Krigsförbrytarna och deras bestraffning


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRIGsFÖRBRYTARNA
OCH DERAS BESTRAFFNING
ETT DISKUSSIONSINLÅGG
Av hovrättsji.skal PER-ERIK FURST, Uppsala
l DEN offentliga debatten om fredsplaneringen spelar frågan om
behandlingen av de tyska krigsförbrytarna en betydande roll.
Man synes därvid allmänt utgå från att de allierade segrarmakterna skola taga i förvar sådana tyskar, krigsförbrytarna, som begått, beordrat eller eljest äro ansvariga för de ogärningar, som med
rätta upprört hela den civiliserade världen. Krigsförbrytarna
skola sedan ställas inför domstol och befordras till laga näpst.
Om det kan sägas råda enighet i princip om det sålunda skisserade förfarandet, så ha emellertid olika meningar framkommit
om hur det skall realiseras. Somliga hålla före att man skulle
anförtro dömarrdet av krigsförbrytare åt tyska domstolar, andra
att man skulle ställa dem inför domstolar i det land, där förbrytelsen begåtts eller mot vilket den varit riktad, ytterligare andra
anse att rättegångarna mot krigsförbrytarna böra förekomma inför internationella tribunal. Vilken av dessa vägar man än kan
komma att gå, så kommer man att finna hinder i sin väg.
Främst bland krigsförbrytarna stå de tyska ledarna, skaparna
av den anda, i vilken de tyska ogärningarna ha sitt upphov. Med
medel, som äro alltför kända för att tarva en beskrivning, ha dessa
personer hos det tyska folket frammanat och renodlat egenskaper – bl. a. sadism, ofördragsamhet, översitteri – som statsmakterna i den civiliserade världen genom sin verksamhet överhuvudtaget och särskilt genom lagstiftning och rättskipning söka
tygla. Tanken att dessa människor skulle komma att ställas inför
tysk domstol torde vara alltför opraktisk för att alls behöva gö-
ras till föremål för några reflexioner. Något så groteskt kan knappast inträffa som att de allierade efter ett segerrikt krig skulle
lämna åt tyska domstolar att döma tyska ledare, vilkas krossande är ett första rangens allierat krigsmål. Skall en rättegång
komma till stånd mot de tyska ledarna, måste den säkerligen utspelas inför ett internationellt tribunal.
120
• r
… ,:
~; .
Krigsförbrytarna och deras bestraffning
Men är verkligen processen med allt vad därtill hörer en lämplig väg att komma till rätta med dessa människor~ Det kan för en
person med väst!’)rländsk rättsuppfattning icke råda någon tvekan
om att dessa krigsförbrytare ådragit sig en moralisk skuld av
ofantliga mått. Det torde icke vara djärvt att antaga, att den
tilltänkta domstolens ledamöter från början komma att vara på
det klara med att denna skuld låder vid de anklagade och att
de komma att uttrycka sin uppfattning i form av dödsdomar. Ett
domstolsförfarande synes i betraktande härav ur rent praktisk synpunkt vara alldeles överflödigt.
Därjämte torde emellertid ett sådant förfarande också medföra
rent skadliga konsekvenser. De tyska ledarna med all sin moraliska skuld äro nämligen icke förbrytare i teknisk mening. Låt
vara att de äro krigsförbrytare – mördare, tjuvar och högförrädare i vanlig mening äro de icke. Efter sina egna, nu gällande
tyska lagar äro de givetvis oskyldiga. Haagkonventionen och övriga internationella konventioner innehålla inga påföljder för enskilda personer. Efter förut gällande tyska lagar eller efter kommande lagar med retroaktiv verkan, tyska eller särskilt tillskapade internationella, kunna de icke dömas, om man icke vill överge
principen »intet straff utan lag». Skulle man överge denna princip,
så skulle man emellertid lossa förtöjningarna till den västerländska
rätten och ge sig ut på samma rättslöshetens hav, där de anklagade krigsförbrytarna med sina domstolar och andra organ maroderat. De åsyftade domstolarna för krigsförbrytare skulle ju nämligen, förutom att de icke skulle fylla ens de blygsammaste krav
på ojävighet, vara nödsakade att döma utan stöd av lag. Därmed
skulle, förefaller det, etiketten rättsskipning på deras verksamhet
vara missvisande och ägnad att luckra upp de västerländska rättsbegreppen.
En annan föga önskvärd konsekvens av ett domstolsförfarande
skulle vara, att de domar som skulle avkunnas av internationella
domstolar mot tyska krigsförbrytare skulle sätta en bestående
gloria kring dessas huvuden i det tyska folkets ögon. Krigsförbrytarnas ord och åthävor inför sina åklagare .och domare skulle
komma att bevaras av den tyska traditionen och ge upphov till
en myt, som kunde vara kommande förespråkare för tyska revanschideer till god hjälp.
Dessa krigsförbrytare böra således – om det förut anförda är
riktigt – icke »dömas». Man bör i stället göra upp en noggrann
förteckning över dem, efter krigets slut taga hand om dem och
···:
.’i .;:;;;)1-”’-’”.W•,LiiO’…..,~-.–.;·OIIIftillo·f…· —–~-·””·’_.J.r.-.~~·-·
121
/;,
!~;,-··
Per-Erik Furst
utan vidare spisning likvidera dem under lämpliga former, i den
mån de alltjämt komma att finnas. i livet.
