DEN FRANSKA HÖGERNS•• o KRAFTGANG MATS FÄLT Chirac är imponerande som kampanjmaskin, men om han lämnas att själv välja väg och budskap lär det gå som det brukar- illa. J acques Ch1rac är mgen rrusslyckad president. Han är en veritabel katastrof. Med en parafras på Karl XIV Johans sista ord skulle man kunna konstatera att "ingen beskrivit en berg- och dalbana liknande hans". Chirac har i raskt takt fårflyttat sig från höger till vänster och från toppen till botten, under några omtumlande decennier. Parallellerna är dessutom flera. Chirac böljade sin politiska karriär som kommunistisk parnflettdistributör. Jean-Baptiste Bernadotte var, innan han blev kejserlig marskalk och återanvändare av Napoleons flickvänner, ett lydigt och entusiastiskt redskap får den radikala republiken. Sitt absoluta lågvattenmärke nådde urvecklingen sommaren 1997. Då tilldelades den bortröstade Alain MATS FÄLT är konsult. ]uppe "Prix Iznogoud" av några lustigkurrar. Han fick priset får att han "upplöst högern redan innan han upplöst nationalförsamlingen". I likhet med de sju tidigare mottagama av denna utmärkelse avstod Alain Juppe från att personligen ta emot priset. (För den oinvigde kan tilläggas att Iz nogoud är en illasinnad storvesir som förekommer i en serie med samma namn. storvesirens mest påtagliga egenskap är att han "vill bli kalifistället får kalifen", ett projekt han ägnar all sin energi.) Förkrossande maj oritet För ungefår ett år sedan hade den franska demokratiska högern en fårkrossande majoritet i nationalförsamlingen. Alliansbröderna det nygaullistiska RPR och centerhögerpartiet UDF kunde dessutom stödja sig på sin ständiga majoritet i senaten och kontrollen över 20 av de 22 regionerna. Inte ens Tony Blairsövervikt i det brittiska underhuset är jämförbar med denna totala dominans. SVENSK TIDSKR.IFT I april 1997 utlyste Chirac nyval och i maj lyckades socialisterna under Lionel Jospin återta makten, med stöd av kommunister och gröna. I efterhand framstår presidentens beslut som minst sagt obegåvat. Det var det nog också - dock inte riktigt i den utsträckning man kan tro idag. Opinionssiffrorna får ]uppe och Chirac var fårvisso dåliga. Vad vi idag glömmer är att socialistpartiet inte heller skördade några lagrar - inte ens Lionel Jospin fann nåd inför väljarna opinionsmätningarna. Segern krävde en valkampanj med ett stort inslag av orimliga löften och tom retorik. Mycket av detta fick Lionel Jospin, liksom ]uppe 1995, kasta överbord redan vid regeringsbildningen. Dessutom: utan Le Pens agerande hade högern behållit makten. Om inte tillräckligt många av Nationella Frontens väljare avstått från att rösta eller på sin partiledares instruktion röstat får vänstern hade Lionel Jospin inte blivit premiärminister. 27 Alain Juppes regering hade forvisso kört fast. Den extremt teknokratiske, kompetente men tondöve, premiärministern hade inte lyckats driva nå- gon kraftfull politik. Det saknades en klar linje och det som ändå gjordes presenterades utan engagemang eller självfortroende. Alltfor mycket handlade om de forändringar som framtvingades av anpassningen till EMU. De stora skattesänkningsutspelen innan valet kom for sent och verkade mer vara ett resultat av politisk desperation än ärlig ideologisk övertygelse. Motstridig Chirac En besvärande barlast var efterdyningarna av Jacques Chiracs valkampanj våren 1995. Den resulterade i att Chirac uppnådde det enda mål han aldrig släppt ur sikte, att bli republination. Chiracs politik hade inte varit helt omöjlig att fora i praktiken - forutsatt att uppdraget tagits på allvar. Ett aktivt reformarbete forenat med en genomtänkt marknadsliberal pedagogik hade kunnat forena ett stort antal av de budskap som dominerat valkampanjen. En mindre överspänd Europapolitik hade välkomnats av många. Inte minst i Frankrike hade det varit begåvat att genomfora liberala reformer utan att oavbrutet motivera dem med kraven från Europa och Bryssel. Nu gjorde Chirac och hans regering tvärtom. Man glömde de flesta av valrörelsens krav och prioriterade EMU fOre allt annat. Politiken blev en hård kamp for att genom högre skatter och andra pålagor pressa in ekonomin innanfor de ramar som utkens president. Den metod han valde gör kraven for deltagande i den gevar att bryta mot det som borde vara politikens regler och tala for flera till synes eforenliga linjer samtidigt. skattesänkningar skulle forenas med