Historieforskningens objektivitet
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HISTORIEFORSKNINGENS
OBJEKTIVITET
Av professor ELI F. HECKSCHER, Stockholm
DET följande är icke ett försök till filosofisk prövning av historieforskningens förutsättningar utan någonting mycket enklare:
en efter förmåga praktisk diskussion av hur historieforskning
skall bedrivas och historisk litteratur skall studeras, i bägge fallen
av både lekt och lärd.
Under den nu pågående striden mot intellektet är det kanske
nödvändigt att börja med den enkla förklaringen, att strävandet
efter objektivitet betraktas som den självklara förutsättningen.
Frågan gäller alltså icke huruvida historieforskningens objektivitet är önskvärd utan om den är möjlig.
Vad som här menas med objektivitet kan enklast uttryckas som
resultat grundade på förutsättningar vilka kännas bindande inför
förnuftets domstol och icke enbart motsvara egen eller andras
känslomässigt bestämda förvissning. Detta är endast ett annat uttryck för anspråket på intellektets obegränsade herravälde inom
vetenskapen. Subjektiv historisk forskning tillhör möjligen propagandacentralerna, men det mest obevekliga motstånd måste möta
alla försök att flytta in dessa i universitet och högskolor – avståndet mellan dem kan omöjligt göras alltför stort. Häri ligger
icke nödvändigt att forskningens resultat behöva vara tabu för
den som vill utöva propaganda, enbart att de två måste hållas
skilda. Den objektiva sanningen är matnyttig, men den kan ej
njutas förrän den är utforskad. Forskningen måste vila i sig själv,
fastän den samtidigt ofta måste vara användbar för en mängd
praktiska ändamål. Det i sista hand livsbestämmande är i allmänhet icke intellektet utan människors vilja och tro; men för att
kunna tjäna vilja och tro måste intellektet först utföra sitt arbete.ostört av inblandning därifrån.
Frågan om objektivitetens möjlighet är svår att skilja från den
om objektiv visshet. Under förutsättning av att man resonerar
rätt, beror resultatets riktighet av förutsättningarna, och de be- 118
Historieforskningens objektivitet
stämmas ofta av vederbörande vetenskaper själva. Bertrand Russell lär ha sagt att matematiken är den enda vetenskap där det
ej gäller huruvida de slutsatser den kommer till äro sanna eller
falska, vilket naturligtvis innebär att matematiken ej frågar efter
relationen mellan slutsatserna och den omgivande verkligheten.
Att denna omgivande verklighet icke desto mindre för sin utforskning har varit alldeles enormt beroende av matematikens resultat,
är onekligen lärorikt som belysning av hur mycket praktiskt gagn
man har av att lämna det andliga arbetet ostört inom dess eget
område.
I fråga om alla andra vetenskaper gäller det icke absolut visshet utan högre eller lägre grad av visshet. Chesterton säger på ett
ställe att världsalltet icke behöver vara styrt av mekaniska lagar;
solens upp- och nedgång kan, menar han, bero på att Gud var
morgon och var kväll säger sitt »än en gång». I strid med tankelagarna är denna förklaring förmodligen icke, men dess gagn för
astronomien kan lugnt betecknas som inskränkt.
I fråga om visshetsgraden är det svårt att nå samma höjdpunkt
inom »människovetenskaperna» som inom naturvetenskaperna.
Huvudanledningen till detta är att de senare kunna företaga
experiment, d. v. s. upprepa verkligheten, ty detta utgör enda
förutsättningen för så gott som full visshet om att resultaten också
täcka denna verklighet. För att se hur naturvetenskapen därvid
arbetar kan man studera den när det, liksom inom historien, gäller
utvecklingsförlopp, såsom inom ärftlighetsforskningen, t. ex. på
Svalöv. Också på det historiska området förekommer det företeelser av naturvetenskaplig art som tillåta experiment, sådana som
Karl XII:s dödsskott, men de äro sällsynta, och experimenten
kunna sällan tävla med de naturvetenskapliga. T. o. m. när naturvetenskaperna sakna möjlighet att experimentera, därför att händelseförloppen ha engångs-karaktär, ha de vanligen en lättare uppgift än »människovetenskaperna», till följd av förutsättningarnas
oföränderlighet; därför kan exempelvis geokronologien fastställa
klimat och väderlek år för år genom årtusenden, medan historieforskningen ofta får nöja sig med lägre visshetsgrad i fråga om
århundraden.
I avseende på historieforskningens visshetsgrad ligger df?t närmast till hands att jämföra med den som föreligger vid det dagliga livets oräkneliga fenomen och som alla normala människor
utan tvekan lägga till grund för sitt handlingssätt på de flesta
.områden. Grundvalarna äro i huvudsak två, nämligen dels indicie- 119
.9-41104. Svensk Tidskrift 1941.
·-~.· ”;_ ,- … ’ ,_~· .-. ···~—.–·
Eli F. Heckscher
bevis från obetvivlade företeelser och dels vittnesutsagors tillförlitlighet.
ställer man frågan om historieforskningens möjligheter på detta
sätt, så råder det ej minsta tvivel om att de äro ofantligt stora
och ej dragas i tvivelsmål av någon som vet vad han talar om.
Så till vida är överdriven anspråkslöshet lika skadlig som förhävelse. Vad det därvid gäller inskränker sig till det område jag
skulle önska kalla historisk analys, mer påtagligt uttryckt: utforskning av själva de yttre fakta. För många århundraden känna
vi med nästan fullständig praktisk visshet bokstavligen oräkneliga
sådana fakta, om handlande personers ej blott existens utan
också verksamhet, om yttre händelseförlopp, statsförfattningar,
ekonomiskt liv, klädedräkt och bostäder, litteratur, ideer och kunskaper. Det utkom i svensk översättning år 1837 en liten skrift
som hette Bevis att Napoleon aldrig har existerat, men syftet var
icke att på allvar göra denna sats gällande utan tvärtom att leda
in absurdum vad författaren ansåg vara överdriven skepsis hos
historikerna; och den som verkligen ville förfäkta att man icke
kunde känna sig övertygad om Napoleons existens skulle ha plats
på sinnessjukhus. Naturligtvis finnas å andra sidan företeelser
i mängd som vi önska lära känna men om vilka vår kännedom är
och delvis kanske alltid måste bli särdeles osäker; men de säkra
fakta äro otaliga gånger flere.
Varpå denna visshet beror och hur den uppnås är föremålet för
den historiska källkritikens arbete och behöver här endast i få
ord anges. Grundvalen är över hela linjen rester av det förflutna,
»lämningar», antingen i yttre form ~ byggnader, kläder, teknisk
utrustning o. s. v. ~ eller i form av bevarade vittnesbörd ~brev,
protokoll, krönikor o. s. v. ]’öremålsforskningen, »kulturhistorien»,
har här vanligen företräde i fråga om visshet så till vida som dess
objekt i allmänhet äro synliga för blotta ögat; har man i behåll
ett hus eller en dräkt, så måste de ju ha existerat, eftersom de
fortfarande göra det. Men detta slags lämningar sakna ofta datum, och man är därför ofta i ovisshet om när de ha existerat.
Historieforskningens övriga grenar stödja sig vanligen främst på
skrivna handlingar, som rymma osäkerhetsmoment i sitt förhållande till verkligheten men som å andra sidan vanligen äro lättare
att datera. Icke desto mindre måste man säga att den moderna
källkritiken har nått praktiskt taget fullständig visshet i fråga om
hållbarheten av en mängd från början omstridda vittnesbörd från
det förflutna. Ingen gör för närvarande gällande exempelvis att
120
Historieforskningens objektivitet
det s. k. Helgeandsholms beslut är annat än en förfalskning, detsamma gäller exempelvis Konstantin den stores ryktbara privilegium för romerska kyrkan, prägeln av den förändring Bismarck
företog med Ems-depeschen är klar, för att icke tala om utrensningen av sådana galenskaper som Ura Lindas krönika.
Problemets verkliga svårighet ligger enligt min mening överhuvud taget icke på detta område, utan gäller att av vederbörligen
fastställda och verifierade fakta göra sammanställningar, som tilllåta slutsatser om förhållandenas allmänna karaktär och orsaker,
men framför allt om händelseförloppets, »utvecklingens», karaktär,
vilket såvitt jag förstår i detta fall är liktydigt med dess orsaker.
Icke desto mindre krävs det en varning mot pessimism också
i fråga om möjligheterna av denna senare uppgift, sålunda den
historiska syntesen. Man menar nämligen ofta att det behov som
ständigt på nytt uppstår att göra om synteserna är ett bevis på
ovisshet om deras tillförlitlighet. Men detta förefaller mig icke
vara riktigt, för den händelse man nämligen icke från början
åsyftar något med syntesen som aldrig kan ha objektiv hållbarhet.
