Det började i Barcelona


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET BÖRJADE
I BARCELONA …
NÅGRA PERSONLIGA RANDANTECKNINGAR TILL
DE BOLSJEVIKISKA INFILTRATIONsMETODERNA
Av EL CANARIO
DEN tyske Julius Streicher-agenten hade tydligen gett sig av hals
över huvud från sin bostad vid Calle Muntaner 299, då folkresningen
bröt ut den 19 juli 1936. I hans lägenhet härskade ett kaotiskt virrvarr,
högar av antisemitisk propagandamaterial blandat med preventivmedelskollektioner skräpade i alla vrår. Den polsk-judiske filologen
M. och hans hustru hade redan bott där några veckor och rensat ut det
värsta otyget, då jag fick ett rum i samma lägenhet. Men varje kväll
hade vår lilla grupp ett formligen ritualmässigt extrajobb med att fullfölja »städningen». Efter ett sådant skift vederkvickte vi oss med att
välja ut några förnäma nummer ur agentens plattotek och låta den
eleganta lyxgrammofonen återge dessa musikens mästerstycken. Men
så en kväll, kort efter den 27 oktober då hela Barcelona medverkat till
att avvärja ett italienskt landstigningsförsök vid Las Rosas längre
uppåt kusten, fick grammofonen stå orörd. M:s fru vankade oroligt
av och an. Jag kunde inte få ett redigt ord ur hen~e. M. var sedan
förmiddagen försvunnen, vi visste bara att han kallats till ryska konsuln. M. själv hade tagit kallelsen med ro, men varför kom han då
aldrig tillbaka~
M. hade ett »ryskt förflutet». Han tillhörde en polsk familj som
redan i förra generationen bekämpat den ryska tsarismen. M. hade
som ung man deltagit i den ryska revolutionen och tack vare sin
begåvning och duglighet hamnat på posten som närmaste man åt
’frotzkijs sekreterare i propagandakommissariatet, en viss Antonov
Ovsejenko. Denne var från början mensjevik, men ställde om sig i
tid för att inte åka med i den trozkijska byken. M. var och förblev
frihetligt inställd; det inflytande han rönt från Krapotkin och andra
ryska anarkister hade format hans uppfattning om människovärdets
helighet. När bolsjevikerna med allsköns knep tillvällade sig den
absoluta makten i revolutionslägret måste M., liksom många andra
likasinnade, fly från den revolution de varit med om att föra till
militär seger! När spanska inbördeskriget bröt ut hade han vistats i
Spanien ett par år, verksam på ett av de största bokförlagen. Och
denna kväll satt hans hustru och jag i spänd väntan på att han skulle
218
..
Det började i Barcelona ..•
komma hem från besöket hos den ryske konsuln, en viss A.ntonov
Ovsejenko!
Förspelet var så här: Sovjet hade för bra betalning skickat en laddning gevär till republikens försvarare, men bössorna passade inte till
den ammunition som tillverkades vid de katalanska ammunitionsfabrikerna. Ryssarna togo detta faktum till intäkt för att sända ett
antal»vapeningenjörer» att leda omställningen av fabrikationen. Katalanska generalitetet hade anmodat den polyglotte M. att tjänstgöra
som tolk. Vid den tiden spelade de katalanska kommunisterna de
obefintligas roll, och när de senare växte upp som svampar ur jorden
var det ändå inte lätt att hitta någon språkkunnig bland dem. Då
»ingenjörerna» kom hade Juan Camorera nätt opp börjat med något
som kallades PSUC, Partit Socialista Unificat de Catalunya =Kataloniens socialistiska enhetsparti, som anslöts till Komintern, trots att
det enligt Internationalens stadgar inte kunde anslutas mer än ett
kommunistparti i varje land. I fallet Spanien var redan Partido Comunista anslutet, litet och obetydligt som det var före slutet av 1936,
men dess ledare, Diaz och Hernandez, förklarade att Stalin tillerkänt
den katalanska provinsen autonomi och följaktligen var att betrakta
som självständigt land vid sidan av Spanien! Det var många tanklösa
katalanska separatister som senare nappade på den kroken, då deras
dåligt motiverade önskedröm om ett självständigt katalanskt rike
stötte på patrull hos de ledande republikanska organisationerna och
fackföreningarna.
