Susanna Popova; När moral blev detsamma som lagar och regler
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄR MORAL BLEV DETSAMMA SOM
LAGAR OCH REGLER
SUSANNA POPOVA
Politikerna i Motala och Gävle tog förvisso vad som inte tillhörde dem. Men de tog också sitt straff.
Vad Mona Sahlin och Sigvard Marjasin gjort är på sitt sätt värre för samhället: de Jörnekar vad de gjort och
gör gällande att allt som inte är förbjudet är tillåtet.
S
å nu kommer den andra
vågen i kölvattnet på alla
de skandaler som under
senare år riktigt satt fart
på misstron mot politiker. Nu har demokratiutredningen
levererat en delrapport i vilken den så
kallade Motalaskandalen granskas.
Och vad finner forskarna? Jo, att om
läsarna lär sig att läsa tidningar kritiskt
blir journalisternas etik inte lika viktig i framtiden.
Men det var väl ett häpnadsväckande intressant forskningsfYnd. Nu är
det stora demokratiproblemet med
somliga Motalapolitikers fascination
för sena kvällar på stadshotellet att lä-
sarna på sikt bör bli ”bättre” på att
forstå hur medierna fungerar. Så att
de själva kan avgöra om en affår är
”skapad” eller ”upptäckt” av medierna.
SUSANNA POPOVA är ledarskribent
i Svenska Dagbladet.
Låt oss bara utgå ifrån att det som
hände i Motala verkligen hände. Låt
oss säga att domarna som foll inte är
rättsvidriga. Då får vi nog tillåta oss
att tycka att reportern Britt-Marie
Citron på Motala tidning också skrev
artiklar med stor betydelse for just
vad demokratiutredningen borde intressera sig for – demokratin.
Motalaaffären mest besvärande
Till detta hör att det var en tidning,
och inte de kommunala revisorerna,
som redovisade forhållanden som i
efterhand straffbelades. Det var en
tidning som, just det, ”upptäckte”
missforhållandena i Motala. I det
sammanhanget, och just for att
Motalaaffärerna fick ett rättsligt efterspel, blir randanmärkningar som
Demokratiutredningen, och for den
delen pressombudsmannen Per-Arne
Jigenius, levererar av typen ”I böljan
av bevakningen visste inte tidningen
hur det skulle sluta.” fullkomligt
obegripliga. Hur ofta är inte utgången av en affär okänd? Ska inte ett
SVENSK TIDSKRIFT
skede bevakas om inte slutet står uppenbarat?
I själva verket är det naturligtvis så
att av alla de politikeraffärer som forevarit under senare år så är Motala
en av de mest besvärande. Inga kommunpolitiker kan därefter fortsätta
med saker som ett ihärdigt krogrepresenterande på kommuninvånarnas
bekostnad. Massmediernas offentliggörande av de invigdas sätt att agera
och resonera har dragit upp en gräns.
I det svenska nittiotalets slut ställs hö-
gre krav på de fortroendevaldas beteende än det somliga politiker i Gävle
och Motala levererade.
Det är oomtvistligt och naturligtvis
en seger bland annat for dem som
betalade. För att få fornyat politiskt
fortroende krävs omdöme. Var det
oklart innan, så står det efter Motala i
vad som for somliga kan antas vara
ett forklarat ljus.
Detta sägs utan hänsyn till att vad
som forevarit där var brottsligt. Det
sägs med hänsyn till att där utövades
ett betydande mått av omdömeslös- 7
het. Och därifrån är inte steget långt sätt orsakat tillståndet i landet större mediernas fel. I hyenelik kamp for
till de politiker som inte visat sig
uppträda brottsligt, som i fallet Mona
Sahlin, men som däremot konsekvent visade sig fylla i de konturer av
bristande omdöme som många noterade från början. Den fOrmåga att till
exempel ställa sig kallsinnig till kritik
mot att man som förtroendevald, eller helt enkelt som en ärligt syftande
person, inte far låna av arbetsgivarens
pengar som Mona Sahlin direkt visade och också stegrade under resans
gång var redan tidigt utomordentligt
lätt att betrakta som ett problem. Det
var lätt inte bara for den socialdemokratiska rörelsens äldre gräsrötter.
Det var lätt for alla som inte betraktar
frånvaron av forbud som en tillåtelse.
Futiliteter
Men hela folkets Mona sade att det
fanns inga regler som forbjöd henne
att låna. Alltså lånade hon. Och i den
andra vågen efter rapporteringen om
hennes agerande och resonerande
kom så kritiken. Det var struntsaker,
sades det om rapporteringen. Lite
blöjor, Toblerone. En lovande politiker som stoppades i sin karriär for
futiliteters skull. En lovande, kvinnlig, ung politiker som- ja nästan forföljdes av en blodtörstig hoper reportrar. När allt Mona gjort borde betraktas som ogjort. Därfor att hon
betalat tillbaka.