ökade offentliga utgifter. Kraftfulla reformer av stat och samhälle skulle inte hota några intressegruppers intressen. En liberal näringspolitik skulle samsas med en rejäl dos Europaskepsis och ett avvisande av EMU-reglernas primat. Chiracs främsta allierade i kampen for nationens högsta ämbete var RPR-veteranen Philippe Seguin, traditionell apparatpolitiker med en rydlig dragning mot mitten, och Alain Madelin, landets marknadsliberala samvete. En redan då allt annat än given kombi- 28 mensamma valutan. Kompletterad med ett antal väl genomtänkta men svårsålda reforn1er på det sociala området, bland annat av sjukvårdens organisering, reglering av stormarknader och en halvhjärtad privatiseringspolitik. Alain Juppes avsaknad av ideengagemang gjorde uppgiften ännu svårare. Han delar sin uppdragsgivares syn på politiken som ett spel om positioner och makt - inte en kamp mellan ideer och ideologier. RPR är i alltfor stor utsträckning en politisk apparat avsedd att främja enskilda politikers karriärer och sin egen överlevnad. RPR hade länge det gemensamt med det moskvatrogna PCF att man konSVENSK TIOSKRIFT trolierade de enda riktiga partimaskinerna i Frankrike. Alain Madelin blev Chiracs finansminister - som tack for hjälpen under den krisvinter 1994/95 då premiärministern Edouard Balladur, själv gaullist, svek sin mästare, ställde upp som presidentkandidat och länge betraktades som självklar segrare. Efter bara ett antal veckor avpolleterades Madelin från sin nya post. Varken Chirac eller Juppe accepterade att han vågat ifrågasätta de många statsanställdas formåner. Några veckor senare började både presidenten och premiärministern låta allt mer som Madelin, men då var det for sent. Förtroendet for reformviljan hade redan fatt sig en rejäl knäck. Den franska modellen Idag angriper Chirac tanken på ett nordatlantiskt frihandelsområde. Tidigare har han lika engagerat beskrivit sin avsky for den angloamerikanska synen på marknadsekonomi. Den franska modellen, med höga skatter och skrämmande hög arbetslöshet, framhålls som ett ideal. Efter att ha tagit del av dessa intellektuellt tvivelaktiga insatser är det lätt att forstå att marknadsliberaler hade svårt att finna sig till rätta. Dessvärre gällde detsamma även den värdekonservativa delen av den traditionella högern. I USA talas det ofta om splittringen inom det republikanska partiet. Marknadsliberaler, ofta med liberala sociala värderingar, står mot värdekonservativa med ett svalare engagemang i ekonomiska frågor. Efter det kalla krigets slut finns inte längre antikommunismen som en forsonande och forenande faktor. I Frankrike är läget ett annat. Här har motsättningen, främst inom RPR, inte varit något större problem eftersom båda dessa grupper lyst med sin frånvaro. Marknadsliberalerna har varit fa och svaga och de värdekonservativa har hållits tillbaka. Maktbegäret i sig och hänsynen till det politiskt korrekta har kommit i forsta hand. Chirac och ]uppe har aldrig utmärkt sig for att kämpa emot tidens trender. Chiracs väg från tillfållig kommunism till moderat gaullism, engagerad Reaganism och djupt känd frändskap med Margaret Thatcher och vidare till en blandning av EMU-dogmatism och vänsterpopulism, illustrerar detta tydligt. Det är länge sedan Chiracs RPR 1986 gick till val till tonerna av Europes The Final Countdown, som nyliberalismens främsta banerforare. Det politiskt korrekta UDF, med sin blandning av liberal vänster och traditionell höger, har ofta varit bättre på att ifrågasätta trender och sanningar. Respekten for det avvikande och de ideologiska skiljelinjerna är en institutionaliserad del av partiets liv. Det finns dock också exempel på motsatsen- UDF-politiker som låtit det politiskt korrekta och rädslan for att stöta sig med potentiella väljare i presidentval styra agerandet. Centerpolitikern Francois Bayrous utbildningspolitik är ett tydligt bevis på vart detta kan leda. Den nye socialistiske utbildningsministern Claude Allegre framstår i jämforelse som ett under av självständighet och nytänkande. Mot Bayrous planer fick både facket och studenterna lägga in stän- ''Marknadsliberalerna har varit få och svaga och de värdekonservativa har hållits tillbaka. Maktbegäret i sig och hänsynen till det politiskt korrekta har kommit i första hand. '' diga veton - alltid av Bayrou motiverade av "risken for konflikter". Juppes RPR har anslutit sig till tankarna