PER DAHL: STORFINANS MED KALMARDOMINANS D en som promenerar längs stigarna kring havss~randen i Kalmar uppåt Olandsbron kommer ganska snart att passera ett ståtligt bygge: en villa i tjugotalsstil - korsning mellan barock, antikt tempel och kinesiskt lusthus - Svensknabben. Vänder man inåt staden kommer man att på udden möta en annan vy: en sluten tegelvilla med ett ljugotal rum och sluten gård, uppförd i tegel i renaste art deco. Det fcirra huset är nu uppdelat i kontorslokaler fcir ett tiotal fö- retag och familjens brygga omvandlad till småbåtshamn. Till huset inne i staden äger ingen utomstående tillträde. Inte ens lokaltidningens konstreporter far skriva om samlingar och interiörer, invånarna fruktar fcir inbrott och plundring om konstsamlingen konuner till allmän kännedom. Minnen från en svunnen tid av företagande, expansiOn och fester: Svensknabben var bostad åt familjen Jeanssons huvudman, Ryttmästarvillan Storji11ans med kalmardomi11ans. Göran P D Adolfsson. Asklepios 1993. inne staden byggdes åt en av finansfamiljens yngre medlemmar. Nå- gon släkting bor där ännu. Några fester, någon expansion eller starkt nyfciretagande märks dock inte mer i Kalmar; de politiska partierna kämpar om regionalpolitiska problem i ett län med krympande befolkning. "Sydostsverige" är nu, hur illa invånarna än tycker om det, ett begrepp fcir ett stödområde. Försvunnet imperium En nyckelmening i den breda ord- och bildkrönika som nu givits ut av forfattaren Göran P D Adolfson om finansfam.iljen: "1970 upphörde det av Johan Jeansson grundade industriimperiet att finnas till. Nya politiska vindar och signaler, som gjorde sig gällande i mitten av 1900-talet, kunde av förutseeende 'jeanssöner' tolkas enbart på ett sätt. Den idoga, privata företagsamheten var dömd att försvinna, varfor det var hög tid att sälja ut sina tillgångar." Välfärdsstaten Sverige skulle enligt den doktrin som nu kapsejsat vara landet med marknadsekonomi, men utan kapitalister. Företagen skulle gynnas - 56 S vE N SK T IDsKR IFT det var alla eniga om - men de femton familjerna... Kapitalismens arv För den som vill fa en aning om hur ett annat, mer kapitalistiskt Sverige skulle ha kunnat te sig är Göran Adolfsons 300- sidiga bilderbok om Jeanssönerna en guldgruva. Här möter vi de fciretagartraditioner, den Europakontakt men även den lokala fårankring som raderades ut när kaptialismens arv skulle skiftas mellan funktionssocialismens representanter. Ja, det låter dramatiskt, och visst fanns det många ickepolitiska faktorer som bidrog till t ex jeanssönernas fårsvinnande från den ekonomiska arenan. Men när man bläddrar i boken känner man sig lite som esten, tjecken eller Berlinbon som nyligen efter kommunismens fall fatt tag i en skildring av sin stad fåre kommunismen. Bilderna känns igen, är vardagliga, men den framtid de antyder skars raskt bort, för att nu mödosamt återuppbyggas. Skildringen blir också en illustration till den beskrivning av borgarklassens eliter och nätverk som t ex Hans L Zetterberg tecknat i avsnittet om Robert Michels i Sociologins följeslagare. Att vara kapitalist i en landsortsstad betydde ijeanssönernas fall inte enbart att göra affärer, eller att ha mer pengar än andra. Kring rollen byggdes en egen offentlighet. Jaenssönerna byggde stadens stora ångkvarn, dess lastkajer, skötte dess Ölandsfårjor, satt i dess stadsfullmäktige, blev konsuler, donerade till dess parker, mottog kungligheter, gifte bort en dotter med sonen till förbundskansler Konrad Adenauer. Ojämlikhet Här fanns knappast någon jämlikhet den som tillhörde familjen tillhörde familjen. Naturligtvis fick familjen fiender, inte minst i stadens fackföreningar. Men man kan ändå undra, när man ser fotona i boken, hör minnen från dem som upplevt perioden, eller läser Göran Adolfsons intervjuer med familjens chaufförer och kokerskor - innebar ojämlikheten att kalmariterna levde ett ovärdigt liv, i skuggan av familjen? Staden är ju liten och vägen till stora världen lång. För en socialist måste svaret ha varit givet: paternalismen skulle bekämpas. Justjulfesterna får Ångkvarnens anställda, guldrovorna vid pensionen eller begapandet av Rollsen utanfår disponentbostaden var just det som fårmenade vanligt folk ett värdigt liv, så länge den stora rikedomen fanns inom synhåll. Men var detta en utbredd stämning? För den som besöker dagens Kalmar och samtalar med dess inbyggare verkar det knappast så. En stängd villa, en byst i stadsparken - minnena är inte många. Agg skulle ha hållit i sig om det hade varit utbrett, annat än i socialdemoktratins föreställningsvärld. Snarare verkar stadens skiktning, från Jeanssöner, över landsoch häradshövningar, överstar, lektorer, grosshandlare, kyrkoherdar, sjökaptener, notarier, adjunkter, poststationsfåreståndare, stinsar, bokhållare, arbetskarlar osv ha utgjort ett slags illustration till SvEN SK TIDsKRIFT 57 Edmund Burkes ord om att den som har 5 pence i samhället har lika stor rätt till dem som den som har 50 pund - privilegierna skilde sig från skikt till skikt, krets till krets, men sedvanan hade gjort småfolkets lika svårkränkbara som borgerskapets. Det är nog inte ett vitalt eller forändringsvilligt samhällstillstånd, men knappast ett kränkande, utom i dammiga råttbemängda skrymslen här och var. Men finns inte de skrymslena kvar i annan form i dagens politiserade samhälle, t ex inom socialvård och invandrarmottagning? litgen framtidstro När Konrad Adenauer gästar sin sons bröllopsmiddag i Kalmar 1957 avfotograferas polismannen Arne Eliasson, dagen till ära uppklädd i paraduniform med kappa och sabel. Han är särskilt avdelad for att svara for forhundskanslerns säkerhet, och har till och med fatt en militär radiostation sig anfOrtrodd. Den bilden visar om någon i boken Sveriges 50-talsidyll. Dit når vi aldrig mer. Men for den som undrar hur det Framtidssverige kan te sig, vilket döljer sig bakom alla glada slagord om marknadsekonomi, avreglering, avpolitisering osv, är Adolfsons porträtt av familjen Jeansson god läsning. Här möter vi det kapitalistiska Sverige inte som BNP-statistik eller skattetryckstabeller, utan i foretagskontoren, på krocketbanorna och i hemmen. Det inger framtidstro. 58 SvENsK TmsKRIFT