Nå, »ingenjörerna» hade kommit och M. inledde sin tjänst med att
visa dem stan. Han berättade sedan att de girigt sugit i sig allt de sett
och lika ivrigt frågat vad skyltar och fanor betydde. Mest överraskade hade de varit över att inte finna något tecken på kommunistisk
suveränitet; man hade i Ryssland sagt dem och alla andra att det var
de spanska kommunisterna som ledde ruljangsen. Till slut upptäckte
M. ett tecken på katalansk-kommunistiskt initiativ, en affisch vars
text han översatte :»Död åt tjuvarna! PSUC – anslutet till Komintern!- skyddar småföretagarna mot socialiseringen!» Den klatschiga
teckningen i grälla färger föreställde en idealgestalt i kommunistuniform som vred dolken ur handen på en rövare i republikansk
milisuniform och påhängd fackföreningsemblem av olika sorter! Då
hesiterade »ingenjörerna» och trodde att M. var trotzkist, eller i bästa
fall Franco-agent. När de äntligen läto övertyga sig om att M. enbart inskränkte sig till att objektivt tolka alla inskriptioner de pekade
på, och därtill styrktes i sin uppfattning genom frånvaron av stalinbilder och sovjetstjärnor, började de uttala farhågor för vad som väntade dem vid återkomsten till Ryssland. De hade sett för mycket,
sett att den utomryska verkligheten inte alls stämde med de fantasier
den ryska propagandan målade upp för hemmamarknaden. De blev
påtagligt oroliga och påyrkade att genast bli förda till ryska konsulatet för att slippa se mera. M. gick med dem dit och mötte så för
första gången sedan 1917 sin forne chef, konsul Ovsejenko. Ett hastigt och från konsulns sida mycket urbant mottagande. Men någon
timma senare kom det bud till M:s arbetsplats: M. skulle genast in- 15- 48369 Svens”k Tidskrift 1948 219
..
·,
El Ganario
finna sig på konsulatet! Och ännu sent på kvällen väntade hans
hustru på att få honom tillbaka. Hon var fruktansvärt orolig.
Han kom, uppriven och förtvivlad. Efter samtal med »ingenjörerna»
hade konsuln upptäckt att M. alltjämt var trogen sin uppfattning om
de mänskliga fri- och rättigheterna som det högsta. M. påstod att
det måhända var en viss skamkänsla som hindrade den forne chefenmedarbetaren Ovsejenko att vidta andra åtgärder än att förbjuda M.
tjänstgöra som tolk. Att M. och hans krets samtidigt måste »avskedas>>
ur offentlig katalansk tjänst, var ju bara att vänta. Konsuln hade på-
tryckningsmedel mot de individualistiska spanjorerna. Senare fingo
vi veta att de ryska >>ingenjörerna>> (fyra av dem voro verkligen ingenjörer) fått upplysningen att man för utlandspressens skull tillät
alla möjliga partier hänga ut sina fanor här i Barcelona, men att det
överallt annars var kommunisterna som suveränt dirigerade den republikanska fronten. Vi fingo veta detta långt senare, då M. i egenskap
av frivillig sjukvårdare ryckte in för att hjälpa offren för ett förödande bombardemang mot en vapenfabrik i Barcelonas närhet. Endast en av de ryska ingenjörerna hade överlevt, och låg då på sjukhuset där M. tjänstgjorde. Han överlevde inte skadorna och slapp
alltså ställas inför det skräckfyllda som väntade vid en återkomst till
Sovjet.