Det måste nämligen från början märkas att syntesen endast och
i bästa fall kan förklara hur ett visst resultat har nåtts, medan
grunden för valet av det resultat vars uppkomst och utveckling
man vill framställa alltid måste sökas utanför vetenskapen.
Ibland kan man önska visa helt enkelt hur ett visst tillstånd
har varit beskaffat, antingen efter företeelsernas inbördes storleksordning eller efter de samtida människornas uppfattning. I andra
fall vill man veta hur ett samhälle har förvandlats till ett som
omedelbart har avlöst det; då blir föremålet de företeelser i det
förra som peka fram emot det senare. I ännu andra fall vill man
åter lära känna ett förlopp som sträcker sig mycket längre, kanske
århundraden, fram i tiden, till en antagen slutpunkt; och de faktorer i det ursprungliga tillståndet som då måste framdragas äro
andra än i det förra fallet, därför att det gäller att förklara hur
ett annat resultat har uppkommit. Skulle man till sist såsom slutpunkt önska välja sin egen tid, vilket förefaller mig som historieforskningens viktigaste uppgift – den att förklara och förstå nutiden – så är det givet att problemställningen ändras både med
ändrad uppfattning om vad som är den egna tidens väsentliga
drag, och ännu mer i den mån den egna tidens innehåll påtagligt
och oemotsägligt förändras. I alla dessa fall bli nya synteser
nödvändiga, ofta föregångna av nya undersökningar rörande
själva de yttre fakta. Men orsaken är ej att de föregående syn- 121
—–~—- ~—————-~
Eli F. Beckseker –
teserna ha varit oriktiga utan enbart på att man har velat lösa
nya vetenskapliga problem.
Något mer tveksam kan man möjligen vara när det gäller att
avgöra hur viktiga man skall anse olika sidor av utvecklingen:
utrikespolitik, partiväsende, kyrka, skola, litteratur, konst, rätt,
ekonomi, seder och bruk. »Missförstå mig rätt.» Dessa olika faktorers inverkan på ett bestämt föremål – låt oss säga Sveriges
framgångar i trettioåriga kriget – måste därvid avgöras efter
samma normer som den historiska forskningen i övrigt och kunna
äga fullständig objektivitet. Men själva valet av föremål – huruvida historien i sin kärna skall uppfattas som samhällenas politiska, religiösa, ekonomiska utveckling o. s. v. – måste forskaren
avgöra efter sin obevisliga uppfattning om vad som är viktigt
eller icke; därom kan såvitt jag förstår intet sägas med objektiv
hållbarhet. Detsamma gäller naturligtvis uppskattningen av de
handlande personerna, och ju mindre man talar om den »store»
kurfursten, Peter den »store» o. s. v., desto bättre. En hel del av
detta slags slutsatser följer visserligen med större eller mindre
nödvändighet ur grundkaraktären av vår kultur och har objektivitet så långt grundkaraktären uppfattas som given utgångspunkt. Men denna utgångspunkt, vår kulturs villkor, är uppenbarligen subjektivt vald; och de ständiga ändringar kulturen
undergår medföra vidare att mycket som ännu helt nyligen har
ansetts självklart sättes i fråga och att valet av föremål för den
historiska syntesen därigenom förlorar sin objektivitet. Intet av
detta hindrar emellertid att man, efter att ett sådant val har företagits, bör sträva efter största möjliga objektivitet. Det är emellertid just här som problemets både viktigaste och mest intressanta
sida framträder.
I första hand gäller det därvid allmängiltigheten eller rättare
sagt utbredningen av en i sig självt otvivelaktig företeelse. Detta
utgör ett område där subjektiviteten mycket ofta får göra sig
bred. Från enstaka notiser t. ex. i ett brev eller protokoll tror man
sig kunna sluta något om en företeelses normala tillvaro, medan
sådana källor ofta i verkligheten nästan ingenting upplysa därom.
En enstaka bevarad dräkt, en gård av en viss byggnadstyp eller
ett annat föremål säger lika litet som notisen i en dombok eller ett
riksdagsprotokoll om utbredningen av t. ex. vanor och stilar, adliga övergrepp på bönder eller tvärtom om böndernas förmåga att
hävda sig på häradstinget; rekryternas ålder i ett enstaka kompani kan ej läggas till grund för kännedom om den vanliga rekry- 122
–
Historieforskningens objektivitet
teringsåldern o. s. v. Det gäller alltså att, för den händelse man
endast har tillgång till singulära källor, sammanställa dem på
sådant sätt att ej blott iakttagelsernas totala antal, utan –,– väl så
viktigt- också deras utbredning över fältets olika delar komma
till fullt klar och erkänd fixering. Redan här vill jag stryka under
önskvärdheten av att uppgifterna bringas i kollektiv form, antingen genom statistik över dem eller, mer åskådligt, kartskisser
av ena eller andra slaget. Det utgör ett jättelikt misstag när man
tror att statistik begränsas till vad som »föreligger» i siffermässig eller statistisk form; den statistik forskaren själv tillverkar
kommer visserligen att kosta ofantligt mycket större möda men
erbjuder under i övrigt lika förhållanden vanligen också betydligt större visshet.
Det förhåller sig icke så som många tro att detta arbetssätt inskränkes till socialforskningen i trängre mening. Det borde
knappast ens behöva påpekas hur viktig den är för alla massföreteelser, vare sig politiska, militära eller ekonomiska. Genom studium av mönstringsrullorna till Karl XII:s sista här blev exempelvis Arthur Stille i tillfälle att slå ihjäl föreställningen om dess
sammansättning av gubbar och barn; och det resultatet vill väl
ej ens den mest renodlat politiskt inriktade historiker frånkänna
intresse. På samma sätt ha motsvarande undersökningar av antalet ödeshemman och mycket annat visat ohållbarheten av de
slutsatser man tidigare ansåg oemotsägliga i fråga om nöden i
Sverige på Karl XII:s tid. Emellertid kan man efter min mening
gå längre än så, genom påståendet, att all historieforskning, vilket
område av historien den än gäller, mer eller mindre hänger i luften utan fast förankring i kännedomen om samhällets allmänna
prägel, visserligen på samma sätt som ett studium av den senare
å sin sida nödvändigt förutsätter kännedom om andra sidor av
historien. Det är en mängd undersökningar med behov av numeriskt underlag som för närvarande saknas också på den politiska
historiens område, sådana som exempelvis Finlands insats i Sverige-Finlands gemensamma historia på nära nog alla områden,
motsvarande roll för olika landskap i egentliga Sverige, fördelningen på olika landskap och socialklasser av undertecknarna till
Uppsala mötes beslut, till riksdagsbesluten för olika tider o. s. v.
Redan med detta har jag pekat på en av huvudanledningarna
till behovet av numerisk bestämning, nämligen den samtidiga
förekomsten av olika drag inom undersökningsområdet för nästan
alla företeelser i ett samhälle som icke är »likriktat» – och i verk- 123
·L_.. _…. ..:
Eli F. Heckscher
ligheten fastän ej på papperet också i ett sådant. Möter man
endast en typ av företeelser i sitt material, är det ursäktligt om
man avstår från numerisk bestämning, men detta utgör efter vad
jag tror ytterst sällsynta undantag. En metod som i motsatt fall
ofta tillämpas kan icke nog strängt utdömas, nämligen att bagatellisera eller i värsta fall rent av förbigå vad som icke passar in
i ens system. Det är Prokrustes-bäddens princip, att hugga en häl
och klippa en tå för att få in kroppen i det utrymme man på förhand har bestämt. Men ovissheten är betänklig också när sådana
tendenser saknas. Hur mycket veta vi exempelvis om karaktären
av den gamla svenska byalagen, grundföreteelsen i den äldre
svenska bebyggelsen före skiftesväsendets tid, så länge vi blott
känna bykartor som visa sins emellan olika fördelningstyper men
ingen aning ha om deras relativa utbredning över landeU Själva
det historiska förloppets innebörd i vårt land liksom i många
andra, med utgångspunkt i mer eller mindre självständiga landskap och fortsatta stora svårigheter för samfärdsel dem emellan,
visar väl tillräckligt hur farligt det är att generalisera från lokalt begränsade företeelser.
I den mån man emellertid är i tillfälle att företa en numerisk
bearbetning, är subjektiviteten åter i verkligheten ur räkningen:
man kan ju då, åtminstone i lyckliga fall, med full objektivitet
påstå att tillståndet verkligen var sådant och ej på något annat
sätt. Såvitt jag förstår är det exempelvis nu möjligt att med
praktiskt taget fullständig visshet fastställa grundvalen för det
svenska samhällets tillstånd mot slutet av Karl XII:s krig, därför
att man har skaffat sig numeriska hållpunkter i stället för att
bygga på de jämmerrop som landshövdingarna utstötte och som
länge betraktades såsom objektiva uttryck för verkligheten. Där-.
med har jag naturligtvis på intet sätt velat påstå att man ens i
den punkten har fått veta allt vad man skulle önska och ännu
mindre att alla historiska företeelser ligga lika väl till.
