Palestinafrågan

——– ~–·~·~-~—
PALESTINAFRÅGAN
SAMBANDET MELLAN DELNINGSBESLUTETS MATERIELLA INNEHÅLL OCH SÄTTET FÖR DESS VERKSTÄLLANDE
Av justitierådet EL~IIL SANDSTRÖil1
l DEN diskussion om Palestinafrågan, som förts i FN, och såvitt
jag kunnat följa den, åtminstone i den svenska pressen, har icke
.alltid uppmärksammats sambandet mellan beslutets materiella
innehåll och sättet för dess verkställande.
Den av Förenta Nationerna år 1947 till Palestina utsända undersökningskommitten (UNSCOP =United nations special committee
on Palestine), vars ordförande jag var, hade tillmätt sättet för genomförandet av dess rekommendationer en väsentlig betydelse.
Det stod klart för såväl majoritet som minoritet att, i det stämningsläge som då var för handen, utsikternavoro mycket små för
att båda parterna utan vidare skulle acceptera ett förslag som innebar en kompromiss mellan deras ståndpunkter.
Att försöka finna en lösning av verkställighetsproblemet blev
därför en uppgift för kommitten, som i vikt framstod såsom likställd med lösningen av själva sakfrågan. Detta blev markerat
därigenom att verkställighetsfrågan blev diskuterad före detaljerna i sakfrågan.
Kommittemajoritetens delningsförslag gick i stora drag ut på
att Jerusalem med närliggande område (the City of Jerusalem)
.skulle internationaliseras enligt FN:s trusteeshipsystem med FN
som administrerande myndighet samt att resten av Palestina skulle
uppdelas i två självständiga stater, vilka dock skulle vara förenade i en ekonomisk union. För skapandet av de båda staterna
.skulle väljas konstituerande församlingar, utarbetas författningar,
utses provisoriska regeringar, slutas överenskommelse om den ekonomiska unionen o. s. v.
Enbart uppräkningen av de förberedande åtgärder som sålunda
voro erforderliga räcker för att klargöra att statsbildningarna förutsatte en positiv medverkan från befolkningen å ömse sidor. Lös- 25
Emil Sandström
ningen av verkställighetsproblemet måste därför gå ut på att åstadkomma denna medverkan. Den förutsatte i första hand att lugn
och ordning rådde, och vidare att passionerna neddämpades så att
befolkningen kunde bringas att, låt vara motvilligt, ge de uttryck
åt folkviljan som fordrades för att skapa de nya staternas konstitutionella grundvalar.
Kommitten gjorde sig inga illusioner angående de ansträngningar som krävdes för att genomföra ett sådant program. Israels
nuvarande premierminister Ben Gurion hade visserligen pläderat
inför kommitten att den konflikt som pågick – och som tog sig
uttryck i dagliga terrordåd och i en polisstatsregim med alla dess
kännetecken, från taggtrådshinder och maskingevärsposter till
undantagstillstånd och koncentrationsläger- var en konflikt mellan judarna och mandatärmakten, att någon konflikt ej existerade
mellan judar och araber och att, om parterna lämnades åt sig
själva, de utan svårighet skulle göra upp saken. Det fordrades
icke mycken skarpsyn för att förvisa sådant tal till önsketänkandets drömvärld. Redan mandatregimens tidigare historia, med de
upprepade araboroligheterna och särskilt det svåra arabupproret
1936-1939 som svar på den alltmer ökade judiska immigrationen,
visade att bakom den spänning och oro som rått låg motsättningen mellan judar och araber och mellan deras politiska strä-
vanden. Det var icke heller svårt att i dagens konflikt se denna
motsättning som den grundläggande faktorn. Vi kunde följa hetskampanjen i den arabiska pressen. Vi hörde araber i mer eller
mindre ledande ställning, med vilka vi trots den mot kommitten
från det hållet riktade bojkotten kommit i förbindelse, tala om
de strömmar av blod, som skulle flyta ifall man gjorde ett försök att dela Palestina. Vi hörde slutligen arabstatsregeringarnas
förtäckta hotelser, då de i Beirut utvecklade sina synpunkter inför kommitten.
Det var ett ofrånkomligt faktum att mandatet självt med dess
mål att genomföra Balfourdeklarationen satt två folk i harnesk
mot varandra, två folk som drivits till excessiv, för att ej säga
fanatisk, nationalism. Konflikten förvärrades av det moraliska
och materiella stöd de båda folkgrupperna fingo av rasfränder
utanför gränserna.