I själva verket har det Mona Sahlin,
och på samma sätt Sigvard Marjasin
som tog sig for att lansera en ny definition av ordet kvitto, gjort på sitt
8
skada än de kornmunpolitiker som
tog och tog sitt straff
För när ledande personer, som en
vice statsminister eller en landshövding, på fullt allvar insisterar på att
det som inte uttryckligen är forbjudet
automatiskt är tillåtet så stjäl de något
som de inte far något straff for, och
som det dessutom är oerhört svårt att
återställa. Och svårigheten att återställa hänger samman just med att det
är ledande personer som begår handlingen. De är ledande personer i sam- ”I :,jälva verket
har det Mona Sahlin,
och på samma sätt
Sigvard Marjasin som
tog sig för att lansera
en ny definition av ordet kvitto, gjort på sitt
sätt orsakat tillståndet
i landet större skada än
de kommunpolitiker
som tog och tog sitt
straff
”hället och de inte bara tar. Efter att
de tagit, kräver de fortsatt fortroende.
Och tjänstvilliga händer hjälper dem
att utmejsla, sätta kraft bakom orden,
utmåla och rikta människors blickar
åt ett annat håll där, förhoppningsvis,
någon annan kan beskrivas som felande. Massmedierna. Det var massSVENSK TIDSKR.IFT
upplagan sålde de ut en fOrsvarslös
människa.
Nej. Det gjorde massmedierna inte. De beskrev skeenden vars konsekvenser var mer långtgående än
eventuella ekonomiska förluster. De
beskrev i fallen Sahlin och Maljasin
skeenden där en tyst överenskommelse, en sorts sedvänja, en delad
uppfattning, vad vi brukar kalla normer – bröts. Det väldigt många i
Sverige idag fortfarande uppfattar
som en självklarhet, man lånar inte
sin arbetsgivares egendom utan lov,
forskingrades genom att dessa personer valde att bygga sitt forsvar på
frånvaron av uttalade regler.
I förlängningen av detta ligger,
som någon skrev, ett samhälle där
människor kommer att kunna låtsas
att det är tillåtet att ta med sig en tiger på krogen. Bara for att det inte
finns ett anslag om ”Tigrar förbjudna” utanför.
De flesta vill inte ha ett sådant samhälle. Väldigt många ser fordelen
med en utbredd norm där handslag
gäller, där ett ord kan jämställas med
en signatur och där fortroendet upprätthålls gemensamt genom de många
små dagliga handlingar som har en
riktning som leder till att fortroendet
upprätthålls.
Det är därfor Sahlin och Marjasin
på olika sätt orsakat större skada än
politikerna i Gävle och Motala. För
att återskapa fortroende är en långt
mer komplicerad process än att kompensera ekonomiska förluster.
>
.,
.,
m
l”
z
>
m
z
o
(”)
J:
o
m
z
LAGAR OCH REGLER
SUSANNA POPOVA
Politikerna i Motala och Gävle tog förvisso vad som inte tillhörde dem. Men de tog också sitt straff.
Vad Mona Sahlin och Sigvard Marjasin gjort är på sitt sätt värre för samhället: de Jörnekar vad de gjort och
gör gällande att allt som inte är förbjudet är tillåtet.
S
å nu kommer den andra
vågen i kölvattnet på alla
de skandaler som under
senare år riktigt satt fart
på misstron mot politiker. Nu har demokratiutredningen
levererat en delrapport i vilken den så
kallade Motalaskandalen granskas.
Och vad finner forskarna? Jo, att om
läsarna lär sig att läsa tidningar kritiskt
blir journalisternas etik inte lika viktig i framtiden.
Men det var väl ett häpnadsväckande intressant forskningsfYnd. Nu är
det stora demokratiproblemet med
somliga Motalapolitikers fascination
för sena kvällar på stadshotellet att lä-
sarna på sikt bör bli ”bättre” på att
forstå hur medierna fungerar. Så att
de själva kan avgöra om en affår är
”skapad” eller ”upptäckt” av medierna.
SUSANNA POPOVA är ledarskribent
i Svenska Dagbladet.
Låt oss bara utgå ifrån att det som
hände i Motala verkligen hände. Låt
oss säga att domarna som foll inte är
rättsvidriga. Då får vi nog tillåta oss
att tycka att reportern Britt-Marie
Citron på Motala tidning också skrev
artiklar med stor betydelse for just
vad demokratiutredningen borde intressera sig for – demokratin.
Motalaaffären mest besvärande
Till detta hör att det var en tidning,
och inte de kommunala revisorerna,
som redovisade forhållanden som i
efterhand straffbelades. Det var en
tidning som, just det, ”upptäckte”
missforhållandena i Motala. I det
sammanhanget, och just for att
Motalaaffärerna fick ett rättsligt efterspel, blir randanmärkningar som
Demokratiutredningen, och for den
delen pressombudsmannen Per-Arne
Jigenius, levererar av typen ”I böljan
av bevakningen visste inte tidningen
hur det skulle sluta.” fullkomligt
obegripliga. Hur ofta är inte utgången av en affär okänd? Ska inte ett
SVENSK TIDSKRIFT
skede bevakas om inte slutet står uppenbarat?