Också i andra fall är det emellertid nödvändigt att redovisa
slutsatsernas visshetsgrad. När Karl XII:s-forskarna diskutera
exempelvis de ryska fälttågsplanerna, för vilka efter mitt ringa
förstånd visshetsgraden är betydligt mindre än i det nyss berörda
hänseendet, så åligger det dem att redovisa visshetsgraden så gott
de på något sätt kunna; och jag skulle önska avråda alla läsare
av historisk litteratur från att utan vidare sätta tro till påståenden i omstridda punkter, utan att en sådan prövning har angivits
i framställningen.
124
Historieforskningens objektivitet
A andra sidan är det alldeles oberättigat att i objektivitetens
namn yrka på uteslutning ur en historisk framställning av alla
i någon mån osäkra fakta. Det enda objektiviteten kräver är att
forskaren gör klart icke blott för sig själv utan också för andra,
hur pass säker man kan vara på resultatet. År denna visshetsgrad
något så när användbar, så går det att bygga vidare på sådana
fakta. Visserligen är det samtidigt nödvändigt att även i fortsättningen påminna sig själv och andra om de ovisshetsmoment som
kvarstå, i stället för att, efter en prövning som kanske ger ytterst
svagt utslag till förmån för en viss tolkning av verkligheten,
låtsas som om allt det följande skulle stå utanför diskussion. På
den punkten syndas det mycket och ofta.
Nu tillkommer det emellertid såsom ännu viktigare, att historieforskningens främsta uppgift trots allt icke består i att teckna
tillstånd utan i stället i att visa föränderligheten i tidsriktning
hos tillstånd och andra företeelser. Det råder intet tvivel om att
svårigheten för objektivitet där når sin höjdpunkt, ty möjligheten
för mätning och vägning är där i allmänhet betydligt mer inskränkt. Icke desto mindre förefaller det mig som om man också
där kunde komma betydligt längre än flertalet historiker synas tro.
Det är en ofrånkomlig huvuduppgift för historieforskning att
visa olika faktorers betydelse för de totala förändringarna, för
uppkomsten av nya tillstånd. Nästan alla historiker tala också
därom; och t. o. m. när det ej uttryckligen sker ligger en föreställning därom bakom deras behandling och kommer till uttryck i den
plats de tillmäta olika moment i sin framställning. Men vad de
mena med »betydelse» är långt mer dunkelt. De ha utan tvivel
en allmän förnimmelse om vad som är viktigt och oviktigt; men
jag skulle tro att de i en mängd fall icke ha gjort grundvalen
för denna förnimmelse klar ens för sig själva, och t. o. m. om det
skulle vara fallet är det ännu mer sällsynt att de framlägga
grundvalarna för den stackars läsaren, som då är ett hjälplöst
barn i deras händer. Här finner man den mest fruktbara marken
för subjektivitet, här frodas i skumrasket sympatier och antipatier, hänsyn till partiställning och i värsta fall rent av mycket
världsliga bevekelsegrunder.
Söker man då i stället klargöra för sig själv och andra vad som
rimligtvis kan menas med talet om »betydelse», så måste detta
efter min mening gälla, i vad hänseende och i vad mån en viss
faktor har bidragit till resultatet, d. v. s. på vilka sätt detta resul- 125
>.
-~-
lll ’ ·~·
’.
Eli F. Heckscher
tat skulle ha varit ett annat den ifrågavarande faktorn förutan.
Trots historikerns fullt berättigade strävan att icke isolera särskilda fakta utan se utvecklingen som den helhet den är, måste
det tankeexperimentet nödvändigt göras, att en viss faktor är urkopplad ur totalförloppet. Vill man ej ta denna konsekvens, så utgör det ett ofrånkomligt renlighetskrav att man alldeles avstår
från att tolka förloppets bestämmande faktorer, d. v. s. ej inlåter
sig på historisk syntes. Det gäller här vad man kunde kalla ett
andligt experiment, och detta måste företas efter experimentets
vanliga regler, till vilka allra främst hör att förutsättningarna
ordentligt redovisas och sättet att nå fram till slutsatserna icke
mindre. Man kan tänka på hur oerhört okunniga vi trots allt äro
om innebörden av vår egen tids jättelika samhällsexperiment i
Ryssland, liksom i något mindre grad i Italien och Tyskland. Orsaken är att redogörelserna för dem ha fått tjäna propagandasyften och ej objektiv utforskning av verkligheten; och vi se
tydligt bjälken i våra grannars ögon. Men tyvärr se vi långt ifrån
alltid det trots allt ganska stora grandet i våra egna.
Om man då övergår till att diskutera möjligheten till resultat
på detta obestridligen svåra område, så är man på nytt tillbaka
vid de numeriska bestämningarna och kanske till den punkt där
deras betydelse för en objektiv visshet är allra störst. Låt mig
välja ett exempel som jag själv har arbetat med.
År 1724 utfärdades det s. k. produktplakatet, vars innebörd var
att förbjuda utländska fartyg att till Sverige införa andra än ursprungslandets varor. Vilken verkan hade denna föreskrift, som
snart blev uppfattad som en hörnsten i landets ekonomiska politik
och som var verklighet under åtminstone ett århundrade~ Under
tiden för dess existens bröto sig meningarna därvid starkt, men
med hjälp av numeriska bestämningar kan man komma ganska
långt. Man kan studera det svenska fartygsbeståndets höjd före,
vid och efter produktplakatets utfärdande och draga slutsatser
icke blott om dess egna verkningar utan rent av om verkningarna
sedan beslutet fattats men innan det ännu hade trätt i kraft. Det
är på förhand givet att verkningarna, utöver den på själva fartygsbeståndet, närmast äro att söka på den långväga handelns område och närmast på Medelhavs-handelns, närmare bestämt på
salthandelns område. Man kan då studera den roll som den svenska
handelsflottan spelade i Sveriges Medelhavs-handel och salthandel,
före, under och efter produktplakatets tillvaro. Närmare eftertanke om åtgärdens verkningar skapar sannolikhet för att ut- 126
Historieforskningens objektivitet
ländska fartyg i större utsträckning än tidigare och senare borde
väntas ha fått gå i barlast till Sverige för att hämta våra varor,
när de ej fingo medföra andra länders än sina egna; och för att
verifiera detta kan man studera den s. k. barlastprocentens storlek
under samma olika perioder. Det resultat som sålunda uppnås
saknar, såvitt jag förstår, varje subjektivt moment; på dessa punkter kunna vi med visshet fastställa i vad mån exempelvis Anders
Chydenius eller hans motståndare hade rätt. .Jag döljer icke att
andra hithörande frågor äro- svårare att fastställa på detta sätt;
men man kan komma åtskilligt längre, och t. o. m. i den mån
resten av undersökningen får sakna numeriska bestämningar, så
har man fått en ganska orubblig utgångspunkt genom vad jag nu
har visat.
Ett parallellt fall utgör studiet av de svenska järnvägarnas inverkan på befolkningsfördelningen inom landet. Genom att ta ut
de mindre områden, låt oss säga socknar, som beröras av de äldsta
järnvägslinjerna och studera dem i deras utveckling innan järnvägen började byggas, under byggnadsperioden och sedan den
börjat trafikeras, kan man med samma grad av visshet som i
förra fallet fastställa denna verkan av järnvägarna. .Jag tror mig
kunna påstå att ingen framställning av järnvägarnas inflytande
som underlåter att göra detta slags bestämningar har kunnat
uppnå ens tillnärmelsevis samma visshetsgrad.
I dessa fall har jag pekat på en metod som består i att jämföra
förhållandena i tidsföljd, vid och utan tillvaron av en viss företeelse. Men det är givet att man i och för sig har samma möjlighet
att i stället jämföra olika områden under en och samma tid, med
resp. utan den faktor det gäller; detta utgör en annan form av
komparativ metod. För Sveriges del kan man sålunda jämföra
utvecklingen på områden med så många lika historiska förutsättningar som Sverige och Finland, liksom olika landskap, för att
komma på spåren de olika ingredienserna i det historiska förloppet. Och detsamma gäller jämförelser mellan olika länder i
samma kulturkrets. En fråga som svenska historiker i beklaglig
utsträckning ha lämnat nästan orörd är den, hur det kom sig att
Sverige aldrig fick någon feodalism eller, kanske bättre, någon
lokal söndersplittring av statsmakten, av samma typ som i fastlandsstaterna, exempelvis Frankrike och Tyskland. Såvitt jag förstår kan endast en komparativ undersökning av utvecklingen för
å ena sidan dessa länder, å andra sidan länder som England, Norge
och Sverige lämna något tillfredsställande svar på frågan; men
127
…..·
.. .
