Margaretha af Ugglas; Till sist
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARGARETHA AF UGGLAS:
Till sist
några funderingar kring behovet av förutsä-
gelser om framtiden. Det är tillfredsställande – och i och för sig också riktigt – att
skylla dagens ekonomiska svårigheter på socialdemokratins vanskötsel av vår ekonomi.
En ständigt växande offentlig sektor parad
med muntlig och även i praktisk handling
visad ovilja mot den enskilda företagsamheten har lett fram till en situation där vårt
näringsliv är olönsamt och investeringsovilligt.
Den socialdemokratiska s k aktiva näringspolitiken som lanserades för dryga tio år
sedan blev ett monumentalt misslyckande.
Dess decennielånga historia är fylld av förlustföretag, av företag som måst avvecklas
och av felaktiga prognoser.
Men socialdemokratin kan inte ensam lastas för de ekonomiska svårigheter som vårt
land i dag befinner sig i. Omvärlden har
föi-ändrats. Nya konkurrenter har växt fram
i nya länder. De s k strukturkriserna i skor,
teko, stål och varv beror på att andra länder
blivit lika duktiga eller duktigare än vi på att
göra dessa varor. Denna utveckling är inte
en följd av någon plötslig förändring, utan
resultatet av en målmedveten industriell
satsning i de s k låglöneländerna under en
följd av år. Den fråga man måste ställa sig är
varför det som höll på att ske ute i världen
på den industriella fronten inte tidigare observerades på svensk hemmaplan?
Den socialdemokratiska regeringens
blindhet går att förklara. Ett parti som anser
sig världsbäst på reformer och ekonomi och
som sett på svenskt näringsliv som en outtröttlig och outsinlig mjölkkossa kan inte ha
mycket till övers för vad som händer ute i
världen. Men svenskt näringsliv då? Varför
har inte våra skickliga företagsledare med
sina internationella kontakter tidigare slagit
larm?
Delar av svenskt näringsliv stödde planerna på Stålverk 80 och det är säkert inte
fel att tro att Rune Johansson hade industriell expertis bakom sig när han i propositionen om Stålverk 80 år 1974 skrev att det
behövs en betydande utbyggnad av världens
kapacitet för stålproduktion för att möta en
växande efterfrågan.
Varför sade inte branschen i fråga ifrån
när den socialdemokratiska regeringen i
1974 års statsverksproposition förklarade
att: ”Den allmänna framtidsbedömningen
när det gäller efterfrågan på tonnage är positiv. Prognoserna pekar på en fördubbling
av den totala flottan under 1970-talet. Särskilt stort är det tillkommande behovet av
större tonnage för oljetransporter.” Observeras bör att detta skrevs efter det att de
kraftiga oljeprishöjningarna 1973 hade trätt
i kraft.
Det är inte lätt att veta något om framtiden eller att förutsäga den, men så här i
efterhand går det att konstatera att vår nä-
ringspolitiska beredskap inte varit vad den
bort vara. Kanske har vi allesammans, som
nation, varit för självgoda, för upptagna av
vårt eget välstånd och den svenska modellens förträfflighet, för att se framstegen hos
andra folk.
I detta hänseende har den ekonomiska
krisen redan fört något gott med sig. Den
har förorsakat den öppna och livliga debatt
om näringslivets utvecklingsmöjligheter som
vi hade behövt redan på 60-talet. Plötsligt är
det ”inne” att diskutera forskning och utveckling, utbildning och företagsamhetens
villkor. TV gör program om de effektiva
industrierna ijapan och Korea. Den borgerliga regeringen har tagit ett lovvärt initiativ
när den givit Ingenjörsvetenskapsakademien i uppdrag att ta reda på vad Sverige
kan och inte kan inom teknik och forskning
samt vad vi borde kunna.
Att förutsäga framtiden går inte. Att försöka bilda sig en något så när realistisk uppfattning om vad framtiden bär i sitt sköte är i
alla situationer en klok åtgärd. Yrvakenhe- 287
ten hos beslutsfattare och allmänhet inför
den ekonomiska krisen visar att den svenska
debatten och informationsförmedlingen
inte varit tillräckligt öppen och oberoende.
Det är en viktig uppgift för såväl offentliga
som enskilda organ, och dät·i inbegrips inte
minst företagen själva, att genom studier
och prognoser skaffa fram underlag för en
öppen diskussion om svenskt näringslivs utveckling. I en kritisk och rationell debatt
föds också ideer till nya utvecklingsområ-
den.