Man kunde därför ej heller sväva i tvivelsmål om att uppgiften
att försöka åstadkomma parternas fredliga medverkan till genomförandet av delningen var ytterst krävande.
Det stod klart för kommitten att tvångsåtgärder, till och metl
26
Palestinafrågan
i en vidsträckt omfattning, kunde bli nödvändiga under någon tid,
men det var också uppenbart att kommitten ej kunde komma med
några konkreta förslag angående sådana åtgärder eller de övertalningar som kunde fordras. Man fick nöja sig med att ange den
ram, inom vilken bemödandena komme att äga rum.
Enligt kommittemajoritetens verkställighetsplan skulle en övergångstid föregå beviljandet av Palestinas oberoende och under
denna tid skulle landet förvaltas, under FN:s auspicier, av mandatärmakten med biträde, om det så önskades, av en eller flera
medlemmar av FN. Under övergångstiden skulle de förut antydda
förberedande åtgärderna för skapandet av de nya staterna och
»the City of Jerusalem» vidtagas. Därpå skulle, den l september
1949, det formliga beviljandet av oberoendet följa. I målsättningen
och genomförandet av de förberedande åtgärderna låg i kommittemajoritetens uppfattning inneslutet det redan berörda värvet att
åstadkomma eventuell pacificering samt under alla omständigheter avspänning och den grad av samförstånd som kunde möjliggöra ett parternas accepterande av den föreslagna ordningen, bl. a.
tillskapandet av de konstitutionella grundvalarna för de nya staterna på demokratisk basis.
Tidsfristen var tillmätt så att en utveckling i antydd riktning
kunde anses möjlig, utan att fristens längd behövde ge anledning
till ny irritation. Det var dock tänkt att den kunde förlängas.
Kommittemajoriteten måste naurligtvis även räkna med möjligheten att försöket att genomföra delningen misslyckades. Skulle
båda folken vägra att medverka, måste tydligen saken tas upp
från nya utgångspunkter – det behövde ej utsägas. Den intressanta frågan i detta sammanhang var vad som skulle göras, ifall
endast den ena staten fullgjorde de villkor som stipulerats för beviljande av oberoende, medan den andra vägrade sin medverkan.
Det var naturligt nog omöjligt för kommitten att förutse en så-
dan situations problem. Den fick därför nöja sig med att för denna
händelse rekommendera att förhållandet skulle omedelbart anmä-
las för FN för att assemblen skulle kunna vidtaga de åtgärder
den funne lämpliga.
Det är naturligtvis icke i och för sig nödvändigt att det materiella innehållet i en internationell nyordning är beroende av
sättet för genomförandet. De politiska relationerna mellan länder
och raser äro emellertid så ömtåliga att ett sådant beroende lätt
kan uppstå, och i avseende på kommitteförslaget var det otvivel- 27
,- ·’
Ernil Sandström
UN-förslaget nov_ 1947_ Greve Bernadottes förslag
sept_ 1948_
aktigt ett mycket intimt sådant samband. I väsentliga delar var
förslaget byggt på förutsättningen att regleringen skulle genomföras under någorlunda ordnade förhållanden och under kontroll
av en fast hand, som kunde länka utvecklingen i önskad riktning.
Detta samband var så mycket viktigare som den föreslagna regleringens olika delar också hade ett inbördes sammanhang, som
kunde föranleda att misslyckande att genomföra en viss del återverkade på förslaget i andra delar.
I förevarande avseende må till en början påpekas att den ekonomiska unionen – som motiverades av önskemålet att den kulturella och sociala nivån i den arabiska delen av Palestina icke
på grund av delningen skulle sänkas alltför mycket – uppenbarligen i sig själv var en ytterst svår och ömtålig sak att åvägabringa, även om berörda förutsättning var för handen. Parterna
hade tidigare visat ett minimum av samarbetsvilja. Lidelserna
voro stegrade till sin höjdpunkt. Det var tydligt att det fordrades
mycken möda och takt och mycket tålamod för att åstadkomma
det nödiga samarbetet. Skulle parterna lämnas åt sig själva och
det komma till öppen fejd, bleve helt naturligt möjligheterna att
nå målet starkt beskurna för att ej säga tillintetgjorda.