Eli F. Heckscher
med hjälp härav tror jag man kan komma ganska långt. Slutligen kunna också jämförelser mellan olika kulturkretsar visa
mycket.
Många föreställa sig att dessa metoder måste begränsas till
ekonomisk och annan social historia. Också om så vore, motiverade det väl icke att avstå från arbetet efter dessa linjer. Tvärtom
borde man väl med tacksamhet anamma den relativt fasta grundval som denna sida av historien i så fall kunde ge övriga sidor;
åtminstone något av osäkerheten, av utrymmet för subjektivitet
vore ju då ur världen. J ag förstår uppriktigt sagt icke dem som
rycka på axlarna åt de förstnämnda sidorna av historien därför
att deras utforskningsmetoder skulle vara andra än de övriga grenarnas; tvärtom borde detta ge dem ett särskilt värde i alla historikers ögon. Men därtill kommer att metoden ingalunda nödvändigt begränsas till detta område, så som mina exempel efter vad
jag tror redan ha visat.
A andra sidan är det givet att uppgiften för en objektiv historieforskning blir svårare, ju fler faktorer som samtidigt ha förändrats, därför att man då får en mängd återverkningar att eliminera.
Tyvärr kan det därför ej bestridas att osäkerheten i vanliga fall
ökas, ju mäktigare problem det gäller. Icke desto mindre skulle
jag också på denna punkt vilja tillråda att man försöker gå så
långt som möjligt. Det är väl exempelvis en jämförelsevis enkel
sak att objektivt visa några av de viktigaste insatser som det
romerska världsväldet och kristendomen ha gjort i vår moderna
kultur. Man kan peka på kulturens grundläggande enhetlighet
under medeltiden och dess splittring efter reformationen, latinets
plats som de bildades självklara, från Palermo till Trondheim gemensamma språk under den förra perioden och förlusten av ett
internationellt språk under den senare, den romerska rättens roll
och ett hundratal andra faktorer av den mest ingripande betydelse
för varje del av historien. Detta ger anledning till den trösterika
betraktelsen att uppgiften kanske rent av underlättas, när den
växer till mycket stora proportioner, därför att verkan då gör sig
gällande på ett så otvetydigt sätt att förfinade metoder ej behövas •
för att fastställa den.
Härmed har jag ej velat bestrida de svårbevisliga hypotesernas
ofrånkomlighet inom mycket av historiska sammanfattningar. Intuition och fantasi äro oumbärliga egenskaper inom all andlig
verksamhet, men inom vetenskaper som ha möjlighet för experiment begränsas likväl deras uppgift till att upptäcka problem- 128
Historieforskningens objektivitet
ställningarna och sätten att få dem prövade. Inom historieforskningen kvarstår alltid ett mycket stort område där man icke
kommer längre än till mer eller mindre sannolika och knappast
i strängaste mening bevisliga slutsatser. Detta motiverar emellertid alls icke att man underlåter vad som göras kan för att komma
längre, nej, det motiverar icke heller på minsta sätt att m.an underlåter att redovisa vad som är säkert eller osäkert ävensom
visshetsgraden. Har detta en gång skett, så är det tillåtligt att
företaga ganska djärva utflykter på vad som strängt taget icke
.är objektiv vetenskap men som på det närmaste sammanhänger
med en sådan vetenskap. Den som suddar ut gränslinjen mellan
-objektiv forskning och historisk fantasi har däremot gjort sig
.skyldig till ett brott mot vetenskapens grundläggande förutsättningar.
Detta förefaller mig som det viktigaste i fråga om möjligheten
att övervinna den historiska objektivitetens givna hinder. Men
det sagda inskränker sig icke desto mindre till sådana hinder som
ligga utanför forskarens personliga förutsättningar. Därtill
komma särdeles många och stora som bottna i historikerns egna
svagheter, och de väga tyvärr ofta mycket tungt. J ag skall inskränka mig till några närliggande moment däri.
Till en början behövs emellertid också här en varning mot att
av ängslan för subjektivism kasta överbord sådant som är icke
blott viktigt utan också objektivt fullt försvarligt för att ej säga
nödvändigt. Därav att värderingar i subjektiv mening äro uteslutna följer på intet sätt att man är avskuren från att visa det
hållbara eller ohållbara i fråga om samtida tankegångar eller
föreställningar i förhållande till verkligheten. Man får akta sig
för att sudda ut skillnaden mellan svart och vitt i denna, objektiva mening, mot att utbyta dem mot något som är gråmelerat,
eller mot att i dess ställe förbigå vad som tvingar till att konstatera faktiskt begångna misstag.
Ingen krigshistoriker underlåter, efter vad jag skulle tro, att
peka på resultatet av ett fältslag eller fälttåg som verkan av en
fältherres dispositioner eller tidens förhärskande strategi eller
taktik. Objektiviteten kräver att detta säges. På samma sätt kan
man i en mängd fall tveklöst påstå att vissa föreställningar ha
varit felaktiga, nämligen i den meningen att de icke ha motsvarat
’den verklighet de åsyftat att tolka. Det är visserligen obestridligt
129
~-~~-~–~·——~———————
Eli F. Heckscher
och viktigt att man kärleksfullt skall söka komma på spåren de
motiv som varit bestämmande för en viss tids egna människor;
men detta får icke utesluta en öppen förklaring om att dessa motiv i många fall ha lett dem till en felaktig föreställning om verkligheten. Vi förklara ej astrologien med påståendet att den
ptolemeiska världsförklaringen var riktig, utan endast med att
den allmänt omfattades, och vi ha ej lov att skriva som om vi
ingen mening hade i fråga om de astrologiska resultatens objektiva grundval. Naturligtvis kunna vi ta miste och utsätta oss för
att vår egen uppfattning i en framtid kommer att visa sig vara
den felaktiga och en äldre tids ha varit den riktiga; men detta
gäller all mänsklig verksamhet och får ej skrämma någon ifrån
att använda de andliga resurser som stå till förfogande.
Tankegången är tillämplig också på den rena källkritikens område. Så ha Langlois och Seignobos i sin utmärkta bok Introduction aux etudes historiques efter min mening med rätta sagt
att, fastän djävulens existens är omvittnad av ett otal sins emellan
oberoende iakttagare, medan vi sakna varje ögonvittnes upplysning angående tillvaron av en mängd personer, så avvisa vi den
förres omvittnade insatser och acceptera många av de senares
insatser, därför att vi tro oss veta något om världssammanhangen
som gör åtminstone slutsatsens förra hälft nödvändig.
Emellertid är det intet tvivel om att forskaren måste vara ytterligt uppmärksam på sin »personliga ekvation», på vakt emot
»bias», mot en tendens till slutsatser i en bestämd riktning på
grund av egen inställning, det må gälla politisk eller annan trosbekännelse, sympatier och antipatier, ställning i samhället och
mycket annat. Frestelserna äro här oräkneliga.
Varken nationell patriotism eller lokalpatriotism får locka till en
behandling som överdriver det egna samhällets förtjänster; och
läsare av historisk litteratur måste tillämpa sin kritik gent emot
sådana tendenser. Att man har kommit att omfatta en historisk
person med sympati eller beundran föranleder särskild vaksamhet
mot frestelsen att överdriva hans förtjänster eller att på förhand
bryta staven över försök att visa hans svagheter. Unga forskare
måste vara på sin vakt emot att ge företräde åt en problemställning eller dokumentering av den anledningen att den kommer
från deras lärare; de måste efter bästa samvete pröva om icke
hans argaste vedersakare har mer rätt än han. Att min far eller
svärfar har haft en åsikt får lika litet föranleda mig att omfatta
den som jag får frestas att avvisa den därför att en forskare före:
130
Historieforskningens objektivitet
mig har framlagt den och han har fått en professur som jag
velat ha. O. s. v.
Den största faran ligger emellertid trots allt kanske icke på
dessa punkter, så viktiga de än äro, utan den beror på det andliga
motståndet mot att desavouera sig själv. Särskilt om en ståndpunkt som man förfäktat har fått många anhängare, kan det slita
i hjärterötterna att kasta den över bord, därför att icke blott man
själv utan många andra ha trott och byggt på den. Det finns en
ovanligt vacker framställning av den själsstrid som detta kan
medföra på det religiösa området i kardinal Newmans självbiografi Apologia pro vita sua. Men också där är kravet ofrånkomligt och måste uppfyllas av var och en som vill kallas sanningssökare.
Den praktiska slutsatsen har en gång formulerats av en min
lärare: för att vara vetenskapsman behövs det k a r a k t ä r.
