Per Dahl; Storfinans med Kalmardominans


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER DAHL:
STORFINANS MED KALMARDOMINANS
D
en som promenerar längs
stigarna kring havss~randen
i Kalmar uppåt Olandsbron kommer ganska snart
att passera ett ståtligt bygge: en villa i tjugotalsstil – korsning mellan barock, antikt tempel och kinesiskt lusthus –
Svensknabben. Vänder man inåt staden
kommer man att på udden möta en annan vy: en sluten tegelvilla med ett ljugotal rum och sluten gård, uppförd i tegel
i renaste art deco. Det fcirra huset är nu
uppdelat i kontorslokaler fcir ett tiotal fö-
retag och familjens brygga omvandlad till
småbåtshamn. Till huset inne i staden
äger ingen utomstående tillträde. Inte ens
lokaltidningens konstreporter far skriva
om samlingar och interiörer, invånarna
fruktar fcir inbrott och plundring om
konstsamlingen konuner till allmän kännedom.
Minnen från en svunnen tid av
företagande, expansiOn och fester:
Svensknabben var bostad åt familjen
Jeanssons huvudman, Ryttmästarvillan
Storji11ans med kalmardomi11ans.
Göran P D Adolfsson. Asklepios 1993.
inne staden byggdes åt en av
finansfamiljens yngre medlemmar. Nå-
gon släkting bor där ännu. Några fester,
någon expansion eller starkt nyfciretagande märks dock inte mer i Kalmar;
de politiska partierna kämpar om
regionalpolitiska problem i ett län med
krympande befolkning. ”Sydostsverige”
är nu, hur illa invånarna än tycker om
det, ett begrepp fcir ett stödområde.
Försvunnet imperium
En nyckelmening i den breda ord- och
bildkrönika som nu givits ut av forfattaren Göran P D Adolfson om finansfam.iljen: ”1970 upphörde det av Johan
Jeansson grundade industriimperiet att
finnas till. Nya politiska vindar och signaler, som gjorde sig gällande i mitten av
1900-talet, kunde av förutseeende ’jeanssöner’ tolkas enbart på ett sätt. Den
idoga, privata företagsamheten var dömd
att försvinna, varfor det var hög tid att
sälja ut sina tillgångar.”
Välfärdsstaten Sverige skulle enligt
den doktrin som nu kapsejsat vara landet
med marknadsekonomi, men utan
kapitalister. Företagen skulle gynnas –
56 S vE N SK T IDsKR IFT
det var alla eniga om – men de femton
familjerna…
Kapitalismens arv
För den som vill fa en aning om hur ett
annat, mer kapitalistiskt Sverige skulle ha
kunnat te sig är Göran Adolfsons 300-
sidiga bilderbok om Jeanssönerna en
guldgruva. Här möter vi de fciretagartraditioner, den Europakontakt men även
den lokala fårankring som raderades ut
när kaptialismens arv skulle skiftas mellan
funktionssocialismens representanter. Ja,
det låter dramatiskt, och visst fanns det
många ickepolitiska faktorer som bidrog
till t ex jeanssönernas fårsvinnande från
den ekonomiska arenan. Men när man
bläddrar i boken känner man sig lite som
esten, tjecken eller Berlinbon som nyligen efter kommunismens fall fatt tag i en
skildring av sin stad fåre kommunismen.
Bilderna känns igen, är vardagliga, men
den framtid de antyder skars raskt bort,
för att nu mödosamt återuppbyggas.
Skildringen blir också en illustration till
den beskrivning av borgarklassens eliter
och nätverk som t ex Hans L Zetterberg
tecknat i avsnittet om Robert Michels i
Sociologins följeslagare.
Att vara kapitalist i en landsortsstad
betydde ijeanssönernas fall inte enbart att
göra affärer, eller att ha mer pengar än
andra. Kring rollen byggdes en egen offentlighet. Jaenssönerna byggde stadens
stora ångkvarn, dess lastkajer, skötte dess
Ölandsfårjor, satt i dess stadsfullmäktige,
blev konsuler, donerade till dess parker,
mottog kungligheter, gifte bort en dotter
med sonen till förbundskansler Konrad
Adenauer.
Ojämlikhet
Här fanns knappast någon jämlikhet
den som tillhörde familjen tillhörde familjen. Naturligtvis fick familjen fiender,
inte minst i stadens fackföreningar. Men
man kan ändå undra, när man ser fotona i
boken, hör minnen från dem som upplevt perioden, eller läser Göran Adolfsons
intervjuer med familjens chaufförer och
kokerskor – innebar ojämlikheten att
kalmariterna levde ett ovärdigt liv, i
skuggan av familjen? Staden är ju liten
och vägen till stora världen lång.
För en socialist måste svaret ha varit
givet: paternalismen skulle bekämpas.
Justjulfesterna får Ångkvarnens anställda,
guldrovorna vid pensionen eller
begapandet av Rollsen utanfår disponentbostaden var just det som fårmenade
vanligt folk ett värdigt liv, så länge den
stora rikedomen fanns inom synhåll.
Men var detta en utbredd stämning? För
den som besöker dagens Kalmar och
samtalar med dess inbyggare verkar det
knappast så. En stängd villa, en byst i
stadsparken – minnena är inte många.
Agg skulle ha hållit i sig om det hade varit utbrett, annat än i socialdemoktratins
föreställningsvärld. Snarare verkar stadens
skiktning, från Jeanssöner, över landsoch häradshövningar, överstar, lektorer,
grosshandlare, kyrkoherdar, sjökaptener,
notarier, adjunkter, poststationsfåreståndare, stinsar, bokhållare, arbetskarlar
osv ha utgjort ett slags illustration till
SvEN SK TIDsKRIFT 57
Edmund Burkes ord om att den som har
5 pence i samhället har lika stor rätt till
dem som den som har 50 pund –
privilegierna skilde sig från skikt till skikt,
krets till krets, men sedvanan hade gjort
småfolkets lika svårkränkbara som
borgerskapets. Det är nog inte ett vitalt
eller forändringsvilligt samhällstillstånd,
men knappast ett kränkande, utom i
dammiga råttbemängda skrymslen här
och var. Men finns inte de skrymslena
kvar i annan form i dagens politiserade
samhälle, t ex inom socialvård och
invandrarmottagning?
litgen framtidstro
När Konrad Adenauer gästar sin sons
bröllopsmiddag i Kalmar 1957 avfotograferas polismannen Arne Eliasson, dagen till ära uppklädd i paraduniform med
kappa och sabel. Han är särskilt avdelad
for att svara for forhundskanslerns säkerhet, och har till och med fatt en militär
radiostation sig anfOrtrodd. Den bilden
visar om någon i boken Sveriges 50-talsidyll. Dit når vi aldrig mer. Men for den
som undrar hur det Framtidssverige kan
te sig, vilket döljer sig bakom alla glada
slagord om marknadsekonomi, avreglering, avpolitisering osv, är Adolfsons porträtt av familjen Jeansson god läsning.
Här möter vi det kapitalistiska Sverige
inte som BNP-statistik eller skattetryckstabeller, utan i foretagskontoren, på
krocketbanorna och i hemmen. Det
inger framtidstro.
58 SvENsK TmsKRIFT