De engelska universitetsmandaten

DE ENGELSI(A
UNIVERSITETSMANDATEN
Au fil. kand. JURGEN VON ZWEIGBERGK
De engelska universitetens attityd till och möjlighet att komma till rätta med de politiska p1·ohlemen
klargöres här av en av deras i modern tid mest kända
representanter i unelerhuset: »An impartial outlook on
facts, a clesire to see truth from whatever quarter it
comes, and above all a desire for the good of the
whole rather than the goocl of the indiviclual or of the
sectional intercsts.»
E. Rathbone (1931)
ÅR 1948 avskaffade den engelska labourregeringen de återstoder
av mångröstsystemet som alltintill dess överlevt de stora representationsreformerna. Det gamla radikala kravet »en man, en röst»
hade- om än sent- uppfyllts; vad man från vänsterhåll betraktat
som rösträttsanomalier hade upphört att existera.
Vilka var då dessa~ Och vilken politisk betydelse kom reformen
att få~
Det existerade två former av dubbelröstande, två former av kvalificerad rösträtt. Dels var det den extra röst som tillföll varje
medborgare med fastighet eller affärsrörelse i en annan valkrets,
dels den röst som tillerkänts varje akademiker med examen från
ett engelskt universitet.
Vad den första kategorin beträffar blev reformens politiska verkningar små. I runt tal drabbade den ca 70 000 röster och i ett fåtal
valkretsar kom röstetalet att minska med ända till tio procent. I
samtliga fall rörde det sig om starka konservativa fästen där denna
förskjutning blev betydelselös. Enda undantaget utgjorde Londons City där den övervägande delen av elektoratet utgjordes av
»affärsröster». Här berövades de konservativa två säkra mandat
genom en ny valkretsindelning.
Upphävandet av akademikernas dubbelrösträtt kom däremot att
spela en partipolitiskt framträdande roll och denna del av den
stora labourreformen kom också att möta det hårdaste motståndet från oppositionen. De engelska universiteten var uppdelade i
91
···’:”’ ..~ ·, ’
Jurgen von Zweigbergk
sju valkretsar och valde inte mindre än tolv medlemmar till underhuset.
Generellt blev reformen i sin helhet ett avbräck för de konservativa intressena; detta gällde obetingat förlusten av de affärsröstande men även i hög grad indragandet av universitetsmandaten,
av vilka inget någonsin tillfallit en officiell labourkandidat. Universiteten hade dock i många fall visat en radikal tendens vid
valet av representanter under de senaste parlamentsvalen.
»Affärsrösten» kan betraktas som en kvarleva av den besuttnes
strävan efter garanti för politiskt inflytande. För universitetsröstens del ter sig den historiska bakgrunden annorlunda och mer
komplicerad.
Enligt dokument av år 1300 önskade dåvarande kungen, Edward I, delegater från universiteten i Oxford och Cambridge för
att på det sättet tillföra parlamentet sakkunskap, huvudsakligen
i de juridiska spörsmålen. Universiteten sökte sedan under århundraden lagfästa denna rätt till särrepresentation och deras begäran villfors slutligen genom ett kungligt privilegium av år
1603. Syftet hade här en klart korporativ karaktär: universiteten
skulle i parlamentet föra sin egen talan och bevaka sina intressen.
Detta hindrade inte att dessa mandat tidvis tjänade som rent
politiska plattformar: Robert Peel (Oxford 1817-29), William
Gladstone (d:o 1847-65) samt William Pitt d. y. (Cambridge 1784-
1806) utgör kända exempel härpå. Universiteten utgjorde dock alltid livaktiga och vakna valkretsar och kom aldrig att utgöra några
»rotten bouroughs». Betecknande är att både Peel och Gladstone
all politisk ryktbarhet till trots miste sina universitetsmandat –
för båda gällde att de stött sig med väljarkårens högkyrkliga
falang.
Kampen om universitetsrepresentationen erbjuder en svensk av
i dag ett utomordentligt fängslande studium. Rösträttsparoller som
vi räknar som historiska ställdes inom det engelska samhället
mot varandra ända fram till 1948; först detta år besegrade den
för en svensk opinion självklara principen »one man, one vote»
den traditionella och av de konservativa stödda »one vote, one
value».
