Anders Ydstedt: Kolev förespråkar en mental föryngring för att bota Europas sjuke man

Tyskland har problem. Stora problem. Om dessa skrivs det åtskilligt, men betydligt mindre om vad som faktiskt kan göras åt dem. Politiken lyckas på sin höjd hitta kortsiktiga lösningar, som att med skattemedel kompensera industrin för höga energipriser, men tar inga steg för att lösa den energikris som landet självt har skapat. Den tyska politiken har fastnat i ett reformpolitiskt dödläge. Förbundskansler Merz hade med sig rätt insikter från näringslivet när det gäller ekonomiska reformer. Exempelvis har CDU och SPD gemensamt tagit fram kloka förslag till en pensionsreform, men nu blockerar det krisande SPD genomförandet. En del skyller låsningarna på Merz, men i min bok beror de snarare på att han, till skillnad från Merkel, har principer och håller fast vid dem.

Den stora frågan är hur Tyskland ska ta sig ur låsningarna. En som erbjuder nycklar till det politiska dödläget är nationalekonomen Stefan Kolev. I den nya boken Wohlstand für Junge (Herder, 2026) pekar Kolev ut en väg både ur låsningarna och fram mot reformer. Oavsett hur man ser på dagens låsningar måste Tyskland enligt Kolev hitta lösningar för att den yngre generationen inte ska göra ”exit”. Boken har fått stor uppmärksamhet i medierna och lovordats av Friedrich Merz.

Stefan Kolev, som jag sedan flera år räknar som en vän, flyttade som 18-åring från Bulgarien till Hamburg för att studera ekonomi. Han disputerade 2011 i Hamburg och har sedan 2012 en professur i Zwickau. När Ludwig-Erhard-Stiftung 2022 startade tankesmedjan Ludwig-Erhard-Forum i Berlin fick Kolev uppdraget att leda den. Kolev, som kan betecknas som ordoliberal, är också ledamot av det vetenskapliga rådgivarrådet vid det tyska ekonomiministeriet (Wissenschaftlicher Beraterkreis). Sedan 2013 är Kolev även internationellt verksam som medlem i Mont Pelerin Society.

Titeln Wohlstand für Junge anspelar på förre förbundskanslern Ludwig Erhards (CDU) bok Wohlstand für Alle (1957), som var en ordoliberal plädering för en fri marknad, skyddad från karteller och monopol. Där andra ser problem ser optimisten Kolev möjligheter. Läget i Tyskland påminner om när Gerhard Schröder fick igenom sina arbetsmarknadsreformer. Nu borde Tyskland genomföra stora reformer, såsom att införa ett fonderat pensionssystem med bland annat Sverige som förebild, en så kallad ”Schwedenrente” (Kolev skrev om detta i FAZ tillsammans med Lars Peder Nordbakken).

Kolev förminskar på intet sätt Tysklands problem. Han identifierar tydligt bristerna i skattesystemet, pensionssystemet, byråkratin, energiförsörjningen och infrastrukturen. Men det verkligt stora problemet uppstår om unga människor inte längre ser någon framtid i Tyskland. Denna utmaning måste politiken ta sig an och finna lösningar på. I stället för att gräva ned sig i skyttegravar kring valet av åtgärder borde tyska politiker se problemen med de ungas ögon. Då kan de förhoppningsvis hitta vägar framåt, och det handlar inte om några utopier. Kolev är medveten om Helmut Schmidts klassiska varning: ”Wer Visionen hat, sollte zum Arzt gehen.” Utopiska visioner bör man vara skeptisk till, men det behövs positiva framtidsbilder som Reagans ”shining city upon a hill”.

I grunden är Kolev orolig för den demografiska utvecklingen om unga väljer bort Tyskland. Men det handlar också om att Tyskland måste föryngra sig mentalt, och här finns konkreta förebilder i Östeuropa, såsom Polen och Tjeckien.

