Bengt Gustafson; Till minne – Gösta Bohman


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILL MINNE
östa Bohman bjöd
alltid hem sma
medarbetare på
den årliga middagen får riksdagsgruppen. I mars 1978 satt jag intill
Pettersson i Gäddvik – ordfårande i
fårsvarsutskottet och tongivande i
riksdagsgrupp och parti – och han
hade fårt Gunnel Bohman till bordet. Under middagen tog Gäddvik
upp partiledarfrågan. Gösta Bohman
hade aviserat att han ville avgå vid
partistämman i Göteborg på hösten.
Pettersson i Gäddvik lade sina ord
väl. Partiet behövde Bohman.
– Men jag behöver honom också,
svarade Gunnel Bohman. Vi har faktiskt offrat allt får politiken under
alltfår många år, och Gösta ochjag är
helt överens om att nu skall vi ut och
BENGT GUSTAFSON är författare
och publicist. Han var bl a moderaternas informationschef under större delen av 1970-talet och Gösta Bohmans
informationssekreterare i den första
borgerliga trepartiregeringen.
BENGT GUSTAFSON:
Gösta Bohman
resa. Till Florens, Paris, Aten,
London. Och bara bry oss om varandra. Vi vill ha omväxling till
Sundsksär.
Gösta Bohmans föresats att avgå
höll över regeringskrisen i början av
oktober. Han kände sig sviken och
kränkt över centerpartiets – inte
Fälldins – och folkpartiets politiska
manövrer. Han ville ha revansch,
och därfår ställde han upp får en period till.
Åter ekonomiminister
Partiet behövde honom förvisso.
Valet 1979 var en stor framgång, och
Gösta Bohman blev åter ekonomiminister.
Det var 1980 Gunnel drabbades av
Alzheimers sjukdom.
Gösta och Gunnel fick aldrig supera på Il Profeta eller sitta på Piazzale
Michelangelo i Florens en solig eftermiddag med en cappuccino.
Säkert tänkte Gösta ofta på detta
under resten av sitt liv.
Nu är de återförenade.
SVENSK TIDSKRIFT
Gösta Bohman och jag möttes fårsta gången hösten 1968. Jag var chefredaktör och ansvarig utgivare får
tidningen Köpmannen. Gösta Bohman hade under sin handelskammartid varit ombudsman får Stockholms
Köpmannaförening. Han ringde ofta
får att kommentera, och nu bjöd han
mig på lunch i Riksdagen får att tala
om hur irriterad han var över att
Köpmannaförbundet inte reagerade
emot det meningslösa prisstoppet.
Gösta Bohman var en värdefull
kontakt i mitt jobb, och många av de
i dagspressen flitigt citerade ledarna
fick jag uppslag till genom samtalen
med högerpartiets dåvarande förste
vice ordförande. 1973 blev jag moderaternas informationschef, och jag
var Gösta Bohmans informationssekreterare i den fårsta trepartiregeringen. Inom parentes sagt var det
inte en särskilt rolig tid. Centern och
folkpartiet bråkade mer med oss moderater än vad huvudfienden, socialdemokraterna gjorde.
Under de mycket långdragna får- 29
handlingarna om laddningstillståndet
för Barsebäck och den regeringskris
som sedan följde, förde jag noggranna anteckningar, framförallt gjorde
jag resumeer över Bohmans anföranden i riksdagsgruppen. Jag tänkte använda materialet till en bok om regeringskoalitionens fall.
-Vad ska du göra nu då? frågade
Gösta Bohman mig dagarna efter det
vi flyttat ut ur regeringskansliet.
Jag svarade, att jag skulle skriva en
bok om vad som tilldragit sig.
– Bengt, jag vädjar till dig, gör inte
det. Då blir det aldrig mer en borgerlig trepartiregering!
Jag skrev inte boken. Tyvärr. Det
gjorde andra. Och anteckningarna
hittar jag inte.
Näringslivets uppgivenhet
För några år sedan intervjuade jag
Gösta Bohman om hans förpolitiska
tid, alltså Handelskammartiden. Han
talade om ”den politiska infiltrationen i näringslivet”, som succesivt
skapade ett ökat behov av specialister
för att kunna hantera alla nya regler,
nya lagar, nya avgifter och skatter.
– Näringslivet gjorde allt mindre
gick socialdemokraterna i sina krav.
Kulmen nåddes i samband med 1968
års kommunalval. Olof Palme blev
socialdemokraternas partiordförande,
och socialdemokraterna presenterade
”den nya industripolitiken”.
– Det ligger i all politiks natur att
det alltid blir en förändring. Det kan
ta tid, men förändringen infinner sig.
Ett parti som suttit länge vid makten
kommer så småningom att skapa en
situation, som leder till en revoltstämning bland väljarna.