Kravet på allmän rösträtt på lika villkor var en liberal programpunkt sedan mitten på 1880-talet. Sedan dess har motiveringen
för universitetens särställning i rösträttshänseende utsatts för en
kontinuerlig kritik. Denna radikala kampanj tillfördes vid sekel- 92
-~—-”’~,:t;,……………..~·……__ _ _ _ ,,…..,._,,…..~~————-
– De engelska universitetsmandaten
skiftet ett starkt inslag av patos sedan de första socialisterna
vunnit tillträde till underhuset.
Det socialist-liberala samgåendet blev här aldrig fullt harmoniskt. Det liberala partiet var efter ödesvalet 1918 definitivt deklasserat och dess huvudintresse i rösträttsfrågor var förfäktandet
av den proportionella valmetoden, med vars hjälp partiet åter
skulle kunna bli en parlamentarisk faktor. Fyra av de sju universitetsvalkretsarna utsåg två eller flera underhusledamöter och
detta med tillämpning av ett väl utarbetat proportionellt system,
som fungerat sedan rösträttsreformen 1918. Man frångick visserligen aldrig den principiella ståndpunkten – one man, on~ vote -,
men samtidigt som man alltså motsatte sig kvalificerad rösträtt
i någon form ville man ge väljaren fritt val att lägga sin röst
antingen för det universitet eller den territoriella valkrets vederbörande tillhörde. Följden skulle givetvis bli den att universitetsvalkretsarnas elektorat minskas i numerär och därmed i förhållande till antalet valda ledamöter. Denna partiets modifierade
ståndpunkt blev officiell genom en deklaration av 1944, men hade
de facto gällt tidigare och ställt partiet i ett motsatsförhållande
till socialisternas reservationslösa strävan att upphäva varje antydan till – direkt eller indirekt – kvalificerad rösträtt.
Brottet i den socialist-liberala samstämmigheten kom i en politiskt ömtålig situation och var till sin karaktär så överraskande
och improviserad att man kan tala om en kupp. Händelsen tilldrog
sig på våren 1931. Ministären MacDonald satt vid makten sedan
det socialistiska segervalet 1929 och förfogade genom samverkan
med liberalerna över 347 mandat mot den konservativa oppositionens 260. Liberalernas del i majoritetssiffran uppgick till 59
mandat, vilket gav partiet en absolut nyckelställning.
I januari 1931 förelåg ett lagförslag som syftade till upphävandet av varje form av kvalificerad rösträtt med åtföljande särrepresentation. Debatten under lagförslagets olika behandlingsskeden blev utomordentligt omfattande och fick karaktären av en
slutuppgörelse om en åskådning, som ehuru traditionell ej längre
motiverades av folkopinionens vilja. Universitetsrepresentationen
blev ej minst attackerad. »Jag är beredd», yttrade en labourledamot, »att erkänna alla de sinnebilder som omger vårt parlament
och som i en symbolisk form bevarar vår nations historia. Men
när dessa symboler blir något annat, när de blir en uppfordran,
inte bara att få representera det förflutna utan även att dominera
framtiden, då opponerar jag mig …» Oppositionen blev likväl icke
93
.. ’~·
Jurgen von Zweigbergk
svaret skyldig. En talesman betonade att demokrati aldrig leder
till fullständighet; även som mest utbyggd får den starka drag
av oligarki. Låt oss koncentrera oss på en praktisk tillämpning
snarare än att renodla en teori som ändå ytterst är vilseledande.
vädjade han.
Till den viktiga voteringen vid utskottsbehandlingen av den
klausul som berörde universitetsrepresentationen hade den liberale
partiledaren, Herbert Samuel, förespeglat premiärministern det
liberala partiets stöd. Detta kunde ske efter rekommendation av
den liberala underhusgruppen. A andra sidan förde motparten.
det konservativa partiet och då inte minst universitetsledamöterna,
en intensiv agitation riktad mot regeringsförslaget.