För att levandegöra de ungas perspektiv använder Kolev ett berättargrepp med två fiktiva gestalter, Eric och Tomasz. Båda är 25 år gamla och bor i Sachsen. Eric är hantverkare och starkt engagerad i lokalsamhället, exempelvis i den frivilliga brandkåren. Tomasz är akademiker och andragenerationens invandrare från Polen. De delar intresset för schack, men också oron över Tysklands utveckling. Mer specifikt handlar det om förhållandet mellan vad man betalar i skatter och avgifter och vad man får tillbaka i form av sjukvård, infrastruktur och utbildning. Man skulle kunna säga att de ställer samma fråga som Leif Östling ställde: ”Vad f-n får jag för pengarna?” Både Eric och Tomasz ser den snabba tillväxten i Polen och Tjeckien, liksom hur mycket bättre infrastrukturen utvecklas i dessa länder. Tomasz börjar fundera på att emigrera till Polen, medan Eric riskerar att välja en inre emigration genom att dra sig tillbaka från sitt lokala engagemang. Karaktärerna bygger på verkliga personer som Kolev träffat, och deras berättelser får läsaren att efter hand börja dela Kolevs engagemang. De som ska utgöra Tysklands framtid får inte börja tvivla – här finns den stora utmaning som borde få dagens politiker att hitta vägar framåt.

I boken använder Kolev medicinska termer för sin metod att ta sig an ”the sick man of Europe”, som tidskriften The Economist kallade Tyskland 1999: anamnes för att kartlägga sjukdomshistorien, diagnos för att identifiera problemet och terapi för att föreslå lösningar. Till sin hjälp har Kolev en omfattande undersökning som institutet INSA gjorde för Verband Die Familienunternehmer bland 18–25-åringar 2024. Unga är skeptiska till om de får valuta för skattepengarna, och hela 46 procent har tänkt tanken att lämna landet av ekonomiska skäl. Skatter, levnadsomkostnader och möjligheter att göra karriär är viktiga faktorer.

När det gäller diagnosen redovisar Kolev migrationsdata. De flesta svenskar har nog en bild av Tyskland som ett land med kraftig invandring, men faktum är att utvandringen har ökat kraftigt på senare år och att migrationsnettot från Polen, Rumänien och Bulgarien har sjunkit eller till och med blivit negativt.

Terapin är politiska lösningar. I politiken vill vänstern se efterfrågelösningar medan högern ser till utbudet, med exempel från den tyska bilindustrin som elbilssubventioner respektive öppenhet för olika tekniska lösningar, inklusive förbränningsmotorer. Kolev vill i stället se fokus på konkurrenskraftigare villkor för företagen: lägre kostnader, mindre byråkrati och tillgång till energi och kapitalmarknader. Boken innehåller en rad viktiga förslag för att Tyskland ska leverera mer nytta för skattepengarna.

Ett intressant nedslag i den tyska åtgärdslistan, som är aktuellt även för Sverige, är arbetstiden. När fackföreningar vill se både kortare arbetstid och avskaffade karensdagar är det på sin plats att påtala sambandet mellan välstånd och arbete. Kolev citerar Ludwig Erhard, Karl Marx och Adam Smith. Erhard sade: ”Wir müssen uns entweder bescheiden oder mehr arbeiten” (antingen får vi nöja oss med hur vi har det eller arbeta mer). Karl Marx konstaterade att arbete är oumbärligt för samhället, och Adam Smith skrev att arbetet och arbetsdelningen är källan till välstånd. Tyskland ligger i botten av OECD:s statistik över antalet arbetade timmar per sysselsatt och Sverige ligger inte särskilt mycket bättre till, medan USA, Polen och Tjeckien ligger betydligt högre.

Sammanfattningsvis handlar Kolevs kortsiktiga reformagenda om att skapa bättre ekonomiska incitament och bryta upp föråldrade och förstelnade spelregler. Han förespråkar en mer flexibel pensionsålder, inslag av fonderat pensionssparande och kraftfulla åtgärder för att minska byråkratin och energikostnaderna.

På längre sikt handlar det om vad Kolev beskriver som en mental föryngring av Tyskland. Det gäller att bryta upp tankemässiga låsningar och förändra synen på prestation, social rörlighet, företagande och risktagande. Det behövs mer dynamik så att idéer återigen på ett tillförlitligt sätt kan omsättas i företag. Med en sådan dynamik minskar sannolikheten för att Tomasz och Eric emigrerar, rent fysiskt eller mentalt.

I Kolevs bok är alarmism och optimism inga motpoler utan två sidor av samma förhållningssätt. Det är inte utan att man kommer att tänka på Ulf Kristerssons devis att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Stefan Kolevs Wohlstand für Junge är en viktig bok för Tyskland. Förhoppningsvis bidrar den till att landets politiker omsätter dess idéer i handling – så att inte unga väljer att lämna landet, fysiskt eller mentalt.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift