dessa motsättningar är de sviktande statsfinanserna.
BNP har sjunkit med 28 procent
under de senaste fyra åren – en större
nedgång än under andra världskriget.
skatteuppbörden ger inte de beräknade intäkterna och därmed kan
staten inte fullgöra sina plikter
gentemot samhället och medborgarna. Enligt uppgifter i dagstidningen
Izvestij”a fullföljde endast tre regioner
i Ryssland sina inbetalningar till
19
staten under de nio forsta månaderna
i fjol. Men de främsta syndarna finns
bland industriforetagen – intressant
nog inom de vinstrika gas- och
oljebranschema. Deras skulder till
statskassan räknas i triljoner rubel.
Företagens ovilja att betala skattema är ytterst ett uttryck for misstro
gentemot centralmakten. Och motståndet mot indrivningen ter sig
nämust naturligt om man studerar de
skattebördor, som åvilar de ryska
foretagen.
F
ör att i någon mån råda bot
på denna situation mrättades i höstas en kommisslOn med en om1sskännlig doft från den gamla sovjetiska tiden. ”Den tillfålliga extraordinära kommissionen” (forkortad
VTjK) är direkt underställd presidenten och dess syfte är att ”stärka
disciplinen inom skatteinbetalmngen”.
Konunissionen har enligt pressuppgifter till en del påverkat foretagens benägenhet att betala sina
skatteskulder. Hotet att hamna på
kommissionens ”svarta lista” och
forsättas i konkurs har haft en viss
effekt. Men i längden är det naturligtvis orimligt att bygga en ekonomisk politik med qjälp av ganmtaldags bestraffuingsmetoder. Konunissionen har i hög grad bidragit till att
skapa ovilja och misstämning i relationerna mellan Moskva och regiOnerna.
En annan orsak till statens dåliga
20
finansiella situation är de rundhänta
löften, som Boris Jeltsin gjorde under
presidentvalskampanjen forra året.
Många av dessa löften är visserligen
redan avskrivna, men andra har han
haft svårt att svära sig fri från.
Konsekvenserna av dessa ekonomiska svårigheter är en växande brist
på ”reda pengar” – eller som man
säger i Ryssland ”levande pengar”.
Ute i landet driver nu privatpersoner
och foretag handel med metoder som
påminner om gant.!a tiders naturahushållning: de byter tjänster och
varor med varandra. På industrierna
far de anställda många gånger lön i
form av de varor som produceras på
foretaget (kastruller på kastrullfabriken etc). Mera avancerade affä-
rer görs med hjälp av växlar eller
olika typer av skuldpapper.
SVENS K T ID SKRIFT
Man kan tala om att ett slags
parallellekonomi håller på att växa
fram, en gråzon mellan legalitet och
illegalitet, där det viktigaste är att
överleva. Eftersom i stort sett alla
regioner är beroende av statsunderstöd i olika fom1er, så har Moskvas
möjligheter att utöva ett inflytande
ute i landet varit helt kopplat till
dessa statliga subventioner, löner,
pensioner och bidrag. När nu statskassan är barskrapad och regionerna
inte far sitt understöd har Moskva
inte sanuna möjligheter att ställa krav
på regionernas trofasthet och lydnad.
Man räknar med att bara omkring tio
regioner är ”gtvare”, dvs bidrar till
statskassans intäkter, resten är att
betrakta som ”tärande”.
Den ryska pressen har under de
gångna månaderna allt oftare talat om
regionernas uppror mot Moskva – ett
uppror som visserligen inte sker med
militära medel, men som definitivt
handlar om minskande lojalitet och
krav på att i högre grad få disponera
sin egen ekonomi.
Rationella val
Det är under dessa förhållanden, som
Ryssland under de senaste månaderna har valt nya guvernörer för
drygt femtio regioner. Tidigt i höstas
befarade många politiska iakttagare
att den dåliga ekonomin skulle ge
kommunisterna stora framgångar,
vilket i sin tur skulle kunna leda till
politisk oro och osäkerhet. Man
fruktade att en reformsinnad, marknadsekonomiskt inriktad presidentmakt skulle få tampas med högljudda,
revanschlystna konununistiska lokala
ledare – en situation som skulle
lamslå landets ekonomiska och politiska liv.
Som så ofta annars har förutsägelserna om rysk politik inte hållit
streck.