28
Palestinafrågan
Å ven gränsdragningen var en ömtålig sak. Det fanns ingen naturlig demarkationslinje emellan de av judar och de av araber
bebodda områdena. Å ven om judarna bildat jordbrukskolonier och
utfört ett betydande odlingsarbete i Palestina, hade de dock huvudsakligen koncentrerat sig till större samhällen. De judiska jordbrukskolonierna bildade fickor inom arabiska bosättningsområden,
och om man bortsåg från de stora judiska befolkningscentra – Tel
Aviv, Jerusalem och Haifa- fanns ingenstädes en judisk majoritet. Man måste därför, då man stannat vid resultatet att en delning var den riktiga lösningen, i fråga om uppdelningen av landet åtminstone i viss mån följa andra synpunkter än befolkningsmaJoriteten inom de olika områdena. En sådan synpunkt var de
ekonomiska utvecklingsmöjligheterna. Dessa måste spela en stor
roll med hänsyn såväl till väntad judisk immigration och ekonomisk expansion som till den snabba naturliga folkökningen på den
arabiska sidan. A andra sidan måste trots allt i viss mån gränserna för den judiska bosättningen följas.
Med dessa vaga riktlinjer var givetvis fältet öppet för de mest
skilda gränsdragningar och det visade sig också att i detta stycke
de olika meningarnas antal ej skilde sig så mycket från ledamö-
ternas inom majoritetsgruppen.
Själv förfäktade jag en gränsdragning som närmade sig den av
Peelkommissionen1 föreslagna eller, för att ansluta till ett mera
aktuellt projekt, Bernadotteplanen2• Detta innebar en kompakt judisk stat, omfattande i stort sett den norra delen av kustslätten
– från något söder om J affa-Tel Aviv – samt Galileen. Detta
område utgjorde det huvudsakliga judiska bosättningsområdet, om
man undantager det nästan uteslutande av araber bebodda Västgalileen. Med hänsyn till de etnografiska förhållandena kände jag
en viss tvekan att inbegripa Västgalileen. A andra sidan ansåg
jag det betydelsefullt att de båda staterna finge sådana gränser
att de med utsikt till någon framgång kunde försvaras i händelse
av angrepp och att gränserna kunde bevakas i avseende på varuoch persontrafik. Vad särskilt Negevområdet (den sydliga delen
• av landet) beträffar, hade jag ej medtagit detta. Den judiska bosättningen där var ytterst obetydlig. Inneslutandet av Negev eller
en del därav i den judiska staten skulle ge denna en olämplig ut- 1 En av de många av brittiska regeringen tillsatta undersökningskommissionerna,
som avgav sin rapport 1936. Rapporten gick ut på Falestinas delning och gav, kan
det sägas, anledning till arabupproret 1936-39.
2 Se s. 28, skiss 2.
29
Emil Sandstr·öm
formning, som å ena sidan skulle skapa svåra försvarsproblem
och å andra sidan innebära att judestaten komme att behärska
arabstatens tillträde till havet. Judarna skulle enligt min plan
i Galileen erhålla utvecklingsmöjligheter, som måste anses tillräckliga; de hade själva uppgivit att där kunde etableras 1 1/2
miljon personer. Slutligen hade det av de arabiska statsmännens anföranden vid förhandlingarna inför kommitten i Beirut
framgått ganska tydligt, att Negevområdet, trots dess ökenartade karaktär, var ett ur politisk synpunkt känsligt problem.
Därest området komme att tillhöra utomstående, särskilt ett folk
som araberna betraktade som fiender, skulle, sade man, det bli en
»dolkspets» in i ett eljest sammanhängande arabiskt område. Araberna voro ej heller trakterade av tanken att judestaten skulle
nå fram till Röda havet.
Mina synpunkter vunno ej gehör, och överhuvudtaget visade
det sig till en början ogörligt att uppnå enighet angående gränserna inom majoritetsgruppen. Det var till och med anledning
befara att på grund härav kommittens hela arbete skulle bli resultatslöst. Då kom i elfte timmen ett förslag fram, som efter en
del modifikationer – bl. a. ordnandet av de sammanbindningspunkter som ersätta korridorer – blev majoritetens rekommendation1. Såsom ofta händer med kompromisser, torde ingen ha varit över hövan belåten med dessa gränser. Alla voro emellertid
djupt medvetna om att första förutsättningen för att FN skulle
kunna komma till ett resultat i Palestinafrågan och därmed bestå det första svåra provet, på vilket organisationen satts, var att
kommitten kunde lägga fram ett enhetligt förslag, stött av en
beaktansvärd majoritet. Känslan av detta ansvar och den korta
tid, som stod till vårt förfogande, skapade den stämning i vilken
förslaget trots sina påtagliga brister antogs.