I själva verket är det naturligtvis så
att av alla de politikeraffärer som forevarit under senare år så är Motala
en av de mest besvärande. Inga kommunpolitiker kan därefter fortsätta
med saker som ett ihärdigt krogrepresenterande på kommuninvånarnas
bekostnad. Massmediernas offentliggörande av de invigdas sätt att agera
och resonera har dragit upp en gräns.
I det svenska nittiotalets slut ställs hö-
gre krav på de fortroendevaldas beteende än det somliga politiker i Gävle
och Motala levererade.
Det är oomtvistligt och naturligtvis
en seger bland annat for dem som
betalade. För att få fornyat politiskt
fortroende krävs omdöme. Var det
oklart innan, så står det efter Motala i
vad som for somliga kan antas vara
ett forklarat ljus.
Detta sägs utan hänsyn till att vad
som forevarit där var brottsligt. Det
sägs med hänsyn till att där utövades
ett betydande mått av omdömeslös- 7
het. Och därifrån är inte steget långt sätt orsakat tillståndet i landet större mediernas fel. I hyenelik kamp for
till de politiker som inte visat sig
uppträda brottsligt, som i fallet Mona
Sahlin, men som däremot konsekvent visade sig fylla i de konturer av
bristande omdöme som många noterade från början. Den fOrmåga att till
exempel ställa sig kallsinnig till kritik
mot att man som förtroendevald, eller helt enkelt som en ärligt syftande
person, inte far låna av arbetsgivarens
pengar som Mona Sahlin direkt visade och också stegrade under resans
gång var redan tidigt utomordentligt
lätt att betrakta som ett problem. Det
var lätt inte bara for den socialdemokratiska rörelsens äldre gräsrötter.
Det var lätt for alla som inte betraktar
frånvaron av forbud som en tillåtelse.
Futiliteter
Men hela folkets Mona sade att det
fanns inga regler som forbjöd henne
att låna. Alltså lånade hon. Och i den
andra vågen efter rapporteringen om
hennes agerande och resonerande
kom så kritiken. Det var struntsaker,
sades det om rapporteringen. Lite
blöjor, Toblerone. En lovande politiker som stoppades i sin karriär for
futiliteters skull. En lovande, kvinnlig, ung politiker som- ja nästan forföljdes av en blodtörstig hoper reportrar. När allt Mona gjort borde betraktas som ogjort. Därfor att hon
betalat tillbaka.
I själva verket har det Mona Sahlin,
och på samma sätt Sigvard Marjasin
som tog sig for att lansera en ny definition av ordet kvitto, gjort på sitt
8
skada än de kornmunpolitiker som
tog och tog sitt straff
För när ledande personer, som en
vice statsminister eller en landshövding, på fullt allvar insisterar på att
det som inte uttryckligen är forbjudet
automatiskt är tillåtet så stjäl de något
som de inte far något straff for, och
som det dessutom är oerhört svårt att
återställa. Och svårigheten att återställa hänger samman just med att det
är ledande personer som begår handlingen. De är ledande personer i sam- ”I :,jälva verket
har det Mona Sahlin,
och på samma sätt
Sigvard Marjasin som
tog sig för att lansera
en ny definition av ordet kvitto, gjort på sitt
sätt orsakat tillståndet
i landet större skada än
de kommunpolitiker
som tog och tog sitt
straff
”hället och de inte bara tar. Efter att
de tagit, kräver de fortsatt fortroende.
Och tjänstvilliga händer hjälper dem
att utmejsla, sätta kraft bakom orden,
utmåla och rikta människors blickar
åt ett annat håll där, förhoppningsvis,
någon annan kan beskrivas som felande. Massmedierna. Det var massSVENSK TIDSKR.IFT
upplagan sålde de ut en fOrsvarslös
människa.
Nej. Det gjorde massmedierna inte. De beskrev skeenden vars konsekvenser var mer långtgående än
eventuella ekonomiska förluster. De
beskrev i fallen Sahlin och Maljasin
skeenden där en tyst överenskommelse, en sorts sedvänja, en delad
uppfattning, vad vi brukar kalla normer – bröts. Det väldigt många i
Sverige idag fortfarande uppfattar
som en självklarhet, man lånar inte
sin arbetsgivares egendom utan lov,
forskingrades genom att dessa personer valde att bygga sitt forsvar på
frånvaron av uttalade regler.
I förlängningen av detta ligger,
som någon skrev, ett samhälle där
människor kommer att kunna låtsas
att det är tillåtet att ta med sig en tiger på krogen. Bara for att det inte
finns ett anslag om ”Tigrar förbjudna” utanför.
De flesta vill inte ha ett sådant samhälle. Väldigt många ser fordelen
med en utbredd norm där handslag
gäller, där ett ord kan jämställas med
en signatur och där fortroendet upprätthålls gemensamt genom de många
små dagliga handlingar som har en
riktning som leder till att fortroendet
upprätthålls.
Det är därfor Sahlin och Marjasin
på olika sätt orsakat större skada än
politikerna i Gävle och Motala. För
att återskapa fortroende är en långt
mer komplicerad process än att kompensera ekonomiska förluster.
>
.,
.,
m
l”
z
>
m
z
o
(”)
J:
o
m
z