131
•'”” …, ; .
OBJEKTIVITET
Av professor ELI F. HECKSCHER, Stockholm
DET följande är icke ett försök till filosofisk prövning av historieforskningens förutsättningar utan någonting mycket enklare:
en efter förmåga praktisk diskussion av hur historieforskning
skall bedrivas och historisk litteratur skall studeras, i bägge fallen
av både lekt och lärd.
Under den nu pågående striden mot intellektet är det kanske
nödvändigt att börja med den enkla förklaringen, att strävandet
efter objektivitet betraktas som den självklara förutsättningen.
Frågan gäller alltså icke huruvida historieforskningens objektivitet är önskvärd utan om den är möjlig.
Vad som här menas med objektivitet kan enklast uttryckas som
resultat grundade på förutsättningar vilka kännas bindande inför
förnuftets domstol och icke enbart motsvara egen eller andras
känslomässigt bestämda förvissning. Detta är endast ett annat uttryck för anspråket på intellektets obegränsade herravälde inom
vetenskapen. Subjektiv historisk forskning tillhör möjligen propagandacentralerna, men det mest obevekliga motstånd måste möta
alla försök att flytta in dessa i universitet och högskolor – avståndet mellan dem kan omöjligt göras alltför stort. Häri ligger
icke nödvändigt att forskningens resultat behöva vara tabu för
den som vill utöva propaganda, enbart att de två måste hållas
skilda. Den objektiva sanningen är matnyttig, men den kan ej
njutas förrän den är utforskad. Forskningen måste vila i sig själv,
fastän den samtidigt ofta måste vara användbar för en mängd
praktiska ändamål. Det i sista hand livsbestämmande är i allmänhet icke intellektet utan människors vilja och tro; men för att
kunna tjäna vilja och tro måste intellektet först utföra sitt arbete.ostört av inblandning därifrån.
Frågan om objektivitetens möjlighet är svår att skilja från den
om objektiv visshet. Under förutsättning av att man resonerar
rätt, beror resultatets riktighet av förutsättningarna, och de be- 118
Historieforskningens objektivitet
stämmas ofta av vederbörande vetenskaper själva. Bertrand Russell lär ha sagt att matematiken är den enda vetenskap där det
ej gäller huruvida de slutsatser den kommer till äro sanna eller
falska, vilket naturligtvis innebär att matematiken ej frågar efter
relationen mellan slutsatserna och den omgivande verkligheten.
Att denna omgivande verklighet icke desto mindre för sin utforskning har varit alldeles enormt beroende av matematikens resultat,
är onekligen lärorikt som belysning av hur mycket praktiskt gagn
man har av att lämna det andliga arbetet ostört inom dess eget
område.
I fråga om alla andra vetenskaper gäller det icke absolut visshet utan högre eller lägre grad av visshet. Chesterton säger på ett
ställe att världsalltet icke behöver vara styrt av mekaniska lagar;
solens upp- och nedgång kan, menar han, bero på att Gud var
morgon och var kväll säger sitt »än en gång». I strid med tankelagarna är denna förklaring förmodligen icke, men dess gagn för
astronomien kan lugnt betecknas som inskränkt.
I fråga om visshetsgraden är det svårt att nå samma höjdpunkt
inom »människovetenskaperna» som inom naturvetenskaperna.
Huvudanledningen till detta är att de senare kunna företaga
experiment, d. v. s. upprepa verkligheten, ty detta utgör enda
förutsättningen för så gott som full visshet om att resultaten också
täcka denna verklighet. För att se hur naturvetenskapen därvid
arbetar kan man studera den när det, liksom inom historien, gäller
utvecklingsförlopp, såsom inom ärftlighetsforskningen, t. ex. på
Svalöv. Också på det historiska området förekommer det företeelser av naturvetenskaplig art som tillåta experiment, sådana som
Karl XII:s dödsskott, men de äro sällsynta, och experimenten
kunna sällan tävla med de naturvetenskapliga. T. o. m. när naturvetenskaperna sakna möjlighet att experimentera, därför att händelseförloppen ha engångs-karaktär, ha de vanligen en lättare uppgift än »människovetenskaperna», till följd av förutsättningarnas
oföränderlighet; därför kan exempelvis geokronologien fastställa
klimat och väderlek år för år genom årtusenden, medan historieforskningen ofta får nöja sig med lägre visshetsgrad i fråga om
århundraden.
I avseende på historieforskningens visshetsgrad ligger df?t närmast till hands att jämföra med den som föreligger vid det dagliga livets oräkneliga fenomen och som alla normala människor
utan tvekan lägga till grund för sitt handlingssätt på de flesta
.områden. Grundvalarna äro i huvudsak två, nämligen dels indicie- 119
.9-41104. Svensk Tidskrift 1941.
·-~.· ”;_ ,- … ’ ,_~· .-. ···~—.–·
Eli F. Heckscher
bevis från obetvivlade företeelser och dels vittnesutsagors tillförlitlighet.
ställer man frågan om historieforskningens möjligheter på detta
sätt, så råder det ej minsta tvivel om att de äro ofantligt stora
och ej dragas i tvivelsmål av någon som vet vad han talar om.
Så till vida är överdriven anspråkslöshet lika skadlig som förhävelse. Vad det därvid gäller inskränker sig till det område jag
skulle önska kalla historisk analys, mer påtagligt uttryckt: utforskning av själva de yttre fakta. För många århundraden känna
vi med nästan fullständig praktisk visshet bokstavligen oräkneliga
sådana fakta, om handlande personers ej blott existens utan
också verksamhet, om yttre händelseförlopp, statsförfattningar,
ekonomiskt liv, klädedräkt och bostäder, litteratur, ideer och kunskaper. Det utkom i svensk översättning år 1837 en liten skrift
som hette Bevis att Napoleon aldrig har existerat, men syftet var
icke att på allvar göra denna sats gällande utan tvärtom att leda
in absurdum vad författaren ansåg vara överdriven skepsis hos
historikerna; och den som verkligen ville förfäkta att man icke
kunde känna sig övertygad om Napoleons existens skulle ha plats
på sinnessjukhus. Naturligtvis finnas å andra sidan företeelser
i mängd som vi önska lära känna men om vilka vår kännedom är
och delvis kanske alltid måste bli särdeles osäker; men de säkra
fakta äro otaliga gånger flere.
Varpå denna visshet beror och hur den uppnås är föremålet för
den historiska källkritikens arbete och behöver här endast i få
ord anges. Grundvalen är över hela linjen rester av det förflutna,
»lämningar», antingen i yttre form ~ byggnader, kläder, teknisk
utrustning o. s. v. ~ eller i form av bevarade vittnesbörd ~brev,
protokoll, krönikor o. s. v. ]’öremålsforskningen, »kulturhistorien»,
har här vanligen företräde i fråga om visshet så till vida som dess
objekt i allmänhet äro synliga för blotta ögat; har man i behåll
ett hus eller en dräkt, så måste de ju ha existerat, eftersom de
fortfarande göra det. Men detta slags lämningar sakna ofta datum, och man är därför ofta i ovisshet om när de ha existerat.
Historieforskningens övriga grenar stödja sig vanligen främst på
skrivna handlingar, som rymma osäkerhetsmoment i sitt förhållande till verkligheten men som å andra sidan vanligen äro lättare
att datera. Icke desto mindre måste man säga att den moderna
källkritiken har nått praktiskt taget fullständig visshet i fråga om
hållbarheten av en mängd från början omstridda vittnesbörd från
det förflutna. Ingen gör för närvarande gällande exempelvis att
120
Historieforskningens objektivitet
det s. k. Helgeandsholms beslut är annat än en förfalskning, detsamma gäller exempelvis Konstantin den stores ryktbara privilegium för romerska kyrkan, prägeln av den förändring Bismarck
företog med Ems-depeschen är klar, för att icke tala om utrensningen av sådana galenskaper som Ura Lindas krönika.
Problemets verkliga svårighet ligger enligt min mening överhuvud taget icke på detta område, utan gäller att av vederbörligen
fastställda och verifierade fakta göra sammanställningar, som tilllåta slutsatser om förhållandenas allmänna karaktär och orsaker,
men framför allt om händelseförloppets, »utvecklingens», karaktär,
vilket såvitt jag förstår i detta fall är liktydigt med dess orsaker.
Icke desto mindre krävs det en varning mot pessimism också
i fråga om möjligheterna av denna senare uppgift, sålunda den
historiska syntesen. Man menar nämligen ofta att det behov som
ständigt på nytt uppstår att göra om synteserna är ett bevis på
ovisshet om deras tillförlitlighet. Men detta förefaller mig icke
vara riktigt, för den händelse man nämligen icke från början
åsyftar något med syntesen som aldrig kan ha objektiv hållbarhet.