Förslagets gränser, vilka skära sönder det lilla landet i lappar
och remsor, är grundat på tanken att judarna behöva Negev för
sin utveckling och att Negev endast kan uppodlas av dem med
det tekniska kunnande och de möjligheter att skaffa fram erforderliga kapitalinsatser som stå dem till buds, medan araberna som
utvecklingsområde behöva Galileen och alldeles särskilt det ur
odlingssynpunkt lättarbetade kustlandet. Avvikelsen från bosättningssynpunkten i fråga om Negevområdet försvarades därmed
att befolkningen, beräknad till omkring 100,000, i huvudsak ut- 1 Se s. 28, skiss l.
30
Palestinafrågan
gjordes av nomader. Tilldelandet av Västgalileen till arabstaten
stod däremot i bästa överensstämmelse med de etnografiska förhållandena.
Konsekvenserna av uppsplittringen kunde bli till förmån eller
nackdel för den ena eller den andra staten allt efter deras militära
och ekonomiska styrka. Under en begynnelsetid skulle resultatet,
särskilt på det ekonomiska området, säkert bli till förmån för judarna. Längre fram kunde däremot speciellt det på ifrågavarande
förhållanden beroende strategiska läget bli en svår belastning för
den judiska staten. Sönderstyckandet måste emellertid under alla
förhållanden innebära olägenheter. Dessa bli dock betydligt mindre kännbara i den mån mellan de båda länderna råda fredliga
förhållanden och en union består som eliminerar gränserna i tulloch kommunikationsavseende. Om däremot de båda staterna även
i ekonomiskt avseende äro skilda och förhållandet mellan dem är
spänt, måste en gränsdragning sådan som förslagets anses såsom
ett oting, vilket måste ge upphov till ständiga tvister och icke
bör komma i fråga, då det gäller att skapa nya stater efter
rationella grunder.
De antydda sammanhangen stodo klara för kommittemajoriteten och åtskilliga, bland dem jag själv, försvarade sitt ställningstagande med att förutsättningen för delningens bestånd överhuvudtaget, åtminstone i det långa loppet, vore att tred bleve bestående.
Det kan slutligen anmärkas att, om en ekonomisk union ej skapas mellan de båda ur delningen framgående staterna, ett annat
av förslagets element blir diskutabelt. Palestinas obetydliga utsträckning1 har redan betonats, och uppdelningen på två småstater måste i och för sig anses mindre lämplig; en fortskridande
balkanisering av Mellersta östern torde ej vara något tilltalande
perspektiv. I kommitten diskuterades ej annat förslag än rekommendationen att den arabiska delen av Palestina skulle bilda en
självständig stat, ehuru flera kommitteledamöter enskilt uttalade
sympatier för att denna del tilldelades de kringliggande arabstaterna. På grund av det geografiska läget tänktes därvid i främsta
rummet på Transjordanien. Att frågan ej gick till någon ingående
diskussion i kommitten berodde delvis därpå att vi ej önskade gå
in på problem med utpräglat maktpolitisk räckvidd. Ett infö-
rande av sådana frågor i diskussionen hade säkerligen försvårat
1 Ytan är ungefär 2/3 av Smålands.
3-493441 Svensk Tidskrift 1949 31
Emil Sandström
uppnående av även en relativ enighet inom kommitten och var
ägnat att skapa kanske oöverstigliga hinder för ett positivt resultat i assemblen. Vi behövde ej heller gå på djupet med spörsmå-
let, då under alla förhållanden iden om en ekonomisk union uteslöt tanken på en anslutning till andra länder. Faller tanken på
en ekonomisk union, är det emellertid naturligt att frågan om
den arabiska delens status blir aktuell, särskilt då invånarna underlåtit att bilda en egen stat och man ej är bunden av samma
hänsyn som kommitten.