Gösta Bohman satt sedan slutet av
40-talet i Stockholms fastighetsnämnd som representant för Handelskammaren på en plats som hö-
gern ställt till förfogande.
-Jag mötte en värld, som för mig
var helt osannolik, en regleringsvärld
som inte kände några gränser. Allt
skulle bestämmas av experter och
tekniker i staden.
– Staden ägde i stort sett all mark,
och det var fastighetsnämnden som
hanterade alla stadsbyggnadsfrågor.
Lägg därtill stadsplanemonopolet.
Det gick mode i planeringen. Ena
året skulle alla bostadshus vara 8 meter breda. Anledningen var att farnilmotstånd mot socialdemokraternas jerna skulle kunna vädra genom lä-
expansion. Långt in på 70-talet trodde man inte att det skulle kunna bli
ett regimskifte. Företagsledare som
Tore Browaldh strävade efter att
åstadkomma ”samarbetsanda” och
tog initiativet till bildandet av SNS –
Studieförbundet Näringsliv och
Samhälle.
-Ju ivrigare näringslivets män var
att skapa samarbetsanda, ju längre
genhetemal Nästa år skulle husen vara 9 meter. Så småningom blev de 10
meter.
-Jag frågade planerarna om de visste om bostadskonsumenterna ville
ha det så. Det struntar väl vi i, svarade de. Det ska vara så här, stan bestämmer.
Aldrig förr – eller senare – har så
många reservationer gjorts till fastigSVENSK TIDSKRIFT
hetsnämndens protokoll som under
Gösta Bohmans tid där.
Kamp for vett och forstånd
Detta var bakgrunden till Gösta
Bohmans kamp för vett och förstånd
i cityplaneringen. Innan beslut fattats
om den omfattande rivningen på 50-
talet, gick Gösta Bohman omkring
och fotograferade alla vackra miljöer,
i stort sett hela kulturskatten, och han
höll föredrag och argumenterade.
– Handelskammarens och Köpmannaföreningens stadsplanekernmitteer hävdade, att Stockholm skulle ha en till utvecklingen anpassad
ombyggnad. Vi vände oss med kraft
emot koncentrationen till centrum.
Handelskammaren under Robert
Schoppfs ledning ville också att
Gösta Bohman skulle in i riksdagen.
Från början sade han nej med motiveringen att Handelskammarens ledning så småningom skulle kunna ställa honom åt sidan, då ny VD skulle
tillsättas. Handelskammarens verkställande utskott uttalade då, att
Gösta Bohmans inträde i det politiska
livet inte skulle försämra hans befordringsutsikter.
Svår dag for Bohman
1958 valdes Gösta Bohman m
Första kammaren.
Handelskammarens ordförande
Robert Schoppf – han var VD före
Ditzinger – avled plötsligt och
Ragnar Söderberg valdes till efterträ-
dare.
– Han hade den mycket bestämda
uppfattningen, att Handelskammaren
inte skulle ägna sig åt politik. spets. Finansborgarrådet Hjalmar Gösta Bohman blev inte bara känd
Underförstått: Handelskammaren Mehr (s) ville knäcka det politiska som en skicklig politiker utan också
fick inte stöta sig med makthavarna; motståndet och han lyckades.
det kunde påverka medlemsföreta- Högern tuktades.
gens affärer.
Med åren noterade Gösta Bohman
att stämningen förändrades i Handelskammaren. Hans – ofta mycket
skarpa – yttranden till kanslihus och
stadshus, mildrades.
Ragnar Söderberg gjorde så små-
ningom klart för Bohman, att Handelskammaren inte var be~änt av
hans politiska insatser, och att han inte kunde komma ifråga som VD.
Socialdemokraterna talade om ”handelskammarhögern”.
– Det var en svår dag för mig.
Ragnar Söderberg hade ett så stort
inflytande, att övriga styrelseledamö-
ter inte vågade opponera.
Socialisering
Det Gösta Bohman främst vände sig
mot var att den socialdemokratiska
majoriteten i stadsfullmäktige fick
staten att acceptera vad som kallades
”zonexpropriation”, d v s man fick
möjlighet att expropriera hela kvarter
istället för som brukligt var fastighet
för fastighet.
– Detta var inget annat än socialisering, cyniskt planerad sedan slutet
av 40-talet. Genom en kombination
av hyresregleringar, byggnadsförbud
och vanvård av Stockholms egna fastigheter, skapades ett förfall, som automatiskt ledde till rivning av hela
rasket. Så föröddes ett kulturarv.
I valrörelsen till 1962 års kommunalval drevs stadsplanefrågorna till sin
Gösta Bohman pekade också på,
att en ohelig allians mellan Hjalmar
”Aldrig förr- eller senare har så
många reservationer
gjorts till fastighetsnämndens protokoll
som under Gösta Bohmans tid där.