Till sist
några funderingar kring behovet av förutsä-
gelser om framtiden. Det är tillfredsställande – och i och för sig också riktigt – att
skylla dagens ekonomiska svårigheter på socialdemokratins vanskötsel av vår ekonomi.
En ständigt växande offentlig sektor parad
med muntlig och även i praktisk handling
visad ovilja mot den enskilda företagsamheten har lett fram till en situation där vårt
näringsliv är olönsamt och investeringsovilligt.
Den socialdemokratiska s k aktiva näringspolitiken som lanserades för dryga tio år
sedan blev ett monumentalt misslyckande.
Dess decennielånga historia är fylld av förlustföretag, av företag som måst avvecklas
och av felaktiga prognoser.
Men socialdemokratin kan inte ensam lastas för de ekonomiska svårigheter som vårt
land i dag befinner sig i. Omvärlden har
föi-ändrats. Nya konkurrenter har växt fram
i nya länder. De s k strukturkriserna i skor,
teko, stål och varv beror på att andra länder
blivit lika duktiga eller duktigare än vi på att
göra dessa varor. Denna utveckling är inte
en följd av någon plötslig förändring, utan
resultatet av en målmedveten industriell
satsning i de s k låglöneländerna under en
följd av år. Den fråga man måste ställa sig är
varför det som höll på att ske ute i världen
på den industriella fronten inte tidigare observerades på svensk hemmaplan?
Den socialdemokratiska regeringens
blindhet går att förklara. Ett parti som anser
sig världsbäst på reformer och ekonomi och
som sett på svenskt näringsliv som en outtröttlig och outsinlig mjölkkossa kan inte ha
mycket till övers för vad som händer ute i
världen. Men svenskt näringsliv då? Varför
har inte våra skickliga företagsledare med
sina internationella kontakter tidigare slagit
larm?
Delar av svenskt näringsliv stödde planerna på Stålverk 80 och det är säkert inte
fel att tro att Rune Johansson hade industriell expertis bakom sig när han i propositionen om Stålverk 80 år 1974 skrev att det
behövs en betydande utbyggnad av världens
kapacitet för stålproduktion för att möta en
växande efterfrågan.
Varför sade inte branschen i fråga ifrån
när den socialdemokratiska regeringen i
1974 års statsverksproposition förklarade
att: ”Den allmänna framtidsbedömningen
när det gäller efterfrågan på tonnage är positiv. Prognoserna pekar på en fördubbling
av den totala flottan under 1970-talet. Särskilt stort är det tillkommande behovet av
större tonnage för oljetransporter.” Observeras bör att detta skrevs efter det att de
kraftiga oljeprishöjningarna 1973 hade trätt
i kraft.
Det är inte lätt att veta något om framtiden eller att förutsäga den, men så här i
efterhand går det att konstatera att vår nä-
ringspolitiska beredskap inte varit vad den
bort vara. Kanske har vi allesammans, som
nation, varit för självgoda, för upptagna av
vårt eget välstånd och den svenska modellens förträfflighet, för att se framstegen hos
andra folk.
I detta hänseende har den ekonomiska
krisen redan fört något gott med sig. Den
har förorsakat den öppna och livliga debatt
om näringslivets utvecklingsmöjligheter som
vi hade behövt redan på 60-talet. Plötsligt är
det ”inne” att diskutera forskning och utveckling, utbildning och företagsamhetens
villkor. TV gör program om de effektiva
industrierna ijapan och Korea. Den borgerliga regeringen har tagit ett lovvärt initiativ
när den givit Ingenjörsvetenskapsakademien i uppdrag att ta reda på vad Sverige
kan och inte kan inom teknik och forskning
samt vad vi borde kunna.
Att förutsäga framtiden går inte. Att försöka bilda sig en något så när realistisk uppfattning om vad framtiden bär i sitt sköte är i
alla situationer en klok åtgärd. Yrvakenhe- 287
ten hos beslutsfattare och allmänhet inför
den ekonomiska krisen visar att den svenska
debatten och informationsförmedlingen
inte varit tillräckligt öppen och oberoende.
Det är en viktig uppgift för såväl offentliga
som enskilda organ, och dät·i inbegrips inte
minst företagen själva, att genom studier
och prognoser skaffa fram underlag för en
öppen diskussion om svenskt näringslivs utveckling. I en kritisk och rationell debatt
föds också ideer till nya utvecklingsområ-
den.