på kvotering av politiska poster. Utan att hejdas av alla individers lika värde eller det orimliga i att sätta kön fore kompetens. Justitieministern Jacques T oubon forklarade stolt i nationalforsamlingen att han ville fa ett slut på abortdebatten i Frankrike. Inte fordjupa diskussionen eller komma över de allvarliga motsättningarna - utan kväva diskussionen. Tidigare hade en kvinnlig hälsominister från samma parti vänligt men bestämt fatt veta att hennes traditionella katolska värderingar passade i valrörelsen men inte fick påverka den praktiska politiken. Invandrarpolitiken präglades av sanm1a brist på klarspråk och radikala SVENSK TJDSKR.IFT lösningar. Trots sitt rykte som hårdfort mot både invandrare och brottslingar lyckades inte RPR på allvar göra något åt de enorma problemen i fororter där varken skolan eller lag och ordning fungerar. Det politiskt korrektas krav på att problemen inte far redovisas öppet blockerade regeringens agerande. AlainJuppe vågade inte tala klarspråk och vända utvecklingen något som gynnat Nationella Fronten och stärkt dess trovärdighet. Alain Madelin presenterade efter sin avgång hösten 1995 sina tankar i intervjuboken Quand les autruches releveront la t€te (Robert Laffont). Det program han här redogjorde for ligger betydligt närmare modern brittisk eller svensk högerpolitik än det resultat som uppnåddes av regeringen Juppe. Även Madelin gör vissa reservationer mot brittisk och amerikansk kapitalism, men i huvudsak vill han se en liberal reformering av Frankrike. Lägre skatter och fårre regleringar. Färre statliga foretag och mer rimliga arbetsvillkor for den offentliga sektorns gänstemän. Mer frihet, större personligt ansvar och fler nya arbetstillfållen. Det som i allt for stor utsträckning fattades under Alain Juppes år i Palais Matignon. Philippe de Villiers lyckades, bland annat i sällskap med James Goldsmith, väl i valet till Europaparlamentet 1994. Då stod motstånd mot Maastricht, EMU, internationell frihandel och korruption på programmet for den tidigare UDF-politikern. I presidentvalet 1995 gick det pin- 29 samt dåligt for hans värdekonservativa "Mouvement pour la France" - till och med trotskisten Arlette Laguilliere fick fler röster. För att reparera självkänslan kokade de Villiers ihop boken Dictionnaire du Politiquement Correct - a la francaise (Albin Michel). Man behöver inte inte hysa överdriven respekt for de Villiers avoga inställning till frihandel utanfor EU:s gränser eller hans skräck får EMU fOr att hitta en del användbart idegods. En mer positiv syn på familjen - även i dess så fortalade traditionella forn1, riktiga straff for fårbrytare och verklig trygghet - även i nedgångna fororter - kamp mot byråkraterna i Bryssel och respekt for nationens värden är inga mål att skämmas for. Lika lite som större hänsyn till hur lagar slår mot modernäringen. Det är en sak att ge stora subventioner till jord- 30 bruket - en annan att forenkla regelverket, inte nussgynna familjeforetag och att tala väl även om andra värden än lönsamhet. Detta borde vara självklara inslag inom en höger som gjort upp med "borgerlighetens diskreta skam". En höger som inte låter de populistiska vänsterintellektuella som anslöt sig till Chiracs valkampanj styra debatten. Många inom denna grupp är nu tillbaka i utkanten av Robert Hues bekantskapskrets - det delvis reformerade kommunistpartiets jovialiske generalsekreterare. Ett memento så gott som något. Låt höger vara höger Att en politik som till en början samlade vänsterintellektuella, ärkegaullister och högerliberaler inte var lätt att driva med framgång är logiskt. Nu kan man bara hoppas att Alain S VEN S K TIDSKRIFT Madelins starkare ställning inom UDF, som ledare for Demoeratie Liberale- det tidigare republikanska partiet, och RPR:s nye ordfårande Philippe Seguins mer marknadsliberala retorik inte bara handlar om en tillfällig vindkantring. Chirac lär inte klara av att rädda högern på egen hand. "Låt högern vara höger" är en gammal tanke. Då går det bättre. "Let Reagan be Reagan" var en amerikansk variant på samma tema. Framgången fick många att överdriva dess användbarhet och Reagans mästerskap i att skapa stämningar och bilder gav den ett romantiskt skinuner. l Frankrike gäller numera motsatsen på statschefsnivå. Chirac är imponerande som kampanjmaskin, men om han lämnas att själv välja väg och budskap lär det gå som det brukar - illa.