Som synes blevo en rad punkter i kommittemajoritetens förslag
mer eller mindre problematiska, ifall förslaget icke kunde genomföras med någorlunda bibehållen god vilja å ömse sidor och i stort
sett i sin helhet. I själva verket skulle i annat fall av förslaget
endast stå kvar två principer. Av dessa var den ena av tämligen
abstrakt karaktär, nämligen att Palestina borde delas mellan dess
två folk. Den andra var utskiljandet av Jerusalemområdet under
en internationell förvaltning. Å ven om i majoritetsgruppen den
senare punkten varit omstridd, var den dock i de flestas mening
väsentlig. De nationella och religiösa passionerna, vilka voro i hög
grad koncentrerade kring Jerusalem, gjorde Jerusalems inneslutande i någon av de båda nationalstaterna otänkbart. Jerusalems
internationella förvaltning borde för övrigt enligt en utbredd mening ha en viktig uppgift i nyordningen. Den borde spela rollen
av försonande medlare och en ordningens stödjepunkt i det uppdelade landet.
Kommittemajoritetens förslag framstår sålunda som en tämligen labil konstruktion och kan ej helt undgå kritiken att sakna
den enkelhet i linjerna som i så ömtåliga saker är en styrka. Som
en förklaring och ett försvar måste erinras om att förslaget är
en kompromissprodukt där hänsyn måst tagas till olika uppfattningar: från den rena delningslinjen till en rätt prononcerad federalism, från den renodlat politiska linjen till ett rätt starkt betonande av ekonomiska och sociala synpunkter. Svagheten kunde
emellertid ej döljas, om vid genomförandet händelserna finge taga
sitt eget lopp.
Det var detta som kommittens förslag angående genomförandet
avsåg att förhindra. Det var sörjt för en utomstående förvaltning
under en övergångstid, en förvaltning som hade nödiga maktmedel till förfogande, som kunde tänkas dämpa de upprörda känslorna, pacificera och föra utvecklingen fram emot ett accepterande
32
— ~—··–·~·-~– – – – –
Palestinafrågan
av den föreslagna lösningen och som slutligen – såsom representerande innehavaren av suveräniteten- skulle bevilja de blivande
staterna deras oberoende. Det var alltså sörjt för att FN under
hela tiden skulle ha saken väl i sin hand.
Förslaget i denna del föll emellertid igenom. Det hade redan under det tidigare skedet av frågans behandling i assemblen visat sig
att Storbritannien ställde sig kyligt till förslaget. Denna inställning blev under handläggningens gång allt starkare markerad.
Det kungjordes slutligen att Storbritannien skulle draga bort sina
trupper och sin administration vid en snar tidpunkt och ej ville
befatta sig med verkställigheten.
Det hade naturligtvis varit en god sak om kommitten under
sina överläggningar i Geneve hade kunnat konsultera den brittiska regeringen på denna viktiga punkt. Ett försök i denna riktning hade också gjorts, men, med bibehållandat av den korrekt
återhållsamma attityd som den iakttagit under vårt besök i Palestina, önskade brittiska regeringen icke träda i annan kontakt med
kommitten än att genom sin förbindelseman lämna sakliga upplysningar.
Den brittiska inställningen blev avgörande för frågan om genomförandet. Medan assemblen i stort sett – med smärre jämkningar – gjorde till sitt kommittens materiella delningsförslag,
blev den ordning för genomförandet, som antogs, en helt annan.
Beslutet tog form av en rekommendation till mandatärmakten och
till alla andra medlemmar av FN att adoptera och genomföra delningsplanen, en anmodan till Palestinas invånare att vidtaga där~
för nödiga åtgärder och en vädjan till alla regeringar och alla folk
att avhålla sig från handlingar som kunde hindra eller uppskjuta
utförandet av rekommendationen. I övrigt hade förutsetts följande
maskineri. En kommission med representanter för fem medlemsstater skulle väljas av assemblen. Mandatärmakten skulle dra tillbaka sina styrkor successivt, och allt efter det utrymningen skedde
skulle kommissionen övertaga förvaltningen, vilken skulle utövas
under ledning av säkerhetsrådet. Kommissionen skulle vid sin ankomst till Palestina låta utstaka gränserna och så fort som möjligt utse provisoriska regeringar för de blivande staterna. Dessa
regeringar skulle under kommissionens ledning successivt övertaga förvaltningen i de utrymda områdena, jämväl handläggningen av immigrations- och jordöverlåtelsefrågor – två viktiga
tvisteämnen från mandatperioden. De skulle upprätta administrativa organ samt rekrytera en beväpnad miliskår för att upprätt- 33
.. _.,.