Voteringen blev dramatisk och innebar för det liberala partiet ett
avsteg från dess principiella hållning gentemot den kvalificerade
rösträtten och därmed från partiets hittillsvarande samgående med
socialisterna i denna fråga.
All partiinpiskning till trots hade nämligen endast 19 liberaler
lytt partiledardirektiven medan 11 stött oppositionen och 23 ledamöter avstått att votera förutom de sex som helt uteblivit. Resultatet i stort blev att oppositionen segrade med siffrorna 246
mot 242. I en omarbetning av lagförslaget sattes ej universitetens
rätt till representation i fråga, men väl den dubbla rösträtten,
vilket – något som tidigare framhållits – helt motsvarade det
liberala partiets nu reviderade uppfattning.
Den redan dödsmärkta regeringen hade ej kraft att driva igenom
det nya lagförslaget; den avgick under sommaren och nyvalen till
underhuset gav det konservativa partiet den starkaste majoritet
det haft i modern tid.
De för universiteten valda ledamöterna satt i orubbat bo; några
reformistiska ingrepp, vare sig mot dem själva eller deras elektorat, var ej att befara.
Efter 14 års konservativ dominans i underhuset blev det regeringspartiskifte efter valet 1945 och ministären Attlee blev den
förste socialistiske premiärministern i underhusets historia som
ej var beroende av ett stödparti.
1948 lade inrikesministern, Chuter Ede, fram ett lagfgrslag enligt vilket rösträtten skulle utövas lika av alla behöriga samtidigt
som universitetens särrepresentation skulle upphöra.
Partiställningen i underhuset lade denna gång inga hinder för
den socialistiska reformen. Lagförslaget blev, efter långa debat·
ter, lag.
94
– . ——~——~—
De engelska universitetsmandaten
Det fanns från labourhåll ingen brist på argument mot universitetsrepresentationen. Snarare tvärtom. De skilda motiveringarna syntes ej vara lagda i en plan utan utgjorde ett virrvarr
av linjer som ofta skar sig sinsemellan. En minister ansåg exempelvis grundorsaken till det aktualiserade avskaffandet vara den
att universitetsledamöterna ej höll sig utanför partierna, medan
en annan minister ansåg att det faktum att lärdomsrepresentanterna ej var partibundna var skäl nog att avskaffa dem; parlamentet var i sin verksamhet beroende av homogent partiarbete.
Huvudpunkten för oppositionens motangrepp koncentrerades ej
till någon av sakfrågorna utan till själva det parlamentariska
procedurförfarandet. I vad mån kunde de konservativa kritisera
med rätta härvidlag~ Vilket var det faktiska förhållandeU
Det engelska underhuset har praktiskt taget obegränsade maktbefogenheter- sedan överhuset de facto eleminerats genom parlamentsakten av år 1911 större än någonsin. Det lagstiftar – och
kan vid majoritetsskifte upphäva lagar med samma omedelbara
verkan. Möjligheter finns till stora och snabba avgöranden – men
också till vittgående missbruk. När det gäller de kanske känsligaste
problemen, rösträtts- och representationsfrågorna, utövar enligt
praxis ministären en självpåtagen spärr mot det egna godtycket.
Genom allpartikonferenser söker man i dessa spörsmål nå kompromisser och i möjligaste mån utarbeta lagförslagen i överensstämmelse med dessa.
Detta beteende har bl. a. varit avgörande för universitetens röstoch representationsrätt. Denna lämnades okränkt av liberalerna
1885 efter kompromissavtal med oppositionen; på samma basis
utökades och demokratiserades den i rösträttsreformen 1918. En
liknande konferens mellan partierna hölls år 1929 – då f. ö. ingen
sammanjämkning kunde uppnås – medan däremot konferensen
av år 1944 gav gott resultat även om dess rekommendationer endast i liten utsträckning hann omsättas i lag.
Denna konferens enades bl. a. om att bibehålla universitetens
speciella rättigheter. Här tillstyrkte även alla labourdelegaterna.
Så följde labours segerval ett knappt år senare och så följde
utan förvarning lagförslaget av 1948 att upphäva universitetens
representationsrätt.