Vad så beträffar krigsförbrytarna i underordnad ställning.
gestapofolk, SS-män, soldater och andra i de särskilda fallen aktivt medverkande personer, så kan det i förstone synas rättvist
och tilltalande, att dessa skulle få efter alla konstens regler inför
domstol svara för de ogärningar, som de utfört. Vid närmare eftertanke är saken emellertid inte så enkel.
Den grundläggande svårigheten även för denna kategori är, att
det inte finns någon lag att döma efter. I tysk lag finnas icke
några påföljder för sådana tyska övergrepp, som här avses. I den
mån de nominellt finnas, tillämpas de icke. De ockuperade ländernas lagar gälla icke för ockupanterna. (Däremot gälla de givetvis för de ockuperade ländernas quislingar, även om straffet låter
vänta på sig, tills ockupationen hävts.)
Om man förutsätter, att man på ett eller annat sätt – exempelvis i fredsstatuterna – tillskapar lagar att döma dessa krigsförbrytare efter och att man förklarar domstolarna i de en gång ockuperade länderna behöriga att ta upp rättegångar mot krigsförbrytare, så är saken därmed inte klar. ’ryska folket och i första hand
Gestapo och SS äro fostrade till de ogärningar, för vilka de skola
dömas. De äro offer för krafter, som målmedvetet drivit fram och
utvecklat de sämsta sidorna i deras karaktär. Om nu gestapomannen
Heinz blir åtalad efter kriget inför Köpenhamns Byret för mord
på fredliga danska fotgängare, så måste väl Heinz’ fostran och de
tyska myndigheternas gillande räknas såsom en förmildrande omständighet, om Heinz utfört sitt dåd helt eller delvis av egen drift.
Skulle han ha utfört det på direkt order med hot att få plikta med
sitt eget liv, om han inte lydde, så skulle han väl egentligen inte
kunna dömas alls~ Det är sannolikt att folk skulle reagera, om
dessa krigsförbrytare frikändes eller till och med om de dömdes
till frihetsstraff. Skulle det bli fråga om sinnesundersökningar
och straffriförklaringar, torde en mycket stark reaktion vara att
vänta. Hela läget är sådant, att ett domstolsförfarande icke är
lämpligt. Domstolarnas ledamöter skulle med all sannolikhet ställas i den obehagliga situationen att antingen utsätta sig och rättsskipningen för en våldsam folkopinions ogillande eller också tvingas
att döma mot sin egen, västerländska rättsuppfattning men i enlighet med principer av samma karaktär, som nu råda i Tyskland.
Vådorna för den vanliga rättsskipningen skulle bliva mindre,
om man inrättade internationella domstolar, som dömde efter all- 122
K Tigsförbrytarna och deras bestraffning
deles särskilda regler. Man måste emellertid göra klart för sig,
att dessa domstolar inte skulle skipa rätt i vedertagen mening.
Deras ledamöter skulle sannolikt i längd-en icke finna sig väl till
rätta, om domstolarnas verksamhet – såsom man med skäl kan
antaga- skulle få karaktären av ett rutinmässigt utfärdande av
slaktlicenser.
Ett tyskt domstolsförfarande mot dessa krigsförbrytare torde
icke vara att vänta. Skulle man pröva på det, så lära vådorna av
att döma utan lag eller med retroaktiv lag bliva kanske ändå mera
påtagliga än i övriga angivna fall.
Föreställningen att det skulle gå att »döma» enskilda tyska krigsförbrytare genom att ställa dem inför domstol synes alltså, om
än i sig själv tilltalande, icke vara riktig. Förklaringen härtill
torde i själva verket vara att söka däri, att den moraliska skuld,
som man vill döma och straffa, åvilar tyskarna såsom folk, icke
såsom individer. Den tyska fostran, varom förut talats, har jämte
det samtidiga allt effektivare utrotandet av efter vår synpunkt
värdefulla element gjort det tyska folket grundligt olikt andra
folk. Det tyska folket har numera i stor utsträckning ideal och
rättsbegrepp, som äro direkt motsatta våra och andra civiliserade
folks. Att plocka ut särskilda krigsförbrytare ur ett folk, som i lång
tid har levt – delvis gärna, delvis motvilligt visserligen – efter
dessa skeva tyska ideal, är att göra våld på verkligheten. Det är en
ren slump, vilken Heinz eller Horst eller Fritz, som bränner gårdar
i Nordfinland och Nordnorge eller skjuter danska fotgängare på
öppen gata eller dödar judar och polacker i Maidenek.
Under sådana förhållanden måste det vara oriktigt att döma
enskilda krigsförbrytare i underordnad ställning. Man har i stället att låta det tyska folket vedergälla de krigsförbrytelser, som
begåtts.
Denna vedergällning bör utkrävas genom klausuler i fredsstatuterna. Ingenting hindrar, att man låter de direkt verksamma
tyska ogärningsmännen mera påtagligt sona sitt lands skuld än
övriga folkgrupper. Detta skulle kunna ske förslagsvis genom att
Gestapos folk, SS, SA, militär och liknande kategorier skickades
på återuppbyggnadsarbete i de länder, som prövat på den tyska
nyordningen. Man bör emellertid hoppas, att de allierade av hänsyn till dem, som skola exekvera vedergällningen, icke komma att
tillämpa tyska metoder. I så fall skulle man, liksom om man verkligen ger sig in på att »döma» tyska krigsförbrytare, lida ett moraliskt nederlag.
123
– r
f ’
’•