Emil Sandström
hålla inre ordning och förhindra gränssammanstötningar, allt medan kommissionen bibehöll den allmänna politiska och militära
kontrollen. Slutligen skulle i vartdera landet den provisoriska regeringen utlysa val till en konstituerande församling som skulle
hållas icke senare än två månader efter tillbakadragandet av mandatärmaktens väpnade styrkor. Detta program tänktes vara genomfört så att de två staterna skulle bliva till (come to existence)
icke senare än den l oktober 1948. För den händelse provisorisk
regering icke kunde utses för den ena eller andra av staterna före
viss dag eller icke kunde träda i funktion, skulle säkerhetsrådet
underrättas för sådan åtgärd som kunde anses påkallad i fråga
om denna stat.
Den slutliga garantien för genomförandet av rekommendationen skulle ligga i säkerhetsrådets allmänna befogenheter enligt
FN-stadgan att fastställa när ett hot mot freden föreligger samt
att vidtaga provisoriska åtgärder och att besluta sådana sanktioner som stadgan förutser. Till yttermera visso uppfordrades i resolutionen säkerhetsrådet att såsom ett fredshot resp. fredsbrott
eller en anfallsakt enligt art. 39 i stadgan stämpla varje försök
att genom våld ändra den i resolutionen förutsedda regleringen.
Särskilt sistnämnda maning kunde synas vara en effektiv garanti. Å ven om hela FN:s sanktionsmaskineri sattes i gång, löste
det dock icke hela det problem som frågan om genomförandet innefattar. Den ger medel endast mot våldshandlingar. Mot en attityd av passivitet från någondera befolkningsgruppens sida skulle
ej blott femmannakommissionen utan även säkerhetsrådet stå
maktlöst. – Planen i sin helhet skulle i denna händelse ej kunna
sättas i kraft. Bland annat skulle den ekonomiska unionen ej
kunna komma till stånd med de konsekvenser som tidigare berörts.
Det är tydligt att assemblens verkställighetsplan betydde en försvagning gentemot Unscops, om man tänker sig planerna i funktion. Femmannakommissionen skulle ej ha några maktmedel till
sitt förfogande, medan de parter med vilka den skulle förhandla
skulle ha sådana, och det fanns all anledning att antaga att de
väpnade krafter som skulle stå på ömse sidor om gränsen, i stället
för att förebygga gränssammanstötningar, skulle framkalla så-
dana. Tiden för genomförandet av programmet var också synnerligen knapp. slutligen saknades den formella akt, genom vilken
suveräniteten skulle överföras. Allt som allt saknades det fasta
greppet om situationen, och i själva verket skulle möjligheterna
34
·,.-,_
Palestinafrågan
att verkställa bero på FN:s auktoritet och de sanktioner som sä-
kerhetsrådet kunde besluta.
Nu kom icke heller assemblens verkställighetsplan synnerligen
långt på vägen till utförande. Mandatärmakten, som i resolutionen tillförbundits att icke vidtaga någon handling som kunde
hindra eller uppskjuta utförandet genom femmannakommissionen
av de åtgärder som rekommenderats av assemblen och som avgivit löften i denna riktning, stod hindrande i vägen. Kommissionen
fick aldrig komma till Palestina, och därmed slogs planen sönder
som ett korthus. Därest FN-planen kommit till utförande, är det
dock, trots dess brister, möjligt att den skulle ha kunnat leda till
åsyftat resultat, under förutsättning att FN:s ständiga organ. och
medlemmar, särskilt stormakterna, visat fasthet i sitt uppträdande.
Vad som redan förekommit och framför allt vad som senare inträffade är icke ägnat att övertyga i denna riktning. Att mandatärmakten var emot den föreslagna lösningen torde framgå av
dess ställningstagande till såväl Unscops som assemblens verkställighetsplaner. En omständighet somytterligare kvalificerade denna
inställning var att ur dess förråd vapen levererades till arabstaterna. Härigenom och genom övriga makters tveksamm~:~, och :vack~
lande hållning påskyndades händelsernas utveckling fram emot
den väpnade konflikt, som sysselsatt FN sedan våren 1948. Vid
mandatets upphörande den 15 maj 1948 togo judarna saken i egen
hand. Den judiska staten proklamerades med de gränser FN-re~
solutionen angav, och Palestina-araberna och arabstaterna, som
måste ha fått den uppfattningen att FN:s vädjan och rekommendationer ej voro att taga på allvar, gingo till anfall.
