Mats Fält; Den franska högerns kräftgång


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN FRANSKA HÖGERNS•• o
KRAFTGANG
MATS FÄLT
Chirac är imponerande som kampanjmaskin, men om han lämnas att
själv välja väg och budskap lär det gå som det brukar- illa.
J
acques Ch1rac är mgen rrusslyckad president. Han är en
veritabel katastrof.
Med en parafras på Karl XIV
Johans sista ord skulle man
kunna konstatera att ”ingen beskrivit
en berg- och dalbana liknande hans”.
Chirac har i raskt takt fårflyttat sig
från höger till vänster och från toppen till botten, under några omtumlande decennier.
Parallellerna är dessutom flera.
Chirac böljade sin politiska karriär
som kommunistisk parnflettdistributör. Jean-Baptiste Bernadotte var, innan han blev kejserlig marskalk och
återanvändare av Napoleons flickvänner, ett lydigt och entusiastiskt
redskap får den radikala republiken.
Sitt absoluta lågvattenmärke nådde
urvecklingen sommaren 1997. Då
tilldelades den bortröstade Alain
MATS FÄLT är konsult.
]uppe ”Prix Iznogoud” av några lustigkurrar. Han fick priset får att han
”upplöst högern redan innan han
upplöst nationalförsamlingen”. I likhet med de sju tidigare mottagama av
denna utmärkelse avstod Alain Juppe
från att personligen ta emot priset.
(För den oinvigde kan tilläggas att
Iz nogoud är en illasinnad storvesir
som förekommer i en serie med samma namn. storvesirens mest påtagliga
egenskap är att han ”vill bli kalifistället får kalifen”, ett projekt han ägnar
all sin energi.)
Förkrossande maj oritet
För ungefår ett år sedan hade den
franska demokratiska högern en fårkrossande majoritet i nationalförsamlingen. Alliansbröderna det nygaullistiska RPR och centerhögerpartiet
UDF kunde dessutom stödja sig på
sin ständiga majoritet i senaten och
kontrollen över 20 av de 22 regionerna. Inte ens Tony Blairsövervikt i
det brittiska underhuset är jämförbar
med denna totala dominans.
SVENSK TIDSKR.IFT
I april 1997 utlyste Chirac nyval
och i maj lyckades socialisterna under
Lionel Jospin återta makten, med
stöd av kommunister och gröna. I efterhand framstår presidentens beslut
som minst sagt obegåvat. Det var det
nog också – dock inte riktigt i den
utsträckning man kan tro idag.
Opinionssiffrorna får ]uppe och
Chirac var fårvisso dåliga. Vad vi
idag glömmer är att socialistpartiet
inte heller skördade några lagrar –
inte ens Lionel Jospin fann nåd inför
väljarna opinionsmätningarna.
Segern krävde en valkampanj med
ett stort inslag av orimliga löften och
tom retorik. Mycket av detta fick
Lionel Jospin, liksom ]uppe 1995,
kasta överbord redan vid regeringsbildningen. Dessutom: utan Le Pens
agerande hade högern behållit makten. Om inte tillräckligt många av
Nationella Frontens väljare avstått
från att rösta eller på sin partiledares
instruktion röstat får vänstern hade
Lionel Jospin inte blivit premiärminister.
27
Alain Juppes regering hade forvisso
kört fast. Den extremt teknokratiske,
kompetente men tondöve, premiärministern hade inte lyckats driva nå-
gon kraftfull politik. Det saknades en
klar linje och det som ändå gjordes
presenterades utan engagemang eller
självfortroende. Alltfor mycket handlade om de forändringar som framtvingades av anpassningen till EMU.
De stora skattesänkningsutspelen innan valet kom for sent och verkade
mer vara ett resultat av politisk desperation än ärlig ideologisk övertygelse.
Motstridig Chirac
En besvärande barlast var efterdyningarna av Jacques Chiracs valkampanj våren 1995. Den resulterade i att
Chirac uppnådde det enda mål han
aldrig släppt ur sikte, att bli republination.
Chiracs politik hade inte varit helt
omöjlig att fora i praktiken – forutsatt att uppdraget tagits på allvar. Ett
aktivt reformarbete forenat med en
genomtänkt marknadsliberal pedagogik hade kunnat forena ett stort antal
av de budskap som dominerat valkampanjen. En mindre överspänd
Europapolitik hade välkomnats av
många. Inte minst i Frankrike hade
det varit begåvat att genomfora liberala reformer utan att oavbrutet motivera dem med kraven från Europa
och Bryssel.