Guvernörsvalen har visat att en
oanad politisk potential finns ute i
landet.
Enligt Makarenko är valresultaten
varken en seger for vad som i Ryssland kallas ”maktpartiet”, dvs den
styrande presidentmakten, eller en
kommunistisk revansch. De nyvalda
guvernörerna har en egen politisk
”Ute i landet driver
nu privatpersoner och
företag handel med metoder som påminner om
gamla tiders naturahushållning: de byter
tjänster och varor med
varandra. På industrierna får de anställda
många gånger lön i
form av de varor som
produceras på företaget.
”plattform och ett lokalt förankrat förtroende att stödja sig på.
Missnöjda och ekonomiskt forfördelade regioner med starka och självständiga ledare – det kan bli en rejäl
underdånig lojalitet, grundad på en
tacksamhetsskuld till statsledningen.
Det är snarare en vilja till samarbete,
en beredskap att upprätta en dialog
med centrum.
Till och med Jeltsins ärkefiende sedan konflikten 1993, Alexander
Rutskoj, nyvald guvernör i staden
Kursk, har lovat Jeltsin att samarbeta.
Moskva kan alltså inte längre diktera sina villkor som förr, men de kan
– i bästa fall – tillsammans med de
nya regionala ledarna utveckla den
spirande federalismen till landets
bästa och söka lösningar på alla de
svåra problem som väntar på sin
lösning.
Själva ta itu med problemen
Men detta kräver att även centrum,
presidentmakten, visar handlingskraft
och politisk vilja. Så länge nuvarande
vakuum råder i politikens centrum
har de nya guvernörerna ingen riktig
motpart i dialogen. De regionala
ledarna kan lösa problemet på flera
sätt: vänta och se, men därmed riskera att det ekonomiska läget förvärras och deras egen maktbas krymper. Eller själva ta itu med lösningen
Enligt direktören på Institutet för huvudvärk för jeltsinadministra- av problemen – vilket i nuvarande
politiska telrnalogier i Moskva, Boris
Makarenko, har valen präglats av att
väljama har träffat rationella val.
Motsättningarna mellan kandidatema har inte varit ideologiska utan
har gällt sakfrågor. De segrande guvernörerna har i stort sett alla en bred
erfarenhet från den lokala politiken
eller industrin. Demagogerna har fått
stå tillbaka för pragmatikerna.
tionen.
Men trots allt räknar Boris Makarenko bara med två eller tre riktiga
”bråkstakar”, som kan ge Jeltsin
problem. Bland dem finns den nye
guvernören i Pskov, som har sin
politiska hemvist i Zjirinovskijs parti
LDPR. I övrigt är de nya guvernö-
rerna att betrakta som ”lojala” gentemot Moskva. Men det är ingen
SVEN S K TID SKRIFT
situation kan komma att öka avståndet mellan Moskva och regionerna.
Med all säkerhet kommer rapporteringen från Ryssland i framtiden att
handla lika mycket om vad som händer i parlamentets överhus, federationsrådet, som om den uppstudsiga
duman.
21
ELISABETH HEDBORG
De nya ryska makthavarna är de regionala guvernörerna som utnyttjar det vakuum
som råder kring den ryska presidentmakten. Därmed har ytterligare ett steg tagits bort från
tsartidens och kommunismens starka centralstyrning.
I
den svenska bevakningen av
rysk politik har parlamentets
underhus, statsduman, spelat
en framträdande roll. Inte att
undra på – där har dramatiska debatter mellan eldfängda
politiker ägt rum. Dumarr har krävt
regeringens avgång och presidentens
huvud på ett fat. Den har varit
centrum i den kraftmätning mellan
olika politiska riktningar, som ingalunda tog slut hösten 1993.
Om parlamentets överhus, det s k
federationsrådet, har det däremot
varit forhållandevis tyst. Där sitter
representanter for de administrativa
enheterna inom den Ryska federationen, de sk ”federationssubjekten” (en direkt översättning från
ryskan, som är otymplig och som jag
i fortsättningen kommer att ersätta
med begreppet ”regioner”).
ELISABETH HEDBORG är frilansjournalist med Ryssland som speciaIitet.