”Mehrs socialdemokrater i Stockholm och fastighetskapitalet – storbankerna, SIAB och byggnadsmaterialindustrin genom Ragnar Söderberg – drev fram vandaliseringen av
nedre Norrmalm och Klara. Ragnar
Söderberg och Thore Browald satt
med i Handelskammarens styrelse
och lyckades lägga kapson på Gösta
Bohman.
Det låg inte i Handelskammarens
intresse – sades det – att fortsätta den
ihärdiga kampen mot planerna för
Stockholms City. Folkpartiet och
stadshushögern blev – skickligt –
överspelade av Hjalmar Mehr.
Bankerna fick sina palats, som storbyggarna byggde.
– Nu ser vi resultatet. Hötorget
och Sergels torg är i ordets rätta bemärkelse problemområden. Hit koncentreras kriminaliteten, knarkmissbruket och eländet. Vanligt folk flyr,
och cityhandeln har stora problem.
SVEN SK T ID SKRIFT
som en lysande talare och skribent.
På 80-talet ingick han som ende
svensk i kompendiet i 5-poängskursen i retorik vid Uppsala Universitet.
Under många år skrev han må-
nadskrönikor i Svenska Dagbladet
med en stark och fängslande blandning av naturprosa – i huvudsak
hämtad ur iakttagelser på och från det
kära Sundskär – och politiska reflexw ner.
Olof Palme gav många gånger uttryck för sin irritation över dessa krö-
nikor. Förklaringen var mycket enkel: De visade Gösta Bohmans briljans. I en riksdagsdebatt försökte
OlofPalme ta poäng.
– Bohman har skrivit i Svenskan
igen: Änderna knorrar i vassen. Gäddorna spritter. Djävla Palme…
Gösta Bohman har också skrivit en
rad böcker – av skönlitterärt hög
klass.
skrivarregemente
Som partiledare förde Gösta Bohman ett slags skrivarregemente med
sina talskrivare och politiska sekreterare. Varje januari gick Bohman själv
igenom varje partimotion i riksdagen. Nåde den skribent som slarvade.
Som ekonomiminister lade han också
stor möda på finansplaner, debattartiklar och anföranden.
Svenskans chefredaktör Mats Svegfors kan tacka Gösta Bohman för sin
lysande debattkonst. Och Svenskans
politiska redaktör, Håkan Hagwall,
har också gått i lära hos Bohman, lik- 31
som Carl Bildt och skrivaren av dessa
rader.
I mellandagarna 1977 ringde en
Expressenjournalist runt i Kanslihuset och frågade vad statsråden haft
som julläsning. Jag hörde efter hos
Gösta Bohman, och det var ingen
dålig lista jag fick: Sven Delblanc,
Sven Fagerberg, Göran Thunström
plus fem, sex titlar till.
-Hur hinner du med? frågade jag.
– Det är Gunnels och mitt största
och bästa nöje att läsa och diskutera
goda författare. Julen på Sundskär inbjuder till det, eftersom vädret inte
direkt är lämpligt för utomhusaktiviteter.
Då Expressens medarbetare ringde
igen gav jag besked och fick den
häpna kommentaren att övriga statsråd på sin höjd hunnit med en bok
och knappt det.
Vi pratade om det som varit, hösten 1993. Gösta Bohman var inte
längre riksdagsman, men han hade
kvar sitt gamla rum i Riksdagen med
de möbler han fick med sig från gamla tvåkammarriksdagens statsutskott,
där han var siste ordförande.
En självklar fråga var hur det kändes att slippa rader av plikter och kalenderns alla timmar fyllda av sammanträden.
– Inte är det mindre att göra.
Egentligen tror jag aldrig att jag haft
så mycket att göra!
Arbetade dag och natt
Men då mindes Gösta Bohman fel.
Jag minns tiden i Kanslihuset.
Gösta Bohman arbetade ingen dag
under 12 timmar. Han satte sig verkligen in i alla frågor – på dagarna fö-
redragningar och sammanträden. På
kvällar, nätter och helger genomgång
av handlingar, utredningar och yttSVENSK TID SKRIFT
randen. Han fanns i regel på sitt arbetsrum hela lördagarna. Han släpade
med sig travar av handlingar ut till
Sundskär.
På Högerpressens Förenings möte i
mars 1977 skulle Gösta Bohman tala
till kaffet. Han var så trött och sliten
att han somnade under själva middagen. Men till kaffet piggnade han till
och gjorde en föredömlig muntlig
genomgång av det politiska läget efter den första devalveringen.
Vi är många som haft ynnesten att
arbeta tillsammans med denne smale,
hurtige och terrieraktige man, som
alltid varit gammeldags chevalersk
mot alla damer.
Han har haft större betydelse för
avbrottet i den socialdemokratiska
hegemonin än någon annan.
Och som med sitt föredöme gav
den svenska partipolitiken ett ibland
oförtjänt gott rykte.