Nu gjorde Chirac och hans regering tvärtom. Man glömde de flesta
av valrörelsens krav och prioriterade
EMU fOre allt annat. Politiken blev
en hård kamp for att genom högre
skatter och andra pålagor pressa in
ekonomin innanfor de ramar som utkens president. Den metod han valde gör kraven for deltagande i den gevar att bryta mot det som borde vara
politikens regler och tala for flera till
synes eforenliga linjer samtidigt.
skattesänkningar skulle forenas med
ökade offentliga utgifter. Kraftfulla
reformer av stat och samhälle skulle
inte hota några intressegruppers intressen. En liberal näringspolitik
skulle samsas med en rejäl dos
Europaskepsis och ett avvisande av
EMU-reglernas primat. Chiracs
främsta allierade i kampen for nationens högsta ämbete var RPR-veteranen Philippe Seguin, traditionell apparatpolitiker med en rydlig dragning
mot mitten, och Alain Madelin, landets marknadsliberala samvete. En
redan då allt annat än given kombi- 28
mensamma valutan. Kompletterad
med ett antal väl genomtänkta men
svårsålda reforn1er på det sociala området, bland annat av sjukvårdens organisering, reglering av stormarknader och en halvhjärtad privatiseringspolitik.
Alain Juppes avsaknad av ideengagemang gjorde uppgiften ännu svårare. Han delar sin uppdragsgivares syn
på politiken som ett spel om positioner och makt – inte en kamp mellan
ideer och ideologier. RPR är i alltfor
stor utsträckning en politisk apparat
avsedd att främja enskilda politikers
karriärer och sin egen överlevnad.
RPR hade länge det gemensamt med
det moskvatrogna PCF att man konSVENSK TIOSKRIFT
trolierade de enda riktiga partimaskinerna i Frankrike.
Alain Madelin blev Chiracs finansminister – som tack for hjälpen under den krisvinter 1994/95 då premiärministern Edouard Balladur, själv
gaullist, svek sin mästare, ställde upp
som presidentkandidat och länge betraktades som självklar segrare. Efter
bara ett antal veckor avpolleterades
Madelin från sin nya post. Varken
Chirac eller Juppe accepterade att
han vågat ifrågasätta de många statsanställdas formåner. Några veckor senare började både presidenten och
premiärministern låta allt mer som
Madelin, men då var det for sent.
Förtroendet for reformviljan hade redan fatt sig en rejäl knäck.
Den franska modellen
Idag angriper Chirac tanken på ett
nordatlantiskt frihandelsområde.
Tidigare har han lika engagerat beskrivit sin avsky for den angloamerikanska synen på marknadsekonomi.
Den franska modellen, med höga
skatter och skrämmande hög arbetslöshet, framhålls som ett ideal. Efter
att ha tagit del av dessa intellektuellt
tvivelaktiga insatser är det lätt att forstå att marknadsliberaler hade svårt
att finna sig till rätta. Dessvärre gällde
detsamma även den värdekonservativa delen av den traditionella högern.
I USA talas det ofta om splittringen
inom det republikanska partiet.
Marknadsliberaler, ofta med liberala
sociala värderingar, står mot värdekonservativa med ett svalare engagemang i ekonomiska frågor. Efter det
kalla krigets slut finns inte längre antikommunismen som en forsonande
och forenande faktor.
I Frankrike är läget ett annat. Här
har motsättningen, främst inom
RPR, inte varit något större problem
eftersom båda dessa grupper lyst med
sin frånvaro. Marknadsliberalerna har
varit fa och svaga och de värdekonservativa har hållits tillbaka. Maktbegäret i sig och hänsynen till det politiskt korrekta har kommit i forsta
hand.
Chirac och ]uppe har aldrig utmärkt sig for att kämpa emot tidens
trender. Chiracs väg från tillfållig
kommunism till moderat gaullism,
engagerad Reaganism och djupt
känd frändskap med Margaret
Thatcher och vidare till en blandning
av EMU-dogmatism och vänsterpopulism, illustrerar detta tydligt. Det är
länge sedan Chiracs RPR 1986 gick
till val till tonerna av Europes The
Final Countdown, som nyliberalismens främsta banerforare.
Det politiskt korrekta
UDF, med sin blandning av liberal
vänster och traditionell höger, har
ofta varit bättre på att ifrågasätta trender och sanningar. Respekten for det
avvikande och de ideologiska skiljelinjerna är en institutionaliserad del
av partiets liv.
Det finns dock också exempel på
motsatsen- UDF-politiker som låtit
det politiskt korrekta och rädslan for
att stöta sig med potentiella väljare i
presidentval styra agerandet. Centerpolitikern Francois Bayrous utbildningspolitik är ett tydligt bevis på
vart detta kan leda. Den nye socialistiske utbildningsministern Claude
Allegre framstår i jämforelse som ett
under av självständighet och nytänkande. Mot Bayrous planer fick både
facket och studenterna lägga in stän- ”Marknadsliberalerna
har varit få och svaga
och de värdekonservativa har hållits tillbaka.
Maktbegäret i sig och
hänsynen till det politiskt korrekta har kommit i första hand.

diga veton – alltid av Bayrou motiverade av ”risken for konflikter”.