Det måste nämligen från början märkas att syntesen endast och
i bästa fall kan förklara hur ett visst resultat har nåtts, medan
grunden för valet av det resultat vars uppkomst och utveckling
man vill framställa alltid måste sökas utanför vetenskapen.
Ibland kan man önska visa helt enkelt hur ett visst tillstånd
har varit beskaffat, antingen efter företeelsernas inbördes storleksordning eller efter de samtida människornas uppfattning. I andra
fall vill man veta hur ett samhälle har förvandlats till ett som
omedelbart har avlöst det; då blir föremålet de företeelser i det
förra som peka fram emot det senare. I ännu andra fall vill man
åter lära känna ett förlopp som sträcker sig mycket längre, kanske
århundraden, fram i tiden, till en antagen slutpunkt; och de faktorer i det ursprungliga tillståndet som då måste framdragas äro
andra än i det förra fallet, därför att det gäller att förklara hur
ett annat resultat har uppkommit. Skulle man till sist såsom slutpunkt önska välja sin egen tid, vilket förefaller mig som historieforskningens viktigaste uppgift – den att förklara och förstå nutiden – så är det givet att problemställningen ändras både med
ändrad uppfattning om vad som är den egna tidens väsentliga
drag, och ännu mer i den mån den egna tidens innehåll påtagligt
och oemotsägligt förändras. I alla dessa fall bli nya synteser
nödvändiga, ofta föregångna av nya undersökningar rörande
själva de yttre fakta. Men orsaken är ej att de föregående syn- 121
—–~—- ~—————-~
Eli F. Beckseker –
teserna ha varit oriktiga utan enbart på att man har velat lösa
nya vetenskapliga problem.
Något mer tveksam kan man möjligen vara när det gäller att
avgöra hur viktiga man skall anse olika sidor av utvecklingen:
utrikespolitik, partiväsende, kyrka, skola, litteratur, konst, rätt,
ekonomi, seder och bruk. »Missförstå mig rätt.» Dessa olika faktorers inverkan på ett bestämt föremål – låt oss säga Sveriges
framgångar i trettioåriga kriget – måste därvid avgöras efter
samma normer som den historiska forskningen i övrigt och kunna
äga fullständig objektivitet. Men själva valet av föremål – huruvida historien i sin kärna skall uppfattas som samhällenas politiska, religiösa, ekonomiska utveckling o. s. v. – måste forskaren
avgöra efter sin obevisliga uppfattning om vad som är viktigt
eller icke; därom kan såvitt jag förstår intet sägas med objektiv
hållbarhet. Detsamma gäller naturligtvis uppskattningen av de
handlande personerna, och ju mindre man talar om den »store»
kurfursten, Peter den »store» o. s. v., desto bättre. En hel del av
detta slags slutsatser följer visserligen med större eller mindre
nödvändighet ur grundkaraktären av vår kultur och har objektivitet så långt grundkaraktären uppfattas som given utgångspunkt. Men denna utgångspunkt, vår kulturs villkor, är uppenbarligen subjektivt vald; och de ständiga ändringar kulturen
undergår medföra vidare att mycket som ännu helt nyligen har
ansetts självklart sättes i fråga och att valet av föremål för den
historiska syntesen därigenom förlorar sin objektivitet. Intet av
detta hindrar emellertid att man, efter att ett sådant val har företagits, bör sträva efter största möjliga objektivitet. Det är emellertid just här som problemets både viktigaste och mest intressanta
sida framträder.
I första hand gäller det därvid allmängiltigheten eller rättare
sagt utbredningen av en i sig självt otvivelaktig företeelse. Detta
utgör ett område där subjektiviteten mycket ofta får göra sig
bred. Från enstaka notiser t. ex. i ett brev eller protokoll tror man
sig kunna sluta något om en företeelses normala tillvaro, medan
sådana källor ofta i verkligheten nästan ingenting upplysa därom.
En enstaka bevarad dräkt, en gård av en viss byggnadstyp eller
ett annat föremål säger lika litet som notisen i en dombok eller ett
riksdagsprotokoll om utbredningen av t. ex. vanor och stilar, adliga övergrepp på bönder eller tvärtom om böndernas förmåga att
hävda sig på häradstinget; rekryternas ålder i ett enstaka kompani kan ej läggas till grund för kännedom om den vanliga rekry- 122
–
Historieforskningens objektivitet
teringsåldern o. s. v. Det gäller alltså att, för den händelse man
endast har tillgång till singulära källor, sammanställa dem på
sådant sätt att ej blott iakttagelsernas totala antal, utan –,– väl så
viktigt- också deras utbredning över fältets olika delar komma
till fullt klar och erkänd fixering. Redan här vill jag stryka under
önskvärdheten av att uppgifterna bringas i kollektiv form, antingen genom statistik över dem eller, mer åskådligt, kartskisser
av ena eller andra slaget. Det utgör ett jättelikt misstag när man
tror att statistik begränsas till vad som »föreligger» i siffermässig eller statistisk form; den statistik forskaren själv tillverkar
kommer visserligen att kosta ofantligt mycket större möda men
erbjuder under i övrigt lika förhållanden vanligen också betydligt större visshet.
Det förhåller sig icke så som många tro att detta arbetssätt inskränkes till socialforskningen i trängre mening. Det borde
knappast ens behöva påpekas hur viktig den är för alla massföreteelser, vare sig politiska, militära eller ekonomiska. Genom studium av mönstringsrullorna till Karl XII:s sista här blev exempelvis Arthur Stille i tillfälle att slå ihjäl föreställningen om dess
sammansättning av gubbar och barn; och det resultatet vill väl
ej ens den mest renodlat politiskt inriktade historiker frånkänna
intresse. På samma sätt ha motsvarande undersökningar av antalet ödeshemman och mycket annat visat ohållbarheten av de
slutsatser man tidigare ansåg oemotsägliga i fråga om nöden i
Sverige på Karl XII:s tid. Emellertid kan man efter min mening
gå längre än så, genom påståendet, att all historieforskning, vilket
område av historien den än gäller, mer eller mindre hänger i luften utan fast förankring i kännedomen om samhällets allmänna
prägel, visserligen på samma sätt som ett studium av den senare
å sin sida nödvändigt förutsätter kännedom om andra sidor av
historien. Det är en mängd undersökningar med behov av numeriskt underlag som för närvarande saknas också på den politiska
historiens område, sådana som exempelvis Finlands insats i Sverige-Finlands gemensamma historia på nära nog alla områden,
motsvarande roll för olika landskap i egentliga Sverige, fördelningen på olika landskap och socialklasser av undertecknarna till
Uppsala mötes beslut, till riksdagsbesluten för olika tider o. s. v.
Redan med detta har jag pekat på en av huvudanledningarna
till behovet av numerisk bestämning, nämligen den samtidiga
förekomsten av olika drag inom undersökningsområdet för nästan
alla företeelser i ett samhälle som icke är »likriktat» – och i verk- 123
·L_.. _…. ..:
Eli F. Heckscher
ligheten fastän ej på papperet också i ett sådant. Möter man
endast en typ av företeelser i sitt material, är det ursäktligt om
man avstår från numerisk bestämning, men detta utgör efter vad
jag tror ytterst sällsynta undantag. En metod som i motsatt fall
ofta tillämpas kan icke nog strängt utdömas, nämligen att bagatellisera eller i värsta fall rent av förbigå vad som icke passar in
i ens system. Det är Prokrustes-bäddens princip, att hugga en häl
och klippa en tå för att få in kroppen i det utrymme man på förhand har bestämt. Men ovissheten är betänklig också när sådana
tendenser saknas. Hur mycket veta vi exempelvis om karaktären
av den gamla svenska byalagen, grundföreteelsen i den äldre
svenska bebyggelsen före skiftesväsendets tid, så länge vi blott
känna bykartor som visa sins emellan olika fördelningstyper men
ingen aning ha om deras relativa utbredning över landeU Själva
det historiska förloppets innebörd i vårt land liksom i många
andra, med utgångspunkt i mer eller mindre självständiga landskap och fortsatta stora svårigheter för samfärdsel dem emellan,
visar väl tillräckligt hur farligt det är att generalisera från lokalt begränsade företeelser.
I den mån man emellertid är i tillfälle att företa en numerisk
bearbetning, är subjektiviteten åter i verkligheten ur räkningen:
man kan ju då, åtminstone i lyckliga fall, med full objektivitet
påstå att tillståndet verkligen var sådant och ej på något annat
sätt. Såvitt jag förstår är det exempelvis nu möjligt att med
praktiskt taget fullständig visshet fastställa grundvalen för det
svenska samhällets tillstånd mot slutet av Karl XII:s krig, därför
att man har skaffat sig numeriska hållpunkter i stället för att
bygga på de jämmerrop som landshövdingarna utstötte och som
länge betraktades såsom objektiva uttryck för verkligheten. Där-.
med har jag naturligtvis på intet sätt velat påstå att man ens i
den punkten har fått veta allt vad man skulle önska och ännu
mindre att alla historiska företeelser ligga lika väl till.