Det var här oppositionen satte in sin kritik. Varför hade inte
labourregeringen låtit en allpartikonferens gripa an med frågan
innan man övergick till att lagstifta~ Och – om denna fråga
skjuts åt sidan – hur kan labour nu söka avskaffa universi- 95
’”’t;•
–
Jurgen von Zweigbergk
tetens rätt att företrädas i underhuset som partiet så sent som
1944 enhälligt tillerkände dem’
Naturligtvis var labourpartiet i minoritet vid konferensen som
räknade ledamöter i proportion till styrkeförhållandet i underhuset. Men detta hindrade inte att gruppen gick emot fortsatt
dubbelrösträtt enligt egendoms- och affärskvalifikationen och därigenom förmådde de konservativa till eftergifter.
Från labourhåll hävdades att konferensen var en transaktion
med ömsesidiga eftergifter, men att dessa ej kunde anses binda
ett parlament efter nyval.
Men det fanns argument mot denna uppfattning. Varför skulle
de konservativa ta initiativet till en konferens om rösträttsfrågor
i ett underhus som redan suttit i nio år, om premissen ej varit
den att konferensens rekommendationer även skulle gälla för ett
nytt underhus ända till en ny konferens kunde anses befogad’
Man kan diskutera det berättigade i att låta universiteten bilda
valkretsar och välja- genom kvalificerad rösträtt- egna underhusledamöter. I striktaste mening är det ett avsteg från demokrati. Men ingen förnekar å andra sidan att systemet tillfört
underhuset åtskilligt av objektivitet och kunskap. »Universitetsrepresentationen kan nu väl försvaras på sina egna förtjänster»,
yttrade en framskjuten labourmedlem i samband med allpartikonferensen 1944.
Meningarna därom må vara delade.
Det socialistiska tillvägagångssättet vid förarbetet till vallagen
av 1948 är konstitutionellt oantastbart medan förfarandet ur andra
– moraliska om man så vill – synpunkter uppvisar defekter.
Labourregeringen har i denna fråga visat en auktoritär tendens
som andra majoritetspartier under liknande omständigheter ej
visat tecken till.
Skall universitetsrepresentationen återuppstå under en konservativ ministär~ Och i så fall: i vilken form~
Labourregeringens tillvägagångssätt när denna rätt till representation drogs in 1948 fördömdes starkt av den konservativa oppositionen. Det blev för dem en hederssak att återupprätta det som
ur deras synpunkt falskeligen avskaffats.
Churchill avgav ett löfte härom redan innan lagförslaget godkänts; om hans parti kom tillbaka till makten skulle han vad
universiteten beträffar återställa deras rättigheter sådana som de
erkänts av allpartikonferensen 1944.
Vid det konservativa partiets årskonferens i Llandudno 1948 be- 96
De engelska universitetsmandaten
kräftades detta löfte. Man fann labourpolitiken i frågan vara oberoende av varje hänsyn – även till partiets egen heder – för ett
cyniskt tillvaratagande av partifördelar.
Vid valet 1951 kom Churchill tillbaka som premiärminister, om
än med en minimal majoritet. I detta års partiprogram, »Britain
Strong and Free», uppehåller man sig bl. a. vid planerna på att
återinföra de konstitutionella element som genom »trolöshet»
tvingats upphöra.
Åtskilliga tecken tyder alltså på att universiteten återfår sin
gamla ställning med egen representation i underhuset. När striden
gick som hetast i den stora rösträttsdebatten 1948 tillkännagav
Churchill, att det vid partiskifte omedelbart skulle ske val i vanlig
ordning i universitetsvalkretsarna. Detta frångick han dock när
tillfället kom i 1951 års val: att i det parlamentariska läget öka den
knappa regeringsmajoriteten med ett antal universitetsledamöter
vore uppenbarligen en alltför flagrant utmaning mot oppositionen.
Däremot ville han ställa i utsikt – detta hände i november 1951 –
att man skulle gå till aktion i frågan innan man går till nyval,
vilket då skulle innebära att universitetsledamöterna kommer att
återfinnas i nästa underhus- det må så bli konservativt eller socialistiskt.
97