Ledarna for Rysslands regioner,
ofta kallade ”guvernörer”, har tidigare utsetts av presidentJeltsin. Federationsrådet har alltså varit en forsamling bestående av politiker lojala
med presidenten. Men sedan forra
året är viktiga forändringar på väg:
guvernörerna väljs lokalt och är därmed ansvariga infor sina väljare snarare än infor den avlägsna centralmakten i Moskva. Detta är ett led i
en pågående decentralisering och en
betydelsefull brytning med den situation som rådde både under tsartiden
och under kommunismen, då all
makt utgick från centrum.
Mäktiga guvernörer
Guvernörerna kan liknas vid svenska landshövdingar. skillnaden är att
de ryska guvernörernas territorier
och makt är så oändligt mycket större
än de svenska landshövdingarnas.
Regionerna har dessutom egna parlament, ungefår som ett svenskt landsting, men med större befogenheter.
De kan bl a stifta egna lokala lagar,
SVENSK TIDSKRIFT
forutsatt givetvis att de inte strider
mot de allryska lagarna.
Den federaliseringsprocess, som nu
äger rum kommer forhoppningsvis
att leda till att Ryssland far en mindre
stelbent och centraliserad administration. Den kommer också att innebära
att beslutsfattarna i Moskva måste
räkna med att starka regioner och
deras ledare vill lösa sina egna problem på sitt eget sätt.
Redan nu finns tydliga tecken på
växande motsättningar mellan Moskva å ena sidan och regionerna å den
andra.
En viktig orsak till dessa motsättningar är de sviktande statsfinanserna.
BNP har sjunkit med 28 procent
under de senaste fyra åren – en större
nedgång än under andra världskriget.
skatteuppbörden ger inte de beräknade intäkterna och därmed kan
staten inte fullgöra sina plikter
gentemot samhället och medborgarna. Enligt uppgifter i dagstidningen
Izvestij”a fullföljde endast tre regioner
i Ryssland sina inbetalningar till
19
staten under de nio forsta månaderna
i fjol. Men de främsta syndarna finns
bland industriforetagen – intressant
nog inom de vinstrika gas- och
oljebranschema. Deras skulder till
statskassan räknas i triljoner rubel.
Företagens ovilja att betala skattema är ytterst ett uttryck for misstro
gentemot centralmakten. Och motståndet mot indrivningen ter sig
nämust naturligt om man studerar de
skattebördor, som åvilar de ryska
foretagen.
F
ör att i någon mån råda bot
på denna situation mrättades i höstas en kommisslOn med en om1sskännlig doft från den gamla sovjetiska tiden. ”Den tillfålliga extraordinära kommissionen” (forkortad
VTjK) är direkt underställd presidenten och dess syfte är att ”stärka
disciplinen inom skatteinbetalmngen”.
Konunissionen har enligt pressuppgifter till en del påverkat foretagens benägenhet att betala sina
skatteskulder. Hotet att hamna på
kommissionens ”svarta lista” och
forsättas i konkurs har haft en viss
effekt. Men i längden är det naturligtvis orimligt att bygga en ekonomisk politik med qjälp av ganmtaldags bestraffuingsmetoder. Konunissionen har i hög grad bidragit till att
skapa ovilja och misstämning i relationerna mellan Moskva och regiOnerna.
En annan orsak till statens dåliga
20
finansiella situation är de rundhänta
löften, som Boris Jeltsin gjorde under
presidentvalskampanjen forra året.
Många av dessa löften är visserligen
redan avskrivna, men andra har han
haft svårt att svära sig fri från.
Konsekvenserna av dessa ekonomiska svårigheter är en växande brist
på ”reda pengar” – eller som man
säger i Ryssland ”levande pengar”.
Ute i landet driver nu privatpersoner
och foretag handel med metoder som
påminner om gant.!a tiders naturahushållning: de byter tjänster och
varor med varandra. På industrierna
far de anställda många gånger lön i
form av de varor som produceras på
foretaget (kastruller på kastrullfabriken etc). Mera avancerade affä-
rer görs med hjälp av växlar eller
olika typer av skuldpapper.
SVENS K T ID SKRIFT
Man kan tala om att ett slags
parallellekonomi håller på att växa
fram, en gråzon mellan legalitet och
illegalitet, där det viktigaste är att
överleva. Eftersom i stort sett alla
regioner är beroende av statsunderstöd i olika fom1er, så har Moskvas
möjligheter att utöva ett inflytande
ute i landet varit helt kopplat till
dessa statliga subventioner, löner,
pensioner och bidrag. När nu statskassan är barskrapad och regionerna
inte far sitt understöd har Moskva
inte sanuna möjligheter att ställa krav
på regionernas trofasthet och lydnad.