Också i andra fall är det emellertid nödvändigt att redovisa
slutsatsernas visshetsgrad. När Karl XII:s-forskarna diskutera
exempelvis de ryska fälttågsplanerna, för vilka efter mitt ringa
förstånd visshetsgraden är betydligt mindre än i det nyss berörda
hänseendet, så åligger det dem att redovisa visshetsgraden så gott
de på något sätt kunna; och jag skulle önska avråda alla läsare
av historisk litteratur från att utan vidare sätta tro till påståenden i omstridda punkter, utan att en sådan prövning har angivits
i framställningen.
124
Historieforskningens objektivitet
A andra sidan är det alldeles oberättigat att i objektivitetens
namn yrka på uteslutning ur en historisk framställning av alla
i någon mån osäkra fakta. Det enda objektiviteten kräver är att
forskaren gör klart icke blott för sig själv utan också för andra,
hur pass säker man kan vara på resultatet. År denna visshetsgrad
något så när användbar, så går det att bygga vidare på sådana
fakta. Visserligen är det samtidigt nödvändigt att även i fortsättningen påminna sig själv och andra om de ovisshetsmoment som
kvarstå, i stället för att, efter en prövning som kanske ger ytterst
svagt utslag till förmån för en viss tolkning av verkligheten,
låtsas som om allt det följande skulle stå utanför diskussion. På
den punkten syndas det mycket och ofta.
Nu tillkommer det emellertid såsom ännu viktigare, att historieforskningens främsta uppgift trots allt icke består i att teckna
tillstånd utan i stället i att visa föränderligheten i tidsriktning
hos tillstånd och andra företeelser. Det råder intet tvivel om att
svårigheten för objektivitet där når sin höjdpunkt, ty möjligheten
för mätning och vägning är där i allmänhet betydligt mer inskränkt. Icke desto mindre förefaller det mig som om man också
där kunde komma betydligt längre än flertalet historiker synas tro.
Det är en ofrånkomlig huvuduppgift för historieforskning att
visa olika faktorers betydelse för de totala förändringarna, för
uppkomsten av nya tillstånd. Nästan alla historiker tala också
därom; och t. o. m. när det ej uttryckligen sker ligger en föreställning därom bakom deras behandling och kommer till uttryck i den
plats de tillmäta olika moment i sin framställning. Men vad de
mena med »betydelse» är långt mer dunkelt. De ha utan tvivel
en allmän förnimmelse om vad som är viktigt och oviktigt; men
jag skulle tro att de i en mängd fall icke ha gjort grundvalen
för denna förnimmelse klar ens för sig själva, och t. o. m. om det
skulle vara fallet är det ännu mer sällsynt att de framlägga
grundvalarna för den stackars läsaren, som då är ett hjälplöst
barn i deras händer. Här finner man den mest fruktbara marken
för subjektivitet, här frodas i skumrasket sympatier och antipatier, hänsyn till partiställning och i värsta fall rent av mycket
världsliga bevekelsegrunder.
Söker man då i stället klargöra för sig själv och andra vad som
rimligtvis kan menas med talet om »betydelse», så måste detta
efter min mening gälla, i vad hänseende och i vad mån en viss
faktor har bidragit till resultatet, d. v. s. på vilka sätt detta resul- 125
>.
-~-
lll ’ ·~·
’.
Eli F. Heckscher
tat skulle ha varit ett annat den ifrågavarande faktorn förutan.
Trots historikerns fullt berättigade strävan att icke isolera särskilda fakta utan se utvecklingen som den helhet den är, måste
det tankeexperimentet nödvändigt göras, att en viss faktor är urkopplad ur totalförloppet. Vill man ej ta denna konsekvens, så utgör det ett ofrånkomligt renlighetskrav att man alldeles avstår
från att tolka förloppets bestämmande faktorer, d. v. s. ej inlåter
sig på historisk syntes. Det gäller här vad man kunde kalla ett
andligt experiment, och detta måste företas efter experimentets
vanliga regler, till vilka allra främst hör att förutsättningarna
ordentligt redovisas och sättet att nå fram till slutsatserna icke
mindre. Man kan tänka på hur oerhört okunniga vi trots allt äro
om innebörden av vår egen tids jättelika samhällsexperiment i
Ryssland, liksom i något mindre grad i Italien och Tyskland. Orsaken är att redogörelserna för dem ha fått tjäna propagandasyften och ej objektiv utforskning av verkligheten; och vi se
tydligt bjälken i våra grannars ögon. Men tyvärr se vi långt ifrån
alltid det trots allt ganska stora grandet i våra egna.
Om man då övergår till att diskutera möjligheten till resultat
på detta obestridligen svåra område, så är man på nytt tillbaka
vid de numeriska bestämningarna och kanske till den punkt där
deras betydelse för en objektiv visshet är allra störst. Låt mig
välja ett exempel som jag själv har arbetat med.
År 1724 utfärdades det s. k. produktplakatet, vars innebörd var
att förbjuda utländska fartyg att till Sverige införa andra än ursprungslandets varor. Vilken verkan hade denna föreskrift, som
snart blev uppfattad som en hörnsten i landets ekonomiska politik
och som var verklighet under åtminstone ett århundrade~ Under
tiden för dess existens bröto sig meningarna därvid starkt, men
med hjälp av numeriska bestämningar kan man komma ganska
långt. Man kan studera det svenska fartygsbeståndets höjd före,
vid och efter produktplakatets utfärdande och draga slutsatser
icke blott om dess egna verkningar utan rent av om verkningarna
sedan beslutet fattats men innan det ännu hade trätt i kraft. Det
är på förhand givet att verkningarna, utöver den på själva fartygsbeståndet, närmast äro att söka på den långväga handelns område och närmast på Medelhavs-handelns, närmare bestämt på
salthandelns område. Man kan då studera den roll som den svenska
handelsflottan spelade i Sveriges Medelhavs-handel och salthandel,
före, under och efter produktplakatets tillvaro. Närmare eftertanke om åtgärdens verkningar skapar sannolikhet för att ut- 126
Historieforskningens objektivitet
ländska fartyg i större utsträckning än tidigare och senare borde
väntas ha fått gå i barlast till Sverige för att hämta våra varor,
när de ej fingo medföra andra länders än sina egna; och för att
verifiera detta kan man studera den s. k. barlastprocentens storlek
under samma olika perioder. Det resultat som sålunda uppnås
saknar, såvitt jag förstår, varje subjektivt moment; på dessa punkter kunna vi med visshet fastställa i vad mån exempelvis Anders
Chydenius eller hans motståndare hade rätt. .Jag döljer icke att
andra hithörande frågor äro- svårare att fastställa på detta sätt;
men man kan komma åtskilligt längre, och t. o. m. i den mån
resten av undersökningen får sakna numeriska bestämningar, så
har man fått en ganska orubblig utgångspunkt genom vad jag nu
har visat.
Ett parallellt fall utgör studiet av de svenska järnvägarnas inverkan på befolkningsfördelningen inom landet. Genom att ta ut
de mindre områden, låt oss säga socknar, som beröras av de äldsta
järnvägslinjerna och studera dem i deras utveckling innan järnvägen började byggas, under byggnadsperioden och sedan den
börjat trafikeras, kan man med samma grad av visshet som i
förra fallet fastställa denna verkan av järnvägarna. .Jag tror mig
kunna påstå att ingen framställning av järnvägarnas inflytande
som underlåter att göra detta slags bestämningar har kunnat
uppnå ens tillnärmelsevis samma visshetsgrad.
I dessa fall har jag pekat på en metod som består i att jämföra
förhållandena i tidsföljd, vid och utan tillvaron av en viss företeelse. Men det är givet att man i och för sig har samma möjlighet
att i stället jämföra olika områden under en och samma tid, med
resp. utan den faktor det gäller; detta utgör en annan form av
komparativ metod. För Sveriges del kan man sålunda jämföra
utvecklingen på områden med så många lika historiska förutsättningar som Sverige och Finland, liksom olika landskap, för att
komma på spåren de olika ingredienserna i det historiska förloppet. Och detsamma gäller jämförelser mellan olika länder i
samma kulturkrets. En fråga som svenska historiker i beklaglig
utsträckning ha lämnat nästan orörd är den, hur det kom sig att
Sverige aldrig fick någon feodalism eller, kanske bättre, någon
lokal söndersplittring av statsmakten, av samma typ som i fastlandsstaterna, exempelvis Frankrike och Tyskland. Såvitt jag förstår kan endast en komparativ undersökning av utvecklingen för
å ena sidan dessa länder, å andra sidan länder som England, Norge
och Sverige lämna något tillfredsställande svar på frågan; men
127
…..·
.. .