Vi kallade honom »Valle-del-mar», en poetisk förspanskning av
Vladimir. Han hörde till den skara av ryska s. k. militära tekniker
som Sovjet skickade varje högre republikanskt spanskt kommando
på halsen, längre fram i inbördeskrigets skede. Sovjet nöjde sig inte
med att kontrollera Internationella Brigaden helt och hållet – man
ville också ha hand med de rent spanska formationerna. Vladimir
hade satts att »tekniskt leda», d. v. s. sovjetdirigera den anarkosyndikalistiska 14:de divisionen som stod under befäl av den ryktbare byggnadsarbetaren, sedermera översten Cipriano Mera. Att leva fältliv en
månad bland mannar och befäl i denna division var inte att leva bland
krigare, utan bland äkta frihetskämpar som hade de mänskliga frioch rättigheterna till ideal för sin kamp. Den ryske generalen, som
lärt sig spanska och talade oförfalskad Madriddialekt, hade tagit
djupa intryck av dessa män. För vem som ville höra på deklarerade
han sin oförbehållsamma beundran för divisionen och »nuestro Mera».
Pojkarna i staben sade också allmänt att »Valle-del-mar» öppet tog
avstånd från den sovjetska politiken i Spanien. När sedan Internationella Brigaden upplöstes och alla utlänningar drogos bort ur de
spanska styrkorna, såg sig »Valle-del-mar» ingen annan utväg än att
ta sitt liv. En del av de övriga teknikerna föredrog att köra ihjäl
sig i bil på vägen Madrid-Valencia, hellre än att återvända till Sovjet. De hade sett för mycket …

Madrid, sommaren 1937, ett par månader efter att Caballeroregeringen av ryssarna tvingats avgå, sedan samma ryssar satt igång
de provocerande majhändelserna i Barcelona för att skaffa sig »före·
220
Det började i Barcelona . ..
vändning» för ohejdat intervenerande i inrespanska politiska angelägenheter. Glad i hågen hade jag anlänt till huvudstaden och stegade
direkt till ett hus vid dåvarande Calle Reforma Agraria för att hälsa
på vännen Ivar O. Men han hade hastigt måst ge sig av natten innan.
I sista stund hade en svensk ur Internationella Brigaden varnat honom: »En likvideringspatrull ur Brigaden är på väg från Albacete!
Stick för höge farao!» Den glade, gode O. hade nämligen gjort sig
skyldig till en så enkel och medmänsklig handling som att hjälpa ett
par svenska kommunister sätta upp en besvärsskrivelse mot en som
ärkefähund beryktad och i Sovjet utbildad tysk brigadofficer. Officeren, som självklart stod högre i partiet än de stackars pojkarna från
stockholmsdistriktet av Kommunistiska Ungdomsförbundet, tog reda
på att O. inte var kommunist och därför skulle han likvideras. Ett
par av de svenska pojkarna rent av internerades bara för att de helt
privat umgåtts med O. Åtminstone en av dessa var funktionär i kommunistiska ungdomsdistriktet, och lyckades rymma. Att hans »kommunism» försvann på kuppen borde vara självklart, men då stalinfrälsta sällan brukar reflektera ens över egna lidanden och oförrätter,
förtjänar det påpekas att pojken vid hemkomsten tog klar ställning
mot kommunismen.
Ivar O:s plats stod alltså tom och jag fick uppdraget att överta
censurerandet av de brev på skandinaviska, tyska och flamska språ-
ken som ställdes till eller sändes från medlemmar av Brigaden. Det
var Ministerio de Guerra, krigsministeriet, som hade hand om den
detaljen och jag hamnade således i spansk-republikansk regeringstjänst. Till närmaste granne i censuren hade jag den italienske professorn och Mussolinibekämparen S. Han lever nu i landsflykt i England, ty i hans hemort härjade Togliattis anhängare och de hade en
gås oplockad med den gamle mannen. Professor S. avslöjade nämligen en ful italiensk-kommunistisk manöver, och eftersom jag själv
hade en viss del i avslöjandet kan saken dras fram som förstahandsmaterial. Vi fingo en dag en laddning spansk- och italienskspråkiga
tidningar från USA, med kommunistisk tendens förstås. Där upptäckte vi att en viss Umberto kuskade USA runt och samlade pengar
>>för de kämpande italienarna i Garibaldi-divisionen». Umberto utgavs
för att vara »general och grundare av Garibaldidivisionen». Vi satte
oss i förbindelse med Garibaldi-bataljonens grundare och chef, numera
ledaren för det italienska republikanska partiet, Randolfo Pacciardi.