Man räknar med att bara omkring tio
regioner är ”gtvare”, dvs bidrar till
statskassans intäkter, resten är att
betrakta som ”tärande”.
Den ryska pressen har under de
gångna månaderna allt oftare talat om
regionernas uppror mot Moskva – ett
uppror som visserligen inte sker med
militära medel, men som definitivt
handlar om minskande lojalitet och
krav på att i högre grad få disponera
sin egen ekonomi.
Rationella val
Det är under dessa förhållanden, som
Ryssland under de senaste månaderna har valt nya guvernörer för
drygt femtio regioner. Tidigt i höstas
befarade många politiska iakttagare
att den dåliga ekonomin skulle ge
kommunisterna stora framgångar,
vilket i sin tur skulle kunna leda till
politisk oro och osäkerhet. Man
fruktade att en reformsinnad, marknadsekonomiskt inriktad presidentmakt skulle få tampas med högljudda,
revanschlystna konununistiska lokala
ledare – en situation som skulle
lamslå landets ekonomiska och politiska liv.
Som så ofta annars har förutsägelserna om rysk politik inte hållit
streck.
Guvernörsvalen har visat att en
oanad politisk potential finns ute i
landet.
Enligt Makarenko är valresultaten
varken en seger for vad som i Ryssland kallas ”maktpartiet”, dvs den
styrande presidentmakten, eller en
kommunistisk revansch. De nyvalda
guvernörerna har en egen politisk
”Ute i landet driver
nu privatpersoner och
företag handel med metoder som påminner om
gamla tiders naturahushållning: de byter
tjänster och varor med
varandra. På industrierna får de anställda
många gånger lön i
form av de varor som
produceras på företaget.
”plattform och ett lokalt förankrat förtroende att stödja sig på.
Missnöjda och ekonomiskt forfördelade regioner med starka och självständiga ledare – det kan bli en rejäl
underdånig lojalitet, grundad på en
tacksamhetsskuld till statsledningen.
Det är snarare en vilja till samarbete,
en beredskap att upprätta en dialog
med centrum.
Till och med Jeltsins ärkefiende sedan konflikten 1993, Alexander
Rutskoj, nyvald guvernör i staden
Kursk, har lovat Jeltsin att samarbeta.
Moskva kan alltså inte längre diktera sina villkor som förr, men de kan
– i bästa fall – tillsammans med de
nya regionala ledarna utveckla den
spirande federalismen till landets
bästa och söka lösningar på alla de
svåra problem som väntar på sin
lösning.
Själva ta itu med problemen
Men detta kräver att även centrum,
presidentmakten, visar handlingskraft
och politisk vilja. Så länge nuvarande
vakuum råder i politikens centrum
har de nya guvernörerna ingen riktig
motpart i dialogen. De regionala
ledarna kan lösa problemet på flera
sätt: vänta och se, men därmed riskera att det ekonomiska läget förvärras och deras egen maktbas krymper. Eller själva ta itu med lösningen
Enligt direktören på Institutet för huvudvärk för jeltsinadministra- av problemen – vilket i nuvarande
politiska telrnalogier i Moskva, Boris
Makarenko, har valen präglats av att
väljama har träffat rationella val.
Motsättningarna mellan kandidatema har inte varit ideologiska utan
har gällt sakfrågor. De segrande guvernörerna har i stort sett alla en bred
erfarenhet från den lokala politiken
eller industrin. Demagogerna har fått
stå tillbaka för pragmatikerna.
tionen.
Men trots allt räknar Boris Makarenko bara med två eller tre riktiga
”bråkstakar”, som kan ge Jeltsin
problem. Bland dem finns den nye
guvernören i Pskov, som har sin
politiska hemvist i Zjirinovskijs parti
LDPR. I övrigt är de nya guvernö-
rerna att betrakta som ”lojala” gentemot Moskva. Men det är ingen
SVEN S K TID SKRIFT
situation kan komma att öka avståndet mellan Moskva och regionerna.
Med all säkerhet kommer rapporteringen från Ryssland i framtiden att
handla lika mycket om vad som händer i parlamentets överhus, federationsrådet, som om den uppstudsiga
duman.
21