Eli F. Heckscher
med hjälp härav tror jag man kan komma ganska långt. Slutligen kunna också jämförelser mellan olika kulturkretsar visa
mycket.
Många föreställa sig att dessa metoder måste begränsas till
ekonomisk och annan social historia. Också om så vore, motiverade det väl icke att avstå från arbetet efter dessa linjer. Tvärtom
borde man väl med tacksamhet anamma den relativt fasta grundval som denna sida av historien i så fall kunde ge övriga sidor;
åtminstone något av osäkerheten, av utrymmet för subjektivitet
vore ju då ur världen. J ag förstår uppriktigt sagt icke dem som
rycka på axlarna åt de förstnämnda sidorna av historien därför
att deras utforskningsmetoder skulle vara andra än de övriga grenarnas; tvärtom borde detta ge dem ett särskilt värde i alla historikers ögon. Men därtill kommer att metoden ingalunda nödvändigt begränsas till detta område, så som mina exempel efter vad
jag tror redan ha visat.
A andra sidan är det givet att uppgiften för en objektiv historieforskning blir svårare, ju fler faktorer som samtidigt ha förändrats, därför att man då får en mängd återverkningar att eliminera.
Tyvärr kan det därför ej bestridas att osäkerheten i vanliga fall
ökas, ju mäktigare problem det gäller. Icke desto mindre skulle
jag också på denna punkt vilja tillråda att man försöker gå så
långt som möjligt. Det är väl exempelvis en jämförelsevis enkel
sak att objektivt visa några av de viktigaste insatser som det
romerska världsväldet och kristendomen ha gjort i vår moderna
kultur. Man kan peka på kulturens grundläggande enhetlighet
under medeltiden och dess splittring efter reformationen, latinets
plats som de bildades självklara, från Palermo till Trondheim gemensamma språk under den förra perioden och förlusten av ett
internationellt språk under den senare, den romerska rättens roll
och ett hundratal andra faktorer av den mest ingripande betydelse
för varje del av historien. Detta ger anledning till den trösterika
betraktelsen att uppgiften kanske rent av underlättas, när den
växer till mycket stora proportioner, därför att verkan då gör sig
gällande på ett så otvetydigt sätt att förfinade metoder ej behövas •
för att fastställa den.
Härmed har jag ej velat bestrida de svårbevisliga hypotesernas
ofrånkomlighet inom mycket av historiska sammanfattningar. Intuition och fantasi äro oumbärliga egenskaper inom all andlig
verksamhet, men inom vetenskaper som ha möjlighet för experiment begränsas likväl deras uppgift till att upptäcka problem- 128
Historieforskningens objektivitet
ställningarna och sätten att få dem prövade. Inom historieforskningen kvarstår alltid ett mycket stort område där man icke
kommer längre än till mer eller mindre sannolika och knappast
i strängaste mening bevisliga slutsatser. Detta motiverar emellertid alls icke att man underlåter vad som göras kan för att komma
längre, nej, det motiverar icke heller på minsta sätt att m.an underlåter att redovisa vad som är säkert eller osäkert ävensom
visshetsgraden. Har detta en gång skett, så är det tillåtligt att
företaga ganska djärva utflykter på vad som strängt taget icke
.är objektiv vetenskap men som på det närmaste sammanhänger
med en sådan vetenskap. Den som suddar ut gränslinjen mellan
-objektiv forskning och historisk fantasi har däremot gjort sig
.skyldig till ett brott mot vetenskapens grundläggande förutsättningar.
Detta förefaller mig som det viktigaste i fråga om möjligheten
att övervinna den historiska objektivitetens givna hinder. Men
det sagda inskränker sig icke desto mindre till sådana hinder som
ligga utanför forskarens personliga förutsättningar. Därtill
komma särdeles många och stora som bottna i historikerns egna
svagheter, och de väga tyvärr ofta mycket tungt. J ag skall inskränka mig till några närliggande moment däri.
Till en början behövs emellertid också här en varning mot att
av ängslan för subjektivism kasta överbord sådant som är icke
blott viktigt utan också objektivt fullt försvarligt för att ej säga
nödvändigt. Därav att värderingar i subjektiv mening äro uteslutna följer på intet sätt att man är avskuren från att visa det
hållbara eller ohållbara i fråga om samtida tankegångar eller
föreställningar i förhållande till verkligheten. Man får akta sig
för att sudda ut skillnaden mellan svart och vitt i denna, objektiva mening, mot att utbyta dem mot något som är gråmelerat,
eller mot att i dess ställe förbigå vad som tvingar till att konstatera faktiskt begångna misstag.
Ingen krigshistoriker underlåter, efter vad jag skulle tro, att
peka på resultatet av ett fältslag eller fälttåg som verkan av en
fältherres dispositioner eller tidens förhärskande strategi eller
taktik. Objektiviteten kräver att detta säges. På samma sätt kan
man i en mängd fall tveklöst påstå att vissa föreställningar ha
varit felaktiga, nämligen i den meningen att de icke ha motsvarat
’den verklighet de åsyftat att tolka. Det är visserligen obestridligt
129
~-~~-~–~·——~———————
Eli F. Heckscher
och viktigt att man kärleksfullt skall söka komma på spåren de
motiv som varit bestämmande för en viss tids egna människor;
men detta får icke utesluta en öppen förklaring om att dessa motiv i många fall ha lett dem till en felaktig föreställning om verkligheten. Vi förklara ej astrologien med påståendet att den
ptolemeiska världsförklaringen var riktig, utan endast med att
den allmänt omfattades, och vi ha ej lov att skriva som om vi
ingen mening hade i fråga om de astrologiska resultatens objektiva grundval. Naturligtvis kunna vi ta miste och utsätta oss för
att vår egen uppfattning i en framtid kommer att visa sig vara
den felaktiga och en äldre tids ha varit den riktiga; men detta
gäller all mänsklig verksamhet och får ej skrämma någon ifrån
att använda de andliga resurser som stå till förfogande.
Tankegången är tillämplig också på den rena källkritikens område. Så ha Langlois och Seignobos i sin utmärkta bok Introduction aux etudes historiques efter min mening med rätta sagt
att, fastän djävulens existens är omvittnad av ett otal sins emellan
oberoende iakttagare, medan vi sakna varje ögonvittnes upplysning angående tillvaron av en mängd personer, så avvisa vi den
förres omvittnade insatser och acceptera många av de senares
insatser, därför att vi tro oss veta något om världssammanhangen
som gör åtminstone slutsatsens förra hälft nödvändig.
Emellertid är det intet tvivel om att forskaren måste vara ytterligt uppmärksam på sin »personliga ekvation», på vakt emot
»bias», mot en tendens till slutsatser i en bestämd riktning på
grund av egen inställning, det må gälla politisk eller annan trosbekännelse, sympatier och antipatier, ställning i samhället och
mycket annat. Frestelserna äro här oräkneliga.
Varken nationell patriotism eller lokalpatriotism får locka till en
behandling som överdriver det egna samhällets förtjänster; och
läsare av historisk litteratur måste tillämpa sin kritik gent emot
sådana tendenser. Att man har kommit att omfatta en historisk
person med sympati eller beundran föranleder särskild vaksamhet
mot frestelsen att överdriva hans förtjänster eller att på förhand
bryta staven över försök att visa hans svagheter. Unga forskare
måste vara på sin vakt emot att ge företräde åt en problemställning eller dokumentering av den anledningen att den kommer
från deras lärare; de måste efter bästa samvete pröva om icke
hans argaste vedersakare har mer rätt än han. Att min far eller
svärfar har haft en åsikt får lika litet föranleda mig att omfatta
den som jag får frestas att avvisa den därför att en forskare före:
130
Historieforskningens objektivitet
mig har framlagt den och han har fått en professur som jag
velat ha. O. s. v.
Den största faran ligger emellertid trots allt kanske icke på
dessa punkter, så viktiga de än äro, utan den beror på det andliga
motståndet mot att desavouera sig själv. Särskilt om en ståndpunkt som man förfäktat har fått många anhängare, kan det slita
i hjärterötterna att kasta den över bord, därför att icke blott man
själv utan många andra ha trott och byggt på den. Det finns en
ovanligt vacker framställning av den själsstrid som detta kan
medföra på det religiösa området i kardinal Newmans självbiografi Apologia pro vita sua. Men också där är kravet ofrånkomligt och måste uppfyllas av var och en som vill kallas sanningssökare.
Den praktiska slutsatsen har en gång formulerats av en min
lärare: för att vara vetenskapsman behövs det k a r a k t ä r.
131
•'”” …, ; .