Det faller utanför ramen för denna artikel att närmare gå in
på konfliktens utveckling och FN:s försök att bilägga den genom
medling.
Om man analyserar vad konfliktens utbrott betydde, må gärna
inrymmas att vissa argument kunna anföras till förmån för en
kraftmätning med vapen i en situation som den föreliggande. Tyvärr måste man erkänna att FN:s fredsorganisation, vilka förhoppningar vi än knyta till densamma, är alltför ung och oprö-
vad för att ge garantier för det framtida beståndet av en stats~
bildning som tillkommit, låt vara genom ett samfällt beslut av
ett stort antal makter. Det Bismarkska järn- och blodsprovet utmönstrar en statsbildning som ej har ett visst mått av egen kraft.
Kriget har vidare, kan det sägas, en ovanlig förmåga att ställa
35
….-5
Emil Sandström
folk, som äro benägna för känslotänkande, på jorden och kan
framskapa ett balansläge, som bättre motsvarar de dynamiska
krafterna än ett reflekterat beslut av utomstående.
Flera av dessa fördelar äro emellertid problematiska. Om den
besegrade blir mera benägen för ett verklighetsbetonat tänkande,
så är det fara värt att förhållandet är omvänt med segraren. De
rationella synpunkterna elimineras och nuets styrkeförhållanden
bli avgörande. Slutligen och viktigast, fredsorganisationen FN kan
ej gärna, utan allvarlig skada för den ide den representerar, tilllåta en lösning genom våld av en fråga som hänskjutits till den.
Av den hittillsvarande kraftmätningen har framgått att Israel,
den judiska staten, har kraft att bestå; det går ej att bortse från
dess existens. Det är den enda vinningen av att det gått till konflikt. I övrigt bör ses i ögonen det förhållandet att genom den väpnade konflikten och FN:s vacklande och tveksamma hållning, och
även genom den upprepade bristande hörsamhet, som från de stridandes sida utan påföljd visas gentemot FN, dess medlare och
observatörer, FN:s prestige står på spel.
Frågan torde för övrigt ytterligare ha komplicerats. Man har
– på ett sätt som icke varit förutsett och med väpnad konflikt
i släptåg – kommit till den situation, då enligt vad här tidigare
utvecklats den sakliga reglering som avsetts antagligen icke helt
kan genomföras och då som en följd därav den rekommenderade
gränsdragningen blir irrationell och medför svåra olägenheter.
Å andra sidan har den part, som velat utföra FN:s resolution och
som är segrare i den väpnade konflikten tagit saken i egna händer och grundat en stat, med resolutionens gränser, möjligen i
tanke- i varje fall kommer detta att göras gällande- att dessa
gränser äro oberoende av resolutionens genomförande i övrigt.
Slutligen ha maktpolitiska intressen dragits in i spelet. Dessa intressen representeras bl. a. av en säkerligen förefintlig brittisk
önskan att den potentiella basen Transjordanien – betydelsefull
med hänsyn till utrymningen av Palestina och den därav föranledda omgrupperingen av de brittiska stridskrafterna – ej skall
avskäras från Medelhavet och av det motsatta ryska intresset.
I den mån en rationell lösning av frågan är möjlig – varje
uppskov minskar utsikterna därtill – synes i det läge som uppkommit en lösning på Bernadotteplanens linjer vara den naturliga.
En illvillig propaganda har velat antyda att hans plan sett dagen i
Foreign Office. Det är en mycket långsökt förklaring, även om man
icke skulle känna Folke Bernadottes redan från början av medlar”
36
Palestinafrågan
uppdraget manifesterade och genomförda avsikt att undvika varje
kontakt med denna institution. Hans plan är, såsom framgår av
det tidigare anförda, utan varje baktanke på de maktpolitiska intressena, den logiska konsekvensen av den ändrade situation som
förelåg då hans plan lades fram. Ur medlingssynpunkt torde också
fordras att vissa medgivanden göras åt arabstaterna för att dessa,
utan att alltför mycket förlora sitt ansikte, skola kunna draga sig
ur det äventyr i vilket de givit sig in.
37
•’f