Kommendant Pacciardi bad oss återkomma om några dar, han skulle
närmare undersöka hur denna svindel kunnat arrangeras. Pacciardi
hade själv varit med om att utesluta Umberto ur bataljonen, för att
han övergett sin post och därtill visat sig vara en simpel kamrattjuv.
På avtalad tid infann jag mig utanför Brigadens högkvarter vid
Calle Velazquez i Madrid. De i stel robot-givakt posterande tyska
kommunister, som höllo vakt, fnyste åt mitt generalstabskort, man
kallade slutligen på vaktbefälhavaren, en berlinsk kommunist i sergeantuniform. Pacciardi är inte här! skrek sergeanten och då jag visade
mitt »Pase a favor» från krigsministeriet flabbade han bara:»Nee,
Junge, mit sowat kannste nischt hiereinschlUpfen!» Berlinerdialekten
221
..i -.· ·-
El Ganario
underströk föraktet i hans tonfall. »Här är Internationella Brigadens
högkvarter och spanska krigsministeriet angår oss inte ett skvatt!
Förresten for Pacciardi till Paris i förra veckan! Raus, aber schnell!-.
På kvällen sammanträffade S. och jag med kommendanten, mera
av en slump. Då hade denne rakryggade och oförvitlige kämpe fått
order att resa tillbaka till fronten, trots att hans ärende i Madrid inte
var fullföljt. Pacciardi har i sin bok (»Il Hattagliorre Garibaldi»,
Rom 1945) antytt liknande streck, trots att han i företalet betonar att
han blott vill dra upp denna sorts intermezzon i sådana fall då de
direkt sammanhängde med krigföringen. Nå, i såväl Sverige som
USA spredo vi kännedom om detta trick och »general» Umberto försvann från skådebanan. Bättre var dock att den kommunistiska tiggerioffensiven i USA ströps genom avslöjandet. Men gamle S. vill
inte vända hem till sitt kära Italien, som ban måste lämna redan 1923.

Kort efter detta intermezzo man fick dagligen nya liknande
exempel på kommunistisk taktik och hann därför aldrig fixera varje
fall så länge – satt jag och de tre andra på censuren, i full färd med
att läsa urtråkiga brev. Ibland fick man förstås som omväxling tag
i tragikomiska epistlar från svenska hemmakommunister till kamraterna vid fronten. Men även vi i stabstjänst ledo av mat- och tobaksbristen. Den spanske major som svarade för »secci6n evadidos», överlöparna från Franco-sidan, tittade in och vi röko på honom om en
cigarrett.
– Jag har tyvärr inga, men just nu såg jag en s. k. löjtnant slinka
in till kapten X. Löjtnanten har aldrig varit vid fronten, gudarna
vet vad han gör, men han har alltid cigarretter fast de är förstås
ryska. Själv är han tysk. Jag ska ringa efter honom!
Han ryggade till, för att inte tala om hur jag själv ryggade. Som
en rasande film såg jag på minnets vita duk några upplevelser från
Berlin i december 1932. Löjtnanten var då försäljare av kommunistiska tidningar och redan en fanatisk partidisciplinerad stalinist. Vi
hade haft många heta duster med honom. Och vi hade utnämnts till
ärkefähundar, socialfascister m. m. Däremot hade han inte använt
ordet »nazister» som skällsord mot oss, och det inte av det skälet att
vi, den lilla gruppen kring den sedermera av nazisterna mördade
diktaren Erich Miihsam, absolut inte kunde etiketteras som »braune
Banditen». Nej, men det var inte längesedan Berlins kommunister
och nazister gemensamt demonstrerat och arrangerat en gemensam
spårvägsstrejk. Så han hade inte hunnit att på nytt vänja sig vid att
»nazist» var ett skällsord mot oliktänkande.