Juppes RPR har anslutit sig till
tankarna på kvotering av politiska
poster. Utan att hejdas av alla individers lika värde eller det orimliga i att
sätta kön fore kompetens. Justitieministern Jacques T oubon forklarade
stolt i nationalforsamlingen att han
ville fa ett slut på abortdebatten i
Frankrike. Inte fordjupa diskussionen
eller komma över de allvarliga motsättningarna – utan kväva diskussionen. Tidigare hade en kvinnlig hälsominister från samma parti vänligt
men bestämt fatt veta att hennes traditionella katolska värderingar passade i valrörelsen men inte fick påverka
den praktiska politiken.
Invandrarpolitiken präglades av
sanm1a brist på klarspråk och radikala
SVENSK TJDSKR.IFT
lösningar. Trots sitt rykte som hårdfort mot både invandrare och brottslingar lyckades inte RPR på allvar
göra något åt de enorma problemen i
fororter där varken skolan eller lag
och ordning fungerar. Det politiskt
korrektas krav på att problemen inte
far redovisas öppet blockerade regeringens agerande. AlainJuppe vågade
inte tala klarspråk och vända utvecklingen något som gynnat
Nationella Fronten och stärkt dess
trovärdighet.
Alain Madelin presenterade efter
sin avgång hösten 1995 sina tankar i
intervjuboken Quand les autruches releveront la t€te (Robert Laffont). Det
program han här redogjorde for ligger betydligt närmare modern brittisk eller svensk högerpolitik än det
resultat som uppnåddes av regeringen
Juppe. Även Madelin gör vissa reservationer mot brittisk och amerikansk
kapitalism, men i huvudsak vill han
se en liberal reformering av Frankrike. Lägre skatter och fårre regleringar. Färre statliga foretag och mer rimliga arbetsvillkor for den offentliga
sektorns gänstemän. Mer frihet, större personligt ansvar och fler nya arbetstillfållen. Det som i allt for stor
utsträckning fattades under Alain
Juppes år i Palais Matignon.
Philippe de Villiers lyckades, bland
annat i sällskap med James Goldsmith, väl i valet till Europaparlamentet 1994. Då stod motstånd mot
Maastricht, EMU, internationell frihandel och korruption på programmet for den tidigare UDF-politikern.
I presidentvalet 1995 gick det pin- 29
samt dåligt for hans värdekonservativa ”Mouvement pour la France” –
till och med trotskisten Arlette
Laguilliere fick fler röster. För att reparera självkänslan kokade de Villiers
ihop boken Dictionnaire du
Politiquement Correct – a la francaise
(Albin Michel).
Man behöver inte inte hysa överdriven respekt for de Villiers avoga
inställning till frihandel utanfor EU:s
gränser eller hans skräck får EMU fOr
att hitta en del användbart idegods.
En mer positiv syn på familjen –
även i dess så fortalade traditionella
forn1, riktiga straff for fårbrytare och
verklig trygghet – även i nedgångna
fororter – kamp mot byråkraterna i
Bryssel och respekt for nationens värden är inga mål att skämmas for. Lika
lite som större hänsyn till hur lagar
slår mot modernäringen. Det är en
sak att ge stora subventioner till jord- 30
bruket – en annan att forenkla regelverket, inte nussgynna familjeforetag
och att tala väl även om andra värden
än lönsamhet.
Detta borde vara självklara inslag
inom en höger som gjort upp med
”borgerlighetens diskreta skam”. En
höger som inte låter de populistiska
vänsterintellektuella som anslöt sig
till Chiracs valkampanj styra debatten. Många inom denna grupp är nu
tillbaka i utkanten av Robert Hues
bekantskapskrets – det delvis reformerade kommunistpartiets jovialiske
generalsekreterare. Ett memento så
gott som något.
Låt höger vara höger
Att en politik som till en början samlade vänsterintellektuella, ärkegaullister och högerliberaler inte var lätt att
driva med framgång är logiskt. Nu
kan man bara hoppas att Alain
S VEN S K TIDSKRIFT
Madelins starkare ställning inom
UDF, som ledare for Demoeratie
Liberale- det tidigare republikanska
partiet, och RPR:s nye ordfårande
Philippe Seguins mer marknadsliberala retorik inte bara handlar om en
tillfällig vindkantring. Chirac lär inte
klara av att rädda högern på egen
hand.
”Låt högern vara höger” är en
gammal tanke. Då går det bättre.
”Let Reagan be Reagan” var en
amerikansk variant på samma tema.
Framgången fick många att överdriva
dess användbarhet och Reagans mästerskap i att skapa stämningar och bilder gav den ett romantiskt skinuner.
l Frankrike gäller numera motsatsen
på statschefsnivå. Chirac är imponerande som kampanjmaskin, men om
han lämnas att själv välja väg och
budskap lär det gå som det brukar –
illa.