Han lade handen på revolverhölstret och frågade hur det stod till
med partiet i Sverige. Jag svarade att det finns flera partier i Sverige och ville veta vilket parti han menade. Vårt parti! dundrade
han. Jag svarade som sanningen var, att jag inte tillhörde något
parti. »Menar du att du sitter här i censuren utan att vara kommunist~! Det är ju oerhört, sådant får inte förekomma, vi kan inte ha
francoagenter och trotzkister på sådana poster, de måste likvideras …»
222

Det började i Barcelona …
Jag vet inte om den spanske majoren någonsin återlämnade den
revolver han blixtsnabbt vred ur den tyske kommunistens hand. Att
jag lever kan jag tacka majorens snabba ingripande för. Men nästa
dag voro vi alla utestängda från vårt ämbetsrum. Det ockuperades
sedan av en härskara kommunister av olika nationalitet.

Sovjet skaffade sig och sina hejdukar allt större makt och inflytande i Spanien, trots att partiet som sådant aldrig spelat någon roll
och dess plötsliga numerära ansvällning under inbördeskriget bara
berodde på en massa konjunkturryttare och medlöpare av skum sort.
Självaste generaldirektören för »Seguridad General» i Madrid, som
på sitt ämbetsrum omgav sig med vidriga oljetryck av de ryska
heroerna, avslöjades sedan som Franco-agent, fast han 1938 hamnat
på sin post i egenskap av- kommunist! Det spanska folket är medfött antidiktatoriskt, och de »vänskapsbevis» som Sovjet gav under
inbördeskriget ha gjort även den yttersta vänstern immun mot Sovjets locktoner. Den spanska motståndsrörelsen är i denna dag klart
antibolsjevikisk, jag hade för något år sedan tillfälle att på ort och
ställe övertyga mig om den saken. Man anser att inget är vunnet,
tvärtom ont blir bara värre, om man skulle låta Sovjet hjälpa dem
störta den inhemska diktaturen och så få den vilt främmande ryska
dito som ersättning. Därför spelar också den lilla gruppen spanska
kommunister ingen roll i den illegala kampen. För övrigt så har
partiet nu spruckit, merparten av medlemmarna vill inte alls folJa
den i Frankrike huserande exekutivkommittens och Moskvas order.
De spanjorer, oavsett partipolitisk fålla, som voro med under inbördeskriget, kunna aldrig glömma att Sovjet beordrade de med dyrt pris
betalda vapenlastade fartygen att vända från spanska kusten och gå
till Marseille, bara därför att republikanska spanska regeringen ej
ville ge sovjetagenterna tjugofaldigt större inflytande i regeringen än
vad deras politiska representation motiverade. Och hur gång efter annan spanska regeringen måste ge efter, för att inte helt blottställa den
antifascistiska fronten. De frihetsälskande och individualistiskt lagda
spanjorerna glömma aldrig denna utpressning. Och det är inte heller
obekant i den spanska underjorden, att spanska sjömän, som befunno
sig ombord på de fartyg som förde republikens guld till Ryssland och
just nått en svartahavshamn (Odessa) då inbördeskriget slutade, blevo
internerade. För någon månad sedan fick världen veta att de som
överlevat alltjämt försmäkta i det ryska Belsen, Karangalägret. De
spanska sjömännen voro nämligen allt annat än kommunister, de
voro alla instinktiva och övertygade motständare till diktaturens
princip, oavsett vilken färg den sen klutar ut sig i. Och inte komma
Sovjets aktier att stiga hos det spanska folket, när det nu blivit bekant att tillfångatagna medlemmar av den beryktade »Blå divisionen»
frisläppts och enrollerats i Röda armen.
223
..